En stilla reflektion över ett tidens fenomen:
En person jag känner i bokbranschen säger en dag: ”Varenda jävel vill ju bli författare.” Något drastiskt uttryckt kanske, men det ligger en hel del i de orden. Jag har därför gjort en liten spaning kring detta fenomen.
Till att börja med var jag och lyssnade till ett författarsamtal där moderator och författare egentligen inte talade så mycket om boken ifråga och dess tillkomst utan mer om hur författaren hade nått sin dröm om att bli just författare. Det beskrevs nästan som att ha nått det högsta stadiet till att vara en lyckad människa, all annan framgång bleknade i ljuset av detta stora. Så jag ställer mig frågan: Vad är det som är så märkvärdigt med att vara författare? Med nio romaner bakom mig, inte så känd (tack och lov för jag har inte mentala styrkan att vara kändis) vet jag allt om självtvivel, ångest och det som kallas skrivkramp, att kämpa med något och hoppas det är bra nog för att någon ska vilja ge ut det och läsa det. Att vilja säga något med det jag skriver men hur?
Till detta hör den debatt som framför allt ”härjat” på Expressens kultursida, om det som kallas autofiktion, en självbiografi i form av en roman, som Wikipedia förklarar det. Alltså att författaren skriver om sitt eget liv och verkliga människor i detta sitt liv. Knausgård och Schulman är väl de tydligaste exemplen. Det diskuteras om detta är en litteraturtrend.
Ett känt hybridförlag annonserar på Facebook att de vill ha manus med gripande livsöden och deras poster får många kommentarer, människor som berättar att de haft svåra och spännande liv de skulle kunna berätta om. En del har redan börjat skriva, har till och med färdiga manus. De platsar kanske inte på Expressens kultursida men trenden är där – autofiktion. Men detta hybridförlag tar rejält betalt för det som inte är kommersiellt gångbart, jag har träffat personer som lagt ut stora pengar på att få en bok tryckt utan särskilt mycket redaktionellt arbete eller övrigt stöd. Jag tror inte hybridförlaget vill ha dessa manus för att autofiktion säljer, snarare att de (och andra sådana förlag) parasiterar på ett fullt mänskligt behov – att få ge sin version av sitt liv, bli sedda och förstådda och få förklara sig. Och man vill bli lyckad och bli författare eftersom detta är så märkvärdigt. Men de färre kan skriva så att det blir allmänmänskligt och berörande för läsare.
Det finns skrivarkurser och goda råd för författare, de brukar mynna ut i att det handlar om att inte ge upp, att vara envis och fortsätta att skriva, så kan man nå detta lyckans mål att kalla sig författare. Men – ingen säger att om man vill bli operasångare eller konstnär så handlar det bara om att kämpa och inte ge upp – för alla fattar att för att bli operasångare och konstnär så måste man ha talang. Varför anses alla, bara de är envisa, kunna skriva en bok, varför är talangen bortglömd inom detta konstnärliga gebit?
Så jag har en teori om att autofiktion kanske inte är så lockande för läsare men att autofiktion blivit så ”populärt” just för att så många vill vara författare. Men för att vara författare, skapa fiktion, måste man ha fantasi. Har man inte fantasi att hitta på människoöden och händelser, så har man bara en sak att skriva om – sig själv. Så kanske är det så att mängden autofiktion är ett resultat av att ”varenda jävel vill vara författare.” Till det ska man nog lägga några gram av vår tids individualistiska självupptagenhet.
Det finns annat att diskutera, nyss har man på Göteborgsposten debatterat försäljningssiffror kontra kvalitet men ännu har ingen tagit upp fenomenet ”kändis känd från tv skriver bok som staplas i högar innanför dörren till bokhandeln”. Och så får man inte glömma tv-sofforna …
För all del, förlag och författare måste tjäna pengar, de ska leva de också men även här gäller den gamla devisen: Follow the money
Ingrid Kampås 