Kvinnoförkämpe för 600 år sedan

Min släkting är tjugofyra år, läser på Chalmers, vill bli fartygskonstruktör och seglar skolskepp på sin fritid. Hon är fylld av framtidstro och självständighet. Hon påminner mig om hur mycket som har hänt när det gäller kvinnors möjligheter. Det har varit en lång kamp för jämlikhet och den har utkämpats av så många kvinnor, och även män, inte bara i närtid utan sedan långt tillbaka i tiden.
Skiljelinjen män-kvinnor skulle kunna dras vid valmöjligheterna. Människans liv är en kamp mellan frihet och nödvändighet, men av de två könen är det mannen som alltid haft mest frihet och därmed flest valmöjligheter. Det kvinnorna fått göra är att göra det bästa av den situation där livets lotteri placerat dem. Där kommer det in som kunde stå som det enda behövliga ordet för att belysa kvinnors villkor genom historien – beroendet. Beroende av män, utlämnade till mäns välvilja. Jag antar att andelen i procent av män som tyranner, psykopater och onda, egentligen inte var större förr än idag. Skillnaden är att idag har en kvinna valmöjligheten att lämna en tyrann. Män förr bestämde över och ägde sina kvinnor, men de flesta får ändå antas ha varit någorlunda hyggliga karlar som följde kyrkans bud att makar ska stödja varandra och hämtade råd av sina kvinnor. ”Kvinnan bakom mannen” är ett begrepp som ägt sin giltighet. Genom hela historien har kvinnor varit med och påverkat samhället, öppet eller i det tysta, i vilken grad har varit avhängigt den sociala status och de personliga omständigheter de fötts till. Man ska också komma ihåg att kvinnor med öppen och legal makt inte är något ovanligt i historien. Det finns kvinnor som heliga Birgitta, drottning Margareta Valdemarsdotter och Sigbrit Willums som var Christian II:s finansminister, med flera.
Eftersom det var många kvinnor som verkade för att kristendomen skulle införas, så får man anta att denna religion var till fördel för kvinnor. Men den kom ur en patriarkal mellanösternkultur och där var tanken om kvinnans underordning det vi idag skulle kalla det politiskt korrekta. En fråga som inställer sig är om kvinnor trots allt var friare under förkristen tid? Men det är en fråga som historikerna inte kan svara på, man vet inte. Personligen tror jag att underordningen fanns då också till följd av kvinnors fysiska svaghet jämfört med män och som beroende av mannens försörjning och skydd av kvinnor och barn, men utan den synd, skam och skuld som kristendomen stämplade i kvinnors panna. Det var innan Eva sades vara orsaken till att människan fördrevs ur paradiset och kvinnor fick bära bördan av denna medsysters gärning.
En kvinna sticker ut bland alla andra, hon levde mellan åren 1364-1431. Hon hette Christine de Pizan, var född i Venedig men levde hela sitt liv i Paris dit hennes far flyttade när han blev läkare vid hovet. Christine blev tidigt änka med en mor och tre barn att försörja och för att kunna göra det använde hon sig av det hon kunde, att skriva. Hon var mycket lärd inom litteratur men även andra områden. År 1405 kom hennes mästerverk Kvinnostaden. Den blev under sin samtid mycket diskuterad och visar att kulturdebatter inte är något nytt för vår tid. Många var emot henne men hon hade bland annat stöd av kanslern vid Parisuniversitetet och i kretsar inom hovet.
Alla dessa misogyna gubbar, ”narrar av manligt kön” som Christine kallar dem, hur många varv runt jorden skulle det bli om man ställde dem på rad, de som funnits och finns än? Det är en underförstådd fråga hos Christine men det hon gör är att hon går till attack med lärdomen som vapen, hon går in på gubbsens planhalva och slår dem i huvudet med sina kunskaper, den kärlek till sanningen som hon säger sig ha ägnat sina studier åt. Hon är en uppenbart mer än normalintelligent kvinna som är förnedrad, arg och ledsen på fördomar och hon tar strid med hjälp av sin intelligens mot de mindre intelligenta män som försöker trycka ner henne.
Kvinnostaden börjar med att Christine sitter och är förtvivlad, hon gråter och litar inte på sina egna tankar och egna sinnen. Har de rätt alla de där männen som skriver hur usliga och dåliga kvinnor är? Särskilt har hon fastnat vid en viss Matheolus som skriver de fulaste saker om kvinnors karaktär. När Christine är som mest nedbruten kommer tre förnäma damer på besök i hennes arbetsrum. Det är fru Förnuft med sin spegel, fru Rättrådighet med sin linjal och fru Rättvisa med sin guldvåg. De tröstar och ger Christine argument. Som att allt Gud skapat måste per definition vara gott, därför kan kvinnan helt enkelt inte vara ett Guds misslyckande. Men varför håller de på som de gör, dessa präster, munkar och diktare? Christine har i alla fall några diagnoser klara för sig. En är att det som man som präst inte kan få, ha kvinnor, det rackar man ner på så andra inte heller ska få det. Och så är det naturligtvis avund som spelar in. Begåvade, dygdiga och kloka kvinnor väcker veka mäns avund.
De tre damerna hjälper så Christine att bygga en stad, själva Kvinnostaden, och här är det byggtermer som gäller. Man börjar med att gräva ut för stadens murar och spaden är synonym med förståndet, en av alla dessa allegorier som brukas i boken där det tas ut tomter och läggs stenar och muras med murbruk. Fru Rättrådighet säger till henne. ”Mura duktigt med kraften av din penna.” Byggmaterialet är olika kvinnor hämtade ur myter, helgonlegender och historien, även en del samtidskvinnor tas med. Staden ska bli befäst och den ska befolkas av bara de ädlaste, dygdigaste, godaste och klokaste kvinnorna. Antiken är genomgående ett ideal och det hänvisas till antika författare. Christine använder sig också av Boccaccios Decamerone och De mulieribus claris, den senare är hans biografi om berömda kvinnor, som stöd för sina egna teser.
Det som kunde varit den gamla vanliga dualismen, att kvinnan är hora eller madonna, finns där förstås men Christine lyckas kringgå begreppen. Misogyna ambivalenta präster och skribenter som säger en sak om jungfru Maria och en annan sak om kvinnor i gemen, behandlar Christine med löje, förakt och ibland milt överseende. När skribenterna påstår sådant som att kvinnor är skvallriga, vällustiga, opålitliga, lögnaktiga med mera epitet som tillskrivs kvinnor, resonerar Christine logiskt och rationellt med exempel just från kvinnor som gett bevis på motsatsen till dessa påståenden. Ett litterärt arv blandas i historia, myt, poesi och teologi.
Boken börjar med krigardrottningen Semiramis och avslutas med Kvinnostadens förnämsta fru: Jungfru Maria. Christine kräver inte specifikt kristna dygder av sina kvinnoexempel, men dock dygder. Det är tapperhet, mod, ståndaktighet, ärlighet, barmhärtighet och heder som skattas högt. Visst framhålls kyskhet och även jungfrudom som eftersträvansvärda ädla egenskaper, men finns inte det så går det bra ändå att få bo i Christines stad.
Christine leder med hjälp av myter och antikens skrifter bland annat i bevis att kvinnor uppfunnit både vapenkonst, jordbruket och det latinska språket. Hon påpekar också med skärpa att människan är skapad till Guds avbild men att denna avbild inte var den fysiska kroppen, utan själen och att den är lika antingen den bor i mans- eller kvinnokropp. Det är heller inte kvinnor som krigar, begår grymheter och är våldsamma.
Kvinnostaden är en härlig blandning av ilska, harm, logik, lärdom och en underfundig ironi, skriven av en kvinna som vet att hon är både åtskilligt smartare och mer lärd än många män i hennes tid. ”Må de tiga, de där lärda som har talat och talar illa om kvinnorna i sina böcker och dikter, och alla deras medlöpare och förbundna, må de slå ner blicken av skam över allt de har vågat påstå, trots att sanningen motsäger deras åsikter.”
Och så, i slutet av boken, drämmer Christine till med det bästa argumentet av alla. Då är nämligen staden färdigbyggd och det är dags för jungfru Maria att flytta in som stadens drottning. Här håller Christine upp en symbolisk spegel för prästerna när hon frågar sig hur de kan förtala kvinnor och racka ned på dem, samtidigt som de dyrkar Maria, henne som Gud lät föda Jesus.
Med vår tids begreppsvärld skulle Christine förmodligen ha kallats särartsfeminist. Gud har ”givit åt männen en starkare och tåligare fysik”, men vad huvud och intelligens anbelangar ser hon ingen skillnad – ”Men med undantag från förståndet, så är det bevisligen så att kvinnorna är kroppsligen svaga och utan styrka, och av naturen räddhågade.” ”… bland människorna finns varken höghet eller låghet i kroppen efter deras kön, utan bara i mått av sedlighet och dygd.” Christine ser alltså i högsta grad på individnivå. Vissa har mer förstånd än andra, antingen de är kvinnor eller män och hon betonar värdet av kunskaper och utbildning.
Jag kan inte upphöra att fascineras av att boken skrevs för över sexhundra år sedan. Visst finns där i den en gammalmodighet och mytiska gestalter som en nutida rationell person avfärdar. Men Kvinnostaden är mer än att bara argumentera för att kvinnors intellektuella kapacitet är lika god som mäns. Den är också en bra beskrivning av människans villkor och natur, alltifrån avund till maktbegär och där är den tidlös. Och så bevisar ju Christine att forntidens kvinnor var allt annat än mesiga mähän.
På mitt finger bär jag en silverring, den vi hittade i mammas kvarlämnade tillhörigheter, den som blev min och har ingraveringen HF för Helsjöns Folkhögskola och årtalet 1954-55. Det enda korta år mamma fick studera, mer var ingen nytta till sade morfar. Idag finns mamma i denna ring, det är därför jag bär den. Som minne av den hon var och den hon inte fick bli men också vad jag och min unga släkting fått – valmöjligheter. Det är förstås inte tack vare Christine de Pizan, men hon var en gång en kvinna som sådde ett frö för jämlikhet. Och det finns en stark solidaritet hos henne, hennes återupprättande av kvinnan säger hon att det gäller för de som har levt, de som lever nu och de som är ofödda. Misogynin i världen är ännu inte utrotad, och det finns åtskilliga gubbar i vars händer man borde sätta boken Kvinnostaden.

En spännande och tänkvärd politisk thriller

Statsvetaren, journalisten och författaren Chris Forsnes första roman, den politiska thrillern Vår man i världen, väcker mer tankar och ger mer insikt än en traditionell thriller eller spänningsroman.
Själva uppbyggnaden av boken är suggestiv, det är korta stycken där olika personer delger sina tankar och utför sina handlingar. Läsaren hålls på sträckbänken – vad är det som ska ske? Något som inte får sitt svar förrän på de sista sidorna.
Den person som allas tankar och handlingar kretsar kring är en svensk som efter många års uppehåll blivit statsminister en andra gång. Han har varit knuten till Lundin Oil och triumferar nu över sin ställning och sina kontakter med världens ledare. Många har anledning att hysa agg till honom, han är en arrogant man som krossat människor på sin väg mot toppen. Jag har ingen aning om hur pass mycket Forsne har använt Carl Bildt som förebild, det är möjligt att hon låtit honom vara den symbol han blir i boken och inte mer. Å andra sidan skriver hon på försättsbladet att boken bygger på verkliga människor och händelser.
Boken handlar om maktspelet i världen, profit och egennytta och då tas ingen hänsyn till de människor som får lida, antingen de befinner sig i Sudan, Algeriet eller någon tidigare Sovjetrepublik. Till och med det som kallas Charity Business, välgörenhetsindustrin, är byggd på profit. Det är konferenser på lyxhotell och världens ledare i form av politiker och affärsmän åker kors och tvärs över jordklotet. De kan med ett enda pennstreck skapa död och nöd för miljontals hjälplösa människor och de har en svans av högavlönade biståndsarbetare och FN-folk som gör vinst på konsekvenserna av deras handlande – svält och krig. Det gäller kampen om naturresurser. Där är män i kostym och män i turban, alla har de samma syften. ”Oljan blandas med folkets blod”. De offrar människor för snöd vinning dolt av ideologi och skapar själva sina problem. För hur många burkor har tagits på istället för av sedan både Sovjetimperiet och västländerna skulle frälsa afghanerna från sig själva? Ur vad föddes talibanerna?
Den svenska besserwisser-mentaliteten och den dolda rasismen i den samt världsförbättrarattityden, får sig åtskilliga slängar: ”Denna silversked de ständigt glufsar i sig av livet med! Alla svenskar går omkring med en oförvitlighetens rustning. Inget kunde skada dem… Deras födslorätt var en piedestal… De skulle alltid komma att räddas först. Hycklare… Sverige som stöttat så många övergrepp i socialismens namn och i namn av solidaritet med tredje världen.”
Det som väcker min stora respekt för Forsne är att hon inte gör världen svart eller vit, inte tar ställning för en viss ideologi eller kommer med någon lättköpt lösning. Det ska till ett stort kunnande och åtskilligt tänkande för att komma till insikt om komplexiteten i hur denna värld med dess människor är. Att våga se bortom illusionerna. Där finns det ingen att hylla och ingen att straffa och den som får stå till svars är en symbol både för ondskan och för självrättfärdigheten.
Ingrid Kampås

Aggressioner förklädda till politik

Idag vill jag citera någorlunda ordagrant ett av filosofen Immanuel Kants kloka ordspråk: ”En människa ska alltid betraktas som ett mål, aldrig som ett medel, hur upphöjt syftet än anses vara.” Det är när man bryter mot dessa ord som det slutar i blodbad. Exemplen är otaliga på när man säger sig att det inte går att göra omelett utan att knäcka ett antal ägg, alltså att för sitt höga syftes skulle så måste man offra ett antal människor.
Att slutmålet rättfärdigar en del våld och dödande stämmer dock aldrig. Den som tillåter sig att ta till våld blir till slut korrumperad till att enbart själv bli ond och att utföra det som ont är. Att kommunismen var den än på jorden prövats som system alltid slutat i folkmord, är ett resultat av att man betraktat människor som medel, inte som mål. Man har rättfärdigat våld för det man ansett vara ett gott syfte.
Det mänskliga psyket är en luring och projicering är alltid nära till hands. Om jag skulle knivhugga någon i ryggen och kalla det självförsvar för att jag anser att den knivhuggne är ond, vad gör det mig till? Någon som bestämmer över liv och död? Någon som är mer moraliskt högtstående än alla andra? Eller har jag bara lindat in helt andra bevekelsegrunder i vackra motiv och vackra ord?
Aggressivitet är en egenskap varje människa kan känna i olika situationer, varje individ reagerar också olika. Det som gör en person arg kan vara fullständigt likgiltigt för någon annan. Aggressivitet kan också vara något som ligger gömt i en människa och är uppbyggt i åratal. Oförrätter, orättvisor, misslyckanden i livet, det finns mycket som kan ha byggt upp vrede inom en människa. De sociala normerna tillåter inte att denna dolda aggressivitet släpps ut till fritt beskådande och den stuvas undan för att den är så skämmig. Men – får individen bara en anledning som gör vreden socialt accepterad, så pyser ventilen och aggressiviteten exploderar. Inlindad i vackra ord och ädla syften. Och – man tror själv på sina motiv, att erkänna de verkliga skulle bli för frustrerande för psyket. Vem kan leva med en självbild att man gjort en ond handling, då rationaliserar psyket och ursäktar sig med att det var nödvändigt för ett gott syftes skull.
Ursäkterna kan vara sådana som solidaritet, allas lika värde, att man kämpar mot orättvisor, att man slåss för de svaga i samhället. Paradoxen är att den som säger sig vara så ädelmodig och god i samma andetag kan kasta en gatsten vars kraft när den träffar den liggande polismannen kan vara dödande.
En typ av aggressivitet är den kollektiva. Den härliga känslan av att vara del i en pöbelhop som rusar fram med hugg, slag och förödelse, ett gemensamt utövat våld, lössläppta aggressioner. Pöbelbeteende har funnits så länge det funnits människor. Det är primitivt, ja, men människan ÄR primitiv, skiktet av social fernissa är tunt. Samtidigt har människan sitt förnuft, sin förmåga att tänka och faktiskt – en moralisk kompass som gör att hon vet skillnaden mellan rätt och fel trots hennes psykes försök att lura i henne att ont är gott och gott är ont. För att kunna navigera behövs dock vissa axiom, till exempel Kants om att människan alltid ska betraktas som ett mål. Eller det femte budet.
De senaste dagarna har politiskt våld kartlagts och debatterats. Många fördömer politiskt våld och det är förstås bra. Men det jag har lite svårt att förstå är att inte bara de som försvarar och berättigar politiskt våld, utan också de som är emot det, köper ”sanningen” att motiven till våldet är just politisk och har högre syften även om de anser vägen dit vara fel. Jag tror inte alls på det. Det utövade våldet är bara aggressioner, ett primitivt mänskligt beteende förklätt till politik.