Joseph Conrad

josephconrad

Djungeln är het o fuktig, oceanen grym och obeveklig. Det är färger, dofter och ljud. Ingen kan som författaren Joseph Conrad använda adjektiv för att sätta en stämning, för att skapa en miljö. Då blir inte bara en soluppgång brutal utan det blir också hela den verklighet som karaktärerna lever i. Denna verklighet är avskalad all civilisationens fernissa och naken, rå och oförställd. Conrad lägger sina karaktärer under en lupp och beskriver dem sakligt som varken onda eller goda. Han dömer inte utan iakttar dem med stort intresse och stor förundran, som vore de sällsynta insekter han innerst inne inser inte går att begripa sig på och det som återstår är då att betrakta dem på det enda möjliga sättet – med medlidande.
Conrad hette egentligen Teodor Jozef Konrad Korzeniowski och föddes 1857 i Ukraina av polska föräldrar. Han blev sjöman och befälhavare på fartyg destinerade till fjärran platser. Sviktande hälsa tvingade honom att gå iland, han bosatte sig i England och påbörjade en författarkarriär. Först hade han tänkt att skriva på franska men beslöt sig för engelska, hans modersmål var polska. Några av alla hans böcker har ryktbarhet hos gemene man än idag. Det är Lord Jim, boken om den unge mannen som i ett tanklöst ögonblick tar ett beslut som går emot den heder en vit man bör ha, och han använder resten av sitt liv att sona det. Han som är ”en av oss” men slutar sina dagar långt ut i tropikerna bland infödingarna eftersom han själv straffat ut sig från sina jämlikar, hans värderingar gör också att han inte kan förlåta sig själv. Boken Nostromo har handlingen förlagd till en latinamerikans republik med revolutioner och ideal ställda mot mänskliga begär. Den mest kända av Conrads böcker är dock Mörkrets hjärta som utspelar sig i Kongo och huvudpersonen i den boken är Kurtz, en av världslitteraturens berömda bokkaraktärer. Om denna bok är det skrivit hyllmeter och därför ska jag inte orda mer om den. Jag tänkte istället sätta två av Conrads andra mästerverk i centrum för denna text.
I dialogen Faidros säger Sokrates: ”När ett tal en gång är nedskrivet tumlar det runt överallt, både bland dem som förstår sig på det och bland dem som det inte angår; talet vet inte vem det ska och vem det inte ska vända sig till.” Byt ut ordet tal mot ordet text och jag tycker det stämmer väl in på hur berömda litterära verk och deras författare hanteras. Det är så lätt att projicera sig själv och sina värderingar på en text och utifrån det tolka texten. Jag har varit inne i Thomas Mann-huset här i Lübeck där jag bor och då särskilt tänkt på detta. Där finns hundratals böcker om författaren och om författarens böcker, som om hans tämligen lättlästa verk hela tiden måste tolkas och omtolkas av experter och resultatet blir lätt krånglighet av det som ursprungligen är enkelhet. Det retar mig en del för varje läsande människa är också en tänkande människa som har full förmåga att själv bedöma det hon läser. Så jag säger det redan från början: Conrads böcker är inte svåra och inte otillgängliga.
Men jag vet att jag nu riskerar att falla i den tillkrånglighetsfällan när jag ger mig på Conrads böcker Almayers dårskap och Negern på Narcissus och låter dem stå som representanter för hans konst. Böckerna är berättelser med handling och dialog, med början, mitt och slut och de är spännande. Han har med sin rika erfarenhet från världshaven och främmande miljöer, skrivit skrönor av ”bladvändar-typ”. Men där är också något annat som kommer från författarens själ. Ett driv som genomsyrar texten. Det är att skildra människan i all hennes nakna utsatthet, hennes livslögner och självbedrägeri, hennes fåfänga och chimärer. Men det görs med just medlidande och även kärlek, en mild förståelse och resignation. Det är Shakespearskt ”alla-dör-på-slutet” men det kunde inte sluta på annat sätt och det sättet blir i böckerna en befrielse och innebär sin egen försoning – katharsis.
Joseph Conrad dog 1924 och jag kan inte sitta framför honom och fråga: ”Hur tänkte du?” Jag är heller inte helt säker på att han kunnat svara. En konstnärlig process som ett bokskrivande är, står delvis utanför författarens jag och blir till av sig själv, texten leder sig själv och formar sig själv runt det författaren bestämt ska hända karaktärerna. Plötsligt har man som författare skrivit något där man tänker: ”Har jag skrivit detta?” Jag har en känsla av att detta gällde i mycket hög grad för Conrad. Jag tror inte han satt och räknade ut symbolik i dialog, formuleringar eller metaforer. Jag tror de bara blev, såsom det blir för stora konstnärer när det undermedvetna agerar, det som kan beskrivas inspiration som ju betyder ”fylld av ande”. Men symboliken finns och är ibland mycket påtaglig.
Almayers dårskap är Conrads första bok. Den vite mannen Kaspar Almayer har bosatt sig i en håla vid en flod på Borneo, eller rättare, livets slumpmässighet har placerat honom där. Han har en vacker och klok dotter med en infödingskvinna. Han älskar dottern Nina men vill ge henne ett gott liv och drömmare som Almayer är så lever han på hoppet att bli rik och återvända till Europa med Nina som då ska mötas av respekt trots att hon är halvblod. Det som kallas Almayers dårskap är det nya handelsmagasin han byggt, det som aldrig kommer till användning. Fast det som egentligen är dårskapen är att när han äntligen får en chans att få ett gott liv, komma ifrån den hemska plats där han bor, får en möjlighet att se Nina lycklig och rik och få följa med henne, så säger han nej till det. Motivet? Den man som trollbundits av Nina, dyrkar henne och vill gifta sig med henne, är en malajprins. Prinsen har allt – utom att vara vit och det går Almayers ära för när.
Nu ska ingen tro att boken innehåller något slags exotism eller ”myten om den ädle vilden”. De infödda är lika rasistiska och styrda av begär och drifter som de vita. Skillnaden är, och det som är genomgående för Conrads val av exotiska miljöer, att de infödda inte maskerar sina motiv. ”… en man som är totalt oberörd av varje självkontroll som civilisationens inflytande möjligen kan skapa”, står det om en person. Det finns också ett ömsesidigt rasförakt och något som är mycket tydligt är att möjligheten för människor av olika ursprung att närma sig varandra och förstå varandra, är närmast obefintlig i Conrads böcker.
Är Conrad en civilisationskritiker? Ja, det vill jag nog hävda. Men för den skull tar han som sagt inte steget att glorifiera det han kallar ”vilda naturer”, han speglar istället den vite mannens civilisation i de inföddas civilisation som han beskriver som just civilisation – en prins, makt, ära, segrar och rikedom tillhör även malajerna. Men den världen är inte den vite mannens värld. Nina tänker: ”… den tunna klädnad av civiliserad moral, vari välmenta människor hade insvept hennes själ, visade en tendens att ramla av henne…”. Ska man utläsa någon kritik mot den västerländska civilisationen så är det den falska övertygelsen om överlägsenhet, det som är den mediokre, misslyckade Almayers förbannelse. Men samma övertygelse har hans hustru: ”… därför att de [de vita] föraktar oss trots att vi är bättre än de …”
I Negern på Narcissus är livet, döden och segelfartyget Narcissus huvudpersoner och havet är scenen där skådespelet äger rum. Det enda äkta livet är sjömannens men det är heller inte glorifierat, bara nerskalat till att meningen med livet är slit och möda och frihet från tankar på ett krävande oändligt hav där skeppet seglar fram som livets dagar går förbi. Så som fartyget, en hon och en egen varelse, färdas på ett oändligt hav, så levs ett liv på en viss tid, för att sedan försvinna lika obemärkt som det existerat, i det hav som kräver, slukar och förtär men också ger nåd och försoning.
Handlingen tar sin början i Bombay där den svarte dödssjuke sjömannen Jim mönstrar på. När han blir liggande pysslas han om av de andra sjömännen, de har nu döden som passagerare och denna död blir ett slags verklig person som leker med känslor och föraktar de som måste leva med honom vid sin sida. Det är 173 sidor innan Narcissus äntligen kan ankra i London, och under resan håller hon på att gå under i en orkan utanför Goda Hopp. En av huvudpersonerna är Donkin, han som pratar och agiterar om sjömännens rättigheter men själv smiter från jobb. En ynklig, bitter och förgrämd man som inte passar ihop med de andra sjömännen och deras tåliga och undergivna acceptans av hur deras lott i livet fallit. Det är också Donkin som ser till att Jims död blir fasansfull och därefter stjäl hans tillhörigheter.
Människan är utkastad på ett hav, på en seglats mot okänt mål. Havet är som all natur hos Conrad, besjälad och majestätisk. Jag skrev ner några av de conradska adjektiv varmed han beskriver havet. Det är: odödligt; omättligt; evigt; rastlöst; gästvänligt; monotont med mera.
Conrad använder de exotiska fjärran miljöerna och havet för att kunna skala av det påklistrat civilisatoriska, komma ner till det äkta och verkliga, och därmed kunna beskriva människan i all hennes storhet och tragik. Tjusiga maner och falska ord i fina salonger, är i sig inget som stör honom. Det hindrar honom bara från att se begären, längtan, hoppet och fåfängan hos karaktärer, antingen de heter Kurtz, Almayer eller Donkin. När han fått bort fernissan kan han dock visserligen beskriva dem, men han lämnar dem utan att klistra på en förståelse av dem hos läsaren. Karaktärerna glider iväg men sitter kvar i sinnet och skaver och retar tills man inser att man kan få en lika liten förståelse av dem, som man kan förstå sig själv och sitt eget liv. Man försöker och kommer en bit, men inte hela vägen. När medlidandet återstår blir det gott så, det räcker att kunna se sig själv och andra med nåd. Livet seglar bort på havet, mot horisonten där hav och himmel flyter ihop i solnedgången.

Annonser

Om panikåtgärder när man tror jorden ska gå under

häxa

1487 utkom boken Malleus Maleficarum, Häxhammaren. Historikerna idag är så gott som eniga i att den skrevs av Heinrich Kramer (latin: Institoris) ensam*. Han var dominikanermunk och inkvisitor. Kramer hade misslyckats med en häxprocess i Innsbruck när han fått motstånd av biskopen i staden och i rasande fart och religiös nit skrev han sedan boken. Det var ju panik! Något måste göras här och nu mot detta enorma hot mot mänskligheten som han ansåg häxeri vara. Mänskligheten måste räddas!
Intrycket av Kramer är alltså att han var en religiös fanatiker som såg Djävulen och häxor överallt och att han var uppfylld av sin mission att rädda världen och mänskligheten inför det enorma hot som tornade upp sig. Där var alla medel tillåtna och det gällde också att övertyga makthavarna, kungar och kyrkans folk om att ena sig och gå hårt fram mot detta hot.
Häxhammaren fick med den nya tryckerikonsten en enorm spridning. Redan på sin tid kritiserades boken av lärda män, bland annat för blodtörst, vidskepelse och grymhet. Men det var liksom politiskt och religiöst inkorrekt att kritisera och kritiken vägde lätt i den häxhysteri som just börjat sprida sig i Europa. Häxhammaren eldade på idéerna om djävulspakter och det i en tid när man behövde skylla pest, dåliga skördar, klimatförändringar och krig på något – det blev häxorna som försvor sig åt Djävulen.
Vad var då djävulspakt? Runt år 1300 förekommer i Skandinavien de första kyrkliga dokument som handlar om det, att en människa ingår pakt med Djävulen för att få magiska krafter. Personerna ifråga var häxor som förnekade Gud och tog istället Djävulen som sin gud, de gjorde till och med regelrätta kontrakt med den onde. Dessutom förflyttade de sig på magiskt vis i luften till en plats kallad Blåkulla där de hade sabbater, alltså mässor med Djävulen och hans smådjävlar. Där gjordes allt bakvänt. Djävulen predikade om ondska, man sjöng psalmer som hyllade Djävulen, man kysste Djävulens anal som tecken på sin trohet och man hade sedan backanaler, ofta med sexuella orgier inblandade. I religiös iver gällde det att alltså för häxjägarna att slåss för den kristne guden i en värld där man trodde undergången var nära. Paniken spred sig. Djävulen blev nu fienden nummer ett och bortom den trosivern fanns förstås att han var alldeles utmärkt att ta till för att få social och ekonomisk kontroll över undersåtar.
Häxhammaren är mycket misogyn i sitt anslag och attityden mot kvinnor är minst sagt förfärlig i en nutida människas ögon. Det fanns heller ingen hejd på vad häxor kunde uträtta av ont och Kramer beskriver det detaljerat i många kapitel över 700 sidor – till exempel i kapitlen ”Det sätt på vilket häxorna avlägsnar mäns manslemmar” eller ”Hur häxor förvandlar sig till djur”.
Som slutsats går att säga att sans och förnuft försvann och det skulle dröja flera hundra år tills slutet av 1600-talet innan lärda män till sist kunde avskaffa häx-tron.
*Historikerna har grundligt genomgått hur dominikanern Jacob Sprenger kom att i vissa upplagor stå som medförfattare trots att han hade varit kritisk mot Kramer. Det handlar bland annat om minst 30 upplagor under ett antal år som är tryckta i olika länder av olika tryckare och hur det troligtvis gick till när Sprenger fick sitt namn med i vissa av upplagorna. Det går jag inte in på här.

Djävulens historia

satan

Kärt barn har många namn, så också Djävulen. Han kallas bland annat Satan, Belsebub, Lucifer, Hin håle, Hornper, Fan, Puken och Mörkrets furste, för att nämna några. Han har stått för det onda i en svårförklarlig verklighet. När godhet har tillerkänts Gud har ondska, lidande och nöd varit Djävulens domän. Det har helt enkelt alltid funnits ett behov av honom och beroende på omgivning har han visats fram på olika sätt.
Kausalitet är medfött hos människan, tanken att allt som sker har en orsak, så också ondska. På medeltiden förklarades Djävulens existens med att han härjade med Guds tillåtelse för att straffa människorna för deras synder. En totalt motsatt syn på honom i vår nutida era av psykologisering är när någon i ett radioprogram förklarade Djävulens beteende med att han hade haft en taskig barndom. Varje tid behöver sina förklaringsmodeller.
Efter år 1000 när konversionen från asatro till kristendom ägde rum i Norden, tog människorna med sig sin magiska världsbild in i den nya tron. Det var älvor, troll och övernaturliga väsen som kyrkan till en början varken hade kraft nog eller motiv nog att omedelbart utrota och denna vidskepelse blandades med kristna föreställningar. Fram till 1200-talet var Djävulen i de kristna länderna framför allt en sak för lärda teologer i slutna kretsar. För vanliga människor var han mer som en ful gubbe runt hörnet, en typ man lätt kunde lura och inte alls var särskilt rädd för. Men tiderna förändrades, det skedde stora omvälvningar inom politik när furstar ökade sin makt inom sina territorier, när handel och ekonomi utvecklades och sociala förändringar pågick, till exempel ett allt större samhällsskikt som bestod av borgare i städer. Djävulen följde med i denna utveckling. De som satt på makten behövde kontrollera människorna och den katolska kyrkan strävade efter enhet där hoten om Djävulen och helvetet blev vapen för kontroll av samvetena och för att åstadkomma de troendes lydnad.
En av de saker kyrkan tog sig an med kraft var heresi eller med ett annat ord kätteri, alltså avfall från den rätta tron. Man förde regelrätt krig mot kättarna och inkvisitionen grundades, den leddes främst av lärda dominikanermunkar och hade som uppgift att spåra upp och förinta de som inte höll sig till den av kyrkan fastställda läran.
Nu blev Djävulen till något högst konkret även för de troende i gemen. Han fick kropp och egenskaper och började förekomma i kyrkmålningar – som get eller apa eller som en monstruös människoliknande figur med bockfot, svans och horn. Och han blev någon att vara rädd för, så mycket att det går att påstå att mot slutet av medeltiden var Europa besatt av Djävulen. En demonlära utvecklades där Djävulen och hans miljontals smådjävlar blev det stora hotet för mänskligheten.
Kättarna som bland annat hade en mot katolska kyrkan annorlunda syn på Jesus roll och nattvarden, levde ut sin tro på det sätt de kunde, i hemlighet och på natten. Under första halvan av 1400-talet uppstod ur detta hemlighetsmakeri en ny övertygelse inom kyrkan, den att en människa kunde försvärja sin själ till Djävulen och ingå en pakt med honom. De blev då häxor och hade häxsabbater på Blåkulla. Det gällde både för kvinnor och män men kom med tiden att alltmer koncentreras till något som kvinnor gjorde.
1487 var ett märkesår inom området misogyni, alltså kvinnohat. Då utgavs boken Malleus Maleficarum, Häxhammaren. En bok som var författad av två dominikanermunkar och som utförligt beskrev hur häxor kunde kännas igen och oskadliggöras. Häxprocesserna tog fart med enbart en cirka femtioårig paus under de värsta reformationsstriderna då kyrkan hade nog med sin inre splittring. Sedan satte de igång igen med förnyad intensitet, inte minst i de nu protestantiska länderna. Det var hela samhällets ansvar att motarbeta Djävulen så att inte människorna som kollektiv skulle gå under i synd.
Männen i kyrkan, antingen de var katoliker eller protestanter, fortsatte sitt teoretiserande om kvinnan som roten till allt ont och all synd, märkligt nog som ett slags antites till den Mariadyrkan som rått och som fortfarande rådde i katolska kyrkan. Kvinnan sågs som en ofärdig man och det var nödvändigt att kontrollera denna störande och syndande varelse med hennes måttlösa kättja, avund, fåfänga, lättja och stolthet. Hon var en kloak av syndiga utdunstningar som förförde män till synd. Det handlade om kvinnokroppen och dess funktioner, framför allt sexualiteten. Kvinnan var farlig, hon var ett lätt offer för Djävulens frestelse att ingå pakt med honom och bli en häxa. Under sabbaten när hon for till Blåkulla hade hon bland annat sex med Djävulen även om det inte ansågs särskilt nöjsamt eftersom hans lem var så kall. Det skrevs mer och mer publikationer om häxeri och Djävulen, och gubbsen som skrev levde ut alla sina snuskiga fantasier när de skulle beskriva kvinnors relation till Djävulen. Personligen finner jag det märkligt att Djävulen ansågs vara av manligt kön, så fördärvade som kvinnor beskrevs vara hade det varit mer logiskt om han varit kvinna!
Slutet av 1600-talet innebar ett avklingande av häxprocesser samtidigt med det vi kallar Upplysningen. Vetenskapen gjorde framsteg och gamla vidskepelser övergavs. Idén om en hård och straffande Gud som tillät Djävulen att verka ersattes av tanken om ett mer individuellt förhållande till denne ondskans furste. Det var nu tron på ”Besten inom mig” föddes. Djävulen tog sin boning inuti den enskilda människan och kunde där locka henne till synd. Det gällde att med alla medel bekämpa den ondska man bar på, den som när som helst kunde brista ut. Rädslan för att tas över av Djävulen var så stor att skam och skuld var ständiga följeslagare för många människor. Det gällde att tukta sig själv men det gällde också för kyrkan att tukta de troende. Det var ett försök att skapa den perfekta människan: Bättra dig! Annars …!
Men Djävulen har alltid följt med sin tid. Under 1800-talet såg romantiken dagens ljus som en motrörelse till förnuftstro och materialism och betonade istället känsla och själ. Nu skulle Djävulen hanteras och bearbetas. Det gjorde man inte minst inom litteraturen där man frossade i skräckromaner, till exempel i Robert Louis Stevensons bok Dr Jekyll och Mr Hyde. Den hygglige Dr Jekyll har en trängtan till att göra det som är syndigt och omoraliskt och han uppfinner en trolldryck. Denna dryck förvandlar honom till den fule Mr Hyde som människor uppfattar som Djävulen själv. Mr Hyde gör allt det förbjudna och Dr Jekyll kan vara den gode, hans personlighet är rent fysiskt uppdelad i två delar. Tills allt går snett och trolldrycken inte fungerar längre och han inte längre kan gå tillbaka till att vara Dr Jekyll. Det finns en sensmoral i boken – ge inte efter för dina lustar och syndiga önskningar för det kan gå så illa att de tar över dig helt och hållet!
Andra halvan av 1800-talet hörde Nietzsche förklara Gud som död. Blev även Djävulen dödförklarad? Bara delvis. När det handlar om det sekulära samhället följde istället för rädsla för Djävulen en rädsla för den onde vetenskapsmannen, såsom Frankenstein. Och med Sigmund Freud och psykoanalysen övergick teorin om djävulsbesatthet till att handla om det omedvetna, det djupt dolda inom det egna självet, de begär som en individ hade.
Var är Djävulen år 2019? Hurdan är synen på honom? Tja, bland folk i gemen är Djävulens klor klippta. Skräckromaner och –filmer är otroligt populära. Det görs varulvsfilmer och monsterfilmer, filmer om aliens och hot mot jordklotet. Vi lever fortfarande i en tid med nöd och elände och dessa nutida sagor är dels ägnade åt att förklara en obegriplig verklighet, dels fungerar de som avledare av ångest – vi vet att det bara är en bok vi läser eller en film vi ser och kan tänka att riktigt så hemsk som i fiktionen är inte verkligheten. Och Djävulen har börjat stå för det hedonistiska och livsnjutande. Det finns mängder av reklam som syftar på honom, till exempel en för parfym jag just nu ser på tv ibland. Djävulen är förförisk och lockande och står för ett syndande som är ofarligt och som man är värd.
Under århundraden har lärda män sysselsatt sig med Djävulen – vem han är, hans egenskaper och sätt att verka. Från kyrkofader Augustinus till Thomas av Aquino till senare tiders teologer och filosofer, alla har de utvecklat enorma teoribyggen om Djävulens natur. Han har alltså aldrig varit statisk och han har förändrats i takt med olika tiders krav inklusive vår egen nutid. Numera finns det en stor variationsrikedom inom olika religionsinriktningar men på en rak fråga till en modern lutheransk präst, om hans syn på Djävulen, svarade han att för honom är Djävulen bara en symbol.
Alltså kan konstateras att Djävulen är en del av västerlandets idéhistoria och numera för de allra flesta är just en metafor att projicera ondska på. Så nog är det så att hade inte Djävulen redan funnits som begrepp hade vi tvingats uppfinna honom.

Drömmen om okapin

Mariana_Leky

Det är sällan jag finner så mycket värme i en bok som den som finns i Mariana Lekys Drömmen om okapin. Människorna älskar varandra. Visst finns det några missförstånd och rädslor dem emellan, men de hör alla ihop, även de som är särlingar, som den unga Marlies som alltid är bitter och folkskygg och Friedhelm som är lite av en byfåne.
Bokens huvudperson är Luise men för mig är den egentliga huvudpersonen hennes farmor Selma. Det är Selma som alla kontaktar vid nödläge. Paradoxalt nog kan Selma själv framkalla nödläge. De gånger hon drömt om en okapi, detta märkliga djur som ser ut som en blandning av zebra, tapir, rådjur, mus och giraff, dör någon inom ett dygn. Så börjar boken. Selma drömmer …
Handlingen tilldrar sig i en by i natursköna Westerwald, en symfoni av grönt, blått och guld som Optikern uttrycker sig, Optikern som har en kärlek som han tror att han döljer väl men som alla vet om. Luises föräldrar har nog av sig själva så det är Selma, de bor i samma hus, som är Luises allt.
I del två av boken är Luise vuxen och hon möter också kärleken om än på ett annorlunda sätt. En kärlek som har så mycket tålamod att den inte slocknar av stora avstånd. Just tålamod och acceptans kännetecknar förresten alla karaktärer.
Jag började med att skriva om värme – det betyder inte att jag vill sätta en genrestämpel av Feel-good på denna bok. Den är heller inte ”en bok för kvinnor”. Drömmen om okapin är en bok för alla typer av läsare och den behandlar människolevandets stora frågor: livet, döden, sorgen, lyckan, kärleken. OCH jag finner den också vara en hyllning till det enkla i tillvaron.

Skomakaren på månen

skomakarenbok.JPG

Att skriva en idéroman är måhända gammalmodigt men jag har inget behov av trender. Jag hade något att säga och nu är det sagt. Det blev ett avbrott i skrivandet av de historiska romaner jag ägnat mig åt på senare år när huvudpersonen i boken – Rut – en dag bara fanns hos mig och ville ha sin berättelse nedskriven.
I Skomakaren på månen har Halland en framskjutande plats – nattviolens doft i kvällningen, bokskogen och de små insjöarna. Rut har som 59-årig kvinna lämnat hemmet i Iowa för att åka till det Halland hon som 14-årig flydde från. Hon åker inte hem, för hennes hem är i USA, men hon åker för att möta det barn hon en gång var när hon lämnade Sverige, de minnen hon ägnat ett liv åt att glömma. Hennes äldre bror prästen Tomas är död och hon tvingas ta hand om både mental och fysisk bråte när hon ska tömma den prästgård där han bott och som en gång också var hennes hem. Tomas tvivlaren som inte kunde fly utan stannade kvar, han som letade Gud överallt, även i bikupor och som lämnade alla nedskrivna tankar i böcker och block efter sig för Rut att elda upp. Parallellt med händelserna i nutid minns Rut vad hon och Tomas talade om när han besökte henne i Stanton Iowa tio år tidigare – vartannat kapitel utspelar sig i Halland, vartannat i Stanton. Till hjälp att röja i huset får Rut två udda personer, den unge Simon med sina aspbergerdrag och den unga tyskan Teresa som egentligen bara kom till Halland för att cykla och vandra.
I Skomakaren på månen är inte bara Gud en fadersfigur utan det är också de mänskliga onda och goda fäderna. Det handlar om att trasiga barn blir trasiga vuxna, att behovet av tröst är oändligt, om skuld, om att vara annorlunda, ondska och om vilka som tillåter sig vara lyckliga. Om ifall det är någon idé att leta efter djupsinniga svar på livet mening, kanske är det bättre att inte komplicera levandet utan istället skratta ett hus rent från onda minnen.
På frågan om vilket enda ord jag skulle beskriva boken med säger jag att det är ordet försoning. Jag har haft detta behov av att låta Rut försonas istället för att förtränga och det är något jag anser vara särskilt viktigt. Livet är inte rättvist, vissa människor drabbas av mycket svåra saker och jag tror att försoning, att tänka att det som hände inte var något personligt mot just mig, är bästa sättet att överleva som en hel människa. Jag ställer frågan om vad lycka är. I en tid när vi lever i individualitetens tyranni, i tron att ensam är fri. Men kärlek är beroende, det är inte vad offentligheten säger åt oss är rätt, som gör oss lyckliga.
Titeln då, varifrån jag fått den? Det handlar om rymdfärder, men lite överraskning ska det ju vara att läsa boken, så mer avslöjar jag inte.
Om mig: Jag är född hallänning men livets kringelikrokar har fört mig till Lübeck i Tyskland där jag bott i sju år nu. Jag debuterade 2002 med en spänningsroman, Hjärta av is, och ytterligare 2 böcker följde om sjuksköterskan Mari i ett fiktivt halländskt samhälle, böckerna Skuggor av hat och Människans varg. Min fjärde roman Innerlighetens tid utspelar sig också till viss del i Halland, liksom min femte bok I spindelns nät som är en historisk deckare där Varbergs fästning har en betydande roll. Min sjätte roman är Drottningkronan, del nummer 5 i Historiska Medias serie Släkten.

Rätten till sin oro och självhjälpsböcker

oro

 

På Facebook cirkulerar en mängd talesätt och ordspråk, ofta bildsatta. De har alla ett budskap som kan vara alltifrån att en äkta vän aldrig förloras till att en mamma alltid har sina barn i tankarna. Det är oskyldigt och välmenande och är ägnat åt att både stärka och trösta. Och vem behöver inte tröst? Men så finns det de något mer subtila budskapen. Ett sådant ges i en bild föreställande en vacker park med gröna träd, bänkar längs en stig och en damm med svanar. På stigen går en man med sin hund. Både mannen och hunden har tankebubblor ovanför sina huvuden. I mannens bubbla syns något i stil pengar, ett hus och en dator med skrivbord som väl ska föreställa hans arbete, det är oro för dessa saker som upptar hans tankar denna härliga dag. I hundens tankebubbla syns gröna träd, bänkar längs en stig och en damm med svanar.
Budskapet i bilden är tydligt. Den som ser den ska tänka att han eller hon är fåfäng som oroar sig för pengar, bostad och jobb och istället borde vara som hunden – leva i nuet och glädjas åt det som finns runtomkring. Det är förföriskt lätt att skriva under på budskapet för vem vill inte leva i nuet. Tänker man ett steg till finns dock en hake, mer om det i slutet av texten.
Eftersom intet är nytt under solen är detta Facebook-budskap heller inget nytt. I Matteus 6: 28-34 uttrycks det explicit: ” Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? … Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”
Trösterika ord och naturligtvis sanna. Eller? Ja, på ett sätt. Men i både bilden och orden ur Bibeln finns en förebråelse inbyggd, man ska skämmas om man oroar sig, det är rent av syndigt att oroa sig och inte lita på Gud. Förtröstan och tillit är idealet. Hys inga bekymmer för allting ordnar sig – säger INTE offren för den senaste svältkatastrofen.
I vår tid läser få människor Bibeln, desto fler läser en annan sorts biblar – självhjälpsböcker. Det är böcker som inte bara talar om för människor att de är sin egen lyckas smed utan också att de då i konsekvensens namn också är ansvariga för sin egen olycka. En variant av de gamla filosofernas teser om epikurism, hedonism eller stoicism som metod för att nå lyckan.
Innan resonemanget fortsätter erkänner jag att det ligger en hel del i synen på hur vi människor förhåller oss till våra förutsättningar och erfarenheter och att det inte är fel att kavla upp ärmarna istället för att gråta. Men med det avklarat är det dags för analys av det djupare budskapet – att det är fult att vara en misslyckad människa. Exakt vad som gör en människa till misslyckad är aldrig satt på pränt för det är så fult att vara misslyckad att bara påståendet att någon anser andra människor vara misslyckade inte existerar. Att tala om för folk att de är misslyckade uttrycks på ett betydligt mer underförstått sätt – man bekräftar dem i deras känsla av att de inte är lyckade. Och klang och jubel, mot att inte vara lyckad finns det bot som man kan läsa sig till i böcker.
En enkel googling får fram vad självhjälpsböcker lovar: ” Vill du vara i en mer direkt kontakt med livet här och nu? Vill du kunna uppskatta och njuta av en solnedgång lika mycket som första gången?” Och: ” Varför har jag inga pengar? En självhjälpsbok för dig som vill förbättra din ekonomi.” Eller kort och gott upplysningen att det är en bok för dem som vill coacha sig själva. En ytterst populär självhjälpsbok de senaste åren delar in alla människor i fyra färger och påstår att lär man sig bara denna metod så kan man kommunicera med andra på grund av att brist på kommunikation är den stora orsaken till konflikter.
Nå, alla blir saliga på sin tro men jag tror att frälsningsmomentet är ganska kort. Man vill tro på det peppiga budskapet men snart knackar verkligheten på dörren. Känslan av oro och otillräcklighet är lika stor som förut. Samt skam- och skuldkänslorna för att man är som man är, att man inte kan sluta oroa sig och att man inte kan vara i direkt kontakt med livet här och nu och inte kan njuta av solnedgången.
”Följ pengarna” är en devis som håller i nästan alla lägen. Nog kan coacher och författare av självhjälpsböcker tro på sina ord och mena väl, men det förtar inte det faktum att det finns en enorm ekonomisk vinst att göra på människors tillkortakommanden och oro. Och trots likheterna med Bibelns och de gamla filosofernas budskap finns i vår tid ytterligare en dimension: när människor förr var födda till sin plats i samhället, in i ett kollektiv och de därmed följande villkoren, lever vi idag i ett samhälle som är individcentrerat, en individualism som säger att vi ska skapa och omskapa oss själva. Det är frihet och möjligheter som paradoxalt nog skapar ångest och osäkerhet. När tillfällena är oändliga beror det bara på dig själv om du inte är lyckad. En av 90-talets mest lästa självhjälpsböcker är Sikta mot stjärnorna av Wayne W Dyer och det går fortfarande att hitta försäljningstexten på Bokus: ” Det finns inga gränser för den lycka du kan uppnå, den skaparkraft du kan känna eller de samhällsinsatser du kan göra. Det hänger helt och hållet på dig själv. Du kan bli precis allt du själv väljer att bli. Dyer hjälper dig att: genomskåda falska förebilder, frigöra dig från auktoritärt tänkande, lita till dina inre signaler, finna ändamål och mening i ditt liv, bli en ständig vinnare.”
Få adjektiv är helt neutrala, de flesta har ett positivt eller negativt värde, ibland båda. Ordet melankolisk är inte lika negativt som ordet tjurig men inte lika positivt som ordet glad. Å andra sidan kan melankolisk vara positivt i den bemärkelsen att det tyder på känslodjup och äkthet och det tar udden av en del av det negativa. Ett ord som däremot är ytterst negativt är ordet bitter. Här associerar jag återigen till Facebooks flora av blommor och ogräs – i en kommentar kallade en person en annan person för bitter. Slut på diskussionen för det var det ultimata ordet att ta till för att få tyst på någon. Det fick mig att häpna och tänka en del över ordet bitter och till slut inse att kanske det fulaste en människa kan vara i omgivningens ögon, är just bitter, det mest negativa och skrämmande adjektivet av alla. Vad som helst men inte bitter. Är man bitter anses man vara totalt misslyckad och värdelös. Bitter går hand i hand med avund som är lika skamfullt och båda har en svans av andra adjektiv såsom ångestfull, ängslig, orolig, modlös, initiativlös, osäker, otillräcklig som följs av ord som fattig, undergiven och missnöjd med flera. Och hoppsan! Är inte detta adjektiv som ofta klistras på kvinnor? Bitter, förgrämd surkärring …
Stressade halvt medvetslösa på överfulla sjukhusavdelningar och i stökiga dagisgrupper måste kvinnor lära sig att leva i nuet och njuta av solnedgångar. Fattigpensionären som oftast är en kvinna, måste lära sig att tänka positivt medan hon letar tomflaskor i papperskorgarna. Den medelålders kvinnan som slits mellan yrkesliv, hemarbete och att vårda gamla föräldrar, måste lära sig att komma i mer direkt kontakt med livet och helst klara av att indela medmänniskorna i fyra färger.
Jag skulle vilja slå ett slag för rätten till oro. Rätten att känna sig otillräcklig när man faktiskt är otillräcklig. Oro kan vara en bas för en strategi att ta itu med reella problem, kanske till och med slå näven i bordet och säga till chefer och makthavare att det inte är mitt fel att jag till exempel inte kan byta blöja på tjugo patienter på tio minuter. Att säga att jag går inte längre på snacket att det är min attityd det är något fel på, snacket att jag inte duger, att jag måste förändras.
Och så – i en värld där man helst ska vara lyckad är det tabu att inte känna sig lyckad och absolut tabu att säga att man inte känner sig lyckad. Tänk en middagsbjudning där någon i sällskapet säger att hon känner sig misslyckad, inte orkar med jobbet, att barnen är besvärliga och äktenskapet knakar i fogarna, för att inte tala om den dåliga ekonomin. Det skapar mer besvärade miner än om någon skulle lägga av en brakskit. Alltså hålls fasaden om att trots allt vara lyckad. Man är lyckad utåt, till exempel på Facebook. Något en psykolog jag i min tur träffade på en bjudning berättade, att Facebook är det nya i terapisofforna när människor jämför sin egen brist på att vara lyckad med alla lyckade vänner – som också de bara är lyckade utåt – på Facebook.
Fallet avslutat? Nja, inte riktigt. Tillbaka till ordet bitterhet. Min åsikt är att det finns människor som har all anledning att vara bittra. De har gått igenom något mycket svårt, så svårt att det aldrig går att komma över. Det är bra om familj, vänner och för all del terapeuter och självhjälpsböcker, kan hjälpa dem till det enda botemedlet mot svåra upplevelser – försoning. Men i vår strävan att vara lyckade är det inte bara lätt att skylla vår egen otillräcklighet på oss själva, det är också lätt att skylla andras otillräcklighet på dem själva, till exempel att de inte klarar av att inte vara bittra. Och då har vi förlorat medlidandet, medkänslan med den som livet gjort bitter, mot den som faktiskt har reella skäl att oroa sig och vara ledsen.
Vilken var då haken med bilden på mannen i parken? Det går att fråga sig vilka symboler som funnits i mannens tankebubbla om han precis som hunden har, hade haft någon som gav honom mat på bordet och tak över huvudet utan att han behövde göra ett enda dugg mer än att se söt ut och apportera pinnar.

Hello, I´m Johnny Cash

cash

Hello, I´m Johnny Cash

Under åren som sjuksköterska har jag fått vara med om mycket, en del händelser stannar för alltid i mitt minne. Som den gång en gammal man nyss dött och hans son gråtande spelade samma sång om och om igen på sin bandspelare. Sången han spelade var Peace in the valley. När Gud kallar ska det bli fred i dalen, ingen sorg och inga bekymmer mer och människan ska bli förändrad, inte längre vara en best och lejonen ska ligga bredvid lammen. Det är en sång som sjungits av många artister, men just denna gång var det Johnny Cash.
Hela situationen gjorde ett djupt och bestående intryck på mig. Det var Cash röst som inte bara är djup i klangen men också på något sätt når den mänskliga själens botten där allt blir tydligt, en klarsyn på livet och döden. Det var också den nakna sorgen som sonen visade, att ta ord och musik till tröst samt insikten att det mänskliga livet, den döde gamle mannens liv, varit fullt av den möda ett människoliv är fullt av men ändå bär hoppet om en bestående frid och vila.
Sedan den gången var jag fast för Cash röst och när jag körde bil lyssnade jag ständigt på någon av alla de skivor han spelat in – unge Cash, äldre Cash och gamle Cash, den senare med röstdjupet kvar men så lämpligt och vackert ärrad och skrovlig, precis som hans ansikte. Hans sånger inspirerade mig, varför har jag svårt att själv förstå. Kanske har det något att göra med att countrysånger ofta är berättelser om kärlek, hopp, tro och sorg. Det var till och med så att låten Balladen om Ira Hayes gav mig idén till en av mina romaner. I en annan av mina böcker lät jag en av huvudpersonerna enbart uttrycka sig i citat från sånger sjungna av Cash.
2005 kom filmen om Cash, två år efter hans död. Filmen heter Walk the line och har samma namn som en av Cash allra första succélåtar. Jag såg filmen några gånger och kan inte säga den är tillrättalagd men det finns saker i filmen som inte kommer fram särskilt tydligt.
För Cash liv var hårt och han var ingen ädel människa i många av sina handlingar. Han personifierade det som står i Bibeln om att det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Riktigt hur illa ute han var förstod jag först när jag fick tag i den självbiografi han 1997 skrev ihop med författaren Patrick Carr. Det är en självutlämnande och ärlig text, den idealiserar inte men beskriver utan att försköna.
Cash föddes under den stora depressionen på 1930-talet och växte upp i Arkansas, redan som femåring fick han börja jobba på familjens bomullsodling. Där fanns sångerna – gospel som uttryck för den tillitsfulla fromheten och visor med sin bakgrund i slaveriet, man sjöng när man plockade bomull på fälten och musiken fanns i blodet. ”I Arkansas på den tiden, var det så att ett sätt att leva skapade en viss sorts musik. Är det idag snarare så att en viss sorts musik skapar ett sätt att leva?”, undrar Cash i boken. Det var alltså en fattig barndom, full av slit men också kärlek. Cash gjorde sedan resan från armod till rikedom och berömmelse. Men hans psyke kunde inte hänga med på den resan, han blev drog- och alkoholmissbrukare.
Ordet idol kommer från latinets idolum och grekiskans eidolon och betyder avgud, avgudad människa eller ideal. Idolisera betyder att blint tillbe eller förguda. Den människa som blir en idol genomgår således en upphöjelse av jaget som kan sägas komplettera det mänskliga och gör henne till ett slags ”subgud”, dyrkad av massorna. Hon är visserligen gudalik men likt Jesus också människa, det är det mänskliga i idolen som beundrarna kan identifiera sig med samtidigt som de kan höja sig till att bli mer än de egentligen känner sig vara. När det gäller en sångare som Cash kan jag i hans musik känna igen min egen längtan, mitt hopp och mitt lidande, min kärlek och min sorg. Idolen talar till mig, rakt in i mitt hjärta. Jag blir en del av idolen.
Beundrare vill ha denna idealisering, att förguda och göra idolen större än en vanlig, enkel människa. Till och med när idolen slår sönder hotellrum eller tillbringar åtskilliga nätter i fylleceller kan det ursäktas med geniets excentricitet, han har på sin piedestal lov till mer än vanliga människor. Samt att han då visar den svarta, destruktiva sida som en beundrare också kan identifiera sig med för den sidan finns också hos honom.
Men hur ser det ut däruppifrån parnassen? Vad ser idolen från sin position? Att det som från början gett ett stärkt självförtroende och värmande smekningar av egot, förvandlas till krav och prestationsångest? Att han känner sig som en bedragare för att han vet att han inte är någon halvgud och därför måste leva i ständig oro för att man ska upptäcka hur han är innerst inne? Och tänk om han förlorat förmågan att skapa, att han skrivit sin sista låt och aldrig kommer att kunna göra något bra mer? Att leva med enorma självtvivel och depressioner är vanligt hos kreativa människor som i högre grad än hos icke konstnärer har någon form av psykiatrisk sjukdom. Idolen har ångest och krav och bortom de strålkastare som lyser upp scenen är tiotusentals människoögon fästa på honom.
Idolen börjar självmedicinera. Med sprit och tabletter. Det lindrar. För stunden. Sedan kommer den punkt där det inte längre är ångesten som är huvudproblemet utan istället är det nu själva missbruket i sig och han kan inte längre leva utan berusningsmedlen. Idolen har fastnat i idolskapets fälla. Med det följer ruelsen och självhatet.
I självbiografin är Cash självutlämnande och nästan plågsamt ärlig. ”Jag var ett svin”, säger han och medger hur han med sitt missbruk, sina svek och sina bedrägerier har skadat många människor, framför allt de som stod honom närmast. Att han var på väg åt helvete. Det gick så långt att drogerna som också fungerade uttorkande, tog bort hans röst, han kunde en period inte sjunga alls, men till och med det var honom likgiltigt när han var i det värsta beroendet. Som alla missbrukare skadade han andra människor, främst de som älskade honom, men kanske sig själv allra värst.
I självhatet finns paradoxen där, Cash bär i sin röst, i de sånger han skriver, i sina uppträdanden för bland annat fängelsekunder, på ett stort medlidande med de som är svaga, utsatta eller de som är förtappade genom att ha begått brott. Hans konserter på fängelserna i Folsom och San Quentin är berömda. Medlidande kan vara en tröst, kan man ha medlidande med andra kan man också ha medlidande med sig själv.
Cash förknippas med bland annat två saker: att han alltid började sina konserter med att gå ut på scen och säga: ”Hello, I´m Johnny Cash” och att han gick klädd i svart och kallades ”Man in black.” Han skriver en låt om varför han bär svart – för de fattiga; de nedslagna; de som aldrig hört om Jesus; de sjuka; de ensamma gamla; för soldaterna som dör i Vietnamkriget med flera. För att påminna om dem som har det sämre ställt bör det i täten finnas en man i svart, sjunger han.
1968 gifter Cash sig med sin andra hustru, sångerskan och kompositören June Carter. Det blir ingen rosenröd idyll men han börjar på allvar ta itu med sitt missbruk även om han får ett antal återfall. Kärleken är helande och Cash hittar mer och mer vägen tillbaka till sin barnatro och han går ut offentligt med att han är kristen.
Det är här jag kommer att tänka på Lasse Lucidor, en annan poet känd som en rumlare och versmakare efter eget huvud. Lasse Johansson som var hans verkliga namn, dog 1674 i Stockholm. Han skrev en psalm som heter ”Herre Gud för dig jag klagar”. Trehundra år före Cash skriver han om sin uselhet, sin lastbarhet och vad ont han gjort. Men gemensamt för både honom och Cash är deras längtan efter bot och gottgörelse och i den går att se deras strävan att finna Gud.
Cash är efter sin död en legend, vilket han också var i sin livstid. Jag frågar mig om han någonsin kunde leva upp till myten om sig själv. Han kommer för evigt att finnas på Helicon, sånggudinnornas berg och dit upp kan vi skåda och egentligen se det vi vill se – oss själva, manifesterat i Cash röst och i hans ord, det vi kan identifiera oss med, det lite större, det med lite mer mening i livet och mer hopp. En viss ordning i det skapade. Cash talar i självbiografin om storleken, kraften, skönheten och komplexiteten i Guds skapelse och hur enkel och stark hans mänskliga rot i naturen är. Jag tror att det är denna rot som är själva hans röst, den som hörs igenom allt annat brus i tillvaron.
Cash dör sex år efter självbiografin från 1997 och om de sex åren fortsatte på den mognadens och försoningens väg som är så tydlig i självbiografin, tror jag att Cash fick lov att dö som vän med sin gamle barndomsgud, han som det sjöngs om i sångerna på bomullsfälten. Och få lov att dö förlåten, förlåten inte bara av Gud utan också att han kunnat förlåta sig själv, det allra svåraste. Och att han som Lasse Lucidor diktar i sin psalm kunde säga: ”Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer”.
*Peace in the valley skriven av Thomas A. Dorsey
*Balladen om Ira Hayes skriven av Peter La Farge