Drömmen om okapin

Mariana_Leky

Det är sällan jag finner så mycket värme i en bok som den som finns i Mariana Lekys Drömmen om okapin. Människorna älskar varandra. Visst finns det några missförstånd och rädslor dem emellan, men de hör alla ihop, även de som är särlingar, som den unga Marlies som alltid är bitter och folkskygg och Friedhelm som är lite av en byfåne.
Bokens huvudperson är Luise men för mig är den egentliga huvudpersonen hennes farmor Selma. Det är Selma som alla kontaktar vid nödläge. Paradoxalt nog kan Selma själv framkalla nödläge. De gånger hon drömt om en okapi, detta märkliga djur som ser ut som en blandning av zebra, tapir, rådjur, mus och giraff, dör någon inom ett dygn. Så börjar boken. Selma drömmer …
Handlingen tilldrar sig i en by i natursköna Westerwald, en symfoni av grönt, blått och guld som Optikern uttrycker sig, Optikern som har en kärlek som han tror att han döljer väl men som alla vet om. Luises föräldrar har nog av sig själva så det är Selma, de bor i samma hus, som är Luises allt.
I del två av boken är Luise vuxen och hon möter också kärleken om än på ett annorlunda sätt. En kärlek som har så mycket tålamod att den inte slocknar av stora avstånd. Just tålamod och acceptans kännetecknar förresten alla karaktärer.
Jag började med att skriva om värme – det betyder inte att jag vill sätta en genrestämpel av Feel-good på denna bok. Den är heller inte ”en bok för kvinnor”. Drömmen om okapin är en bok för alla typer av läsare och den behandlar människolevandets stora frågor: livet, döden, sorgen, lyckan, kärleken. OCH jag finner den också vara en hyllning till det enkla i tillvaron.

Annonser

Skomakaren på månen

skomakarenbok.JPG

Att skriva en idéroman är måhända gammalmodigt men jag har inget behov av trender. Jag hade något att säga och nu är det sagt. Det blev ett avbrott i skrivandet av de historiska romaner jag ägnat mig åt på senare år när huvudpersonen i boken – Rut – en dag bara fanns hos mig och ville ha sin berättelse nedskriven.
I Skomakaren på månen har Halland en framskjutande plats – nattviolens doft i kvällningen, bokskogen och de små insjöarna. Rut har som 59-årig kvinna lämnat hemmet i Iowa för att åka till det Halland hon som 14-årig flydde från. Hon åker inte hem, för hennes hem är i USA, men hon åker för att möta det barn hon en gång var när hon lämnade Sverige, de minnen hon ägnat ett liv åt att glömma. Hennes äldre bror prästen Tomas är död och hon tvingas ta hand om både mental och fysisk bråte när hon ska tömma den prästgård där han bott och som en gång också var hennes hem. Tomas tvivlaren som inte kunde fly utan stannade kvar, han som letade Gud överallt, även i bikupor och som lämnade alla nedskrivna tankar i böcker och block efter sig för Rut att elda upp. Parallellt med händelserna i nutid minns Rut vad hon och Tomas talade om när han besökte henne i Stanton Iowa tio år tidigare – vartannat kapitel utspelar sig i Halland, vartannat i Stanton. Till hjälp att röja i huset får Rut två udda personer, den unge Simon med sina aspbergerdrag och den unga tyskan Teresa som egentligen bara kom till Halland för att cykla och vandra.
I Skomakaren på månen är inte bara Gud en fadersfigur utan det är också de mänskliga onda och goda fäderna. Det handlar om att trasiga barn blir trasiga vuxna, att behovet av tröst är oändligt, om skuld, om att vara annorlunda, ondska och om vilka som tillåter sig vara lyckliga. Om ifall det är någon idé att leta efter djupsinniga svar på livet mening, kanske är det bättre att inte komplicera levandet utan istället skratta ett hus rent från onda minnen.
På frågan om vilket enda ord jag skulle beskriva boken med säger jag att det är ordet försoning. Jag har haft detta behov av att låta Rut försonas istället för att förtränga och det är något jag anser vara särskilt viktigt. Livet är inte rättvist, vissa människor drabbas av mycket svåra saker och jag tror att försoning, att tänka att det som hände inte var något personligt mot just mig, är bästa sättet att överleva som en hel människa. Jag ställer frågan om vad lycka är. I en tid när vi lever i individualitetens tyranni, i tron att ensam är fri. Men kärlek är beroende, det är inte vad offentligheten säger åt oss är rätt, som gör oss lyckliga.
Titeln då, varifrån jag fått den? Det handlar om rymdfärder, men lite överraskning ska det ju vara att läsa boken, så mer avslöjar jag inte.
Om mig: Jag är född hallänning men livets kringelikrokar har fört mig till Lübeck i Tyskland där jag bott i sju år nu. Jag debuterade 2002 med en spänningsroman, Hjärta av is, och ytterligare 2 böcker följde om sjuksköterskan Mari i ett fiktivt halländskt samhälle, böckerna Skuggor av hat och Människans varg. Min fjärde roman Innerlighetens tid utspelar sig också till viss del i Halland, liksom min femte bok I spindelns nät som är en historisk deckare där Varbergs fästning har en betydande roll. Min sjätte roman är Drottningkronan, del nummer 5 i Historiska Medias serie Släkten.

Rätten till sin oro och självhjälpsböcker

oro

 

På Facebook cirkulerar en mängd talesätt och ordspråk, ofta bildsatta. De har alla ett budskap som kan vara alltifrån att en äkta vän aldrig förloras till att en mamma alltid har sina barn i tankarna. Det är oskyldigt och välmenande och är ägnat åt att både stärka och trösta. Och vem behöver inte tröst? Men så finns det de något mer subtila budskapen. Ett sådant ges i en bild föreställande en vacker park med gröna träd, bänkar längs en stig och en damm med svanar. På stigen går en man med sin hund. Både mannen och hunden har tankebubblor ovanför sina huvuden. I mannens bubbla syns något i stil pengar, ett hus och en dator med skrivbord som väl ska föreställa hans arbete, det är oro för dessa saker som upptar hans tankar denna härliga dag. I hundens tankebubbla syns gröna träd, bänkar längs en stig och en damm med svanar.
Budskapet i bilden är tydligt. Den som ser den ska tänka att han eller hon är fåfäng som oroar sig för pengar, bostad och jobb och istället borde vara som hunden – leva i nuet och glädjas åt det som finns runtomkring. Det är förföriskt lätt att skriva under på budskapet för vem vill inte leva i nuet. Tänker man ett steg till finns dock en hake, mer om det i slutet av texten.
Eftersom intet är nytt under solen är detta Facebook-budskap heller inget nytt. I Matteus 6: 28-34 uttrycks det explicit: ” Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? … Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”
Trösterika ord och naturligtvis sanna. Eller? Ja, på ett sätt. Men i både bilden och orden ur Bibeln finns en förebråelse inbyggd, man ska skämmas om man oroar sig, det är rent av syndigt att oroa sig och inte lita på Gud. Förtröstan och tillit är idealet. Hys inga bekymmer för allting ordnar sig – säger INTE offren för den senaste svältkatastrofen.
I vår tid läser få människor Bibeln, desto fler läser en annan sorts biblar – självhjälpsböcker. Det är böcker som inte bara talar om för människor att de är sin egen lyckas smed utan också att de då i konsekvensens namn också är ansvariga för sin egen olycka. En variant av de gamla filosofernas teser om epikurism, hedonism eller stoicism som metod för att nå lyckan.
Innan resonemanget fortsätter erkänner jag att det ligger en hel del i synen på hur vi människor förhåller oss till våra förutsättningar och erfarenheter och att det inte är fel att kavla upp ärmarna istället för att gråta. Men med det avklarat är det dags för analys av det djupare budskapet – att det är fult att vara en misslyckad människa. Exakt vad som gör en människa till misslyckad är aldrig satt på pränt för det är så fult att vara misslyckad att bara påståendet att någon anser andra människor vara misslyckade inte existerar. Att tala om för folk att de är misslyckade uttrycks på ett betydligt mer underförstått sätt – man bekräftar dem i deras känsla av att de inte är lyckade. Och klang och jubel, mot att inte vara lyckad finns det bot som man kan läsa sig till i böcker.
En enkel googling får fram vad självhjälpsböcker lovar: ” Vill du vara i en mer direkt kontakt med livet här och nu? Vill du kunna uppskatta och njuta av en solnedgång lika mycket som första gången?” Och: ” Varför har jag inga pengar? En självhjälpsbok för dig som vill förbättra din ekonomi.” Eller kort och gott upplysningen att det är en bok för dem som vill coacha sig själva. En ytterst populär självhjälpsbok de senaste åren delar in alla människor i fyra färger och påstår att lär man sig bara denna metod så kan man kommunicera med andra på grund av att brist på kommunikation är den stora orsaken till konflikter.
Nå, alla blir saliga på sin tro men jag tror att frälsningsmomentet är ganska kort. Man vill tro på det peppiga budskapet men snart knackar verkligheten på dörren. Känslan av oro och otillräcklighet är lika stor som förut. Samt skam- och skuldkänslorna för att man är som man är, att man inte kan sluta oroa sig och att man inte kan vara i direkt kontakt med livet här och nu och inte kan njuta av solnedgången.
”Följ pengarna” är en devis som håller i nästan alla lägen. Nog kan coacher och författare av självhjälpsböcker tro på sina ord och mena väl, men det förtar inte det faktum att det finns en enorm ekonomisk vinst att göra på människors tillkortakommanden och oro. Och trots likheterna med Bibelns och de gamla filosofernas budskap finns i vår tid ytterligare en dimension: när människor förr var födda till sin plats i samhället, in i ett kollektiv och de därmed följande villkoren, lever vi idag i ett samhälle som är individcentrerat, en individualism som säger att vi ska skapa och omskapa oss själva. Det är frihet och möjligheter som paradoxalt nog skapar ångest och osäkerhet. När tillfällena är oändliga beror det bara på dig själv om du inte är lyckad. En av 90-talets mest lästa självhjälpsböcker är Sikta mot stjärnorna av Wayne W Dyer och det går fortfarande att hitta försäljningstexten på Bokus: ” Det finns inga gränser för den lycka du kan uppnå, den skaparkraft du kan känna eller de samhällsinsatser du kan göra. Det hänger helt och hållet på dig själv. Du kan bli precis allt du själv väljer att bli. Dyer hjälper dig att: genomskåda falska förebilder, frigöra dig från auktoritärt tänkande, lita till dina inre signaler, finna ändamål och mening i ditt liv, bli en ständig vinnare.”
Få adjektiv är helt neutrala, de flesta har ett positivt eller negativt värde, ibland båda. Ordet melankolisk är inte lika negativt som ordet tjurig men inte lika positivt som ordet glad. Å andra sidan kan melankolisk vara positivt i den bemärkelsen att det tyder på känslodjup och äkthet och det tar udden av en del av det negativa. Ett ord som däremot är ytterst negativt är ordet bitter. Här associerar jag återigen till Facebooks flora av blommor och ogräs – i en kommentar kallade en person en annan person för bitter. Slut på diskussionen för det var det ultimata ordet att ta till för att få tyst på någon. Det fick mig att häpna och tänka en del över ordet bitter och till slut inse att kanske det fulaste en människa kan vara i omgivningens ögon, är just bitter, det mest negativa och skrämmande adjektivet av alla. Vad som helst men inte bitter. Är man bitter anses man vara totalt misslyckad och värdelös. Bitter går hand i hand med avund som är lika skamfullt och båda har en svans av andra adjektiv såsom ångestfull, ängslig, orolig, modlös, initiativlös, osäker, otillräcklig som följs av ord som fattig, undergiven och missnöjd med flera. Och hoppsan! Är inte detta adjektiv som ofta klistras på kvinnor? Bitter, förgrämd surkärring …
Stressade halvt medvetslösa på överfulla sjukhusavdelningar och i stökiga dagisgrupper måste kvinnor lära sig att leva i nuet och njuta av solnedgångar. Fattigpensionären som oftast är en kvinna, måste lära sig att tänka positivt medan hon letar tomflaskor i papperskorgarna. Den medelålders kvinnan som slits mellan yrkesliv, hemarbete och att vårda gamla föräldrar, måste lära sig att komma i mer direkt kontakt med livet och helst klara av att indela medmänniskorna i fyra färger.
Jag skulle vilja slå ett slag för rätten till oro. Rätten att känna sig otillräcklig när man faktiskt är otillräcklig. Oro kan vara en bas för en strategi att ta itu med reella problem, kanske till och med slå näven i bordet och säga till chefer och makthavare att det inte är mitt fel att jag till exempel inte kan byta blöja på tjugo patienter på tio minuter. Att säga att jag går inte längre på snacket att det är min attityd det är något fel på, snacket att jag inte duger, att jag måste förändras.
Och så – i en värld där man helst ska vara lyckad är det tabu att inte känna sig lyckad och absolut tabu att säga att man inte känner sig lyckad. Tänk en middagsbjudning där någon i sällskapet säger att hon känner sig misslyckad, inte orkar med jobbet, att barnen är besvärliga och äktenskapet knakar i fogarna, för att inte tala om den dåliga ekonomin. Det skapar mer besvärade miner än om någon skulle lägga av en brakskit. Alltså hålls fasaden om att trots allt vara lyckad. Man är lyckad utåt, till exempel på Facebook. Något en psykolog jag i min tur träffade på en bjudning berättade, att Facebook är det nya i terapisofforna när människor jämför sin egen brist på att vara lyckad med alla lyckade vänner – som också de bara är lyckade utåt – på Facebook.
Fallet avslutat? Nja, inte riktigt. Tillbaka till ordet bitterhet. Min åsikt är att det finns människor som har all anledning att vara bittra. De har gått igenom något mycket svårt, så svårt att det aldrig går att komma över. Det är bra om familj, vänner och för all del terapeuter och självhjälpsböcker, kan hjälpa dem till det enda botemedlet mot svåra upplevelser – försoning. Men i vår strävan att vara lyckade är det inte bara lätt att skylla vår egen otillräcklighet på oss själva, det är också lätt att skylla andras otillräcklighet på dem själva, till exempel att de inte klarar av att inte vara bittra. Och då har vi förlorat medlidandet, medkänslan med den som livet gjort bitter, mot den som faktiskt har reella skäl att oroa sig och vara ledsen.
Vilken var då haken med bilden på mannen i parken? Det går att fråga sig vilka symboler som funnits i mannens tankebubbla om han precis som hunden har, hade haft någon som gav honom mat på bordet och tak över huvudet utan att han behövde göra ett enda dugg mer än att se söt ut och apportera pinnar.

Hello, I´m Johnny Cash

cash

Hello, I´m Johnny Cash

Under åren som sjuksköterska har jag fått vara med om mycket, en del händelser stannar för alltid i mitt minne. Som den gång en gammal man nyss dött och hans son gråtande spelade samma sång om och om igen på sin bandspelare. Sången han spelade var Peace in the valley. När Gud kallar ska det bli fred i dalen, ingen sorg och inga bekymmer mer och människan ska bli förändrad, inte längre vara en best och lejonen ska ligga bredvid lammen. Det är en sång som sjungits av många artister, men just denna gång var det Johnny Cash.
Hela situationen gjorde ett djupt och bestående intryck på mig. Det var Cash röst som inte bara är djup i klangen men också på något sätt når den mänskliga själens botten där allt blir tydligt, en klarsyn på livet och döden. Det var också den nakna sorgen som sonen visade, att ta ord och musik till tröst samt insikten att det mänskliga livet, den döde gamle mannens liv, varit fullt av den möda ett människoliv är fullt av men ändå bär hoppet om en bestående frid och vila.
Sedan den gången var jag fast för Cash röst och när jag körde bil lyssnade jag ständigt på någon av alla de skivor han spelat in – unge Cash, äldre Cash och gamle Cash, den senare med röstdjupet kvar men så lämpligt och vackert ärrad och skrovlig, precis som hans ansikte. Hans sånger inspirerade mig, varför har jag svårt att själv förstå. Kanske har det något att göra med att countrysånger ofta är berättelser om kärlek, hopp, tro och sorg. Det var till och med så att låten Balladen om Ira Hayes gav mig idén till en av mina romaner. I en annan av mina böcker lät jag en av huvudpersonerna enbart uttrycka sig i citat från sånger sjungna av Cash.
2005 kom filmen om Cash, två år efter hans död. Filmen heter Walk the line och har samma namn som en av Cash allra första succélåtar. Jag såg filmen några gånger och kan inte säga den är tillrättalagd men det finns saker i filmen som inte kommer fram särskilt tydligt.
För Cash liv var hårt och han var ingen ädel människa i många av sina handlingar. Han personifierade det som står i Bibeln om att det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Riktigt hur illa ute han var förstod jag först när jag fick tag i den självbiografi han 1997 skrev ihop med författaren Patrick Carr. Det är en självutlämnande och ärlig text, den idealiserar inte men beskriver utan att försköna.
Cash föddes under den stora depressionen på 1930-talet och växte upp i Arkansas, redan som femåring fick han börja jobba på familjens bomullsodling. Där fanns sångerna – gospel som uttryck för den tillitsfulla fromheten och visor med sin bakgrund i slaveriet, man sjöng när man plockade bomull på fälten och musiken fanns i blodet. ”I Arkansas på den tiden, var det så att ett sätt att leva skapade en viss sorts musik. Är det idag snarare så att en viss sorts musik skapar ett sätt att leva?”, undrar Cash i boken. Det var alltså en fattig barndom, full av slit men också kärlek. Cash gjorde sedan resan från armod till rikedom och berömmelse. Men hans psyke kunde inte hänga med på den resan, han blev drog- och alkoholmissbrukare.
Ordet idol kommer från latinets idolum och grekiskans eidolon och betyder avgud, avgudad människa eller ideal. Idolisera betyder att blint tillbe eller förguda. Den människa som blir en idol genomgår således en upphöjelse av jaget som kan sägas komplettera det mänskliga och gör henne till ett slags ”subgud”, dyrkad av massorna. Hon är visserligen gudalik men likt Jesus också människa, det är det mänskliga i idolen som beundrarna kan identifiera sig med samtidigt som de kan höja sig till att bli mer än de egentligen känner sig vara. När det gäller en sångare som Cash kan jag i hans musik känna igen min egen längtan, mitt hopp och mitt lidande, min kärlek och min sorg. Idolen talar till mig, rakt in i mitt hjärta. Jag blir en del av idolen.
Beundrare vill ha denna idealisering, att förguda och göra idolen större än en vanlig, enkel människa. Till och med när idolen slår sönder hotellrum eller tillbringar åtskilliga nätter i fylleceller kan det ursäktas med geniets excentricitet, han har på sin piedestal lov till mer än vanliga människor. Samt att han då visar den svarta, destruktiva sida som en beundrare också kan identifiera sig med för den sidan finns också hos honom.
Men hur ser det ut däruppifrån parnassen? Vad ser idolen från sin position? Att det som från början gett ett stärkt självförtroende och värmande smekningar av egot, förvandlas till krav och prestationsångest? Att han känner sig som en bedragare för att han vet att han inte är någon halvgud och därför måste leva i ständig oro för att man ska upptäcka hur han är innerst inne? Och tänk om han förlorat förmågan att skapa, att han skrivit sin sista låt och aldrig kommer att kunna göra något bra mer? Att leva med enorma självtvivel och depressioner är vanligt hos kreativa människor som i högre grad än hos icke konstnärer har någon form av psykiatrisk sjukdom. Idolen har ångest och krav och bortom de strålkastare som lyser upp scenen är tiotusentals människoögon fästa på honom.
Idolen börjar självmedicinera. Med sprit och tabletter. Det lindrar. För stunden. Sedan kommer den punkt där det inte längre är ångesten som är huvudproblemet utan istället är det nu själva missbruket i sig och han kan inte längre leva utan berusningsmedlen. Idolen har fastnat i idolskapets fälla. Med det följer ruelsen och självhatet.
I självbiografin är Cash självutlämnande och nästan plågsamt ärlig. ”Jag var ett svin”, säger han och medger hur han med sitt missbruk, sina svek och sina bedrägerier har skadat många människor, framför allt de som stod honom närmast. Att han var på väg åt helvete. Det gick så långt att drogerna som också fungerade uttorkande, tog bort hans röst, han kunde en period inte sjunga alls, men till och med det var honom likgiltigt när han var i det värsta beroendet. Som alla missbrukare skadade han andra människor, främst de som älskade honom, men kanske sig själv allra värst.
I självhatet finns paradoxen där, Cash bär i sin röst, i de sånger han skriver, i sina uppträdanden för bland annat fängelsekunder, på ett stort medlidande med de som är svaga, utsatta eller de som är förtappade genom att ha begått brott. Hans konserter på fängelserna i Folsom och San Quentin är berömda. Medlidande kan vara en tröst, kan man ha medlidande med andra kan man också ha medlidande med sig själv.
Cash förknippas med bland annat två saker: att han alltid började sina konserter med att gå ut på scen och säga: ”Hello, I´m Johnny Cash” och att han gick klädd i svart och kallades ”Man in black.” Han skriver en låt om varför han bär svart – för de fattiga; de nedslagna; de som aldrig hört om Jesus; de sjuka; de ensamma gamla; för soldaterna som dör i Vietnamkriget med flera. För att påminna om dem som har det sämre ställt bör det i täten finnas en man i svart, sjunger han.
1968 gifter Cash sig med sin andra hustru, sångerskan och kompositören June Carter. Det blir ingen rosenröd idyll men han börjar på allvar ta itu med sitt missbruk även om han får ett antal återfall. Kärleken är helande och Cash hittar mer och mer vägen tillbaka till sin barnatro och han går ut offentligt med att han är kristen.
Det är här jag kommer att tänka på Lasse Lucidor, en annan poet känd som en rumlare och versmakare efter eget huvud. Lasse Johansson som var hans verkliga namn, dog 1674 i Stockholm. Han skrev en psalm som heter ”Herre Gud för dig jag klagar”. Trehundra år före Cash skriver han om sin uselhet, sin lastbarhet och vad ont han gjort. Men gemensamt för både honom och Cash är deras längtan efter bot och gottgörelse och i den går att se deras strävan att finna Gud.
Cash är efter sin död en legend, vilket han också var i sin livstid. Jag frågar mig om han någonsin kunde leva upp till myten om sig själv. Han kommer för evigt att finnas på Helicon, sånggudinnornas berg och dit upp kan vi skåda och egentligen se det vi vill se – oss själva, manifesterat i Cash röst och i hans ord, det vi kan identifiera oss med, det lite större, det med lite mer mening i livet och mer hopp. En viss ordning i det skapade. Cash talar i självbiografin om storleken, kraften, skönheten och komplexiteten i Guds skapelse och hur enkel och stark hans mänskliga rot i naturen är. Jag tror att det är denna rot som är själva hans röst, den som hörs igenom allt annat brus i tillvaron.
Cash dör sex år efter självbiografin från 1997 och om de sex åren fortsatte på den mognadens och försoningens väg som är så tydlig i självbiografin, tror jag att Cash fick lov att dö som vän med sin gamle barndomsgud, han som det sjöngs om i sångerna på bomullsfälten. Och få lov att dö förlåten, förlåten inte bara av Gud utan också att han kunnat förlåta sig själv, det allra svåraste. Och att han som Lasse Lucidor diktar i sin psalm kunde säga: ”Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer”.
*Peace in the valley skriven av Thomas A. Dorsey
*Balladen om Ira Hayes skriven av Peter La Farge

 

 

 

Drömmar under diktatur

stjärnhimmel

Genast när jag vaknar vet jag var jag är och kommer ihåg vad jag drömt, lättnaden är stor, det var bara en fånig dröm. Läsaren här känner igen sig, vi har alla vaknat ur sådana drömmar där vi rört ihop minnen och något som hänt under dagen till scener som i vaket tillstånd är rent nonsens. Men vad är drömmar och vad händer när människor drömmer? I alla tider har dessa frågor varit aktuella och svaren på dem har varierat. Från att anse att drömmar bara är ett sammelsurium som hjärnan under natten sätter samman av ett hopkok av dagens intryck till att de kan tolkas bokstavligt och användas som ett redskap att förstå själen. Drömtydning är en uråldrig sysselsättning som man gärna har kopplat ihop med profetior. Ett av de mest kända exemplen är det från Bibeln där Josef tyder Faraos drömmar till att handla om sju år med goda skördar följt av sju dåliga år och hur man på grund av Josefs insikt kan samla i ladorna för att förbereda sig på den hotande svältperioden.
Tack vare läkarvetenskapens och forskningens framsteg vet man idag en hel del om just drömmar och sömn. Det är rön som är intressanta att koppla ihop med en mycket märklig bok jag råkade få tag på. Den heter översatt till svenska Drömmarnas Tredje rike och är skriven av en kvinna vid namn Charlotte Beradt. Hon var judinna från Berlin, en journalist som efter nazisternas maktövertagande inte längre fick utöva sitt yrke. 1939 flydde hon till New York och kom att leva resten av sitt liv där.
1966 publicerades hennes ovanliga bok – istället för dagböcker hade hon skrivit ner människors ”nattböcker”, hon samlade kort sagt mellan 1933 – 1939 på drömmar men inte vilka drömmar som helst. Det handlade om de drömmar människor drömde när de som små kugghjul tvingades inordna sig under en totalitär regim. Deras reaktioner på de politiska skeendena avtecknades som om de hade en diktaturseismograf i sitt inre eftersom drömmarna tolkade en verklighet som höll på att utvecklas till en reell mardröm.
De drömmar Beradt nedtecknade var inte drömmar av typen att någon blev jagad av SS-män utan mer raffinerade drömmar där människors djupaste ångest lyste igenom men också förnedringen av att dagtid tvingas vara den man egentligen inte var. Natten var den tid då självbedrägeriet och undanflykterna om varför man handlade som man gjorde, inte gick att fly från.
En typisk dröm är den som den sextioårige herr S hade tre dagar efter Hitlers maktövertagande. Herr S var socialdemokrat och ägde en fabrik. ”Goebbels kommer in i min fabrik, personalen ställer upp sig på två led. Jag måste stå mellan dem och höja handen till Hitlerhälsning. Det tar mig en halvtimme att millimeter för millimeter höja handen. Goebbels iakttar mina ansträngningar som om det var ett skådespel … när jag äntligen får upp armen säger han fem ord: ’Jag vill inte ha er hälsning.’” Denna dröm upprepades för herr S i olika versioner.
Många drömmar handlade om det som var verkan av den intensiva propaganda människor var utsatta för, ett viktigt vapen i skapandet av den totalitära staten. En man drömde att han straffades för att ha tänkt att han inte längre finner någon glädje i något. Människor drömde att de var avlyssnade. En kvinna drömde att det stod en SS-man i kakelugnen för att anklaga henne för kritik av regimen och sedan föra bort henne. Denna dröm drömdes redan 1933 och blev alltså ett slags förutsägelse, det var för många tydligt vad som väntade i form av förbud mot yttrande- och tryckfrihet. Människor såg och erkände diktaturen redan från början, i sina rädslodrömmar, vilket gör att drömmarna sedda i backspegeln verkar som profetior. Och denna rädsla hos folk var i sig ett mål för diktaturen, själva hjärntvätten. Så manipulerbar är människan att hon kan bli rädd för sina egna tankar men det som man inte vågade yttra medvetet under självcensuren dagtid kom fram i drömmarna. I och med rädslan för att regimen kunde avlyssna allt och rädslan för angiveri om de sa fel saker, blev medborgarna rädda för sina egna kritiska tankar. De hade mardrömmar om högtalare, rubriker, plakat, att de hörde Führern vråla överallt eller att tandläkarborren kunde avlyssna deras tankar.
Enligt Beradt upprepar sig motiven i många av drömmarna så till den grad att det går att dra slutsatser om vad som är typiskt. Som att människor långsamt anpassade sig till förhållandena och att de tenderade att inordna sig under systemet med tankar som att ”det är inte så farligt” eller att ”det är mödan värt”. Det blev en blandning av påtryckningar och propaganda som gjorde att eventuellt inre motstånd bröt ihop. En medelålders hemmafru drömde att hon var på fest och att hon dagen efter blev anklagad för att hon inte hade sagt Heil Hitler vilket gjorde att hon blev utkastad ur sitt hus. Hon steg på en buss och när hon kom in i den gjorde hon Hitlerhälsningen. Det är en bra beskrivning av hur medlöpare formas av ångesten för att bli utstötta ur gemenskapen.
Det förekom också närmast illusoriska drömmar, besvärjande som för att önska en förändring av det som skedde. Som när en kvinna drömde att hon trots att hon nyss blivit klassad som kvartsjude var på konsert med Hitler och att han inte alls brydde sig om att hennes mormor var judinna.
Just judarna hade därför en ytterligare dimension i sina drömmar som jag skulle vilja likna vid det självförakt som ett mobboffer ofta påtar sig, medvetenheten om utanförskapet så till den grad att han ser sig med mobbarnas ögon och försöker att vara till lags för att passa in, till och med identifiera sig med mobbarna. En halvjudinna drömde att hon sa ifrån till Hitler angående judarna och för det fick respekt av SS-folk som erkände att alla judar inte är förbrytare. En judisk advokat satte sig inte på en grön eller gul (jude) bänk i parken utan på papperskorgen mellan bänkarna. Runt halsen hade han en skylt där det stod att han gärna flyttade på sig om någon ville slänga skräp. En ung judisk kvinna som såg mycket ”arisk” ut drömde att hon vandrade med två blonda män i Schweiz och då tänkte på hur fula judar är – ”jag kan väl inte sammanblandas med de fulingarna?” Beradt skriver om blond kontra mörk. Mytologiseringen av den blonda ljushyade rasen förde till att de som avvek från detta utseende anpassade sig och kände sig ”lågrasade”.
Judarna hade också ofta drömmar som rörde sig om att de irrade kring. På sjön i en båt, att de inte fick landa med ett flygplan, att de inte fick komma in någonstans eller att de glömde bort vem de var och inte återfann sig själv. Det handlade om förbud, lagar och diskriminering, de fick inte höra till samt att framtiden rycktes undan.
Den mänskliga hjärnan är ett enastående organ och det som sker i den förutom sådant som har med reflexer och automatiska kroppsfunktioner att göra, har sin grund i minnet. Numera vet man att minnet inte är ”lagerhyllor” där allt en människa varit med om sparas, utan minnet är något som ständigt bearbetas och också förändras. Även drömmarna är fast förankrade i minnet. Sömnforskningen talar om två typer av sömn som ständigt avlöser varandra under natten. Den första är djupsömnen då enkelt förklarat det som skett under dagen sorteras och konsolideras, det som hjärnan finner viktigt behålls. Den andra typen av sömn är REM-sömn (Rapid Eye Movement = snabba ögonrörelser under denna sömn). Forskningsfältet är omstritt och mycket återstår att ta reda på. Men det man vet är att under REM-sömnen värderas och tyds dagens upplevelser och det har sitt evolutionära ursprung. Hjärnan är inställd på att verka för överlevnad och då blir drömmarna ett sätt att analysera olika situationer som skett dagtid och av dem göra möjliga scenarier för att människan ska vara förberedd på det värsta. Tidigare erfarenheter och nyss upplevda saker blandas i nya kontexter som inte låter sig hejdas av det som under dagtid skulle kallas överdrifter eller tillspetsning, allt för att få en aning om vilka faror som kan lura i framtiden.
Med detta som bakgrund tycker jag att det finns fog för att säga att de drömmar Beradt samlat ägt rum under REM-sömnen. De drömmande har i sömnen bearbetat det de uppfattat dagtid, medvetet eller omedvetet, i form av propaganda, regler och påbud men de har också känt av den allmänt spridda rädslan och osäkerheten. Detta är dock tämligen konsekvent men många drömmar gick längre än så – i sin totala absurditet visade de på en verklighet som blev mer och mer schizofren. På så vis ingrep diktaturen i människans allra mest privata – sömnen.
Herr S är ett typexempel på den totale undersåten i en totalitär regim. En anständig karl som tvingades vara någon han inte var. Beradt och många med henne var när hennes bok kom ut, fascinerade av tanken på drömmar som varningar, eller för att tala med modern drömforskning, drömmar som analysverktyg av hotande faror. Varje dag måste demokratin försvaras och diktatur är ett ständigt hot. Går det att känna igen totalitarism innan den växer sig alltför stark har Beradt troligen rätt i att det går att göra via drömmar. Under REM-sömnens analys av hotande faror.

 

 

Till de falska nyheternas försvar

ägg

Den enda krönika jag fick backning på på den tiden jag skrev ledarkrönikor för Hallands Nyheter för runt femton år sedan, var den där jag skrev om att smör inte orsakar hjärtsjukdom. Trots att jag hänvisade till nya studier ansågs det jag skrev vara osant och falskt för ”alla” visste ju att animaliskt fett var farligt för hjärtat.
Idag vet man att smör inte orsakar hjärtsjukdom. Samma är det med kolesterol som hälsomyndigheter under ett antal år varnade för. Man gick till och med så långt att man gärna såg restriktioner i antalet ägg en person åt eftersom ägg sades höja kolesterolvärdena i blodet och kolesterol var farligt. Då. Därefter talades det om att det fanns ett ”gott” kolesterol som inte var farligt och ett ”ont” som var farligt, det senare har benämningen LDL. Men bara för några veckor sedan hörde jag om en rapport som i en första omgång även avskaffar LDL-kolesterolet som ont och sjukdomsframkallande.
Man har alltså gått från en sanning – att animaliskt fett och kolesterol är hälsovådligt – till en annan sanning, att dessa saker inte är hälsovådliga.
Jag tar ett annat exempel. För inte så länge sedan menade expertisen att var man född med föräldrar som hade olika modersmål så skulle man som barn bara hålla sig till ett av språken. Gjorde man inte det kunde den språkliga utvecklingen hämmas och det kunde resultera i att man inte kunde något av språken ordentligt. Det var sanningen den gången och skrev man motsatsen skrev man fake news. Idag vet man att hjärnan utvecklas och stimuleras av olika språk och att det dels är helt oskadligt och dessutom utvecklande att växa upp med mer än ett språk.
Nu till min poäng: De exempel jag ger ansågs alltså en gång vara fake news. Om man skrev att animaliskt fett inte gav hjärtsjukdom och att det var nyttigt att växa upp med två språk, skrev man falska nyheter. Men trots allt fanns det människor som ifrågasatte den gängse sanningen och vågade problematisera det expertisen sade. Dessa människor, antingen de var forskare eller lekmän, var banbrytare för vetenskapen för de tvingade fram studier av empiriska data.
Men säg nu att det den gången hade funnits det som många propagerar för idag, till exempel Macron i Frankrike som jag läste i en artikel, att länderna bör ha lagar som förbjuder fake news. Hur hade det då gått med kunskaperna om vad som orsakar hjärtsjukdom och hur det ligger till med språkinlärning hos barn? Att skriva mot expertisen hade ansetts som fake news.
Min poäng är alltså att fake news inte alltid är fake news. Och om en nyhet är falsk så må det vara hänt. Hellre fria än fälla. Det vore också befriande om den allmänne nyhetskonsumenten troddes om att själv bedöma det han informeras om. Att det funnes större tilltro till den enskildes förmåga att värdera och analysera. Skulle någon vilsen person skriva att månen egentligen är gjord av ost, så må det passera i yttrandefrihetens namn även om han får några anhängare på kuppen.
Och om det blir lag mot fake news – vem ska kontrollerar att lagen efterlevs? Det ändar kanske i en myndighet för fake news som sitter och kontrollerar alla nyheter. Och vad kallar man en sådan? Jo, censurmyndighet.

En greater-than-life-upplevelse i julklapp?

Robert_Seethaler_Ett_helt liv

Efter en del eftertanke beslutar jag att det är bäst att vara ärlig från början angående innehållet i denna text. Den är, ämnet till trots, reklam. Reklam om god litteratur. Reklam i essäform. Och med det sagt kastar jag mig in i texten:
”Om böcker och deras användningar” heter en essä av Frans G Bengtsson som mycket befriande handlar om läsande – vad som läses, varför det läses och att det inte alls behöver vara ”nyttigt”. L´art pour l´art även i litteraturen. Denne skriftställare kan vid första anblick verka elitistisk men var mycket jordnära – hans far var förvaltare på en stor gård utanför Ängelholm där Frans G också arbetade ett tag. Det var mycket nära att han valde livsbanan ladugårdsförman men till sist fortsatte han sina studier i Lund och ett liv i ordets tjänst.
Frans G gillade det äkta, det som var gjort med möda och eftertanke, det som hade något att säga. Han kunde rasa rätt häftigt mot det som väl kunde kallas ”slarvlitteratur” – ”… modern i varje givet ögonblick, epokgörande under en dag eller två, psykologisk i hittills oanad grad, påklistrad någon ny namnetikett enligt de för ögonblicket gängse grillerna, mer eller mindre skandalkryddad, intrigant, slarvigt skriven, originell och värdelös. Denna sist nämnda sort alstras av och vänder sig till sådana som ha på känn, att världen föddes igår och nådde full utveckling i förmiddags samt troligen går under i morgon…”
Frans G´s tes är bland annat att böcker som anses vara klassiker eller som kan beskrivas med ordet litterära, har fått en air omkring sig av att vara otillgängliga för den allmänne läsaren. Istället har det skrivits litteraturvetenskapliga avhandlingar och analyser OM böckerna, som Frans G skriver: ”Vi kunna endast nalkas dem genom ett moln av lärt svammel.” Och att Shakespeare nog skulle ha blivit sur om han fått veta att man i eftervärlden ansett att han hade uttryckt sig så språkligt uselt att det skulle behövas hela bibliotek med böcker som uttolkar hans verk.
Ett exempel jag själv kan ta är Thomas Mann som levde här i Lübeck där jag bor. På Mengstrasse finns ett Thomas-Mann-museum där det i bottenvåningen finns en museumsbutik. Och ja, Frans G har rätt – det finns en uppsjö av böcker som handlar OM Thomas Manns böcker och jag frågar mig varför de behövs. När en läsare bara behöver börja på sidan 1 i Buddenbrooks och läsa vidare, boken är inte ett dugg svårtillgänglig för en normalbegåvad person.
Frans G vänder sig som sagt också mot att litteratur ska vara nyttig på något sätt. Jag förstår vad han menar för jag har ofta tänkt över det här med att det finns något outtalat om att läsande av böcker förädlar människor, gör dem till moraliskt bättre individer. Vilket är nonsens när man tänker på att åtskilliga diktatorer och övriga skitstövlar, en del kan ha upphöjda positioner i kulturvärlden, läser böcker och att det som motsats finns moraliskt högtstående människor som aldrig öppnat en bok.
Så är det någon nytta med böcker? Självklart är det så att läsande av böcker bidrar till språkutveckling, svenska barn som läser svenska böcker blir bättre på svenska språket. Sedan kan man förstås också lära sig något av böcker. Om andra tider, andra kulturer och andra människors jag som man kan spegla sig i. Men att kalla det nytta … jag skulle hellre kalla läsande en kombination av verklighetsflykt och av att få glömma sig själv, gå utanför sitt eget jag, flyga upp en bit i luften och få sitta där i upphöjd betraktande ro innan man måste landa igen (när boken är slut). Men då när boken är slut, om det är en god bok, stannar det ändå kvar en känsla i läsaren som passar med uttrycket ”greater than life”, större än livet. Det passar också in i vad som menas med ordet katharsis som enligt Wikipedia definieras: ”Katharsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv. Begreppet ‘katharsiseffekt’ används också ofta för att sätta prägel på de samlade känslorna efter en emotionell upplevelse.”
Det är tänker jag mig, samma sak som att se solen gå ner i havet en vacker sommarkväll eller som att böja näsan mot en bebis huvud och känna den där speciella doften som bebisar har, en blandning av puder och söt mjölk – och andra liknande saker som kunde beskrivas med ordet lycka som väl är en upphöjd känsla av att vara fri från vardagens bekymmer kombinerat med en insikt att nu, just i detta ögonblick, konvergerar allt och det får en mening, om än svårfångad och obeskrivbar, av att man har svar på frågorna Varifrån? Varthän? och Varför? Egentligen är det väl ett limbo-tillstånd, en bubbla, men det märkliga blir att i denna bubbla vars innehåll inte kan beskrivas med ord, är det just där man hamnar efter läsningen av en god bok.
Denna känslas eventuella nytta går förstås att diskutera. Producerar man bättre på jobbet om man får uppleva den? Alltså att den går att omvandla i ekonomiska termer? Mot det kan ställas argumentet att får man denna känsla är det kanske inte längre så viktigt att konsumera prylar och då sjunker BNP …
Det är lite som med kunskap, att också där finns ett nyttighetsmotiv som framsägs mer eller mindre outtalat. Att lära sig något måste vara bra för något, resultera i något, och gärna då något som kan räknas i kronor. Även här är jag väl en anarkist för jag kan tycka att det är underbart att som jag nu gör, gå på gudstjänster varje lördag kväll där predikan utgår från olika grekiska kyrkofäder. Jag lär mig om dessa döda tänkare men kommer aldrig att kunna profitera på det. Det blir ”le savoir pour le savoir”, kunskap för kunskapens skull. Som att ha roligt för att det är roligt att ha roligt.
Åter till böckerna. Det talas om kvalitetslitteratur och vad är då det? Frans G kan svara på det – något som håller genom tid och rum och är mänskligt och universellt. Min förklaring är ungefär densamma, litteratur som handlar om vad det är att vara människa. Människan som gör det hon inte vill och vill det hon inte gör som Paulus säger, hon som jagar efter mening, strävar efter förståelse i kaos. Var kommer hon från? Vart är hon på väg? Varför? Och ja, förutom solnedgången och bebisdoften som kan ge ögonblickskort insikt att man har svar på dessa frågor så inställer sig också samma svar, eller icke-svar eftersom det inte går att fånga med ord, när man avslutat en god bok. Greater-than-life-känslan.
Vem som helst kan skriva trehundra sidor snårig obegriplighet men bara en konstnär kan skriva lättläst om vad det att vara människa handlar om. Och här ska jag ta ett exempel. Boken ”Ett helt liv” av Robert Seethaler. En bok på bara 150 sidor. Den handlar om en mans liv från vaggan till graven. Andreas Eggers lycka och olycka, hans längtan och hans plats i världen. Inte märkvärdigare än så. På ytan så enkelt, så lättläst. Men när jag läst sista sidan infinner sig denna renande bubbla inom mig, jag har läst något där helheten är större än summan av delarna, jag har inga ord för det, kan inte fånga det, det enkla är omöjligt att förklara, det blir ett ting i sig, en glimt av något bortom ord och förståndet.
Det är Bokförlaget Thorén och Lindskog som har gett ut Seethalers ”Ett helt liv” och även hans bok ”Tobakshandlaren” som utspelar sig i Wien 1938 där en ung pojke inleder en ovanlig vänskap med Sigmund Freud. I förlagets utgivning finns andra greater-than-life-böcker. Marlen Haushofers ”Väggen” som handlar om en kvinna som blir enda överlevande människan i ett bergigt landskap innanför en vägg, utanför är allt liv dött, och hur hon med sina djur kämpar för att överleva. Också Astrid Rosenfelds ”Adams arv” hör dit, enligt en kritiker: ”Den här boken är farlig, vansinnigt rolig och sann. Den binder samman Berlin och Warszawa, 1989 och 1933, kriminella och helgon. Adams arv är underbar.” En annan underbar bok som förlaget ger ut är Benedict Wells ”Ensamhetens slut”.
Det är en bok om att låta tiden förgå av rädsla för att än en gång bli bestulen på lyckan, om kärlek, vänskap och syskonsammanhållning som allt fördrager, allt tror och allt uthärdar. Boken ställer frågan om livet är ett nollsummespel mellan det goda och det dåliga som sker. Det handlar om ångesten att mista, hoppet som alltid glöder och om oförmågan att våga vara lycklig innan man fått döden till följeslagare. Boken är en mans färd mot insikt och försoning, en bok som är som en lång, vacker, stundtals mödosam resa mot ett trösterikt slut.
Två av förlagets böcker som jag också vill göra reklam för och där jag är ytterst jävig , är de jag själv översatt från tyska till svenska: Abbas Khiders ”Presidentens apelsiner” och ”Brevet till Auberginerepubliken”. Böckerna utspelar sig i Irak och Mellanöstern/Nordafrika. Khider är född i Irak och kom som politiks flykting till Tyskland. Han skriver om platser och människor som är annorlunda oss svenskar och hur vi har det och tänker, men det är litteratur där man får stiga in i en annan värld.
Förlaget har också andra böcker och gemensamt för dem är att de är storslagna men samtidigt lättlästa, Frans G skulle ha varit nöjd.
Summa summarum av denna reklamessä är att tipsa om Bokförlaget Thorén och Lindskogs böcker http://thorenochlindskog.se samt deras nya pocketkatalog http://thorenochlindskog.se/2017/11/pocketkatalogen-ar-har/
som alldeles utmärkta julklappar för den som letar efter sådana, antingen de ska ges ungdomar, kvinnor eller män. http://www.bokus.se säljer till exempel ”Ett helt liv” och ”Tobakshandlaren” som pocket för 66 kronor styck, köper man för över 99 kronor och kan vänta 3 vardagar på böckerna sänds de fraktfritt.
Om man vill ge en greater-than-life-upplevelse i julklapp.