Djävulen i folktro och religion

Att Elin från gården Staxäng i Bro socken i Bohuslän var en trollkona var redan bevisat efter att man utsatt henne för vattenprovet. Hon hade blivit kastad i vattnet med sammanbundna händer och fötter men hon hade inte sjunkit utan flutit. Alltså var hon skyldig till häxeri. Men Elin var stark och stursk och vägrade erkänna sitt brott även när hon utsattes för tortyr med tumskruvar. Så länge hon inte erkände kunde man inte döma henne till döden. Bödeln försökte då att med handklovar bakbinda hennes händer på ryggen och sedan hissa upp henne med ett rep fäst i handklovarna, trots att hon var gravid. Utan resultat. Elin var ståndaktig.

Men efter många turer erkände Elin och även hennes man att de sysslat med att trolla för att förgöra andra människor. De angav också andra personer till domstolen men från dem kunde inga bekännelser om häxeri avtvingas. Elin och maken halshöggs och sedan brändes deras kroppar. Det var det vanliga förfarandet i Sverige, man vet bara ett känt fall i Sverige där en häxa bränts levande.

Anklagelsepunkterna mot Elin var bland annat att hon hade ingått pakt med Djävulen, låtit med sitt blod skriva in sig i hans bok, fått en egen smådjävul som tjänsteande, haft samlag med Djävulen som hon fött flera barn samt att hon förgjort sillfisket. Detta hände 1670 och var en av alla rättegångar i de häxprocesser som pågick i Bohuslän och övriga Sverige runt detta år. Det beräknas att ungefär 300 personer avrättades, de flesta kvinnor, innan ett antal lärda män lyckades få stopp på hysterin.

Det som hände Elin är ett enda litet utsnitt i en betydligt större berättelse – den om Djävulen. Kristendomens djävul har precis som kärt barn haft många namn: Satan, Puken, Hin håle, Mörkrets furste med mera, och han finns med från början i evangelierna när Jesus konfronteras med honom eller alla hans underlydande demoner. Men trots det var han under kristendomens första millenium och även dess första tid i Sverige, mest en fråga för teologer.

För Nordens del räknas medeltiden från ungefär år 1000 när vikingatiden tog slut, fram till reformationen. Sverige hade blivit helt och hållet kristnat först en bit in på 1100-talet. Kristnandet var en process som inte skedde från en dag till en annan.

Den magiska världsbilden som funnits i asa-tron, övergick i en kristen världsbild som på sitt sätt också var magisk. Det som framför allt kännetecknar en magisk världsbild är tron att inget sker av en slump, allt som sker måste ha en orsak och blir man till exempel sjuk måste det bero på att någon av illvilja har trollat för att man ska bli sjuk. I en tillvaro full av oförklarligheter finns det också ett djupt psykologiskt behov av att kunna sia om eller påverka framtiden. Magi var därför inte bara för religiösa behov utan en del av vardagen, ett sätt att hantera sjukdom, död, krig, kärlek och svält. Våra hedniska förfäder kallade spådomar för sejd. Den störste sejdaren av alla var den enögde guden Oden som i asa-tron även kunde motsvara kristendomens djävul.

Den nya kristna tron blandades därför med den gamla asa-tron på så sätt att seder, bruk och trosföreställningar länge levde sida vid sida eller också mixades in i varandra. Det finns till exempel recept på trolldryck som blandades under läsandet av Fader Vår. I början av medeltiden förekom det att kyrkan och lagen tog itu med trollkarlar och -kvinnor men straffen var inte särskilt allvarliga. En av anklagelserna var att man åkallat just Oden för att få framgång för sig själv i till exempel kärlek, eller olycka för någon annan. Domstolarna såg det oftast som skvaller och vidskepelse och den som anklagat någon kunde råka riktigt illa ut och själv bli anklagad för förtal.

Under högmedeltiden blev trolldom en allvarligare fiende för kyrkan och då blev också Djävulen mer märkbar i den kristna läran som en motpol till den gode allsmäktige guden. Djävulen var ju inte bara den som frestade Jesus i öknen utan han hade uppstått i ett behov av att förklara ondskan. Han behövdes också för helvetesbegreppet där helvetet var den slutstation där han och hans smådjävlar plågade de fördömda. Ett antal lärda kyrkomän varav kyrkofader Augustinus och Thomas av Aquino är de största auktoriteterna, fick med sina resonemang teoribygget att hålla samman. Djävulen var Guds verktyg. Han handlade med Guds tillåtelse för att straffa människorna. När tron på Gud var stark och tveklös var Djävulen lika verklig som Gud. Han bara fanns. Teologiskt såg man honom som en ande utan kropp, en fallen ängel, han kunde däremot använda djurs och döda människors kroppar för att manifestera sig, en del trodde också att han kunde skapa sig en kropp genom att komprimera luft.

Kyrkan i Sverige fick allt större inflytande och lierade sig också med kungamakten. I religiös nit gällde det att slåss för den kristne guden i en värld där man trodde undergången var nära. Djävulen blev nu fienden nummer ett och bortom den trosivern fanns förstås att han var alldeles utmärkt att ta till för att få social och ekonomisk kontroll över undersåtar. Teologernas teser silade ner till sockenkyrkan.

Runt år 1300 förekommer i Skandinavien de första kyrkliga dokument som handlar om det som kallas djävulspakt, att en människa ingår pakt med Djävulen för att få magiska krafter. Personerna ifråga förnekade Gud och tog istället Djävulen som sin gud, de gjorde till och med regelrätta kontrakt med den onde. Dessutom förflyttade de sig på magiskt vis i luften till en plats kallad Blåkulla där de hade sabbater, alltså mässor med Djävulen och hans smådjävlar. Där gjordes allt bakvänt. Djävulen predikade om ondska, man sjöng psalmer som hyllade Djävulen, man kysste Djävulens anal som tecken på sin trohet och man hade sedan backanaler, ofta med sexuella orgier inblandade. Sex med Djävulen var dock inte särskilt nöjsamt eftersom hans lem var så kall. Djävulen bedömdes inte kunna skapa sperma, den tog han istället från en man och sedan beslagtog han en död mans kropp för att vidarebefordra sperman till en häxas livmoder. En annan teori var att en kvinnodemon som kallades en succuba red en man, tog hans sperma och överförde den till sin manliga motsvarighet, en incubus, som i sin tur befruktade en häxa. En succuba var också en lämplig undanflykt för munkar som plågades av nattlig sädesavgång. Föreställningarna om vad som skedde vid sabbaterna, till exempel att man offrade barn, kom inte ur intet, bland annat hade de sin grund i den antisemitiska propagandan som beskrev vad man påstod att judarna gjorde i sina synagogor och i de hemliga gudstjänster som kättarna höll (se ruta).

Det finns en orsak till att kvinnor var de som till största delen var anklagade för häxeri. Kvinnor betraktades som veka, lättpåverkade och närmare naturen, alltså det kroppsliga, än vad män är. Djävulen stod för det kroppsliga som var ont och Gud för det andliga som var gott. Helgonen var medlarna mellan Gud och människa, häxorna var medlarna mellan Djävul och människa.

I och med att kvinnor ansågs stå nära naturen och det djuriska var de lättare offer för Djävulens ränker. När boken Malleus Maleficarum, Häx-hammaren, kom ut 1487 (se ruta) tog häxjakten ordentlig fart runt om i Europa och i kolonierna i Amerika. Och det är också vid ungefär denna tid som Djävulen börjar förekomma rikligt i konsten och på kyrkomålningar. Motsatt änglarnas och Kristus skönhet och vithet framställs Djävulen och demonerna som fula, svarta, ofta i skepnad av ett djur eller med djuriska attribut som bockfot och horn. De saliga flyger mot himlen till Gud och de fördömda seglar ner i helvetet där de pinas i eviga tider av Djävulen.

Den här texten handlar om Djävulen och inte om häxprocesserna, men det är viktigt att framhäva att utan den starka tron på Djävulen hade det aldrig bränts några häxor. Men även denna era tog slut och det främst genom nästa historiska skede, Upplysningstiden. Häxor var plötsligt ovetenskapliga. Men det betydde inte att Djävulen avskaffades. Istället för att ingå pakt med honom kunde man bli besatt av honom eller någon av hans smådjävlar. Nu föddes tanken om ”besten inom mig”. Det gällde att hela tiden vara på vakt mot sina djuriska onda drifter så att inte Djävulen fick övertaget över en.

Under 1800-talet såg romantiken dagens ljus som en motrörelse till förnuftstro och materialism och den betonade känsla och själ. Nu skulle Djävulen hanteras och bearbetas. Det gjorde man inte minst inom litteraturen där man frossade i skräckromaner, ett exempel är Robert Louis Stevensons bok Dr Jekyll och Mr Hyde. Den hygglige Dr Jekyll har en trängtan till att göra det som är syndigt och omoraliskt och han uppfinner en trolldryck. Denna dryck förvandlar honom till den fule Mr Hyde som människor uppfattar som Djävulen själv. Mr Hyde gör allt det förbjudna och Dr Jekyll kan vara den gode, hans personlighet är rent fysiskt uppdelad i två delar. Tills allt går snett och trolldrycken inte fungerar längre och han inte längre kan gå tillbaka till att vara Dr Jekyll. Det finns en sensmoral i boken – ge inte efter för Djävulens lockelser till synd för det kan gå så illa att han tar över dig helt och hållet!

Andra halvan av 1800-talet hörde filosofen Nietzsche förklara Gud som död. Blev även Djävulen dödförklarad? Bara delvis. När det handlar om det sekulära samhället projicerades rädslan för Djävulen på den onde vetenskapsmannen, Frankenstein är ett tidigt exempel på det. Och med Sigmund Freud och psykoanalysen övergick teorin om djävulsbesatthet till att handla om det omedvetna, det djupt dolda inom det egna självet, de begär som en individ hade.

År 2019 är våra förfäders Djävul också närvarande. Teologiskt har han i många kristna samfund fortfarande sin plats som Guds motvikt. Andra kristna samfund ser honom bara som en symbol. Däremot är han högst levande i allt från skräckfilmer till reklam. Djävulen är i reklamen den som står för njutning, det förbjudna och livsbejakande och det går till och med att sälja parfym med hjälp av honom. Och även här tas kvinnokroppen i anspråk, men nu i form av en förförisk dam i urringad aftonklänning.

 

Källor:

Kurt Flasch: Der Teufel und seine Engel

Heinrich Kramer: Malleus Maleficarum

Robert Muchembled: A history of the devil

Stephen A Mitchell: Witchcraft and Magic in the Nordic Middle Ages

Ebbe Schön: Häxkonster och kärleksknep

Darren Oldridge: Mörkrets furste – En liten bok om Djävulen

 

Ruta: 1487 utkom Malleus Maleficarum, Häxhammaren. Historikerna idag är så gott som eniga att den skrevs av Heinrich Kramer (latin: Institoris) ensam. Han var dominikanermunk och inkvisitor. Kramer hade misslyckats med en häxprocess i Innsbruck när han fått motstånd av biskopen i staden och i rasande fart och religiös nit skrev han sedan boken.

Häxhammaren fick med den nya tryckerikonsten en enorm spridning. Redan på sin tid kritiserades boken av lärda män, bland annat för blodtörst, vidskepelse och grymhet. Men det vägde lätt i den häxhysteri som just börjat sprida sig i Europa. Häxhammaren eldade på idéerna om djävulspakter och det i en tid när man behövde skylla pest, dåliga skördar, klimatförändringar och krig på något – det blev häxorna som försvor sig åt Djävulen.

Boken är mycket misogyn i sitt anslag och attityden mot kvinnor är minst sagt förfärlig i en nutida människas ögon. Det fanns heller ingen hejd på vad häxor kunde uträtta av ont och Kramer beskriver det detaljerat i många kapitel över 700 sidor – till exempel i kapitlen ”Det sätt på vilket häxorna avlägsnar mäns manslemmar” eller ”Hur häxor förvandlar sig till djur”.

 

Ruta: Inkvisitionen: På 1100-talet uppstod i bland annat Frankrike kätterska rörelser, det var kristna som inte var trogna det den katolska kyrkan lärde. Påve Gregorius IX grundade på 1230-talet den Medeltida inkvisitionen som skulle spåra upp och ställa kättare inför rätta. Uppgiften att vara ”tros-polis” gav han de lärda dominikanermunkarna. I början var rättsprocesserna mildare men hårdnade snart, och efter att påven 1252 tillåtit tortyr ökade antalet rättegångar och då också antalet som ansågs skyldiga och dömdes till varierande straff alltifrån böter till livstids fängelse. Dödsstraff fick framför allt de som vägrade bekänna. Kättarförföljelserna medförde en naturlig övergång till häxjakter, inte minst för att dominikanerna var ytterst aktiva i båda fallen.

 

Ruta: Tjuvmjölkning. Med en magisk världsbild där allt hade en orsak drog man slutsatsen att om ens ko sinade så hade det varit en tjuvmjölkande trollerska där och stulit mjölken. Motiv över kvinnor som mjölkar kor eller kärnar smör, ofta med hjälp av en djävul, är tämligen vanliga kyrkomålningsmotiv. De finns ofta på västra kyrkväggen så besökarna ska se dem när de lämnar kyrkan, alltså en varning för att komma i Djävulens klor. Tjuvmjölkningsmyten är dock inte ursprungligt kristen utan har sina rötter långt tillbaka i tiden och finns också inom andra kultursfärer.

 

Gör mig kysk men inte genast

Varifrån? Varthän? Varför? Det är de stora existentiella frågorna som är lika gamla som mänskligheten. Det är förstås olika för olika människor, men jag tror de flesta av oss någon gång snuddar vid dem, till exempel vid en anhörigs död.
Jag skriver här om två män som ställt sig dessa frågor, den ene är en romankaraktär vid namn Benedikt, en fiktiv person men sådana som han finns, den andre är biskop Aurelius Augustinus som levde år 354-430. Jag börjar med den senare för han var en man som grävde djupare i frågorna, försökte hitta svar på dem och då tillkom bifrågor som: Vad är lycka? Hur leva ett gott liv? Vad är sanning?
Augustinus föddes i en småstad i romerska Nordafrika och hans familj levde under blygsamma förhållanden, modern var kristen, men inte fadern. Augustinus studerade retorik i Kartago och blev lärare där, han vistades också tidvis i Rom och Milano och när han dog 76 år gammal var han katolsk biskop i nordafrikanska Hippo. Han levde i en tid när kristendomen höll på att utvecklas till en världsreligion och när antiken började gå över i europeisk medeltid, samt i ett romarrike som var på väg att bryta samman.
Augustinus var en studerad karl. Han var insatt i den klassiska litteraturen och i filosofi och han var en sökare. I tjugoårsåldern hade han anslutit sig till den manikeiska läran, en religion som enkelt förklarat betonar dualism och motsatser som ljus-mörker och gott-ont. En lära han blev mer och mer skeptisk till och hans livsavgörande vändpunkt ägde rum i en trädgård i Milano när han var drygt trettio och fick en uppenbarelse, blev fullt ut kristen och lät döpa sig. Hans sökande var slut, hans ”hjärtas födslovärkar” var förbi. Nu fick han äntligen styrka att ta det steg han bett Gud om – att kunna avstå från sex. Han hade haft så svårt att tänka sig ett liv utan sex att han bett: ”Gör mig kysk och avhållsam, men inte genast.” Avhållsamhet var nämligen något han ansåg vara nödvändigt för en gudsman, en man som sökte vishet och sanning. Det hörde ihop med hans starka tro att de kroppsliga begären var syndiga om de drog för mycket uppmärksamhet från själen. Kroppen gav frestelser som det gällde att stå emot, han levde också mycket asketiskt när det gällde mat och sömn.
Augustinus har haft ett enormt inflytande på kristendomen, till exempel tog Luther stort intryck av honom, och inflytandet berodde inte minst på Augustinus stora bokproduktion. Oavsett åsikt om honom kan ingen förneka att han var en lysande stilist – ”… kunde jag låta mitt hjärtas öra närma sig din mun [Gud].” Han var en tale- och skrivkonstens mästare, något han kombinerade med sin lärdom i teologi och filosofi samt självständigt tänkande.
Den av Augustinus böcker som blivit känd av andra än teologer är ett verk som är helt unikt: Bekännelser. Det består av tretton böcker, så att säga kapitel, där en modern människa kan få inblick i levnadssätt, tankar och känslor hos en människa som levde för 1600 år sedan, en människa som dessutom är skoningslöst utlämnande. Egentligen är boken en enda lång bön där Augustinus duar Gud och talar med honom som om han satt mitt emot honom.
Augustinus skrev Bekännelser när han var drygt 40 år gammal. Han bekänner sitt utsvävande liv i synd – med teater, dryckenskap och sex, hur äregirig han var, hur han som retor höll tal där han ljög och skrävlade. Allt det ger han upp efter omvändelsen.
Augustinus letade efter Sanningen med stort S och han fann den i Gud och Kristus. Han sökte självförståelse och självkännedom, han ville veta vad en människa är och hur hon finner sin lycka och han är här och var en mycket klarsynt psykolog och människokännare: ”När det går dåligt för mig, längtar jag efter bättre dagar. Under bättre dagar är jag rädd för att det ska gå dåligt för mig.”
Augustinus menar att det endast är Gud som genom nåd kan hjälpa människan att inte synda. Efter beskrivningen av sitt syndfulla liv ägnar sig Augustinus i Bekännelser åt att försöka förklara Gud med intellekt och förstånd, han beskriver och tolkar sina försök att skåda Guds närvaro. Han ägnar mycket tankar åt ondskans existens, det som kallas teodicéproblemet, varför det finns ondska om Gud är god och allsmäktig. Augustinus ser Gud som det högsta av godhet och hos honom kan inte ondska finnas, därför blir ondska helt enkelt en frånvaro av det goda och att ondska ändå finns hör ihop med att människor använder sin fria vilja att göra ont. I slutändan handlar det om Guds dolda ordning, han har en förborgad anledning att låta det onda ske.
Ett resonemang som imponerar är Augustinus ord om vad tid är. Enligt honom lever Gud i ett ständigt nu och ser allt i detta nu men även människan kan bara leva i nuet. Förfluten tid, skriver han, är inget annat än vårt minne av det som är förgånget och framtiden är vår förväntan på vad som ska ske.
Augustinus utvecklade också en bibelsyn som innebär att Bibeln måste tolkas beroende på den kristnes intellektuella nivå och mognad. För enkla outbildade människor var enbart bokstavstro tillräckligt, bildade män som Augustinus själv kunde tolka och förstå symbolik i bibeltexterna. Han ägnade mycket tankemöda åt den fria viljan, Guds nåd och tron att vissa människor är utvalda till Guds rike, det som kallas predestination.
Vad var då lycka enligt Augustinus? Jo – ”den som har Gud är lycklig”, och Kristus är visheten själv. Gud hade skapat världen ur intet och Augustinus projekt var att stiga upp till honom, det jordiska livet såg han som en pilgrimsresa, människan reser genom detta livet i sin kropp. Augustinus kan kallas en mystiker som ville reda ut mysterierna i himlen och på jorden. Ändå sa han att det var som att försöka tömma havet med ett musselskal – det fanns så oändligt mycket förståelse och kunskap han aldrig kunde nå.
54-årige Benedikt är huvudperson i isländske Gunnar Gunnarsson kortroman Advent, ett litterärt mästerverk som han skrev 1937. Benedikt är en kroppsarbetande man, tjänstgör som dräng på en gård. För tjugosjunde gången går han första advent in bland de isländska bergen för att samla in de får som man inte fick tag i vid höstinsamlingen. I sitt sällskap har Benedikt hunden Leo och sin bagge. Hunden behövs för att leta efter fåren, baggen för att hålla dem samlade när de är funna. Benedikt vandrar med livet som insats, i rytande isande snöstormar, det är människan mot naturens vrede, under tiden funderar han lite över tillvaron och hans barnatro skiner igenom. Benedikt har sina frågor om varifrån, varthän och varför, men det är som om han tänker att vore inte Gud större än att jag kunde begripa honom vore han väl inte mycket att ha. Vid ett tillfälle hittar han den jordhåla han gjort i ordning för många år sedan och räddar sig ner i den undan stormen, kan koka sig kaffe på spritköket han har med sig och äta sin matsäck som han delar med hunden. ”Benedikt ville se den man som hade det kungligare på sitt slott och var säkrare i världens trängsel, till och med hade hopp om att rädda ett par får från svältdöden de närmaste dagarna och tjäna sin bygd och samhället och världsalltet: För det ska du veta, Leo, att inte ens påven i Rom har det bättre och förnämare än du och jag, eller har ett renare samvete.”
Jag finner den försonade förtröstansfulle Benedikt vara en lycklig människa. Var Augustinus en lycklig människa? Svaret är inte givet för mig trots all hans tankemöda och allt han skrev under sin levnad. Han var ingen optimist och han levde i en mycket mörk tid med mycket elände. Samtidigt blir jag även en smula beklämd, jag tycker lite synd om Augustinus som plågas så av alla sina frågor och av sitt syndamedvetande. På första sidan i Bekännelser står det berömda citatet: ”… och oroligt är vårt hjärta, tills det finner ro i dig.” Sedan ägnar Augustinus några hundra sidor åt tankar på att begripa sig själv, människor och Gud, och jag frågar om han kanske aldrig finner fullständig ro.
När Gud fördrev Adam och Eva ur paradiset sa han att Adam skulle slita för sitt bröd i sitt anletes svett. Det går att fråga sig om Guds ord till Adam kanske inte alls var en förbannelse, utan en gåva för att han skulle slippa grubbla, inte ha tid att plåga sig med tankar. Som Benedikt som verkligen arbetade i sitt anletes svett men ändå funnit sådan frid med sin Gud, utan vare sig klassisk litteratur eller filosofi.
*Gunnar Gunnarssons bok Advent utgavs senast på svenska 1969. LT förlag, översättning Stellan Arvidsson