Undergirls

 

jeden tag

Resume: De 50-åriga kvinnorna Sylvia, Lilian och Maj-Britt startar coachingföretaget KLK coaching (förkortning för Klimakteriekärringar) för att med det som täckmantel syssla med det de helst av allt vill göra och samtidigt kunna ta hämnd på terapeut Jonas Svensson som skriver självhjälpsböcker och som i journalerna kallat kvinnorna för just KLK. Verksamheten utvidgas till att i systerlighet också ta hämnd på andra sexistiska misogyna karlar.
Men det går inte riktigt som KLK tänkt sig, det som från början var tänkt som en hobby blir till att de börjar få kunder och i djungeln av självhjälpsböcker och alternativbehandlingar utvecklar de sina egna ”terapier”. Och trivs med det. Sylvias upptäckt av naturmedlet Ejakulatio vera blir också en stor succé.
Undergirls är en bok som genom satir begår lustmord på alla vackra, till intet förpliktande ord och om den ”lilla” människan som gör uppror mot att det att hon mår dåligt sägs bero på att hon har fel attityd. Här finns stereotyper som ibland visar sig vara något helt annorlunda än de först syntes vara. Till exempel är Achim, som en gång varit talskrivare åt Bagdad Bob, med sin ”annorlundahet” betraktaren som inget begriper och inte vill begripa något, och kallar sig därför absurdolog. Och visst är det en form av samhällskritik, mot ett samhälle där de vackra orden utan substans, flyger högt, och där det att prata om något har blivit samma sak som att göra något.

UNDERGIRLS
Sylvia var femtio år och hade aldrig haft en pappa. Rent biologiskt hade hon naturligtvis det men hennes åttiofemåriga mamma Donna visste inte namnet på den man som avlat Sylvia. Det var i varje fall det Donna sa. Nu befann sig Sylvia i psykoterapeut Jonas Svenssons väntrum och för första gången i sitt liv funderade hon på denne okände pappa. Det hade Jonas sagt åt henne att göra. Jonas ”kalla mig Jonte” hade genast låtit förstå att han begrep orsaken till att Sylvia satt i väntrummet i hans svarta läderfåtölj och fick ont i huvudet av hans doftljus. Det hade inte alls med chefen att göra utan berodde på förträngningar, bland annat av längtan efter den pappa hon aldrig haft. Sylvia lade efter några sekunder ned detta tänkande, hade hon klarat sig så länge utan att fundera på sitt ursprung, skulle hon göra det i fortsättningen också.
Förutom en svart läderfåtölj fanns det i väntrummet en dito soffa och ett glasbord med glättade inredningstidningar och stinkande doftljus. Marimekkogardiner i rött, i en annan läderfåtölj en smal kvinna i mörkblå dräkt och vit blus, blonderad pagefrisyr, diskret ögonskugga, ålder runt femtio samt ett skrivbord med dataskärm och prydliga pappershögar. En lika prydlig receptionist bakom skrivbordet, ålder runt femtio, glasögon, leverpastejfärgat hår i knut, ljust blå polotröja.
Sylvia suckade. Var blev Jonas av? Hon hade redan väntat en halvtimme. Dräktkvinnan som hade tiden efter Sylvia, hade nyss kommit och hade också fått höra av receptionisten att Jonas var försenad.
Medan Sylvia sög på en skarpt rödlackerad pekfingernagel tittade hon på en avlång tavla på väggen, dess motiv var streck kors och tvärs i olika färger, möjligen en gåva av en av Jonas mest personlighetskluvna patienter. Hon tänkte återigen på det förra och också första besöket hos Jonas ”kalla mig Jonte”. Suck. Och suck igen. Tre veckor tidigare hade det varit möte mellan Sylvia, facket och chefen och det var hon, Sylvia, som tvingats till att gå till terapeut. Jävla chefen apotekare Birger Bertilsson tålde inte att farmaceut Sylvia Bandeira påpekade att han var en liten misogyn sexistisk skit som inte ens kunde sälja tandkräm ordentligt. Samarbetssvårigheter? Hon? Det var det han som hade och hon tänkte inte låta sjukskriva sig. Därav dessa besök hos kalla- mig-Jonte. Det var den välnärde fackombudsmannens förslag. Facket betalade dyrt för Jonas Svensson som inte gick på högkostnadsskyddet men som heller inte hade väntelista.
Det var bara en vecka sedan som Sylvia hade varit hos Jonas första gången. Hon tyckte att han var en hippie. Solariesolbränna, två dagars skäggstubb, så högt hårfäste att det nästan började i nacken och de grå testarna hade han i hästsvans. Jesus, jävla Jonas kalla-mig-Jonte höll huvudet på sned och log förstående.
”Berätta om dig själv!”
”Berätta vad?”
”Var är du i livet, Sylvia?”
”På en psykologmottagning.”
”Du vet vad jag menar. Hur långt har du nått med dig själv?”
”Jaha. Jo, jag är här för att min chef är en jävla misogyn sexistisk skit och du ska tala om för mig vad jag ska göra åt det. Det trodde jag att du visste.”
”Du verkar så arg. Vem är du arg på? Vad gör du med din vrede?”
”Det sa jag ju. Jag är arg på chefen som är en misogyn sexistisk skit.”
”Berätta om din pappa!”
Där hade Sylvia inte haft mycket att säga. Noll. Inte ett ord. Hon hade ingen pappa och hade därför tigit.
”Hmmm, hmmm… ” Jonas hade lagt huvudet ännu mer på sned men lutat upp det med högra handens pekfinger. ”Jag ser att du är född nittonhundrasextioåtta. Är du rädd för att bli gammal?”
”Nej, jag är förbannad på chefen.”
”Du svarar så undvikande. Berätta om din barndom!”
”Vad har den med chefen att göra?”
”Jag vill lära känna dig.”
”Okey då. Jag är född nittonhundrasextioåtta och är farmaceut.”
”Hur var din barndom? Vad gjorde din pappa? Påminner han dig om din chef?”
”Ingen aning. Jag har ingen pappa. Morsan vet inte vem han var.”
”Hmmm, projicering… hmm… faderskomplex… hmmm…”
”Igår smorde han in armarna på en av de unga praktikanterna med hudkräm. För att testa, sa han. Jävla Birgerbertil.”
”Du är så arg!”
”Det är väl klart att jag är arg. Du hör ju själv vad han gör.”
”Är du gift? Skild? Har du barn?”
”Jag är flata och jag har inga barn.”
”Oj då, det har inte blivit av att jag har HBTQ-certifierat mig men jag går förstås med i Pride.”
”Det gör inte jag. Det är för idioter.”
”Jag hör ju att du har mycket vrede, förstås för att många män har trampat på dig och sårat dig.”
”Det är ingen man som har sårat mig, inte vad jag minns direkt i alla fall. Nå, kanske någon men de har fått en smäll på käften.”
”Var bor du?”
”I ett vanligt hus, Strandvägen 38, med min mamma. Hon är åttiofem.”
”Oj då, modersbindning… Hmm… Hmm… Ja, vi har verkligen en hel del att jobba med. Men vi måste börja någonstans så jag föreslår att vi börjar med din längtan efter en pappa.”
”Jag längtar inte efter en pappa. Jag vill bli av med chefen. Det är en stor apotekskedja, de får byta ut honom.”
”Nu är det ju så att du går här hos mig för att själv slippa bli uppsagd på grund av samarbetssvårigheter. Så vi får väl hålla oss till det. Tills vi träffas om en vecka föreslår jag att du tänker på din längtan efter en pappa och så att du läser min senaste bok. Jag har den som pocket här för fyrtio kronor, självkostnadspris för patienter.”
Under veckan som gått hade Sylvia läst i ”Fånga livet” om att öppna fönstret och säga god morgon till morgonen, om att göra sig av med människor som tog energi – dock utan praktiska råd om hur man blev av med en sexistisk chef – om att stå på ett ben och upprepa orden: jag är lycklig, om att krama träd, om att le mot blommor, om att visa känslor och annat sådant blandat med råd om müslis förträfflighet som föda och joggings endorfinökande förmåga.

Lilian Olsson hade fyllt femtio en månad tidigare och strax efter det hade hon börjat ana att hennes man Tomas var otrogen. Lilian bodde i Villastaden i ett vitt mexitegelhus. Tomas hade ärvt huset efter sina föräldrar, han hade varit enda barnet. Tomas och Lilian hade två flickor som var utflugna ur boet, den ena studerade teknik i Gent och den andra luffade runt i Australien. Lilian jobbade på det stora varuhuset på fina gatan som man sa, i parfymavdelningen. Hon hade alltid varit mån om att se trevlig ut, välvårdad och snygg. Hon färgade regelbundet håret några nyanser blondare och klippte det i page, hon använde varuhusets finaste märken när det gällde hudprodukter – personalrabatt – och köpte sina blusar, dräkter och nätta pumps i några väl valda butiker som satte kvalitén främst. Priset behövde Lilian inte tänka så mycket på, Tomas var byggföretagare med mycket goda inkomster. Nu hade han troligtvis fått ihop det med en mäklare som inte kunde vara mer än trettiofem, hon hade långt blont hår och en röd Porsche. Hon kallades Jay-Jay.
Lilian hade gått till distriktsläkaren, en ung valp som sa att sjukvården inte kunde behandla otrohet och istället skickat henne till Jonas Svensson som kallades Jonte, visserligen privat terapeut och dyr men utan väntelista och Lilian hade ju pengar. Lilian hade förstått att läkaren hade rätt, vad skulle en läkare kunna göra för henne? Hon var därför tacksam för kontakten med Jonte och sedan hon var hos honom en vecka tidigare, hade hon noga läst i ”Fånga livet”. Det var en fantastisk bok. Av dagens besök hos Jonas, som alltså ville kallas Jonte, väntade hon sig att få veta hur hon skulle konfrontera sin man samt hur hon skulle komma bort från sådana barnsligheter som att vara ledsen. Första besöket en vecka tidigare hade gått så bra.
”Var är du i livet?” hade Jonte frågat.
Lilian hade alltid varit en sådan duktig flicka och alltid vetat vad som förväntades av henne, vad hon skulle säga, hur hon skulle göra.
”Mina barn är utflugna och jag är vilsen och min man och jag har förlorat glöden i äktenskapet och jag lägger för mycket energi på att oroa mig. Och jag är rädd för att bli gammal. Och min man är nog otrogen. Och så har jag inte gjort upp med relationen med min döda mamma. ”
Jonte hade nickat välvilligt och bett Lilian att berätta om sin mamma. Hon hade varit städerska på en fabrik på morgnarna och på ett kontor på kvällarna och ensamstående mor. Lilian hade till viss del fått ta hand om sina två yngre syskon.
”Hmm… , jag anar en kyla hos din mamma. Hade hon svårt att uttrycka känslor?”
”Jaaa…, jag vet inte, kanske …”
”Skulle tro det, hmm…” Jonte hade lutat huvudet och stöttat det med högra handens pekfinger.
”Min man …”
”Ja, visst. Men jag tror vi får börja med din mamma. Du verkar så stel. Och som om du bär på så mycket undertryckt vrede. Vad är du arg på?”
”Min man …”
”Hmmm… projicering på modern … kanske bindning… Jag tror det är en hel del i din barndom som måste upp i ljuset. Tills vi ses nästa gång vill jag att du försöker tänka igenom hur du känner för att vara i klimakteriet, över hur det är att bli gammal och ful, samt läsa min bok ”Fånga livet”. Fyrtio kronor i pocketformat, specialpris för patienter.
Och nu satt Lilian i det fina väntrummet och tyckte att en svag huvudvärk smög sig på henne. Det kunde inte gärna bero på doftljusen, i ”Fånga livet” hade stått att doftljus öppnar känslornas porer. Men receptionisten verkade ängslig och orolig för att Jonas inte kommit till mottagningen än. Nå, Lilian hade god tid, det var hennes lediga dag denna dag.

Maj-Britt Andersson arbetade sedan ett år som receptionist och läkarsekreterare tre timmar varje dag på Jonas Svenssons mottagning. Hon hade nyss fyllt femtio och levde ensam, hon hade aldrig haft något längre förhållande. Hon var mycket ensam, hennes föräldrar var döda och hon hade inga syskon, men hade resignerat efter alla försök att hitta någon. Internetdejtingförsöken som aldrig blev till något annat än en utemiddag, hade hon slutat med när hon började hos Jonte. Hon hade också en halvtidstjänst som bibliotekarie, arbetstiderna där gick att planera in med dem hos Jonte, han rättade sig efter hennes biblioteksschema. Hon hade dubbla utbildningar, först hade det varit läkarsekreterarstudier och sedan studier till det hon då trott vara hennes drömyrke, bibliotekarie. Tio år tidigare hade hon flyttat till staden för ett vikariat som bibliotekarie. Men efter det hade hon inte lyckats få ett heltidsjobb på ett bibliotek och därför tagit extrajobb som läkarsekreterare. Den kombination hon hade nu var rätt bra, hon var inte trött på böckerna men väl på bibliotekets kunder som var allt från griniga gubbar som blev sura när hon inte förstod hur speciella de var som ville fjärrlåna en viss utgåva av filosof X´s samlade arbeten, till ungdomsgäng som sprang mellan bokhyllorna och folk som inte ville betala förseningsböter. Hon hade blivit så glad för jobbet hos Jonte och nästan inte kunnat förstå sin tur. Lönen var visserligen mycket låg men å andra sidan fick hon lov att hyra den lilla tvåan som låg vägg i vägg med mottagningen till mycket förmånligt pris. Hennes tidigare lägenhet i förorten hade varit så tråkig. Jonte var om inte kändis så nästan kändis, han hade varit med i tv en gång i ett program om stress och så var han … Ja, Maj-Britt var kär i honom. Han var så snygg och sexig och visste allt. Så psykologisk, som om han kunde se rakt igenom människor och förstå dem. Det var empati. Han var en man värd att beundra och hon förstod att han tyckte om henne. Han log alltid så vänligt mot henne, sa snälla saker, till exempel om att hon var fin i sin blus. Jonte var visserligen gift och han hade skrivit mycket om vikten av trohet i äktenskapet, han hade två tonårsbarn och visste också en hel del om föräldraskap. Det hopp Maj-Britt därför såg för sin kärlek, var rent platoniskt. Att de en dag skulle kunna komma närmare varandra både personligt och yrkesmässigt. Hon kunde hjälpa honom med hans böcker och vara hans stora stöd, han skulle kunna diskutera sina tankar med henne. Alla de där kloka tankarna han hade, de som föll ur hans mun som pärlor på ett band, de om hur livet skulle vara och hur man skulle leva det i vår stressiga och konsumistiska tid där vi människor inte lyssnar på vår inre röst och vårt verkliga jag.
Men nu var Maj-Britt ledsen, hon hade gått ut några gånger till personaltoaletten och där snutit sig och sagt åt sig själv på skarpen att hon skulle sluta gråta. Hur skulle det bli om Jonte förstod att hon hade gråtit? Om han sa något skulle hon bryta ihop. På ett sätt var det tur att han var försenad. Det hade hänt några gånger förr men då hade hon ringt honom på hans mobil. Han hade försovit sig var gång efter att ha suttit uppe på natten och skrivit. Men denna gång ringde inte Maj-Britt. Hon var nöjd att han var försenad så hon slapp visa sitt förgråtna ansikte för honom. Det var förstås tråkigt för de två väntande patienterna, Sylvia och Lilian, men i varje fall Lilian verkade inte särskilt stressad. Maj-Britt brydde sig heller inte. Hon var bara ledsen.
Hon hade inte haft lov att läsa manuskriptet men gjort det ändå. Kanske hade hon fattat fel? Men, nej. Det kunde bara vara henne han hade skrivit om. Detaljerna var för många för att det skulle kunna vara någon annan. Men kunde hon egentligen förebrå Jonte? Han såg rakt igenom folk hurdana de var och förstås förstod han all hennes löjliga längtan efter sådant som hon inte fick för att hon var som hon var. Tämligen ful, tråkig och värdelös.
Vid tankarna på detta brast det för Maj-Britt. Tårarna sprutade ur ögonen och hon böjde huvudet mot skrivbordet.
”Men snälla nån! Hur är det fatt?”

Hade inte Maj-Britt varit så förtvivlad och hade inte Lilian haft så mjuk och vänlig stämma hade Maj-Britt skyllt på migrän. Men Lilian var van att med len röst tala om för kunderna varför de verkligen behövde firman Z´s hudkräm för åttahundratrettiofem kronor för hundra milliliter och hon hade kunnat övertala en gråsten att utsöndra propylenglykol.
”Jag är så värdelös och tråkig… ooohhh….” Maj-Britts tårar forsade, hon snörvlade, snyftade och suckade. Det blev ännu värre när Lilian lagt armarna om henne för att krama henne. Maj-Britt vände ansiktet i dräktjackan och Lilian tittade hjälplöst på Sylvia som iakttog scenen med munnen gapande av förvåning, för övrigt ett läppstift Lilian aldrig skulle rekommenderat, det var alltför vulgärt i hennes smak. Men Sylvia reste sig upp och gick fram till skrivbordet.
”Har det hänt något? Har hjärnskrynklaren gått och dött?”
”Tsss”, hyschade Lilian. ”Hon är ledsen för något.”
”Det ser jag väl. Vad är det frågan om?”
”Det var något jag läste”, snyftade Maj-Britt.
”Något du läste? Man kan väl inte börja skrika som en barnunge för något man läser. Eller var det en dödsannons? Det går jag inte på. Låt bli och läs om du inte tål av det.”
”Det var boo… booken, hans booook…”
”Vems bok? Är det inte meningen att du ska arbeta här? Ta hand om dårarna som kommer hit. Och så beter du dig själv som en.”
”Jontes bok.” Maj-Britt hade tittat upp från dräkten och mötte Sylvias blick.
”Den jag fick med mig förra gången? Om att fånga livet.”
”Nej, inte den. Hans nästa bok som inte har kommit ut än.”
”Vad heter den då? Fånga döden?”
”Den heter ’Fånga din passion’, tror jag i alla fall. Han har haft mycket problem med att hitta en titel som inte är upptagen än. Först hade han tänkt ’Våga leva’ men det var visst någon som redan hade tagit den. ’Hitta ditt verkliga jag’, var också upptaget. Tror jag… ooohhh…”
”Försök att sluta gråta. Vad stod det i boken som gjorde dig så ledsen?” frågade Lilian stilla.
”Att jag är bitter för att mitt liv är helt felslaget. Precis så stod det. Jonte hade skrivit om mig.”
”Det tror jag inte”, sa Lilian. ”Du missförstod nog bara.”
”Nej! Du kan få se själv. Följ med, manuset ligger i skrivaren i skrivarrummet.”
Eftersom Maj-Britt verkade se ut att lugna sig om hon fick något att göra, följde Lilian med henne efter att Maj-Britt låst ytterdörren. Sylvia snörpte på munnen och skakade sitt krulliga svarta hårsvall men följde också med och via ett kombinerat kök och personalrum kom de in i ett rum där det på en bänk stod en skrivare bredvid en kopiator, på ett skrivbord stod en dator och diverse pärmar i ett ställ. I skrivaren låg en bunt papper och Maj-Britt lyfte upp den och bläddrade fram till en viss sida som hon höll upp framför Lilian. Sylvia sneglade över Lilians axel.
”Se här! Det kan bara vara mig han skriver om.”
”En grå liten mus som aldrig varit något annat än en grå liten mus”, läste Sylvia högt och fortsatte sedan: ”Hon är lika tillknuten som sin hårknut som aldrig varit utsläppt i passion. Hmm… torr… rädd för att leva… kär i en man som aldrig skulle ens titta åt henne och hon inbillar sig ändå att han skulle vilja ha henne … aldrig dansat på Paris gator… Hmm… det har inte jag heller…”
”Men det kan ju inte vara dig han menar”, sa Lilian med tvekan i rösten. Sedan fattade hon mod och tog i: ”Jag tror verkligen inte att Jonte som är så klok och vänlig kan skriva så om någon. Han kanske bara har tryckt ut papperen åt någon annan.”
”Är du dum, eller? Hans namn står ju på första sidan”, sa Sylvia.
”Men jag tror inte Jonte kunde skriva så …”
”Bah!” Maj-Britt var arg för att de andra kvinnorna inte tog henne på allvar och med ännu mer indignation i rösten sa hon:
”Ni skulle bara veta vad han skriver i era journaler.”
”Vad menar du med det?” undrade Sylvia.
”Ingenting. Jag bara…”
”Ut med språket! Vad skriver han?”
”Jag har inte lov till att…”
Sylvia avbröt Maj-Britt och hötte med pekfingret åt henne:
”Vad jag vet har man enligt patientjournal-lagen eller vad den nu kan heta, rätt att genast få se sin egen journal. Och nu vill jag se min!”
Maj-Britt protesterade inte. Sylvia hade rätt. Efter rimlig administrativ tid ska en journal utlämnas till patienten utan villkor. Maj-Britt drog med musen över skrivbordsunderlägget och datorskärmen tändes. Hon klickade några gånger och Sylvias journal kom upp på skärmen.”
Nu var det Lilian som läste högt: Status: KLK. Härjad. Avundsjuk. Faderskomplex. Förnekelse. Förtränger och projicerar allt sitt inre självhat på sin chef.
”Det var det jävligaste!” utbrast Sylvia. ”Ta fram hennes journal också så vi kan se.”
Maj-Britt tog lydigt upp Lilians journal på skärmen. Och nu var det Sylvia som läste högt: ”Status: KLK. Förgrämd. Bitter. Undergiven. Passivt aggressiv. Dolda aggressioner. Mest troligt otrogen make.”
”Vad betyder KLK?” frågade Lilian.
Maj-Britt bet sig i läppen och höjde axlarna i en gest av osäkerhet men sa så: ”Det är ju jag som skriver ner det Jonas dikterar och en gång undrade jag vad KLK är. Jag läste i alla diagnosregister men fann inget som hette så. Därför frågade jag Jonas. Han sa att det bara var hans privata minnesanteckningar och så skrattade han och gick in på sitt mottagningsrum. Jag gick efter för jag skulle hämta en pärm, han såg inte det och när jag stod i dörren satt han i sin stol och skrattade ännu mer, som om jag frågat något jättelustigt. Men en gång sa han något om en KLK:a, att det var en klimakteriekärring, när han pratade med en kollega i telefon. Jag tror KLK betyder det.
”Det var det jävligaste”, sa Sylvia. ”Hur fan står du ut att jobba här?”
”Han menar nog inget illa, han är bara så klarsynt”, sa Lilian.
”Om du kan säga så så har han ju fanimej rätt i att du är undergiven. Maj-Britt borde göra uppror, slå näven i bordet!” Sylvia fnös och Lilian snörpte på munnen av ogillande. Det gick hennes heder förnär att lyssna på en sådan slampa som Sylvia. Då hördes en dörr som slog igen.
”Hjälp!” utbrast Maj-Britt. ”Han kommer! Han får inte se er här.”
Maj-Britt skyndade sig att dra igen dörren till skrivarrummet och de hörde steg som kom ut i köket. Sedan en ljus röst som sa:
”Det är ingen här.”
”Så bra, då kan vi ägna oss åt det viktiga.”
”Jonte! Inte här, tänk om det kommer någon.”
”Min husmus har gått hem och mina patienter också, det var bara några klimakteriekärringar jag har på värmning. Det vill säga sjuhundra kronor i timmen några år till när jag fått manglat dem. Hade de inte problem innan ska jag nog se till att de upptäcker några.”
”Åh Jonas, du är så fräck.”
”Kom här lilla stumpan ska jag visa dig hur fräck jag egentligen är.”
Slask, plask, stön och plufs hördes ut till kopieringsrummet. Sylvia flinade. Lilian såg mycket generad ut och på Maj-Britt rann tårarna tyst utför kinderna. Men tydligen bestämde sig Jonas och hans sällskap för att fullborda samlaget hemma hos någon av dem, för de gav sig av igen.
”Sluta lipa! De har gått”, sa Sylvia och öppnade dörren till köket. ”Nu får du fanimej bjuda på en kopp kaffe.”
Maj-Britt tog sig samman och satte på en kanna kaffe. Hon sneglade på Sylvia som tänt en cigarrett, och tänkte påpekat att det var rökförbud, men ryckte så på axlarna och lät bli. Lilian satt med högburet huvud vid bordet och nickade bara till tack när Maj-Britt ställde en mugg kaffe framför henne.
De tre kvinnorna satt vid bordet under flera minuter då ingen sa något, alla upptagna av sina tankar. Det blev Maj-Britt som bröt tystnaden.
”Det var mentalskötarpraktikanten som var här på praktik för några veckor sedan. Jag kände igen hennes röst. Hon heter Tuva-Lisa.”
”Byxmogen?” undrade Sylvia.
”Jaaa… Hon är nitton år.”
”Sure”, sa Sylvia. ”Nitton år och knullar runt med farfar.”
”Jonte är bara femtio…”
”Kära Maj-Britt, han är en KLG, en klimakteriegubbe. Jag fattar inte att du tar honom i försvar. Och du då, Lilian? Vad säger du?”
”Ingenting. Jag tror att Tomas är otrogen. Han vill inte … Jag menar … han vill inte längre och så kommer det sms ibland och han jobbar över jätteofta.”
”Alla tecken där förutom det blonda hårstrået”, sa Sylvia koncist.
”Nej, det är också där. Håret alltså. På hans fleecetröja när han har varit ute och joggat.”
”Och vem kan denna blondin vara då? Vet du det?”
”En mäklare som heter Jay-Jay. Hon har en röd porsche och är nog inte mer än trettiofem.”
”Alltså KLG, klimakteriegubbe. Måste bevisa för sig själv att någon fortfarande vill ha hans lilla orm mellan benen.”
”Gud så vulgär du är, Sylvia”, utbrast Lilian.
”Jag? Det är väl Jonas-kalla-mig-Jonte som är vulgär. Har ni inte läst det som stod om honom på insidan av omslaget till boken. Och sett bilden. På bröstet har han typ två hårstrån men det äckliga måste han visa genom att ha skjortan uppknäppt, och jag säger att karln har komplex, varför skulle han annars spela macho i skogsarbetarrutig skjorta? Och kulan på magen, den var minsann bortretuscherad på bilden.”
Maj-Britt spädde ut sitt kaffe med några tårar och Lilian svarade inte på Sylvias harang. Sylvia lutade sig bakåt mot stolsryggen, korsade armarna över bröstet och kisade med ögonen, ögonlocken närmast fransarna var målade med en tjock svart eyeliner och ovanför dem glittrig blå ögonskugga. Det burriga håret vars färg var köpt på burk i varuhuset på vanliga gatan, stod som en inverterad änglagloria runt huvudet. Hon iakttog Maj-Britts snyftande i muggen och Lilians hopknipna mun, Lilian kämpade med tårarna och en del av kampen var att koncentrera sig på en knapp i dräktjackan som hon vred så hårt att den lossnade och hon fick den i handen. Då kom tårarna. Det retade Sylvia.
”Tar du bara emot sådan skit, att bli behandlad på det viset av en sån skit som han?” Sylvia snubblade på orden i ren ilska. Lilian grät och skakade på huvudet men sa inget. Det blev Maj-Britt som frågade:
”Vad ska vi göra då? Det finns inget att göra.”
För en gångs skull blev Sylvia svarslös. Hon tände en ny cigarrett och tänkte intensivt på vad hon skulle ta sig till. Hon kunde bara inte gå till Jonas-kalla-mig-Jonte mer. Samtidigt skulle hon bli avskedad om hon inte gick i terapi, det hade apotekskedjan och fackombudsmannen varit mycket tydliga med. Ett alternativ var förstås att hon fortsatte gå hos Jonte, svalde sin ilska, lät honom babbla på och själv kunde hon prata och fantisera allt möjligt, det spelade ingen roll vad hon sa, bara timmen gick.
”Jag åker hem”, sa hon. ”Jag måste tänka. Tack för kaffet.”
Lilian reste sig också och nickade avmätt innan hon följde Sylvia ut. Kvar satt Maj-Britt och bet sig i läppen, hon hade slut på tårar för en stund. Vad skulle hon ta sig till?
Fredag morgon, apoteket Tuppen hade just slagit upp dörrarna för dagens kunder. Sylvia kom några minuter för sent men hoppades att ingen lade märke till det. Det var ingen i omklädningsrummet när hon tog på sig en ren vit arbetsrock. Hon ställde sig framför spegeln, fäste namnskylten på bröstet, drog en borste genom håret och bättrade på läppstiftet. Sedan suckade hon. Make-upen hon lagt dolde inte riktigt trötthetsringarna under ögonen. Hon hade legat vaken halva natten och tänkt på sin situation. Sitt liv. Vad gjorde hon? Vad höll hon på med? Skulle hon gå här tills hon blev pensionär, eller ramlade av pinnen innan dess, och slösa bort sitt liv på sådana som Birgerbertil? Vad var det för mening med det? Fanns överhuvudtaget en mening? Sådana tankar hade gjort att hon inte kunde sova och nu trängde de sig på henne igen.
Sylvia var farmaceut. Hon kunde lika gärna ha varit något annat, tänkte hon nu. Fast det var inte helt sant. I skolan hade hon varit duktig i kemi och en studierektor hade föreslagit yrket farmaceut. Eftersom Sylvia inte haft några särskilda intressen och hennes mamma Donna dessutom insisterat på att Sylvia skulle ha en utbildning, hade hon valt farmaceututbildningen. Det lika väl som något annat. Ångrade hon sig nu när hon liksom stod på livets middagspunkt? Nej, det kunde hon inte säga eftersom det inte fanns något annat hon hellre velat göra. Hon hade helt enkelt inga intressen som skulle gått att omsätta i ett yrke. Hennes intressen var att köra motorcykel, dansa samba och läsa spionromaner, inget av det gick att ha som jobb. Under natten hade hon försökt tänka på vad hon verkligen tyckte om här i världen, vad som gjorde henne glad, som gav en mening åt livet. Om det fanns något vackert. Det enda hon kom att tänka på var blommor, hon älskade blommor och naturen överhuvudtaget, mest för att den inte hade med människor att göra. För all del, hon hade inget emot djur. Men människor… De flesta var korkade och drevs bara av sina egna småttiga begär, som Birgerbertil. Hon insåg att det fanns en viss motsägelse i hennes trötthet på människor och det yrke hon hade som innebar daglig kontakt med folk. Men ändå inte. Hon ägnade kanske i snitt fem minuter åt varje kund, en högst opersonlig kontakt. Ta emot recept, plocka fram läkemedlen, ta betalt för dem. Eller ta betalt för tandkräm och vitaminburkar. Hon kunde lika gärna ha varit en robot i en vit rock. Gott så.
Men vad fan? Sylvia lade ilsket på ett extra lager läppstift. Vad hade denne jävla Jonte för rätt att döma hennes liv? Hon var omgiven av idioter och det jävligaste av allt var att dessa idioter ville styra hennes liv, bestämma hur hon borde vara och bete sig. Fan ta alla skitstövlar!
När hon kom ut i apoteket syntes Birger tack och lov inte till. Sylvia ställde sig vid en kassa och tryckte fram numret för nästa patient. Det var en tjock karl med rödbrusigt ansikte och mitt i det en lika röd potatisnäsa som han petade i med höger pekfinger. Kanske för att matcha ansikte och näsa bar han en knallröd skjorta. Han sträckte fram en legitimation som Sylvia tog tag i i ena hörnet, mellan tumme och pekfinger för att besudla sig med så lite snor som möjligt.
Patrik Larsson stod det på legitimationen. Sylvia var tvungen att titta upp på mannen och se att hans utseende stämde med den straffångeliknande person vars foto var på legitimationen.
”Jag har ett recept”, sa mannen och tog tillbaka legitimationen. Han grävde lite i näsan, såg sig om och såg lite nervös ut.
Sylvia knäppte på datorn och gick sedan ut på lagret för att hämta Viagraförpackningen. Mannen skyndade att lägga ner den i kavajfickan, betalade och gick utan att säga hej. Sylvia gjorde en grimas och var beredd trycka fram nästa kund när en kollega kom fram till henne och sa:
”Kan du plocka upp leveransen? Jag har ont i ryggen idag.”
Visst, Sylvia var bara glad att slippa folk och en stund senare stod hon i en gång mellan två hyllor längst in i apoteket och plockade upp en sändning läkemedel. Bakom den ena hyllan, i nästa gång, stod praktikanten Sofie halvvägs upp på en stege och kollade utgångsdatum på dropp-påsar. Mellan några kartonger hade Sylvia fri utsikt till hur hon lyfte påse efter påse och räknade på fingrarna, mumlande tyst för sig själv. Sedan skymdes Sylvias sikt av en flint ovanför en vit rockkrage och hon hörde Birgerbertils smetiga röst.
”Hur går det lilla vän?” Han ställde sig nedanför Sofie och Sylvia såg hur han lade handen över Sofies rumpa. ”Akta dig så du inte ramlar”, fortsatte han. ”Kanske bäst jag håller dig tills du är färdig. Vi vill ju inte ha några arbetsskador.” Höhö, och haha, Birgerbertil skrattade och Sofie fnissade artigt. Lite av Sylvias vrede mot henne försvann. Tösen ville förstås bara ha bra betyg och omdöme från sin praktik och hon spelade väl med i äcklets fånigheter hellre än att kämpa emot hans snusk och såra hans lilla uppblåsta ego.
Med frenesi kontrollräknade Sylvia att de verkligen fått levererat lika många impugantabletter som följesedeln sa. Hon kände dock ett märkligt tryck i käkarna, som om hon måste bita ihop för att inte explodera. Fan, hon hade fått nog av alltihop. När Sylvia Bandeira fått nog var nog nog och det fick räcka nu. Utan ett ord gick hon ut i personalrummet, slängde rocken på golvet, tog på sig sitt motorcykelställ och hjälmen och lämnade apoteket. Harley Davidsonen fick sedan visa vad den gick för under en lång omväg innan hon kom hem till Strandvägen 38.
Tomas var lika sur som ättiksgurkan han lade på frukostsmörgåsen. Morgonsolen sken in genom fönstret och strålen koncentrerades på leverpastejen, ättiksgurkan och bregotten och Tomas häftiga manövrerande av knivar och gaffel med små korvaktiga fingrar. Mittemot honom satt Lilian med morgontidningen, hon klamrade sig fast vid en artikel utan att läsa vad där stod, hon ville bara inte höra eller se Tomas men han var svår att tänka bort. Hon väntade på dagens första förebråelse. Och den kom när han lyfte sin kaffekopp och förde den mot en liten grinig mun med smala hoppressade läppar som han tillfälligt öppnade för att dricka. Ovan för läpparna en näsa som nu rynkades i en grimas av förbittring tillsammans med ögonbryn och panna under en begynnande flint som han dolde genom att kamma det grå håret åt sidan över sagda flint.
”Hur förbannat starkt har du gjort kaffet egentligen? Det är ju knappt drickbart.”
Lilian var tyst. Dagen förut hade Tomas gnällt på att kaffet var för svagt. Tomas upprepade vad han nyss sagt:
”Hör du inte vad jag säger. Gör inte kaffet så förbannat starkt!”
”Förlåt. Vill du ha mjölk i det? Eller vatten?”
”Nej! Nu är det försent. Och vad tänkte du egentligen på när du handlade igår? Du vet att jag måste ha min specialfilmjölk för magen och det är fullständigt oansvarigt av dig att inte tänka på det när du handlar. Nu får jag ha ont i magen i flera dagar och det är ditt fel. Ditt fel att jag inte kan ha avföring och får gå med gaser.”
”Förlåt.”
Tomas lyssnade inte på förlåtet, han hade satt ner kaffekoppen så våldsamt att kaffet stänkte på den grå-blå-randiga slipsen som han bar till en grå skjorta.
”Se nu vad du fick mig att göra!”
Lilian tänkte på Sylvia. Hon jobbade på apoteket. Visst sålde man skit-medel där? Pulver eller droppar eller tabletter, Lilian var säker på att hon sett det i tv-reklamer. Hon kanske kunde kontakta Sylvia och be om råd om lämpligt skit-medel. Hon kunde blanda det i kaffet och Tomas kunde få skita av hjärtans lust.
”Nu måste jag rusa! Vissa har ett jobb att sköta”, sa Tomas som efter bearbetning med hushållspapper av stänkfläckarna ansett att de inte skulle synas och att han inte behövde byta slips. Han slet till sig sin kavaj i entrén och strax efteråt smällde det i ytterdörren.
Lilian grät. Det gjorde hon ofta på morgonen när Tomas gått till jobbet. Morgnarna var värst. När hon vaknade och insåg att tröstlösheten inte var en dröm utan verkligheten.
Hon torkade tårarna, såg på klockan att den var halv åtta, plockade mekaniskt in leverpastej, gurka och bregott i kylen, stängde av kaffebryggaren, ställde in smutsigt porslin i diskmaskinen, slutade gråta och gick sedan ut i tvättstugan. Hon skulle hinna att ta hand om en hög tvätt innan hon gick till varuhuset på fina gatan.
Lilian vek handdukarna och lade in dem i handduksskåpet. Sedan vände hon sig till strykbräda och strykjärn och tog itu med att stryka Tomas kalsonger. Han ville ha dem strukna. Hon började gråta igen när hon tänkte på att han inte rimligen kunde vilja ha dem strukna för att se proper ut, kalsonger syntes ju ändå inte när man hade byxor på sig. När man hade byxor på sig… Men det handlade inte om att han ville se proper ut för Jay-Jay, han hade alltid velat ha strukna kalsonger, även innan Jay-Jay kom in i bilden. Och inte var orsaken att de blev mjukare. De gjordes mjuka så det räckte med sköljmedlet i tvätten, dessutom var alla av mycket fin tygkvalitet. Lilians tårar började trilla igen, de rann över hennes kinder, ner på strykjärnet där de fräste till och upplöstes till ånga, lämnande en minimal saltfläck efter sig. Hon anade sanningen bakom kravet på de strukna kalsongerna. Tomas ville tygla henne. Fjättra henne. Få henne att underkasta sig. Gode Gud vilken mes hon var. Konflikträdd och trist. Jonte hade haft rätt. Kunde hon förebrå honom för att han hade föraktat henne?
När alla kalsonger var strukna och inlagda i Tomas byrålåda, duschade Lilian. När hon efteråt såg sig i spegeln och spanade efter spår av tårarna, såg hon till sin tacksamhet att de skulle gå att dölja med smink. Hon lade en omsorgsfull makeup efter att ha torkat den blonderade pagefrisyren med en fön. För dagen valde hon en diskret pepitarutig dräkt.
På plats i varuhusets parfymavdelning satte hon på sig sin namnskylt och kammade och sprayade håret en gång till. Dagens första kund var en man hon svagt tyckte sig känna igen. Hon hade sett hans bild i tidningen. Han var något högt inom kommunen. Välnärd med stor mage. Rödbrusigt ansikte. En röd och grov näsa liknande en förväxt potatis, som han petade sig i med höger hands pekfinger. Han var klädd i grå byxor vars bälte bar upp magkulan och en röd gräll skjorta samt en svart kavaj. Lilian såg med fasa hur han lyfte olika parfymflaskor och tänkte tanken att gå över dem med desinfektionsmedel samtidigt som hon skyndade till för att hindra honom att ta i mer flaskor med sina snoriga fingrar.
”Kan jag hjälpa till med något?”
Mannen vände sig om men mötte inte Lilians blick. Det var få kunder som gjorde det.
”Jag skulle ha lite lukta-gott. Du vet… sånt som kvinnor vill ha. Lite fint så hon begriper att det är fint, men ändå inte för dyrt.”
”Då tror jag att den här parfymen är helt perfekt. Den heter Lécher la Chatte, mycket populär.” Lilian höll upp en liten flaska, eller flacon som hon föredrog att säga, den var formad som en ros kronblad. ”Fyrahundraåttiofem kronor.”
Mannen grimaserade eftertänksamt, petade näsan men bestämde sig så:
”Jag tar den.”
”Ska den vara inslagen i presentpapper?”
”Ja, fan. Annars är det ju ingen mening. Fruntimmer vill ha presenter för att släppa…, ja, hur som helst, det ska vara inslaget. Om du har lite guldpapper och rysch-rysch…”
Det hade Lilian. Mannen fick sitt paket, tog upp plånboken och tog ut en femhundring som han kärleksfullt kramade i handen en stund innan han suckande lämnade den till Lilian. Han fick femton kronor tillbaka, mötte inte hennes blick och svarade inte när hon önskade honom att ha en trevlig dag.
Maj-Britt hade på fredagsmorgonen druckit tre koppar valeriana-te för att orka hålla masken och låta bli att gråta inför Jonte. Han fick absolut inte se henne ledsen, det skulle göra hennes förnedring dubbel. Teet hade gjort henne lite slö, trodde hon i varje fall, men hade inte hjälpt mot ledsenheten. Men hon grät inte. När Jonte kom in på mottagningen bytte han några ord med henne om att hon kunde gå hem redan klockan elva, han hade själv lämnat återbud till en av sina trognaste patienter för han hade fått tid hos tandläkaren. Maj-Britt visste inte om det var svepskäl eller inte, men det struntade hon i. Den extra lunchtimmen kunde hon tillbringa i parken. Sedan slogs hon av en annan sak – hon kunde nästan ha suttit vid sitt skrivbord och haft grönt hår, han skulle ändå inte ha lagt märke till henne. Möjligen att han slängt ur sig någon komplimang, mekaniskt och med automatik. Som i nåder. För Jonte var hon som en gammal katta som gick i huset utan att man tittade särskilt extra på henne.
Maj-Britt skrev journaler efter Jontes diktat på de patienter han haft eftermiddagen förut. Sedan betalade hon några räkningar; lokalhyra och ett antal böcker inköpta på nätet. Klockan blev elva och hon stängde av sin dator, Jonte var på sitt kontor och hon brydde sig inte om att säga hej när hon gick.
I parken var allt så härligt vår-likt. Späd grönska, blommande träd och buskar, flanerande människor som likt hon bestämt sig för att tillbringa lunchen i parken. Förutom en ensam fågelmatande gammal tant verkade alla ha sällskap med någon. Maj-Britt satte sig på en bänk vid sjön. Ett svanpar gled förbi, till och med svanarna hade tvåsamhet. Bara inte hon. Ful och tråkig och följaktligen ensam. Det var så synd om henne, tyckte hon, och människor som tyckte synd om sig själva var de värsta människorna av alla människor. Hon var bara värd förakt. Andras förakt och sitt eget självförakt. Jontes ord om henne i sin bok, hade fått henne att se det. Hon drack sitt kaffe ur termosen men var inte hungrig utan delade smörgåsarna i små små bitar som hon kastade till svanarna som strax fick sällskap av måsar, änder och skator. Nå, de skulle väl också leva, tänkte Maj-Britt innan hon reste sig för att gå till biblioteket. Normalt brukade hon ta bussen men nu när hon hade god tid kunde hon lika gärna gå.
Biblioteket var ett filialbibliotek till stora biblioteket. Maj-Britt hade alltid älskat att gå omkring bland hyllorna och sätta böckerna i rätt ordning. Hon hade också älskat att då och då ta upp en bok, läsa några sidor här och var, för en stund glömma verkligheten. Hennes arbetskamrat denna dag var en ung nyutexaminerad man som när han fått sin anställning erhållit en tredjedel mer i lön än vad hon fick. Han hade skrutit med det. Då hade Maj-Britt ringt chefen på huvudbiblioteket och frågat om inte hon också kunde få lika hög lön. Det kunde hon inte. Hon fick istället förstå att för att kunna rekrytera kompetent folk var man tvungen att ge dem en högre ingångslön. Maj-Britts ord om att hon gärna hade gått upp till heltid, ignorerades av chefen som istället talat om nytt blod, nya grepp, det senaste från pedagogiken och annat sådant, tills Maj-Britt sagt tack och lagt på luren.
Hennes unge kollega som rakade sig så konstigt, tyckte Maj-Britt – en rand glest rött skägg som följde haklinjen och till det en fjunig mustasch – stod vid utlåningsdisken och diskuterade med en besökare.
”Du måste ha ett bibliotekskort.”
”Ja, jag har ett.”
”Då ska du sticka in det här i den här apparaten.”
”Ja, men jag har det inte med mig.”
”Har du legitimation så kan du låna ändå.”
”Ja, den har jag heller inte med mig. Men du vet ju vad jag lånade i förra veckan.”
”Nej, det vet jag inte. Det är många som lånar här.”
”Men knappast Kirkegaards samlade verk som fjärrlån.”
”Tyvärr…”
”Det är för jävligt att man inte kan få lite service. Så jävla mycket skatt som jag betalar, det är jag som betalar din lön och då kan man tycka…. Ja, det är upprörande…”
När Maj-Britt ställde sig bredvid kollegan kom en medelålders man fram till henne. Han var tjock och buffelaktig men det Maj-Britt genast lade märke till var hans grova röda näsa som han petade sig i. Hon visste förstås vem han var, det var kommunalrådet Patrik Larsson, han förekom ibland på bild i lokaltidningen men på bilderna hade han inte fingret i näsan. Det hände mer sällan att han kom till biblioteket. Möjligen hade han varit där när drottning Silvia gjort besök i kommunen angående välgörenhetsarbete för att få barn att läsa mer. Jo, mindes hon nu. Han hade varit där. Och till och med hållit ett tal. Om hur mycket han gjorde för kulturen. Patrik Larsson tittade inte på henne när han sa:
”Du! Har du några böcker om sådana där varma ställen?”
Maj-Britt hade stor lust att fråga om han menade helvetet men hennes goda uppfostran hindrade henne. ”Vad menar du för varma ställen?”
”Ja, du vet. Där det är varmt och billigt, inga skatter och inte en massa jävla utlänningar. Öar i Söderhavet och sådant.”
”Tänker du på resehandböcker?”
”Ja, har du ingen avdelning för geografi?”
Det hade Maj-Britt. Hennes jobb var ju att varligt lotsa besökarna in i litteraturens magiska värld, men även hjälpa dem i den mer prosaiska världen. Hon tog med sig mannen till avdelningen där resehandböckerna fanns och han valde ut några böcker.
”Hmm, hmm, de här blir nog bra. De tar jag!”
Kommunalrådet hade inget lånekort men det löste Maj-Britt flinkt och lätt. Hon visade honom hur han skulle sticka in det nya lånekortet i apparaten och då sa han:
”Sådant krångel, ska ni inte göra något själva nuförtiden?”
Maj-Britt log stelt och stack in Patrik Larssons lånekort åt honom i apparaten, stämplade hans böcker, lämnade dem till honom med ett leende som var så isigt att det kunnat frysa ett tropiskt regn. Men det märkte inte Patrik Larsson för han såg inte på henne.
Maj-Britt flydde till barnavdelningen där några tonåringar satt i soffgruppen. De ropade högt till varandra och kastade prick med snusprillor men Maj-Britt låtsades inte om det. De hade fått order av högste chefen att inte bry sig om oljud, tysthetsnormen måste ifrågasättas, sa chefen. Tonåringarna brydde sig heller inte om Maj-Britt och hon satte igång med att plocka upp de böcker de vält ner på golvet, på deras platser i hyllan. Som så många gånger förr blev hon stående med en bok i handen. Hon log vemodigt. Så många kära minnen med denna bok, en tidig utgåva av Pippi Långstrump med Ilon Wiklands teckningar. Den boken hade varit Maj-Britts första bok som barn. Hon hade identifierat sig med Pippi, det var innan hon visste vad ordet identifikation betydde, och tänkt att hon var lika stark och tuff som Pippi. Det var innan hon fick lära sig att hon var en feg, grå liten mus.
Maj-Britt lämnade barnavdelningen med Pippi-boken i handen. Hon gick till personaltoaletten och satte sig ner på det nedfällda toalocket och grät över sidorna. ”Så brukar jag göra och det brukar bli så bra så”, läste hon Pippis ord. Orden väckte en känsla hos Maj-Britt, en känsla hon haft fyrtio år tidigare, innan världens krav kuvat henne, innan hon anpassat sig, innan hon började vara till lags. Vad var det Sylvia hade sagt? Hon hade frågat hur Maj-Britt stod ut att jobba hos Jonte. Maj-Britt hade gärna varit lika tuff som Sylvia, men det var inte så lätt när man inte hade några val. Eller? Hade hon några val? tänkte Maj-Britt nu. Vilka var i så fall det? Att sluta hos Jonte? Sluta på biblioteket? Flytta ut i skogen? Nej, hon måste ju bo och hon måste äta.
Maj-Britt drog ut en meter toapapper från rullen och snöt sig. Nu kände hon sig arg istället för ledsen. Hon var arg på Jonte. Arg på världen. Arg på sig själv för att hon var så kuvad. Sylvia hade sagt att hon borde göra uppror, slå näven i bordet. I så fall kanske Sylvia visste hur man skulle göra det. Vad som än var, Jonte skulle inte få ha lov att skriva som han gjorde om henne i sin bok, eller för all del som han skrev om Sylvia och Lilian i journalerna. Det gick säkert att vända sig till Socialstyrelsen eller något sådant, för att skipa rättvisa. Så pass mycket visste i varje fall Maj-Britt om patientdatalagen. Hon insåg helt kallt att hon inte skulle kunna hindra Jonte att skriva om henne som han gjorde i sin bok. Han kunde bara neka till att han beskrivit henne och sedan skulle hon stå med ännu större skam än den hon dagligen bar som en tung säck på ryggen. Men om han blev prickad för att ha fört ovederhäftiga journaler skulle Maj-Britt kunna få en indirekt hämnd på honom.
Maj-Britt ställde sig upp och iakttog sitt ansikte i spegeln. Hon strök bakåt en hårslinga som lossnat från knuten i nacken. Hon såg sig djupt i ögonen och läste i dem något hon alltid ansett som fult och omoraliskt och omodernt – att vilja ha hämnd. Någon som alltid fått höra att hon är snäll och duktig anstränger sig extra mycket för att ha de rätta värderingarna, och i dem ingår inte hämnd. Maj-Britt vred munnen i en bister grimas och sa till sig själv: ”Åt helvete med att vara snäll!”
Sedan brast hon i gråt igen och satt i ytterligare tio minuter på toaletten innan hon vågade sig på att gå ut i biblioteket igen. Resten av sitt skift stod Maj-Britt vid utlåningsdisken och log stelt antingen hon fick skäll över att kopieringsapparaten inte fungerade eller över att någon var sur att betala tio kronor i förseningsavgift. När hon slutade för dagen åkte hon hem. Hon gick in på Jontes tomma mottagning och satte på datorn för att ta reda på telefonnumret till Sylvia.
Maj-Britt lyfte luren, tvekade, slog sedan numret till Sylvias mobil. Hon svarade på första signalen.
Lite stammande och ursäktande försökte Maj-Britt fråga om det där med att göra uppror, hur man skulle göra för att Jontes anteckningar skulle bli strukna, hur man skulle få upprättelse, men Sylvia sa:
”Jag begriper inte vad du vill. Kom hem till mig och morsan ikväll, så kan du säga vad du vill. Ta med dig dräkttanten om du vill, Lilian, hette hon väl.”
Maj-Britt sa att hon skulle komma. Hon hade inget annat för sig. Pippi-boken hade hon stulit med sig hem i sin väska och innan hon tog mot till sig och ringde Lilian, läste hon en gång till i avsnittet där Pippi satte Prusiluskan på plats. Ack, denna världens prusiluskor. Men Lilian lovade komma till Strandvägen 38, hennes man var ändå på herrmiddag, sa hon.

Huset på Strandvägen 38 var det slags hus som en förbipasserande knappt lade märke till. Bakom ett järngallerstaket, övervuxet med murgröna, anades buskar och gamla äppelträd och långt in bakom dem ett brunmurrigt stort stenhus med anor från början av nittonhundratalet. Den förbipasserande tänkte då att om det bodde någon i huset så var det en stofil från samma tid, en något orättvis och fördomsfull bedömning. Donna hade bott i huset i femtio år och trots sin ålder kunde hon knappast
kallas för stofil.
Donna höll till i två rum på bottenvåningen, de hon kallade förmak och salong och innanför dem låg hennes sovrum. Hon var åttiofem år fyllda men kände sig som tio även om åldern tog ut sin rätt, framför allt när det gällde vissa nöjen hon inte längre fann nöje i. Som till exempel att hon tio år tidigare bestämt sig för att nu skulle hon inte ha någon mer älskare och att hon var för gammal för att dricka whiskey outspädd, numera drack hon den med kaffe och vispgrädde eftersom hon läst i en artikel att grädde var nyttigt för äldre personer. Läkaren Donna gick till en gång om året för kontroll av blodtrycket, hade varit mycket osäker på om Donna hade början till demens eller inte. Det var inte lätt att veta. Hon hörde dåligt och det kunde å ena sidan göra att skenet bedrog, å andra sidan hade
Sylvia avfärdat läkarens bekymrade telefonsamtal till henne med att Donna hörde det hon ville höra och att hon var en envis gammal kärring som det inte var lönt att försöka förändra, varken med mediciner eller prat.
Donna hade en manlig frisör som hette Ben, han var engelsman och bög och han såg precis ut som en engelsk bög som är frisör ser ut i filmer. Bakåtborstat blont hår, höfter som rullade när han gick och små söta gester med händerna när han talade med ljus röst. I varje fall var det han som färgade Donnas långa hår kolsvart, så som hon en gång haft sin naturliga färg där borta i Rio de Janeiro där hon var född. Hon lät håret hänga fritt nerför axlarna med en fläta vid ena tinningen, ett stycke hår som Ben färgat mörkrosa. Tack och lov för push-behå, det gav Donna möjlighet att bära sina urringade sammetsklänningar, varav favoriterna var de i knallgult och svart. Även den röda tyckte hon om men den var för söndagarna, det gick inte an att inte skilja på vardag och helg även om hon inte varit i kyrkan sedan hennes siste älskare, den trettioårige Pierre, begravts. Han hade dött av solsting tio år tidigare under ett besök hos en kusin på franska Rivieran. Hon bar i varje fall sina klänningar med den äran och kunde gott ha spelat Valkyria i en opera, Wagner skulle ha varit nöjd med hennes längd på en och åttio och hennes majestätiska framtoning.
Hennes stora hobby var loppisar och några gånger per vecka besökte hon sådana och kom alltid hem med några nya objekt som hon placerade runt omkring i fjortonrums-huset. Förmaket var ett ganska litet rum med två stycken röda plyschfåtöljer, en stor spegel i guldförgylld ram och på golvet en mörk heltäckningsmatta. ”Förmaket påminner mig om Rio”, sa Donna. Hennes salong var något överlastad med mörka möbler, plysch, guldtofsar runt mörkgröna gardiner med vinröda inslag, tavlor i tjocka utsirade ramar, små rangliga piedestaler med gröna växter, vitrinskåp med otaliga kristallglas, även den tunga ljuskronan var av kristall, på golvet låg en sliten persisk matta i storlek av nästan hela rummet och som det var mycket svårt för städerskan att dammsuga bort hundhår från. Donnas hund hette Slicker och var en obestämbar långhårig liten hund ungefär tre handsbredder hög. Han var svartvit. Över hela salongen svävade slutligen doften av de cigarrer, gärna kubanska när de gick att få tag i, som Donna rökte.
Maj-Britt och Lilian anlände samtidigt. Sylvia öppnade dörren och de blev visade in i salongen där Donna satt i sin fåtölj bredvid en brasa som sprakade muntert. Den gamla kvinnan granskade nyfiket besökarna efter att de tagit i hand och hälsat. Därefter återgick hon till att blunda och röka cigarr, det såg lite farligt ut tyckte Maj-Britt som var rädd att den gamla kvinnan skulle falla i sömn och tappa cigarren i knäet där det låg en mindre långhårig hund.
Lilian kände sig obekväm. Vad hade hon gett sig in på? När Maj-Britt ringde hade det verkat så lätt, de skulle kontakta Socialstyrelsen om sina förödmjukande journalanteckningar, det var allt. Och att de borde göra det gemensamt så det skulle få större genomslag. Men nu… Omgivningen var allt lite konstig. Den gamla tanten var stor som en jätte, och ytterst konstigt klädd. En gul plyschklänning, urringad. Och sminket sedan… Lilian rös inom sig, tänk att blanda den knallblå ögonskuggan med det ill-skära läppstiftet. Huh… Kanske inte konstigt att Sylvia var som hon var, svärande och smaklös. Lilian sneglade på Maj-Britt men fick inte kontakt, Maj-Britt satt med blicken fästad vid de knäppta händerna i sitt knä.
Sylvia återvände med en plåthink som hon ställde bredvid Lilians fåtölj. Lilian sneglade ner i den. Den var till hälften fylld av is och i isen stod fyra champagneflaskor. Sylvia lyfte upp den ena, vred på ståltråden som höll korken, riktade flaskan upp i ett hörn så att den skulle missa kristallkronan, och pang! – Sylvia skyndade sig att fylla champagneglasen som stod på ett sideboard. Utan att ens fråga om de ville ha räckte hon de andra varsitt glas.
Lilian smuttade på drycken. Det bubblade i hennes mun. Det var gott. Hon hade i hela sitt liv inte druckit champagne mer än några få gånger, och då på bröllop när Tomas inte hade henne i sikte. Han tyckte inte om när hon drack, han sa att hon blev så konstig då. Hon fnös och tänkte att det väl bara varit för att hon blev lite glad när hon drack och inte brydde sig om att vara underdånig mot honom. Hon tog en klunk till, sedan tömde hon glaset. Sylvia var genast där med påfyllning. Maj-Britt drack också villigt, som om hon kunde druckit vad som helst för att slippa börja tala. Lilian sneglade på den väldiga gamla tanten i fåtöljen som vaknat till för att dricka två glas champagne i ett svep och sedan ställde ifrån sig glaset på spiselfrisen och sa:
”Gå och hämta lite kaffe och whiskey åt mig är du snäll, Sylvia. Det är inte nyttigt med för mycket champagne för min mage. Det finns nyvispad grädde i kylen.”
”Nå! Vad var det du hade för förslag, Maj-Britt?” undrade Sylvia när hon återvänt med det begärda.
”Att ni först får be Jonte att få kopior på era journaler. Det måste han ge er genast och utan att fråga, sådan är lagen. Sedan anmäler ni honom till Socialstyrelsen för felaktig och sårande journalföring, icke evidens, ovetenskapligt, ja, ni vet.”
”Nej, det vet inte jag i alla fall”, sa Sylvia.
”Inte jag heller”, sa Lilian.
Maj-Britt kände sig beklämd. Och full av skuld. Hon kunde ju inte säga till de andra att hon bara ville ha hämnd på Jonte. En rå, härlig, primitiv hämnd. Om de andra inte var med på något fick hon väl mörda honom. Och hur? Gift? Hon kunde låna en giftbok på biblioteket. Kniv? Det var för söligt. Och pistol visste hon inte hur man fick tag i och även om hon fått tag i en visste hon inte hur den skulle användas. Hon lyfte champagneglaset och tömde det för att strax få det påfyllt igen, Sylvia var nu inne på andra flaskan. Plötsligt började Maj-Britt skratta och hörde någon som hon hade svårt att tro att det var hon själv, säga: ”Den jävla skitstöveln!” Sedan vek hon sig av skratt. Lilian skrattade också. Sylvia ryckte på axlarna. ”Skitstövel är väl bara förnamnet.”
Maj-Britt reste sig upp, höjde glaset och ropade: ”Hämnd! Vi borde ta hämnd!” Sedan satte hon sig tungt igen, liksom överraskad av sig själv.
”Hur då?” Lilians röst var full av tvivel.
”Hur?” Sylvia såg med förvåning på Lilian. ”Det fattar du väl. Sätta dit den jäveln. För det första skulle vi bevisa för honom att han har fel om oss. Om vi bara tar emot så ger vi honom rätt i det han säger om oss. Maj-Britt har rätt. Vi borde ta hämnd.”
Lilian snörpte på munnen, nickade sedan instämmande och snöt sig i en pappersnäsduk hon hämtade från Louis Vuitton-väskan. Hennes delvisa medhåll sporrade Sylvia.
”Är din karl otrogen? Varför drar du inte? Pengar? Han är för fan skyldig att låta dig få hälften av vad ni nu har för mercedesar och äkta mattor och sån skit.”
”Men vart skulle jag ta vägen?”
”Vart skulle jag ta vägen … helledudane då. Du får väl fixa något. Och du då, Maj-Britt – varför går du där och är husmus åt honom?”
”Det är inte så lätt”, svarade Maj-Britt, nu drabbad av eftertankens kranka blekhet. Sylvias bestämdhet fick henne att tappa modet, att se det omöjliga i sitt lilla upprorsförsök. ”Jag hyr lägenheten bredvid mottagningen ganska billigt. Och det är svårt att hitta lägenheter, jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag heller. Det är lätt för dig att säga, du som inte är beroende.”
”Bah! Skitprat! Är ni möss eller kvinnor? Du, Lilian! Har han rätt i att du är undergiven? Är du förgrämd och bitter? Eller? Ja, jag börjar tro han har rätt. Du är en mes. Ett våp. Ett lipande våp.”
Lilian ställde sig upp och skrek:
”Vem tror du att du är då? Att du vet allt bäst kanske. Det är inte så lätt, ska du veta.”
”Skrik inte åt mig!”
”Tror du att du har monopol på att skrika här, kanske.”
”Det struntar jag i. Jag frågade om Jonas jävla kalla-mig-Jonte har rätt? Eller om du ska visa honom att han har fel. Vi borde göra något ihop.”
Lilian stod kvar med händerna knutna. Hennes ansikte var förvridet av ilska, en ilska som riktade sig mot Sylvia men också mot Jonas och mot Tomas, den skiten. Till sist lyfte hon höger hand och fortfarande knuten lät hon den banka i bordet så att champagneglasen studsade. Hon spände blicken i Sylvia och sa: ”Ja, jävlar! Men hur?”
Sylvia såg överraskad ut över att ha fått ett svar, och det i form av en svordom, trots att det var svar hon hade begärt.
”Vi får komma på en plan …”, sa hon tvekande och en del av hennes tidigare självsäkerhet var borta. Hon öppnade den tredje flaskan champagne.
”Ja, men vilken? Det är mycket lättare för dig att säga än för oss. Vad ska vi göra?” Maj-Britt röst var lågmäld och uppgiven.
”Du får sluta där. Han får skriva sina äckliga journaler själv.”
”Du hörde vad Maj-Britt sa”, inflikade Lilian och satte sig. ”Hon har ingenstans att ta vägen, inte jag heller. Vi kan knappast gå till kvinnojouren, de tar inte emot kvinnor vars män är otrogna. Ska jag bo på hotell?”
De tre kvinnorna satt tysta i närmare fem minuter, var och en med sina tankar under det att de klunkade i sig några glas till. Lilian snöt sig några gånger, Maj-Britt hade slut på tårar men torkade sig då och då i ögonen för att ha något att göra. Hon tyckte att hennes hittillsvarande liv rullades upp som en film i hennes inre och fröet till uppror inom henne grodde sig större. Vem hade bestämt att möss är värdelösa? Vem hade rätt att döma henne? En sådan som Jonas? Maj-Britt kom att tänka på att varje gång han försovit sig för att han som han sa, hade suttit och skrivit hela natten, hade han luktat gammal fylla. Han var precis en sådan nolla som Sylvia sa, lika uppblåst som sin kulmage. Han var inte värd hennes kärlek. Maj-Britts ögon hade öppnats för verkligheten och nu var det dags att sluta drömma. Men hur?
”Jag vet hur vi ska göra”, sa Sylvia plötsligt. ”Ni får flytta hit till morsan. Här är gott om plats. Och vi ska ta hämnd på Jonas planhalva, på hans område. Du bara drar, Maj-Britt. Så får han klara sina journaler själv. Och du, Lilian, din gubbe får se om hans lilla blondin vill ha honom särskilt länge.”
”Ja! Han kan stryka sina äckliga kalsonger själv. Jag är fri!” Lilian slog näven i bordet en gång till.
”Just det, nu börjar du fatta vad det handlar om. Vi åker hem till dig och hämtar tandborsten.”
”Nej! Jag åker inte hem. Jag köper nytt. På hans kreditkort!” Lilian avslutade sin mening med att sjunga de första stroferna ur Internationalen. Donna vaknade, sjöng att det dånade ut i rättens krater medan hon klappade i händerna och somnade sedan om.
”Men … hur kan vi bo här?” Maj-Britt såg tvekande på Sylvia som ryckte på axlarna.
”Det är fjorton rum i huset. Ni får plats. Och lilla morsan är stenrik, vi lånar hennes ICA-kort och mer behöver vi inte.”
”Men vad ska vi göra? Vad ska vi jobba med?” Maj-Britt lät fortfarande tveksam, som om hon ville men inte riktigt trodde på saken. Samtidigt bubblade det i båda benen och en figur satt på hennes ena axel och sa åt henne att hon var så himla tråkig och ifrågasättande. Klart de skulle ta hämnd. Klart de kunde bo här. Det skulle bli jättebra. På andra axeln satt en andra figur som sa att hon kunde fixa allt. Hon tog ett glas champagne till.
”Det sa jag ju!” svarade Sylvia. ”Vi kan också vara pyskologer. Hjärnskrynklare. Bättre än Jonas i varje fall”, sa Sylvia.
”Du menar psykologer. Men det går inte. Man måste vara legitimerad för att få kalla sig det.” Maj-Britts ansikte uttryckte besvikelse, som om hon hade gillat tanken trots att den var ogenomförbar.
”Vi skulle kunna vara coacher”, sa Lilian. ”Eller alternativmedicinterapeuter.”
”Ha! Där sa du det”, utbrast Sylvia. ”Vi blir coacher, det är populärt nu för tiden och ingen vet ändå vad de gör. Vi låtsas vi är coacher men lever på lilla morsan. Under tiden gör vi det vi i själva verket alltid velat göra men inte vågat eller kunnat. Jag har i och för sig alltid velat vara farmaceut men nu har jag fått nog. Tack vare Birgerbertiläcklet. Vad vill ni helst av allt göra? Vilket är ert drömyrke eller vad man ska kalla det? Du Lilian? Alltså verkligen, innerst inne, vad du helst av allt vill.”
Lilian bet sig i läppen som hon så ofta gjorde, men så log hon plötsligt och skrattade sedan. ”Jag ville bli musiker när jag var barn. Trummis.”
”Så bra! Då kan du vara musiker om du vill.”
”Men …”
”Äsch, du får låtsas vara det, eller… det löser sig. Och du Maj-Britt? Vad vill du helst av allt vara?”
”Kanske … författare … ”
”Perfekt! Du kan författa dagarna lång.”
Maj-Britt fnissade men sa inte emot Sylvia och frågade istället: ”Du då? Vad vill du?”
”Jag vill ha en blomsteraffär. Det bestämde jag för en sekund sedan. I morgon åker vi och handlar.”
Maj-Britt somnade i soffan, Lilian i en fåtölj. Båda tänkte när de vaknade fram mot middag nästa dag, att det som var bra med champagne var att man inte hade ont i huvudet dagen efter.
Efter varuhuset på fina gatan där Lilian för sista gången utnyttjade sin personalrabatt för inköp av tandborstar, schampon, några krämer och diverse andra hygienartiklar inklusive underkläder, hamnade de tre kvinnorna på Indiska där de gick omkring som nyfrälsta pingstvänner på ett bönemöte. Sylvia som inte hade behov att köpa något köpte ändå en småblommig klänning som räckte till anklarna, rosa och vita blommor på brun botten, spets i halslinning och kjolfåll, och tog den på sig direkt, jeansjackan hamnade i en påse tillsammans med jeansen. Maj-Britt köpte några långkjolar, den ena med tyll och rysch, i svart, den andra med ett abstrakt mönster i vitt. Till det valde hon några blusar i vitt, den ena med spetskrage, samt en tjock stickad mönstrad kofta i rött och vitt. Hon kunde heller inte motstå de blå bomullsbyxorna med resårlinning.
Lilian hade däremot svårt att hitta något men det löstes med att gå till butiken bredvid, de sålde henne en kort läderkjol, en silvertop, en läderjacka med nitar, en urringad blus och ett par mycket tajta jeans. Det blev också hon som betalade för alla inköp för som hon sa, tills Tomas spärrade kreditkortet tänkte hon använda det. Därefter åkte de tillbaka till Strandvägen 38.
Sylvia ledde sina nya väninnor till köket. Köket var nästan oförändrat sedan huset byggdes. Det hade vita kaklade väggar och i ett hörn stod en stor vedeldad spis med tillhörande bakugn men den användes inte längre, istället lagades maten på en modern spis bredvid den diskmaskin som var den andra nymodiga förändringen i köket. Skåpsdörrarna var vita med glas i dörrarna, där förvarades bland annat tjugofyradelarservicen och i det enorma skafferiet stod förutom vinflaskor och konservburkar också en mikrovågsugn. Det som totalt dominerade köket var det enorma bordet av fyra meters längd. På den tiden huset byggdes hade köket varit avsett för tjänstefolk, det visade sig fortfarande i den pigkammare innanför köket som användes till skräprum. Herrskapet hade ätit i matsalen med dess tunga vinröda till golvet nående gardiner. Bordet i köket hade varit pigornas kombinerade arbetsbänk och matbord. Från köket ledde också en mindre dörr ut till trädgården på baksidan.
Köket var Sylvias domän. Det var här hon testade alla recept hon tänkte ut när hon sorterade medicinförpackningar i rätt hyllor. Efter ett antal magplågor hade Donna bestämt att hon var för gammal för nya rätter och åt därför bara det av dottern tillagade som hon redan kände till. Annars blev det konservburkar och mikrovågsugnen.
”Slå er ner så ska jag sätta på en kopp kaffe”, sa Sylvia åt de storögt stirrande Maj-Britt och Lilian. Det de framför allt stirrade på var väggarna där tavelfynden, det som kallades hötorgskonst, Donna köpt på loppisar hängts när de inte fått plats i övriga rum. De flesta motiv var av nakna kvinnor.
Maj-Britt och Lilian hörde Sylvia ropa inåt huset:
”Lilla morsan! Kom!”
Donna gick med en upp- och nedpåvänd kvast till stötta och var för dagen klädd i sin gula sammetsklänning till vilken hon bar en svart sidenschal. Makeupen var också diskret vardagsmakeup, enbart ett lager brunkräm, en skuggande grön ögonskugga, mascara och ett rosa läppstift. I upprätt ställning som hon var nu syntes det bättre än under gårdagen vilken väldig kvinna hon var. Formerna – med hjälp av push-up behån och en korsett – svällde på rätt ställen och på några till. De svarta nätstrumpornas fötter var placerade i ett par knallgula foppatofflor, en viss eftergift var hon tvungen att göra åt hallux valgus, åtminstone privat i hemmet.
”Sätt dig lilla morsan”, halvskrek Sylvia åt sin mor. ”Maj-Britt och Lilian ska bo här. Ett tag i alla fall. Vi ska börja med lite business ihop.”
”Hämta whiskeyn och vispgrädden ur kylen är du snäll, och ge mig en stor mugg kaffe”, sa Donna samtidigt som hon satte sig och lät blicken granskande fara över Maj-Britt och Lilian. Några plutningar med munnen, gester med händerna, hummanden och nickningar senare spreds ett leende över hennes ansikte och hon sa:
”Det ska bli roligt. Det finns inga etablissemang längre. I alla fall inte i det här landet. Men är flickorna inte lite väl gamla?”
”Nej då, lilla morsan. Vi ska börja med coaching.”
”Nå, nå, man kan väl kalla det vad man vill nu för tiden. Det ska i alla fall bli roligt med lite liv i huset.”
”Strunt du i det, lilla morsan, jag tänkte att Lilian kan få pottrummet och Maj-Britt det blå rummet.”
”Nej, bättre ge Maj-Britt det röda rummet, blått är en sådan lugnande färg.”
”Som du vill, lilla morsan.”
Efter kaffestunden som gick i euforins och förväntans tecken, känslan av att behöva nypa sig i armen för att tro att man är med om något, följde Sylvia sina nya väninnor till deras rum. De gick uppför en trappa med snidat trappräcke och stod så i en korridor med dörrar på båda sidor. Lilian tyckte om sitt rum och förstod varför det kallades pottrummet – allt från tapeter till textilier var rosa förutom den stora bokhyllan som istället för böcker var fylld med pottor i olika färger och dimensioner, de var alla loppisfynd och hade fått sitt eget rum. Lilian studsade i sängen och fnissade:
”Här ska jag sova gott.”
I samma ögonblick ringde hennes mobil, den lät som ett gråtande spädbarn, och hon fumlade lite innan hon fick upp den ur handväskan. Med en snörpning på munnen såg hon på displayen och tryckte sedan bort samtalet. Det var Tomas och hon tänkte inte svara. Men nu hade han tydligen kommit hem och upptäckt att hon inte sovit i sin säng i natt.
Det röda rummet gick verkligen i rött med dunkelröda tapeter och en stor himmelsäng med förhängen i rött tyll. När Maj-Britt kom in där kände hon sig genast upphetsad, om av färgintensiteten eller tavlorna kunde hon inte säga. På väggarna hängde inramade bilder ur manskalendrar, sådana kalendrar som föreställer mer eller mindre nakna män i utmanande ställningar. Donna som följt med upp på andra våning sa:
”Jag får alltid en massa almanackor av Ben, min frisör, och jag tycker det är synd att slänga dem när året är slut. Den där är en av mina favoriter.” Donna pekade på fotot av en naken man med enbart en stor solros till att dölja hans behag. Maj-Britt rodnade så gammal hon var och tittade i golvet.
När rumsvisningen var klar föreslog Sylvia att de skulle gå ner i Donnas salong och tända en brasa medan hon lagade mat.
”Nej, kära dotter min”, sa Donna och tog sig åt magen till, den var full av gaser efter att hon under gårdagen gett efter och ätit en av Sylvia nyuppfunnen thai-rätt. ”Låt oss beställa pizza när vi nu har så mycket att diskutera”, sa hon.
Pizzorna kom med ett ungt mopedbud, tanig och kortväxt, som vid dörren lämnade pizzorna till Donna och Maj-Britt. Han verkade något skräckslagen när Donna kuttrade små ackackack-ord och kliade honom under hakan, och han tog ett steg tillbaka varpå han var nära att falla nerför trappan. Maj-Britt skyndade sig att ta pizzakartongerna och budet såg lite mindre skrämd ut när Donna gav en rejäl dricks.
”Jag är ändå för gammal”, anförtrodde hon Maj-Britt. ”Men det var allt en söt gosse.”
Under tiden hade Sylvia dukat soffbordet och hämtat block och penna. Champagnekorken på första flaskan missade på ett hår kristallkronan, Sylvia dansade ett varv med flaskan och hällde sedan upp i glasen.
”Skål! Skål för framtiden! Hämnden är vår!”
Donna hade tagit plats i sin fåtölj, det bruna lädret var sprucket av ålder, och hon höjde sitt glas:
”Skål flickor! Så roligt detta ska bli. Precis som i Rio.” Hon skrattade så hjärtligt att makeupen sprack och blev lika skrynklig som läderfåtöljen.
Maj-Britt och Lilian skålade visserligen men först efter andra glaset hade alla tveksamheter de möjligen haft när de vaknat, försvunnit och de fnissade som om de återigen hade varit fjorton år. Hittills hade de känt det som om de följde med Sylvia som var lite tokig och att det var en stundens ingivelse som de kunde ångra när de ville. Men nu greps de av allvaret och en liten röst inom dem sa tvivlande ord – ord som konsekvenser, framtiden, vad folk ska tro – allt sådant. Lilian tänkte en hel del på Tomas. Att han skulle bli arg. Kanske tiga flera dagar i sträck som han brukade, det plågade henne alltid. Det var dagar när hon gjorde allt för att göra honom god igen, hon lagade älsklingsrätter, berömde honom, ja – rent av kröp för hans fötter tills han äntligen i nåder nedlät sig till att tala med henne. Det var dagar med mycket gråt för Lilian. Även om hon i exakt detta nu reste sig upp och for hem, så skulle hennes straff för att hon inte varit hemma på natten få honom att sura i flera dagar. Det orkade hon inte riktigt med. Hon beslöt att stanna hos Sylvia, även om bara en natt eller en månad, skulle han inte sura mer för det. Hon kunde lika gärna få ut något innan hon fick sitt straff, och Sylvia hade också idag burit upp fyra champagneflaskor, tre av dem stod kvar i ishinken, färdiga att öppnas. Lilian kände precis som kvällen förut, hur det brusade i benen, en inte alls oangenäm känsla, och som om hjärta och huvud liksom bubblade lika mycket som drycken och hon kände sig varm. Hon tog av sig läderjackan och drog handen genom håret. När hon rörde vid sina egna blossande kinder erfor hon en känsla av att leva och hon kunde känna konturerna av sin egen kropp, som om den först nu blivit en verklig kropp i världen och inte bara en skugga. Som symbolisk handling för sig själv, sparkade hon av sig pumpsen och drog upp benen under sig i soffan.
Maj-Britt hade hela dagen, trots den roliga shoppingrundan, känt sig nästan lika ledsen som hon gjort under gårdagen och hon hade tänkt att gårdagskvällens uppspelthet bara varit en lek. Nu tänkte hon på att hennes pappa alltid kallat henne ”lilla Maj-Britt” och lilla var precis vad hon hade varit – liten. Pappa hade fått henne att vara snäll flicka som ville göra honom till lags. I hela sitt liv hade hon bara levt för att göra andra till lags. Senast Jonte. Det var ur det tårarna emanerade, hon hade älskat honom med den allra största platoniska kärlek, och så hade han bara varit snäll, och berömt henne, för att få henne att vara ännu mer till lags. Först vid det tredje glaset champagne tyckte hon att hon hade vuxit och nu skulle det vara slut med den gamla Maj-Britt. Lilla Maj-Britt skulle bli stora Maj-Britt. Beslutsamheten steg henne åt huvudet samtidigt med bubblorna i drycken.
Sylvia satt med blocket i hand och äskade tystnad. De skulle skriva ner en plan.
”Jag har gått en kurs på varuhuset”, sa Lilian stolt. ”Om arbetsplatsutveckling. Man måste ha ett mål.”
”Se där, du har full kompetens redan”, sa Sylvia. ”Sådant där har de skickat mig också på. Men det är sant. Vi måste ha ett mål. Men vilket?”
”Hämnd! Min är hämnden, säger Herren.” Maj-Britt tänkte på sin gamle konfirmationspräst och de syndastraff han hotat hormonstinna konfirmander med och hon bet ihop munnen i en bister min och slöt ögonen till hälften. Tanken på tumskruvar och sträckbänk föresvävade henne också.
”Bra! Vi ska ta hämnd på den förbannade Jonas-Svensson-kalla-mig-Jonte. Men hur?” Sylvias fråga var uppfordrande. Lilian sa:
”Vi kunde skriva en artikel om honom, om att han som har skrivit i en bok om trohet, är otrogen.”
En viss tvekan uppstod kring bordet och Sylvia utnyttjade den till att lägga fler vedträn på brasan. Den sprakade så skönt och eggade till fria tankar. Man enades till slut om att idén om en artikel var bra, men inte det enda som fanns att göra. Att någon tidning ville ta in den, var inte heller säkert.
”Vi borde ha någon verksamhet”, sa Maj-Britt. ”En klubb eller förening. Något som ser mer officiellt ut än några arga patienter. Något vi kan ha som ram för att vara coacher.”
De satt tysta en stund. Alla tänkte. Sedan slog Maj-Britt ihop händerna och utbrast:
”Vi kan ha ett företag ihop! Det skulle lösa allting. Har vi ett företag behöver inte skattemyndigheterna bry sig om att vi bor här gratis. Då kan vi också dra av allt vi köper, vi får också tillbaka momsen på det vi köper. Och vi kan använda företaget för vår hämnd, hur den nu blir.”
”Kan man bara starta företag så där utan vidare?” frågade Lilian.
”Ja, det kan man. Man får registrera det, få skattenummer, momsregistreringsnummer, allt sådant.”
”Men vad ska vi göra i ett företag?” Lilian var fortfarande tveksam.
”Vi behöver inte göra någonting, mer än ta hämnd på Jonas-kalla-mig-Jonte”, sa Sylvia. ”Företaget ska bara vara en förevändning utåt, det fattar du väl?”
Lilian nickade och tänkte att de andra säkert begrep sådant bättre än hon. Men hon frågade: ”Vad ska företaget heta?”
Ny tystnad tills Maj-Britt sa:
”Undergirls! Ni vet att man säger underdog, en underdog är undergiven men kan slå tillbaka.” Det var nämligen så Maj-Britt upplevde sig själv i detta ögonblick.
”Det är bra, men nej”, sa Sylvia. ”Det låter mesigt, oprofessionellt och som om vi vore svaga och det är vi ju inte. Vi kan hemligt tycka vi är undergirls men firman måste ha ett annat namn.”
Maj-Britt nickade instämmande åt denna självklarhet som hon inte tänkt på och det blev åter en stunds tystnad vid bordet. Då talade Lilian. Det som fick henne att smälta in mellan parfymflaskor och krämburkar så att hon gick i ett med varuhusets montrar och ingen någonsin skulle kunna säga efteråt, hur expediten de handlat av såg ut, var diskretion och försynthet, Lilian hade alltid räckt upp handen och inte talat utan tillåtelse. Nu utbrast hon istället rakt ut:
”Vi skulle kunna kalla oss KLK.”
”Vad betyder det?” undrade Donna som just kommit tillbaka från köket där hon hämtat en mugg kaffe med whiskey och vispgrädde – för mycket champagne var som sagt inte bra för matsmältningen.
”Det spelar ingen roll, lilla morsan. Jag tycker det låter bra. Det viktigaste är alltid att något låter bra. Se bara på vår hälsokostavdelning på apoteket och vad det står på produkternas etiketter. Man måste använda vissa ord. Ord som befrämja, stötta, glädje … ja, ni vet. Det ska låta bra, då köper folk.”
Lilian tänkte flyktigt på krämburkarnas etiketter men frågade så om de nu verkligen skulle sälja något. De skulle ju bara låtsas sälja något. Sylvia höll med men sa:
”Det spelar ingen roll. Det måste verka äkta. Vi registrerar en firma under namnet KLK Coaching, då kan vi ju dra av champagnen på deklarationen, det får bli representation. Sedan kan vi skriva artikeln, vi kan låtsas att vi är intresserade av kalla-mig-Jonte och vill intervjua honom. Och så avslöjar vi honom. Och sedan bor vi bara här och gör vad vi alltid velat, inte vad andra tyckt att vi ska göra. Firman är en täckmantel och det finns nog fler saker än champagne vi kan dra av på deklarationen.”
”Men var ska kunderna vänta?” undrade Donna. ”Förmaket är så litet. Vi kanske skulle möblera om… Fast när de kommer upp på rummen är det ju inga problem… Men du måste göra något åt flickornas klädsel, Sylvia. Push-up behå, har du tänkt på det? Och jag vet en liten boutique, den har Ben visat mig, där de säljer de allra mest förtjusande nätstrumpor och lite andra leksaker också som jag har i piskrummet. Den tekniken, den tekniken, det är många uppfinningar som är gjorda sedan jag föddes. Tänk bara på plast. Så mycket roliga leksaker man kan tillverka i plast. Ben har en som ser ut som en fågel som …”
”Tyst nu, lilla morsan. Det ordnar sig.”
”Men hur ska vi kunna intervjua Jonte”? inflikade Maj-Britt. Han känner ju igen oss alla tre.”
”Vi får använda peruk. Klä ut oss helt enkelt.” Sylvia tänkte att hon inte skulle låta hindra sig av en sådan bagatell.
”Jag har ett helt rum med peruker”, sa Donna och sken upp. ”Blondin, brunett, zigenarsvart, jag har det mesta. Och piskor och …”
”Fint, lilla morsan. Nu går vi vidare. Nästa förslag?”
”Vi måste ha en hemsida”, sa Maj-Britt.
De andra instämde men så kom frågan vem som skulle göra den. För Sylvia var datorer bara något nödvändigt ont på jobbet, där hon i FASS läste om biverkningar av läkemedel och slog i produktkataloger om allt från blöjor till glidslem. Lilian däremot hade tillbringat många ensamma timmar när Tomas jobbade över, med att surfa på nätet efter bilder på gulliga katter som hon sedan postade på Facebook. Skulle sanningen fram letade hon också upp bilder av mat på franska gourmethemsidor, hon kunde franska hjälpligt eftersom hon läst det i skolan. Dessa bilder kom också på Facebook, hon visste inte annars hur hon skulle hålla jämna steg med sina bekanta som brukade posta bilder på sina middagar – förrätt, varmrätt och dessert. Samt förstås en bild på vinglaset, gärna med flaskan och dess etikett synlig. Men hennes internetvana till trots dög hon inte till att sätta ihop en hemsida. Det blev Maj-Britt som sa:
”Jag skulle kunna försöka. Vi har gått datakurser på biblioteket och det finns böcker om hur man gör. Domännamn och allt sådant.”
”Bra! Du kan börja i morgon”, sa Sylvia. Mer blev inte sagt om det för just då ringde Lilians telefon med samma ettriga signal som förut, hennes dotter hade en gång laddat ner signalen skrikande spädbarn som signal för Tomas samtal, när Lilian tänkte efter passade den riktigt bra för Tomas, och denna signal var nu så påträngande att den bröt all annan tankeverksamhet. Donna såg sig om i rummet som om hon letat efter ett verkligt spädbarn.
”För Guds skull, svara! Jag får ont i huvudet.” Sylvia pekade med champagneglaset på Lilian. Lilian svarade med sitt namn och de andra kunde höra den höga mansrösten utan att högtalaren var på.
”Var är du? Har det hänt något? Kylskåpet är tomt!”
”Jag har flyttat”, sa Lilian tappert. Det blev en sekunds tystnad i luren och sedan frågade Tomas nedlåtande om Lilian blivit galen. Det förnekade hon. Tomas tog i så där manligt på skarpen, när mannen fått nog av dumheter och hans tålamod är slut, nu ska han kort meddela vad som är rätt och att han inte har tid med fasoner längre. Lilian reagerade med osäkerhet och såg från Sylvia till Maj-Britt. De nickade och knöt näven i luften och det gav Lilian mod.
”Jag tänker inte komma hem mer. Du får äta hos Jay-Jay. Fast hon har väl andra företräden än matlagning. För min del kan du gärna flytta in hos henne.”
”Påstår du att jag är otrogen?”
”Ja, det gör jag.”
”Barnsligheter. Kom nu hem och uppför dig som folk. Kan du handla på vägen? Glöm inte min specialfilmjölk.”
”Du kan handla själv och du kan stryka dina äckliga kalsonger själv. Och jag skiter i om du kan skita!” Lilian bröt samtalet med ett triumferande leende. Sylvia klappade i händerna.
”Bra gjort! Kläm åt honom bara. Men stackars den där Jay-Jay, vad är det för fel på henne som vill ha en sådan stöt?”
”Hon är gift med en rik man”, sa Lilian. ”Dubbelt så gammal som hon och stenrik. Men de har äktenskapsförord, skulle hon skilja sig blir hon utfattig.”
”Hur vet du det?” frågade Maj-Britt.
”Man kan kolla upp sådant på tingsrätten till exempel. Jag ville veta vad hon var för en. Och då kollade jag.”
Sylvia nickade och sa något om en jävla soppa. Och jävla karlar. Sedan fick hon en idé som kom ut i ett kraftigt nickande med huvudet så att håret svallade kring ansiktet. Hon log lyckligt.
”Vi snackar hämnd här, inte sant? Men vi ska inte bara hämnas på kalla-mig-Jonte. Vi ska hämnas på din skit till karl och vi ska hämnas på Birgerbertiläcklet.”
”Men hur?” Lilian bet sig i läppen där en del av läppstiftet nu flyttats över på champagneglaset.
”Vi får tänka ut något. Allt kan inte komma på en kväll. Det får lösa sig”, sa Sylvia bestämt.
”Jag kom att tänka på en annan sak”, sa Maj-Britt. ”På biblioteket har vi böcker om det också. Att starta eget. Man kan få starta-eget-bidrag. Det skulle vi kunna söka. Man får pengar för att starta olika verksamheter. Man söker på länsstyrelsen. Vi ska ju starta verksamhet så det passar in på oss.”
Donna hade halvsovit efter den senaste kaffekoppen men när hon hörde orden starta verksamhet vaknade hon till.
”Oroa er inte flickor. Jag har erfarenhet. Det viktigaste för att lyckas är att etablissemanget redan från början får ett gott rykte. Och man måste ha ansedda kunder som lockar dit andra. Jag minns en kund jag hade i Rio … ”
”Ja, ja, lilla morsan. Du ska få göra ditt. Men vem av oss ska kontakta länsstyrelsen?”
”Vi måste läsa på först, sa Maj-Britt. Jag går till biblioteket i morgon, jag ska ändå säga upp mig. Och så lånar jag böcker om hemsida och starta eget.”
Kvällen slöts i djup enighet om att man var en bit på väg. Målet var utstakat och även en del av metoderna och vad man ville uppnå. Bubbliga i benen av champagne gick kvinnorna till sängs. Det var mycket nytt och lite svårt att somna i den främmande miljön. Lilian hade stängt av sin telefon men låg och vred sig i sängen, all undertryckt ilska som alltid kommit ut i tårar, kom nu ut i vredgade monologer med både Tomas, hennes barn och chefen på varuhuset. Rebellen i henne var väckt. Det sista hon tänkte innan hon somnade var att hon måste göra något åt sitt hår. Donna hade talat om en god vän som var frisör.
Maj-Britt hade också svårt att slappna av men när hon släckt sänglampan så att hon inte längre kunde se tavlorna, särskilt mannen med solrosen var störande, gick det mycket bättre. Hon somnade med nävarna knutna och tanken att alla alltid hade trampat på hennes längtan men nu var det slut med det.

Måndag morgon ringde Maj-Britt och avtalade med en starta-eget-konsult att han skulle komma på besök en vecka senare. Fram till dess blev det en vecka full av idéer men också av rent praktiska saker. Maj-Britt hade också ringt Jonas Svensson. Eftersom hon hade sina saker i lägenheten bakom Jonas mottagning ville hon inte ha en direkt brytning med honom. Hon sa därför att hon inte kunde komma på ett tag.
”Men kära Maj-Britt, hur ska jag klara mig utan din effektiva noggrannhet och hjälp? Har det hänt något? Har du problem du vill tala ut om?”
Du ska nog få ditt, gosse lille, tänkte Maj-Britt men hon tänkte inte gå i konfrontation med honom förrän hon hade något att komma med. Därför svarade hon:
”Ja, det har hänt något. Jag har vunnit en resa. Kryssning i Söderhavet ett tag, i morgon åker jag.”
Sedan lade hon på luren. Hon stängde av telefonen eftersom hon aldrig fick några telefonsamtal, inte ens försäljare av försäkringar eller elström var intresserade av henne.
Sylvia hade gått till apoteket. Just vid middagstid när det var mest kunder där brukade även Birger stå bakom disken och expediera kunder. Sylvia banade sig fram bland dessa kunder och gick fram till kassadisken för receptfria varor, hon hade fått syn på Bertil där. Hon trängde sig förbi ett tiotal kunder i kö och ställde sig med händerna på höfterna och starrbligade på sin chef som nervöst strök sig över sin blanka skalliga hjässa.
”Öhh… Sylvia… jag undrade varför du inte kom i morse…”
”Det ska jag tala om för dig din lilla misogyna sexistiska skit”, skrek Sylvia. ”Jag säger upp mig! Bara så ni vet vem ni handlar av – detta är Birgerbertiläcklet, en liten sexistisk skit.” Sylvia hade höjt rösten ännu mer, vänt sig om och viftat med armarna så att varenda kund tittade på henne. Sedan vände hon sig om mot Bertil igen, sträckte upp långfingret på höger hand och skrek: ”Här har du fingret Birgerbertil. Dra dit pepparn växer och ännu längre.”
Det var en härlig känsla att vända på klacken och gå rakt ut genom de automatiska dörrarna. Hon tände en cigarrett och drog ett djupt andetag. Nu till trädgårdsstormarknaden!

Maj-Britt hade av Donna lånat en väska på hjul att ha med sig till biblioteket. Hon hade först tänkt att gå till det bibliotek där hon själv jobbade, men ångrat sig. En liten tagg gnagde i henne om att hon nog hade en viss uppsägningstid och för att inte bli konfronterad med det vid ett telefonsamtal skrev hon ett vykort till sin chef och meddelade att hon slutade från och med denna dag. Därefter gick hon till stadens huvudbibliotek, de hade också bäst sortering. Hon lånade med sig fem böcker om att starta eget som komplement till det som gick att läsa på nätet. Hon och Lilian och Sylvia hade talat om att ha sin fingerade firma KLK Coaching och göra det de själva helst av allt ville under täckmantel av denna firma. Att göra det de själva ville kunde de gjort ändå men när champagneruset gått ur deras hjärnor, hade de under söndagen enats om att de behövde en form av förklädnad för att kunna ta den hämnd de ville ta på bland annat Jonas Svensson. De måste ha något som kunde ge dem en förevändning att göra det där de ville göra mot Jonas även om de inte visste än vad de ville göra mot honom. Förevändningen var firman. Och då måste allt gå rätt till. Allt från F-skattsedel till starta-eget-bidrag och annat sådant som hörde företag till.
De måste också ha en nedskriven verksamhetsplan att visa för konsulenten. När Maj-Britt hade ringt honom hade han sagt att bara de hade en beskrivning av företaget, gärna med en marknadsundersökning, var det inga problem att få ekonomiskt stöd. Coaching var bra, hade han sagt, det fanns det stort behov av.
Riktigt vad coaching var hade Maj-Britt aldrig lyckats begripa mer än att coacher var som en hejaklack för den de skulle coacha. Det handlade om en form av uppmuntran för folk som fått sparken för att de var för gamla eller för att företaget där de jobbade skulle outsourca till Lettland – och liknande saker som gjorde att folk hamnade i skaran av arbetslösa. Hade hon hört. Dessa människor måste fås att förstå att de själva var orsak till sin situation i och med att de hade fel attityd. Det var attityden coacherna skulle hjälpa till med. Det var också attityder som Jonas ofta talade om, att det var hans livsuppgift, det han brann för, det han skrev om i sina böcker. Man kunde minsann sikta mot stjärnorna och lära sig att våga leva om man bara först ändrade sin attityd.
Det konsulten hade fått Maj-Britt att inse var att skulle de vara coacher så måste de ha ett coachprogram. Därför gick hon till hyllan med bokstavsbeteckningen Dokb. Där stod självhjälpsböckerna. Hon var glad att hon fått med sig väskan på hjul för böcker är tung kunskap att bära. Det fanns verkligen mycket att välja på och hon läste baksidestexterna med allt större förvirring – hur skulle hon kunna få ihop ett sammandrag av allt? Där stod om det som Jonas förstås talade om, antingen i samma ordalag som att ”våga leva” men också formulerat på annat sätt. Om att leva ut vad man verkligen känner inom sig. Om hjälp att hitta hem till sig själv. Hem till sitt eget hjärta. Livsglädje … som hemläxa. Inspiration … Maj-Britt tog upp ett block ur fickan och antecknade det hon tyckte hon kunde ha användning av. I en bok var också listat vad för åkommor bokens coach kunde hjälpa med, då borde det gå lika bra om inte bättre, för en coach i verkliga livet att syssla med dessa åkommor, tänkte Maj-Britt. Det var utbrändhet, ångest, stress, depression, smärttillstånd, stelhet, spänningar, domningar, tandgnissling, andningssvårigheter, magproblem, underlivsbesvär, huvudvärk, yrsel, trötthet, darrighet, tinnitus, ljudkänslighet, synstörningar, håravfall, svettningar, koncentrationssvårigheter, minnesproblem, känsla av att inte förstå, blockeringar, handlingsförlamning, oro, sömnsvårigheter, flashbacks, irritabilitet, nedstämdhet, inte orkar med sociala kontakter, har dåliga relationer och liknande problem.
Maj-Britt hade under alla år som bibliotekarie lånat ut massor av självhjälpsböcker. De var mycket populära hos bibliotekskunderna. Hon hade öppnat en enda sådan bok en enda gång, den hade hetat något i stil med Du kan allt du vill, men hon hade slutat läsa ungefär på sidan tio. Mest för att hon hade svårt att följa övningarna i boken. Man skulle stå framför en spegel där man såg sig själv i helfigur och säga ”Jag kan!” men Maj-Britt hade bara en liten spegel och hade därför gett upp att bli sitt drömyrke författare med hjälp av böcker med goda råd. Att hon blivit bibliotekarie hade förstås varit för att åtminstone få vara nära böcker. Nu kom för en stund den där tumskruvs- och sträckbänkskänslan över henne när hon tänkte på vad Jonte sagt när hon erbjudit sig att läsa korrektur på Fånga livet. Något om att det skulle han ha proffs till. När Maj-Britt tänkte ännu lite mer tyckte hon allt att dispositionen i boken var rörig och att texten var på den nivå som barnboken Tottes morfar är död, var på. Jonte hade haft trevare ute om förslag till en bok hos ett antal förlag en lång tid när ett av dem ringde honom och ville skriva ett bokkontrakt. Det var i slutet av juli året förut och de krävde att boken skulle finnas att köpa lagom till bokmässan i Göteborg sista helgen i september – den författare de egentligen skulle haft att skriva boken i fråga hade brutit benet under en elefantsafari i Kenya. Jonte hade skrivit boken på två veckor. Nej, sa Maj-Britt sig, nu fick hon sluta tänka på Jonte för nu kom hon ihåg att hon inte blivit bjuden på releasepartyt och att hon då gråtit så mycket.
Tack och lov var alla exemplar av Fånga livet utlånad så hon behövde inte se den i bokhyllan. Hon bestämde sig för tio böcker som alla rörde sig i spannet psykologi, kost, motion och andlighet. Kort sagt hur folk skulle förändra sig för att må bra och bli attraktiva och dugliga, hur de skulle hitta sina egna fel och göra något åt dem. Framför allt att få dem att fatta att det var dem själva det var något fel på.
Ibland under sitt bibliotekarieliv hade det hänt att Maj-Britt läst böcker hon tyckt synd om. Det var böcker som ingen ville låna och hon såg det därför som en god gärning att låta dem bli lästa åtminstone en gång. Därför hade hon efter läsning av en bok om religionshistoria funderat över hur man förr i världen kunde tro att sjukdomar och olyckor var Guds straff för att människan hade syndat. Men det förstås, man hade inte kunnat något om psykologi på den tiden och väl måst ha något att skylla på. Nu för tiden hade vetenskapen kommit förbi sådana dumheter som att sjukdom och olycka är Guds straff. Nu för tiden visste man att det berodde på att människor levde fel och att det var deras eget fel för de hade fel attityd när de fick sparken från jobbet, hade för lite pengar till hyra och mat eller när mannen var otrogen. Därav alla dessa böcker för att hjälpa människor att hitta rätt attityd.
Väskan på hjul knarrade trögt över kullerstenarna men Maj-Britt var stark. Hon hade hela sitt liv gjort armhävningar morgon och kväll samt lyft hantlar liggande bredvid sin säng samtidigt som hon lyssnade till Lennons Imagine. När hon kom tillbaka till Strandvägen 38 lade hon upp alla böckerna på skrivbordet i sitt röda rum, undvek så gott det gick att titta på tavlorna av nakna män, särskilt den av mannen med solrosen, och öppnade upp Sylvias dator för att göra ett Power Point program, sådana hade hon lärt sig att göra på en kvällskurs där hon trott det skulle vara många män men alla som varit där hade varit antingen kvinnor eller män över sjuttio. Hon undrade lite var Lilian och Sylvia höll hus men saknade dem inte, Maj-Britt hade mycket arbete framför sig.

När Sylvia kom till trädgårdsstormarknaden fick hon en idé. Den förändrade inte det hon tänkt köpa av fröer och växter, men när hon stod där med alla de dofter, färger och lustar som en trädgårdsstormarknad lockade med i slutet av april, reviderade hon sina planer något. Hon hade bestämt att i fortsättningen skulle hon bara göra det hon trodde att hon själv alltid drömt om innerst inne, att ha en blomsteraffär. Att det inte blivit så tidigare berodde nog på att hon inte förrän det senaste halvåret varit utsatt för en misogyn sexistisk skit som Birgerbertil och därför hade hon gått på i samma lunk på apoteket. Kanske också på att hon inte ramlat över några blomsteraffärer som var till salu. Det som hon kommit på var att hon kunde ha sin blomsteraffär i orangeriet i huset på Strandvägen 38. Där fanns numera bara en benjaminfikus av ansenliga mått samt en monstera som var mycket ful. Där skulle få plats åtskilliga blommor och växter samt att hon redan på morgonen ringt in en snickare till att komma och reparera det växthus som stod på tomten och inte hade varit använt på tjugofem år. En del glasrutor var trasiga och vissa brädor behövde bytas ut och hela alltet målas, men annars var det förhållandevis välbehållet. Det var ungefär femtio kvadratmeter stort och skulle bli ett bra komplement till orangeriet som låg vägg i vägg med husets södervägg och var ungefär trettiofem kvadratmeter stort.
Snickaren hade sagt att han hade jobb som kunde vänta, folk var ändå vana vid att vänta på hantverkare, och genast kunde sätta igång med växthuset eftersom Sylvia lovade extra betalning. Han hade kommit tidigt på morgonen och tagit en överblick och lovat att allt skulle vara fixat på fyra dagar. Han var en stor och grov man med rejäla nävar, en lätt skäggstubb, mörkblå snickarbyxor över en rutig skjorta och ett snickarbälte runt den utskjutande midjan. Han doftade svagt av svett och tobak. Han hette Olle.
Sylvia beställde massor av planterings- och såjord som man körde hem åt henne samma dag. Det var lite svårt att välja bland alla fröer men hon plockade lite här och var. Hon köpte sålådor och små plantor och stora plantor, som hon skulle dra upp till stora tomat- och gurkplantor och diverse annat.
När hon kom hem lastade hon in allt i orangeriet och åsåg hur stormarknadens chaufför lastade in jorden som var förpackad i tjugofemkilossäckar. Då hade hon redan insett att det fattades färska blommor och att dem måste hon köpa hos en grossist. Tack och lov för Blocket, där hittade hon en lämplig kyldisk som skulle passa till att förvara rosor och andra känsliga växter i. En blomstergrossist var redo att leverera färska blommor var tredje dag med början om en vecka. Det skulle bli mycket jobb men Sylvia skulle kavla upp ärmarna och sätta igång. Hon såg framför sig hur hon hela dagarna skulle gå omkring i sitt växthus och i orangeriet och dofta på blommorna, nypa tjuvskott, nappa bort vissna blommor, duscha orkidéer och annat sådant som skulle bereda henne lugn och frid och daglig njutning. Hon tänkte inte längre på pengar, Donna hade åtskilliga på banken, pengar hon aldrig riktigt redogjort för hur hon fått tag i och Sylvia hade aldrig frågat, men hur det än var så skulle pengarna ändå bli Sylvias en gång. Nu skulle hon leva för dem.
Idén hon fått på stormarknaden hade att göra med produktsortimentet på apoteket och handlade om örter och salvor och naturpreparat. Det skulle gå att sälja. Folk kunde vara mycket skeptiska till de preparat läkare skrev ut, läkemedel som var testade i dubbel-blind-tester och visat sig ha effekt mot åkommor och sjukdomar. Många gånger hade Sylvia hört folk klaga på de hemska läkemedelsbolagen som tjänade storkovan på mediciner de mer eller mindre ansågs tvinga människor att ta. Nej, där var det naturliga mycket bättre, sa man, och köpte naturläkemedel. Bara det på förpackningen stod typ att den ingående substansen var skördad vid fullmåne av en jungfru på Andernas sluttningar samt ytterligare ord om befrämja, pigga upp, proaktiv och andra sådana ord, så betalade man gladeligen sjuhundrakronor för ett plåster som skulle innehålla någon alg skördad på just det sättet. Ännu bättre var om det var något om gammal kinesisk naturmedicin eller om det handlade om tradition hos indianer. Det sålde alltid.
Men lite försiktig fick hon allt vara så hon slog på internet upp vilka växter som var giftiga och vilka som man använt som medicin förr i världen. Så länge hon inte blandade till något giftigt behövde hon inte vara orolig. Men hon skulle göra ett litet provsortiment tills konsulenten kom, för att ha att visa för honom.
Men efter att ha gått ut i växthuset igen och där, i jorden bredvid en ganska stor grön palmväxt i en kruka, ha hittat en blå blomma som självsått sig, gick hon in till datorn igen. Men hur hon än slog på olika blå blommor, hittade hon inte namnet på denna. Den var cirka fem centimeter i diameter och hade åtta blå kronblad och i mitten en röd knopp som mest av allt liknade en penis i full aktion. Sylvia mosade ner en blomma i Slickers hundmat. Han åt gladeligen och verkade må bra efteråt. Alltså kunde blomman inte vara giftig. Sylvia tog mycket försiktigt bort blomplantan från palmkrukan och satt blomman i en egen stor kruka full med näringsrik jord. Den hade nu bara tio blommor men det fanns gott om knoppar på den och den skulle snart ge mer skörd. Hon skulle tillverka ett potensmedel.

När Lilian frågat Donna om hennes frisör hade Donna insisterat på att följa med henne till salongen. Ben skulle bli så glad att få en ny kund, sa hon. På morgonen hade Lilian tagit på sig läderkjolen, silvertoppen och nitjackan och sedan stått och tittat på sin gamla dräkt som hängde över en stolsrygg. Hon tvekade bara ett ögonblick, sedan bar hon ner dräkten till köket, funderade en stund på om den var komposterbar men bestämde sig för att lägga den i den vanliga sophinken.
Vilken känsla! Lilian tog några danssteg och öppnade kylskåpsdörren. Hon var hungrig. I samma ögonblick kom Donna in i köket, denna dag var hon klädd i sin svarta sammetsklänning. Hon hjälpte Lilian att brygga kaffe och att plocka ut bröd, smör och ost ur kylen, samt vispgrädde och whiskey.
”Det är inte nyttigt att dricka kaffet svart”, sa hon till Lilian när de satt sig vid bordet.
Lilian hade egentligen alltid varit en tedrickare men skulle hon nu ändra sitt liv så markant kunde hon lika gärna börja dricka kaffe. Hon avstod dock från whiskeyn men tog gärna en klick grädde i kaffet. Hon hade trott att hon skulle vara tung i huvudet efter gårdagens drickande men det var hon inte, ännu en fördel med champagne tänkte hon återigen, den gav inte baksmälla.
”Donna! Min älskling!” Ben störtade fram mot Donna när hon och Lilian kom in i salongen. Den gick i lila och rött och det fanns fyra frisörstolar framför fyra speglar. I högtalarna hördes Kikki Danielsson. Det fanns ännu inga kunder, Ben hade precis öppnat för dagen. Han kindpussade båda kvinnorna och Lilian kände doften av den parfym hon sålt så många gånger i varuhuset på fina gatan – Hornybuck. Den hade en tydlig dragning åt mysk, jord och nyponros och var klart röd till färgen. Flaskan, eller flaconen, var mycket vacker och formad som armen på en man.
Ben tittade så leende och vänligt på Lilian att hon blev lite generad. Han hade blont hår som var bakåtslickat på hjässan och han var klädd i en svart sidenskjorta öppen en bit ner på bröstet och avslöjande en tjock guldaktig kedja runt halsen. Dessutom bar han mycket trånga byxor i svart sammet som satt lågt och mycket tydligt visade den välformade rumpa han nu gungade lite med när han med ett pekfinger på hakan iakttog Lilian. Sedan log han lite till och viftade med armarna och sa med en röst som Lilian konstaterade var mycket flickaktig:
”Älskling! Vi ska nog få fason på dig. Sätt dig lilla vän.”
Lilian satte sig i frisörstolen. Donna tog plats i soffan vid ingången, Ben bar till henne en kopp kaffe.
”Åh, älskling”, sa han. ”Jag har bara vispgrädde på sprayburk, hoppas det går bra.”
Donna nickade. Det gick bra.
Ben drog med fingrarna i Lilians hår efter att han hade hängt ett svart skynke runt hennes hals. Hon iakttog sig själv i spegeln och försökte säga sig själv att det inte var märkligt att hon såg så blek och ful och gammal ut. Det gjorde alla i strålkastarljus. Hon väntade sig att Ben skulle fråga hur hon ville ha håret och försökte förbereda ett svar men hon kom inte på något. Hon såg Ben i spegeln, han gjorde lite grimaser och små tss-ljud och sedan sa han:
”Du har en alldeles underbar hals. Den måste få komma fram. Och din alldeles ljuvliga, förtjusande, underbara panna ska inte döljas under en lugg. Låt mig se …. Oh, jag måste tänka. Oh, kreativitetens gudar kom till mig! Oh, jag måste ha annan musik, denna musik är inte din själ.” Ben gick bakom en disk och strax hördes enormt suggestiv musik av ett band Ben sa hette Iron Maiden och att det passade till Lilian. Hon höll med honom. Hon var numera en järnjungfru.
Lilian satt sedan tyst i begrundande av sin förändring. Hon tänkte. Att hennes lugg verkligen var ful. Hur hade hon kunnat ha den i alla år? Hon tänkte att hon visst hade en vacker hals, det förstod hon ju att Ben begrep vad han talade om. Han tog till orda igen, även nu med små söta rörelser med händerna:
”Vi ska ta fram din inre styrka, din själ, rebellen i dig. Förstår du vad jag menar? Jag färgar, lite färger, mina gudar gav mig just ingivelsen, och så klipper jag. Jag vet precis hur detta konstverk ska bli.”
Han mötte Lilians blick i spegeln och hon höjde hakan och nickade och kände sig mycket upprorisk.
Ben färgade och Ben klippte. Allt i allt tog det nästan två timmar. Lilian blundade hela tiden. Det var en underlig känsla att någon höll på med hennes huvud, men den var inte obehaglig.
”Färdigt, lilla hjärtat!” utbrast Ben och drog det svarta skynket från hennes axlar. Lilian öppnade ögonen. Lilian log.
Tänk om hon ändå kunde möta Tomas ute på gatan och få gå förbi honom med högburet huvud. På vänstra sidan av hennes huvud var håret färgat i svart, rött och rosa och gick ner till öronen, sidbenan var på höger sida. Nedanför sidbenan hade Ben rakat hjässan och där var inget hår alls. Däremot hade han av håret som hon tidigare låtit ligga i lugg över pannan, med hjälp av spray gjort en tuppkam som stod rakt upp. Den var också i färgerna svart, rött och rosa.
”Ohh, älskling, jag blir så … upphetsad. Jag har tagit fram din själ. Ser du det?”
Lilian plutade med munnen och fick tanken på en tatuering när hon såg sin vackra bara hals. Men det fick vänta. Visst var hon såååå sexig och frisyren passade sååå bra till läderjackan med nitar.

På kvällen var det återigen dags för möte i Donnas salong. Med champagne eftersom champagne klarade tankarna. Det fanns också ett rikligt förråd i husets vinkällare, Ben hade hjälpt Sylvia att på internet beställa direkt från Frankrike, en lastbil hade kommit med transporten och det hade fungerat fantastiskt bra.
Brasan sprakade och Donna satt i sin fåtölj, hennes ögonlock var tunga, det hade varit en intensiv och krävande dag. Hon hade gillande inspekterat Sylvias planer för orangeri och växthus, hon hade bland annat nupit Olle i baken, bara för att som hon sa känna på konsistensen och skrämma upp honom lite. Han var dock inte så lättskrämd vilket han visade med en elegant hammarjonglering som gett Donna en viss respekt för honom.
”Jag är ändå för gammal, lille vän”, sa hon och gick in i orangeriet där hon fick syn på den blå blomman.
”Vad heter den?” frågade hon Sylvia som utan att darra på rösten svarade:
”Ejakulatio vera. Det är en hälsoväxt.”
”Jag förstår det…”
Donna hade däremot haft svårt att begripa vad Maj-Britt sysslade med men hon hade låtit henne sitta i lugn och ro vid datorn och burit till henne kaffe – med vispgrädde. Maj-Britt hade i varje fall verkat mycket nöjd med det hon gjorde.
”Tiderna ändras”, sa Donna och suckade. ”Etablissemang nu för tiden har blivit så byråkratiska.”
I ett hörn av salongen stod en gammal burk-tv på med svag volym. Nyheterna var avklarade och Donna hade tänkt se på väderrapporten men somnat ifrån den. Sylvia var på väg att stänga av tv:n när plötsligt Jonas-kalla-mig-Jonte syntes i rutan. Det var dags för kvällens hälsoprogram och nu skulle han intervjuas. Sylvia hyschade åt de andra och skruvade upp volymen.
Jonas var klädd i en rutig flanellskjorta och som vanligt hade han den uppknäppt ner på bröstet. Håret var också som vanligt i hästsvans, men Maj-Britt såg genast att sminköserna måste ha kammat det och satt upp det, samt att de hade sminkat bort en del av hans rynkor. Programledaren var en ung kvinna med långt blont hår, klädd i en åtsmitande klänning. Första frågan var:
”Vad har du för råd till människor som upplever sin vardag som stressig?”
”Kära lilla du, jag skulle säga mindfulness. Att vara närvarande i det nu som är nu. Att känna med alla sina sinnen och finna sitt inre jag.”
”Du har i din bok Fånga livet, den ser ut så här – programledaren höll upp boken till beskådande – och även på dina föreläsningar, talat mycket om vikten av familjen. Om trohet mellan äkta makar och aktivt föräldraskap. Kan du säga vad du anser är viktigast med det?”
”Lilla gumman, äktenskapet är som en enda lång tryckardans. Man måste vara närvarande. Känna i nuet. Ha tillit och förtroende. Tala med varandra. Ha kvalitetstid ihop. Det gäller även umgänget med barnen. Det måste vara kvalitetstid. Även om man som jag är borta på jobb kanske tolv fjorton timmar sex dagar i veckan, så är den där kvalitetstimmen man kan ha en söndag eftermiddag, när man verkligen pratar med sina barn om det som är viktigt för dem, betydligt mycket mer värd än den tid man ändå bara skulle gå och dra i huset. Även här handlar det om att vara proaktiv. Att känna in vibrationerna. Familjen är ett värdeadderande team, livets stora utmaning.”
”Du verkar klara av det mycket bra. Vad ger du för tips till dem som tycker att det är svårt?”
”Att läsa min bok, kära lilla du. Så enkelt är det. Den kostar bara hundra kronor i pocket. Det är väl investerade pengar.” När det var sagt lade Jonas huvudet på sned och stöttade upp det med pekfingret, precis som han gjorde på bilden på baksidan av boken. Han log brett mot tittarna.
”En fråga om det du talade om förut. Vad är det att vara det du kallade proaktiv, i familjen men även på sitt jobb?”
”Det är mycket enkelt det också förstår du, lilla vän. I sin kontextualitet handlar det om målsättningar. Grunden för det är begreppet om allas lika värde. Det är respekt och omtanke. Solidariteten får inte glömmas bort. Solidaritet är viktigt. När känslorna får komma upp till ytan och flöda fritt. De gäller att hitta sin inre musik. Moroten som gör tankarna fria och normkritiska.”
Schvung! Maj-Britt hade ryckt ur kontakten till tv:n och Sylvia ryckte på axlarna. ”Vi ska nog få vår hämnd på den skiten”, sa hon och gick och satte sig vid soffbordet där hon föste undan Slicker som juckade mot bordsbenet och sedan drack hon ur sitt champagneglas i ett svep för att lugna nerverna och tände sedan en cigarrett på fimpen av den förra. Mötet kunde börja efter att Maj-Britt beundrat Lilians nya frisyr. Maj-Britt tog först till orda och visade de andra på datorn hon hade framför sig på bordet:
”Jag har gjort en skiss till en hemsida, även om firman bara är på låtsas ska den verka riktig. Först är det KLK coaching i blå text på röd botten, med KLK omgivet av en blå ring. Det är vår logga. Sedan några landskapsbilder, det ska vara rogivande och lockande när kunden går in på en sida. Det stod det i en av de böcker jag lånade. Det får inte vara bilder på något otäckt. Samtidigt ska förstasidan uttrycka professionalitet. Och kunden ska bli nyfiken och bläddra vidare. Därför har jag gjort några rubriker som kunden kan klicka på. Till exempel den här: ’Våga tro på dina möjligheter, vi tror på dem.’ Och denna: ’Finn ditt inre jag med vår hjälp.’ Det vi borde ha är fotografier på var och en av oss men det duger inte att ta dem med en mobiltelefonkamera. Det måste se proffsigt ut. Men jag känner ingen fotograf.”
När Donna uppfattade ordet fotograf kvicknade hon kort till och sa: ”Oh, ja. Man måste ha foton på flickorna som kunderna kan titta på på nätet, det har jag förstått. Tiderna ändras, i Rio fick kunderna bestämma sig i förmaket, nu gör man det i förväg på internet. Men jag kan be Ben att komma hit med en flickfotografvän han har. Ben har så många vänner.”
När det var avtalat nickade Donna till igen och Maj-Britt sa att de måste skriva ner sina profiler, vad var och en skulle ha för specialområde inom coachingen.
”Jag har bläddrat i böckerna här och har en del förslag. Men först era förslag. Vilken typ av coaching skulle passa er att ge? ”
”Ingen aning”, sa Sylvia. ”Jag ska ha mitt liv i orangeriet och växthuset i fortsättningen.”
Det blev tyst en stund men sedan lyste Maj-Britt upp.
”Jag har det. I någon av böckerna stod om blomterapi.”
”Hur fan ska det gå till då? Och är det så himla viktigt det vi gör nu? Vi ska ju inte ha några kunder har vi sagt, det är ju bara en fasad.”
”Brudar!” flikade Lilian in, satte ifrån sig sitt tomma glas med en duns och sträckte sig efter flaskan och fyllde glaset på nytt. ”Fasad eller inte måste det låta bra. Det sa du själv, Sylvia, att det ska låta bra. Maj-Britt kan ju det här, lyssna på vad hon säger.”
”Okey, då. Kör loss, Maj-Britt!”
Maj-Britt tänkte en lång stund, sedan knappade hon ivrigt på datorn och när det var klart tittade hon från den ena till den andra och log.
”Hör här! Med blomdoftsterapi finner du ditt inre jag i samklang med naturens gåvor. Ditt luktsinne är porten till ditt inre flöde. Låt blommorna göra dig lycklig!” Det här får stå under din bild, Sylvia.
”Det låter bra”, sa Lilian och Sylvia nickade och sa inte emot.
”Och jag då?” undrade Lilian. ”Vad ska jag göra? Primalskriksterapi eller mindfulness?”
”Det där med primalskrik är stenålders, och mindfulness är det så många andra som håller på med.” Maj-Britt var bestämd i rösten och Lilian sa inte emot henne. Som om Maj-Britt tänkte bättre när hon skrev började hon skriva på datorn och sedan läste hon: ”Med perfekt syra-basharmoniserande specialfluidum masseras du till bakgrundsljudet av heavy metal-musik under tiden du berättar om dina drömmar och dina livsmål. Behandlingen kommer att stimulera din egen inre kraft till att ta itu med det som hämmar och trycker ner dig.”
”Ska jag massera folk?”
”Inte på riktigt förstås, bara på hemsidan. Det låter bra. Vi kallar det musikterapi.”
Lilian ryckte på axlarna och sedan frågade hon Maj-Britt vad hon hade tänkt sig skulle stå under hennes bild.
”Det vet jag precis. Kreativt skrivande. Jag har redan formulerat det. ’Med kreativt skrivande frigör du dina inre spärrar och får kraft att genom ordets magiska verkan finna in till djupet av ditt inre och på så vis lyckas i allt från arbetsliv till partnerval.’”
Samstämmiga belåtna nickningar och en snarkning från Donna. Sedan berättade Sylvia om sin idé.
”Jag vill göra ett naturläkemedel, tabletter. Jag har fått med mig lite saker hem från apoteket genom åren. Bland annat en tablett-press. Ni vet – florsocker och stärkelse och så lite aktiv substans från en blomma pressas ihop till en tablett. Och blå karamellfärg för att göra pillret extra blått. Viagra är också blått. Det ska inte vara billigt, då vill ingen ha det, nej svindyrt ska det vara. Jag tänkte sälja pillrena på nätet. Som en hobby. Femtio kronor styck.”
”Om du vill kan jag göra en reklamruta för dem på hemsidan. Men vad är det för piller? Hur ska jag formulera det? ”
Sylvia tänkte bäst när hon skakade sitt hårsvall och liksom virvlade om i de grå cellerna. Hennes cigarretter var slut så hon sträckte sig efter en av Donnas cigarrer som låg i en trälåda på bordet. Den noppades och tändes med ett antal puffar och sedan sa Sylvia: ”Plantan heter Ejakulatio vera och är luststimulerande. Tabletterna ska vara för karlar som inte kan få upp den.”
”Oh, där har jag kanske lite att bidra med”, sa Donna och öppnade ögonen. ”Ostron gör susen. Och hjälper inte det får man ta till piskan.”
”Nej, lilla morsan. Vi pratar om något annat. Sov nu.”
Maj-Britt tänkte efter och sedan sa hon medan hon skrev samtidigt: ”Med extrakt av denna växt som i årtusenden har använts i den mongoliska folkmedicinen får du tillbaka lusten och glädjen i samlivet.”
”Nej!” Sylvia var bestämd. ”Det låter för tamt. De som läser måste fatta att pillrena får den att stå, annars köper de inte. Men det där med Mongoliet låter bra.”
Ny tystnad. Nytt förslag från Maj-Britt efter en stund:
”När vardagens krav hindrar dig från att prestera med din partner kommer du att ha glädje av detta naturliga luststimulerande och blodframsvällande preparat som i årtusenden har använts i potenshöjande syfte i den mongoliska naturmedicinen.”
”Det lät inte bara bra utan jävligt bra”, sa Sylvia och nickade. ”Precis vad det handlar om.”
”Jag kunde också sälja krämer”, sa Lilian. ”Man kan blanda ihop vad som helst bara man har lanolin och propylenglykol som bas. Har man bara en mortel kan man mala allt från rosmarin till torkad lavendel. Det viktigaste är burken, eller egentligen etiketten. Den måste se mycket proffsig ut och det den hjälper mot måste vara mycket välformulerat. Ofta står det att krämerna föryngrar och hindrar rynkor och sådant. Om man vill kunde man ha i lite hyaluronsyra också, det går nog att köpa. Det får rynkorna att svullna så att de inte syns.”
”Jag har en mortel jag fick med mig från apoteket en gång”, sa Sylvia. ”Jag har den i köket för att mala chilifrukter. Kanske skulle du ha i lite chili, det värmer så gott. Plastburkar och etiketter går att beställa. Kör loss! Inget är ändå på allvar så då kan vi lika gärna ta ut svängarna.”
Maj-Britt hörde vad Sylvia sa om att det inte var på allvar men det gjorde henne lite besviken. Nu hade hon hela dagen haft funderingar på sitt kreativa skrivande, så mycket att det blivit verklighet för henne. Men hon tänkte att även om hemsidan var fejk och bara tomma ord, skulle hon själv kunna vara coach åt sig själv och lära sig själv att skriva kreativt. Hon kanske skulle ha ruttna äpplen på skrivbordet, det hade Schiller haft som inspirationskälla. Hon försvann ännu lite mer i sina drömmar när de andra satt tysta och hon tänkte på vad hon skulle skriva om. Det gick inte an att bara rada ord efter varandra. De måste betyda något. Hon hade läst alla nobelpristagare och visst hade hon där fått inspiration när hon tänkte efter på saken. Alla dessa ord hon hämtat från bibliotekets hyllor hade samlats liksom i en egen hylla i hennes inre. Nu skulle hon bara ta fram dessa ord och få dem i rätt ordning. Hon hade förstås också läst böcker om att skriva, fyllda med uppmuntrande råd för blivande succéförfattare. Hon mindes att hon läst att det bästa författaren kunde göra var att skriva om något de själva kände väl. Då blev svaret självskrivet, det Maj-Britt kände bäst av allt i hela världen var sin längtan efter kärlek. Där hade hon sitt tema och så fort hon fått hemsidan färdig skulle hon sätta igång.

Hela veckan arbetades flitigt för att ha allt klart inför starta-eget-konsulentens besök. Hemsidan kom på plats, likaså blomsterkylen och de datorer och kontorsmöbler som Maj-Britt beställt. De ställdes in i ett rum på bottenvåningen och skulle från och med nu vara Maj-Britts kontor. Det var ett rum som tidigare bara använts som lagerrum för diverse objekt Donna samlat ihop på loppisar. Olle avbröt jobbet med växthuset några timmar och strök alla väggar med vit färg. Möblerna man skulle ha hade det varit en del diskussioner om. Lilian hade tyckt stålrör och spotlightlampor men Maj-Britt hade då påpekat att det inte passade så bra ihop med doftljus, kreativitet och avslappning och till sist hade man enats om blommönstrad soffa och fåtöljer klädda med tyg från Svenskt tenn, vita luddiga mjuka mattor och skrivbord i körsbärsträ. Lamporna var i imiterad kristall och passade bra ihop med den mjuka utstrålning rummet nu fick.
Lilian fick ett eget tämligen stort rum men lite längre in i huset, där hon skulle hålla till med sin musik. Där fick hon sin vilja fram med stålrörsmöbler och spotlights och på en upphöjning i ett hörn ställdes ett trumset in. Elgitarren fick sin plats, en ljudmixanläggning installerades bredvid en vadderad studio på ungefär fem kvadratmeter, det räckte gott, sa Lilian. Högtalaranläggning från Bose professional Sound System, inget annat dög. För att tillfredsställa starta-eget-konsultens eventuella frågor om musikterapi ställdes det också in en massagebänk i rummet och Olle drog rör så att man fick in en dusch och toalett med tvättställ i rummet bredvid.

Starta-eget-konsulten hette Göran Persson. Han var femtio år och hade en mamma som hette Olga. Göran bodde hos Olga. Olga var sextioåtta år och på den tid Göran föddes hade man fortfarande talat om oäkta barn. Olga var numera pensionär men hade i sitt yrkesliv försörjt sig på att sälja tobak och tidningar i en tobaksaffär.
Olga hade fött upp Göran på kärlek och ännu mer kärlek, av sådan art att han många gånger haft svårt att andas. Nu var det april månad och nu slapp han snart förmaningarna om att inte glömma mössan när han gick ut, men istället kunde han vänta sig andra råd som han genom åren lärt sig att lyda för att slippa tjat. Som det att akta sig för lättklädda kvinnor när våren kom.
Göran hade alltid varit en snäll gosse. Han var en och sjuttio lång, hans midjemått för byxor var trettioåtta tum och utgjorde maximala omkretsen på hans tämligen sfärformade kropp. Han hade rödaktigt hår, något tunt på hjässan, ett rosa ansikte och ögon som utspätt havsvatten. Hans rörelser var ryckiga och rösten ljus och avvaktande på varje stavelse som om han ville vara säker på att inte få bannor för att ha sagt något felaktigt. Hans självförtroende var mycket lågt och han hade läst mängder av böcker för att bättra på det, men inget hjälpte. Många var de kvällar han somnat till sitt eget pep-talk om att han kunde allt han ville, men utan effekt. Han hade försökt med lappar på spegeln i badrummet, typ: ’Du är vacker och älskad för din egen skull’, men det hjälpte inte heller. Hans största problem var dock att han vid femtio års ålder fortfarande var oskuld.
Göran hade läst ekonomlinjen på gymnasiet och fått ett tryggt jobb i kommunen efter det. Olga hade varit mycket nöjd och sagt det gamla talesättet om att kommunens kassa var liten men naggande god. Det stämde dock inte längre. Kommunens kassa var enorm men räckte ändå inte till allt och ingen hade en aning om vart alla pengar egentligen tog vägen.
Sina första yrkesår hade Göran tillbringat med att sortera fakturor på kommunkontoret. Han hade inte själv brytt sig om att söka nytt jobb men via en tidigare chef hade han blivit rekryterad till länsstyrelsen, chefen hade varit ordningsfreak och tyckt mycket om Görans fakturasortering. Åren gick och via de omorganisationer som ägde rum nästan lika regelbundet som fullmånar, hade han hela tiden puttats snett uppåt i hierarkin tills han hamnade på länsstyrelsens statistikenhet. Där var han i flera år tills någon tyckte att han skulle passa som starta-eget-konsult. Man ansåg det vara för dyrt att ge honom avgångsvederlag utan ville istället ge honom nytt jobb när han blivit friställd eftersom man bestämt att för mycket statistik inte var bra. Politikerna hade känt sig tvungna att ta itu med statistik som visade på mindre bra saker, därför hade man skrotat nästan all statistik och inrättat en ny enhet där man istället skulle syssla med värdegrundsarbete. Det var ett led i landstingspolitikernas nya inriktning om att ta ansvar och ha ordning och reda med medborgaren i centrum. Till sådant värdegrundsarbete ansågs av någon anledning Göran inte duga. Därav starta-eget-konsultjobbet.
Göran ville inte förneka att jobbet för första gången i hans liv gett honom en känsla av makt. Människor fjäskade för honom för att han skulle ge dem pengar. Han hade beviljat bidrag till allt från kattdagis till stickade äggvärmare. Han hade särskilt svårt att säga nej till kvinnor.
Måndag morgon klockan åtta var han på plats på Strandvägen 38 och tryckte på ringklockan av mässing. Dörren öppnades av en högrest gammal kvinna med långt svart hår och färgglad makeup, hon var exakt motsatsen till hans mamma och Göran kände genast gillande för henne. Hon kallade honom dock för kund men eftersom han begrep att det inte var hon som sökte starta-eget-bidrag lät han det bero.
Sekunden senare var han blixtrande kär. När han kommit in i hallen kom tre kvinnor emot honom, den ena med långt krulligt hår, hon var klädd i en blommig klänning som gick till vaderna, väl sminkad också hon och det störde möjligen lite grann ihop med blommorna, men vem var han att döma folk för deras utseende. Den andra kvinnan hade flera färger i håret, hon tuggade tuggummi och var klädd i en kort svart kjol och en svart läderjacka med nitar, under den en silverfärgad urringad topp, han kände sig lite rädd för henne. Men det var den tredje kvinnan som fick hans hjärta att stanna och handflatorna att svettas än mer, han hade alltid haft problem med handsvett. Hon hette Maj-Britt och var klädd i en ryschig svart kjol och en vit spetsblus. Håret svallade kring hennes axlar, cendrebrunt med ganska mycket grå inslag och glasögonens bågar var tjocka, av röd plast och mycket runda, de vilade en bit ner på näsan. Men det var hennes ögon han drunknade i. Blå som himlen och havet och stora som all den längtan han någonsin burit i sitt hjärta.
Göran blev inbjuden i det som kallades salongen, han blev bjuden på kaffe med vispgrädde och var så förtrollad av Maj-Britt att han tackade ja till allt. De tre kvinnorna började ivrigt att prata i mun på varandra tills Maj-Britt hyschade på de andra och satte sig invid honom. Mycket nära, så nära att han fick svårt att få luft. Han ville inte visa sin upphetsning utan tittade lydigt på det hon visade på sin laptop.
”Vår hemsida. Där är beskrivet alla behandlingar som vi ger.”
Göran hörde tal om blomterapi och musikterapi och coaching och bilderna på hemsidan flöt förbi hans ögon. Han nickade till allt och tyckte att summan etthundrafemtiotusen i starta-eget-bidrag inte alls var något att bråka om. Sedan var det dags för rundvisning i växthus och orangeri. I växthuset sa Sylvia:
”Allt är naturligtvis inte på plats. Bland annat ska jag ha en särskild orkidéavdelning.” Göran nickade och nickade. I orangeriet var det på grund av de stora glasväggarna mycket varmt och han svettades än mer. Han blev torr i munnen och tänkte bett om ett glas vatten när han fick syn på blå halstabletter i en skål. Han tog en, den smakade inte oävet om än sött och hans röst klarnade och för säkerhets skull stoppade han några tabletter i fickan om han skulle bli torr i mun igen.
Musikrummet var stort och verkade mycket professionellt. För att ha något att säga frågade han Lilian när hon börjat med musik.
”När jag var barn. Först var det blockflöjt och sedan piano, jag hade ett piano i alla år. Men nu har jag gått över till trummor och elgitarr.” Göran kände sig fortfarande lite rädd för henne men bad henne spela något.
”Förtjusande, förtjusande.” Göran lyckades inte överrösta elgitarren och gick därför vidare med Maj-Britt till hennes kontor. Där härskade en underbar tystnad. Färgerna var så milda och vackra, i möblernas tyg och i gardinerna som var ljust lindblomsgröna och rogivande. På soffbordet stod en importerad solros i en vas, hämtad från Sylvias blombutik.
Maj-Britt ledde Göran till soffan och slog sig ned med honom. Hon berättade om kreativt skrivande och det var allt annat än statistik insåg han, i varje fall det hon sa som han förstod. Maj-Britt hostade till och äntligen fann Göran något att säga och göra och han tog upp en halstablett och bjöd henne. Han tog en själv också medan han lyssnade till hennes fortsatta tal om ordens betydelse. En stund senare kom hon in på kärlek, att det var kärlek all litteratur handlade om och Göran tänkte att han slängt bort sitt liv på siffror när han egentligen borde ha ägnat det åt bokstäver. Nu såg Maj-Britt djupt in i hans ögon och Göran kände sig svag och matt, det var som om allt blod flödade till en viss kroppsdel.
”Skulle du kunna tänka dig att hålla i en solros?” viskade Maj-Britt förföriskt.
En halvtimme senare var Göran inte oskuld längre.

Siv Karlsson var femtiofyra år och kommunchef. Hon var tvungen, på grund av miljömupparnas krav, att föregå med gott exempel och hon åkte därför alltid kollektivt trots att det utsatte henne för påhopp av folk som ville klaga på hundskit på trottoarerna och för lite sylt till pannkakorna för pensionärerna. Hon var rejält överviktig, trött och utarbetad. Hennes liv bestod av det ena mötet efter det andra. Möte med chefer i andra kommuner, ledningsgruppsmöten, enhetschefsmöten, arbetsplatsmöten, fackliga samrådsmöten och ännu mer möten. På alla möten sades en massa ord och det skrevs protokoll som hamnade i pärmar i hyllor som redan var överfulla av pärmar. Där hemma hade hon bara – barnen var utflugna – en trist gubbe som när han kom hem från jobbet som lokförare enbart tittade på SKY sport på tv:n.
Denna måndag eftermiddag när hon på bussen var på väg hem från jobbet, tänkte hon över sin konflikt med kommunalrådet Patrik Larsson. Patrik ville sälja kommunens äldreboenden till en privat vårdkedja. Han menade att pengarna behövdes till det nya konferenscenter han ville bygga för att sätta kommunen på kartan, det som kallades Framtidens hus. Siv var emot det för den summa som skulle komma in på försäljningen av äldreomsorgen var en engångssumma, som dessutom skulle användas till att betala firma Tomas Olsson för att bygga konferenscentret. Om äldreomsorgen inte längre var kommunal skulle Siv inte ha någonstans där hon kunde spara i budgeten. Det var det som var så bra med äldreomsorgen, de kommunala boendena och hemtjänsten, de gick att spara i, där fanns budgetregulatorn en kommunchef så väl behövde. I och med att utgifterna ökade för varje år, trots omorganiseringar och fler och fler styrenheter med egna chefer, så var man tvungen att spara där man kunde spara och det var äldreomsorgen ett perfekt ämne för.
På dagens möte med Siv, andra kommunala chefer och politikerna hade Patrik föredragit ett Power Point-program om Framtidens hus. Det hade talats om skatteintäkter och företagsvänlighet och diverse annat som flutit ihop för Siv. Mötesdeltagarna hade dock, till skillnad från henne, varit positiva och sagt att centret passade mycket bra in i kommunens planerade värdegrund. Det talades också om vision och paradigm och värdeaddering. Siv hade suttit tyst, hon hade inte haft krafter att protestera. Överhuvudtaget var det som att alla hennes krafter runnit av henne.
Bussen var överfull men en pojke i fjortonårsåldern reste sig från ett säte för att gå av vid nästa hållplats. Siv skyndade sig att sätta sig ner på den plats han lämnat. Efter fem minuter steg en man på bussen och ställde sig på den ståplats där Siv nyss stått. Siv kände svagt igen honom och mindes att en gång i tiden när hon varit ny på kommunen, Siv hade gått den långa vägen, hade mannen varit anställd på ekonomiavdelningen. Hon mindes inte hans namn och hur hon än for i minnet kunde hon inte komma på det. Det var också något intetsägande och vattnigt över hela mannen, trots att han hela tiden stod och flinade för sig själv. Med vänster hand höll han sig i en stång, i höger hand hade han en till hälften knäppt portfölj.
Plötsligt tvärbromsade bussen och mannen föll ner på sätet över Siv. Han föll över hennes knä men tog emot sig med handen och han reste sig snabbt och ursäktade sig och verkade inte ha skadat sig. Siv nickade bara och mötte inte hans blick. Vid nästa hållplats steg han av och Siv gjorde sig beredd att stiga av vid hållplatsen därpå. Vid sina fötter upptäckte hon då en plastmapp och förstod att den måste ha ramlat ur mannens portfölj när han föll över henne. Trött tog hon upp mappen och tänkte att där kanske fanns en adress i mappen, hon kunde skicka den med posten nästa dag.
När hon kom hem fann hon Sture framför tv:n, han hade öppnat kvällens första öl och hälsade henne med ett ööhhh. Siv värmde pizzor hon hämtade ur frysen och eftersom hon inte var intresserad av fotboll stannade hon kvar vid köksbordet. Hon hade en rundskrivelse från Socialstyrelsen att läsa och plockade upp den ur sin väska. Inte förrän hon öppnat mappen insåg hon att det var den mannen på bussen tappat.
Siv blev intresserad. Det första pappret var den utprintade förstasidan till en hemsida. KLK Coaching. Resterande papper var diagram och siffror och inte alls spännande men hon hämtade sin dator och gick in på hemsidan. Det hon läste fann hon mycket lockande. KLK Coaching verkade vara något för henne. Om det vore bäst med blomterapi eller musikterapi visste hon inte. Men kreativt skrivande lockade. Siv behövde frigöra sitt inre jag och när det gällde henne var stressad bara förnamnet. Det fanns förstås inget som hindrade att hon tog alla tre behandlingarna, det skulle hon nog kunna få kommunen att betala, som en typ av kompetensutveckling eller vad man nu skulle formulera det som. Ansiktskrämen som man sålde verkade också bra, föryngring och utslätning av stressad hy var precis det hon behövde. När de gällde det mongoliska naturpreparatet funderade hon på om det skulle gå att smula ner i Stures pizza och kom fram till att det skulle det nog, han åt alltid utan att titta på det han stoppade i mun.
Siv Karlsson bestämde sig för att redan nästa dag beställa en tid hos KLK Coaching.
Göran steg av bussen några hållplatser innan den vanliga som låg strax intill det hyreshus där han bodde med mamma Olga i en fyra på åttio kvadrat med balkong utåt den starkt trafikerade gatan. Han var lycklig, nej, han var salig. Han var kär för första gången i sitt liv om man räknade bort små svärmerier för kanslister och andra han mött genom åren. Maj-Britt. Bara namnet sa allt. Maj, en vacker vårmånad, full av blommor och ljuvlighet, precis som hon. Det hade kanske gått lite fort, det fick han medge. Men när de satt där i soffan hade de inte kunnat hejda sig utan fallit i varandras armar och slitit av varandra kläderna. Det med solrosen fann han extra sött, han älskade också blommor.
Han hade bjudit ut henne på middag, på lördagen. Det var därför han nu gick in i herrekiperingsbutiken för att köpa nya byxor, ny skjorta och en kavaj, hans gamla kläder satt så illa, trångt och snett och så var de urtvättade. Efter klädinköpen gick han in i parfymaffären och köpte en deodorant som hette Holzfellerschweiss och ett rakvatten som hette Hornybuck. Till sist gick han in på MacDonalds och köpte en stor hamburgare, pommes frites och coca-cola som han åt med välbehag, det han och Maj-Britt ägnat sig åt hade gjort honom hungrig.
När Göran kom hem till Olga kände han doften av kålsoppa, Olga lagade alltid kålsoppa på måndagar. Han sa hej från hallen och gick sedan in på sitt rum. Där var väggen med fotbollsbilder ovanför hans skrivbord. Hans säng stod vid andra väggen, ett brunmurrigt överkast. Hans gamla elektriska leksakslok stod i en stringhylla tillsammans med Vi fem-böckerna. På golvet låg en plastmatta randad i brunt, grönt och orange.
Göran kastade sig ner på sängen och blundade. Han såg Maj-Britt framför sig. Då öppnades dörren och Olga sa:
”Kom och ät så att jag kan diska sedan.”
”Jag har redan ätit, mamma.”
”Redan ätit? Var då?”
”En klient, mamma.”
”Var det en kvinna? Du uppför dig märkligt. Jag säger bara, akta dig, de vill åt dig och du är för dum att begripa det.”
Hade nu allt varit som vanligt så skulle Göran ivrigt ha försäkrat att han absolut inte hade träffat en kvinna och han skulle ha suttit på sängen med huvudet böjt och tagit emot Olgas förmaningar om kvinnors list och lömskheter. Istället reste sig Göran och viftade med handen åt Olga.
”Jag vill vara i fred, jag har jobb att göra.”
”Det är en kvinna! Vem är hon? Vad heter hon? Akta dig!”
Göran stängde dörren i ansiktet på Olga, sedan vred han om nyckeln i låset. Han satte öronproppar i öronen, de hade han alltid i väskan ifall han tvingades konsulta i bullriga företag. Sedan lade han sig åter på sängen och drömde sig bort till en framtid där han och Maj-Britt gick på en vit sandstrand vid ett blått hav med palmerna vajande över huvudet. Han hade sparat. I alla år hade han sparat, inte bara sin oskuld utan också pengar. Halva månadslönen i trettio år. Han hade en slant. Nu gällde det för honom att spela sina kort väl. De måste förstås gifta sig och lite andra praktiska saker, men det skulle gå att lösa.
När Maj-Britt somnade den kvällen kände hon det som om hon legat på ett rosa moln. Göran hade varit så söt med solrosen att hennes hjärta hade smält som smör i solsken. Och han hade bjudit henne på middag. Han hade tittat på henne med samma ögon som en hungrig hund har. Så hade aldrig någon tittat på henne förr.

Tisdag morgon ringde telefonen tidigt. Det föranledde ett akut krismöte vid frukosten i köket. Donna var den enda som var lugn och det berodde på att hon inte vaknat riktigt än och hon blandade sitt kaffe med tröga rörelser och darrande händer medan hon skakade på huvudet åt kvinnornas upphetsade prat.
”Lugna ner er! Jag får ännu mer ont i huvudet. Det är väl bra att ni fått kunder. Om än det är en kvinna, men ett bra etablissemang bör kunna ta hand om kvinnor också.”
”Herre Gud”, sa Sylvia. ”Sätt dig lilla morsan och håll käft. Vi måste prata om hur vi ska göra.”
Det var Maj-Britt som hade svarat i telefonen och nu fick hon förebråelser av Sylvia.
”Varför hittade du inte på något? Varför sa du inte att vi är fullbokade det nästa halvåret eller något sådant?”
”Jag tänkte inte på det …”
”Du tänkte inte? Utan gav henne en tid? Vilket betyder att klockan två idag så får vi hit en kund som vill ha både blom- och musikterapi och kreativt skrivande. Och till på köpet är det kommunchefen. Vad ska vi ta oss till? Vi kommer att bli genomskådade.”
”Äsch, lägg av!” sa Lilian. ”Det är väl inte mer än att vi improviserar lite. Jag sätter på en låt, lägger tanten på bänken, tar min vanliga bodylotion och smörjer runt lite.”
”Och jag sätter henne i min soffa med penna och papper och ber henne skriva om sin barndom eller något sådant”, sa Maj-Britt.
”Men jag då? Vad ska jag göra med henne? Det var du som föreslog det med blomterapi, Lilian. Nu får du lösa det.”
Slurp! Donna hade sugit upp det sista i koppen med ett sugrör och piggnat till åtskilligt och nu sträckte hon upp ett finger i luften och skakade det på samma sätt som en mor hytter åt ett olydigt barn.
”Flickor, flickor, ni pratar om blommor. Vi har ju blomrummet.”
”Hmm”, Sylvia försjönk i tankar. Blomrummet var det rum i huset som hade blommiga tapeter i en mängd olika färger och där Donna ansett det lämpligt att hänga in alla blomstilleben hon köpt på olika loppisar under många år.
”Ja, det skulle kunna funka. Vi får bära ut soffgruppen, så har vi bara en enda säng mitt i rummet och så bär jag upp en massa blommor och strör dem sen över henne när hon ligger i sängen.”
”Låt henne prata en massa, prata är alltid bra” föreslog Maj-Britt. ”Det sa Jonte en gång, att det bästa var när folk själv pratade och man slapp anstränga sig. Du kan fråga henne om jobbet, om jag redan haft henne att berätta om sin barndom.”
”Fan också”, sa Sylvia. ”Jag vill ha lugn och ro. Och i fortsättningen ska vi sätta priset så svindyrt hialöst hutlöst dyrt att ingen människa kommer på att anlita oss.”
Man beslutade att göra som planerat och fram vid middagstid var alla förberedelser klara. Kunden kunde komma. Sylvia hade tänkt att hon kunde få en stunds lugn och ro i orangeriet men hon såg genom glasrutan att en man gick uppför grusgången till ytterdörren. Fan också, tänkte Sylvia och skyndade sig för att inte Donna skulle hinna öppna och köpa vad det nu än var, hon hade svårt att säga nej till försäljare.
”Ja?” sa Sylvia när hon öppnat dörren. Hon såg genast att det som på håll sett ut som en man istället var en kvinna, om än klädd i svarta byxor, svart kavaj och en vit skjorta under den. Kvinnan var närmare en och nittio, och inte bara i klädsel utan också i statur som en man. Hennes hår var mörkt och kortklippt, hennes ansikte brett med fyrkantig haka och hon hade de allra vackraste bärnstensbruna ögon. Nu öppnade hon sin smala mun och sa:
”KLK blomsterhandel? Jag är intresserad av att köpa blommor. Det är lite bråttom.”
Sylvia rådslog med sig själv. Hon hade faktiskt en del rosor och nejlikor och gerberor i blomkylen och när de vissnade skulle hon få slänga dem, hon kunde lika gärna sälja lite av dem. Därför bjöd hon med sig kvinnan till orangeriet och visade med en gest med handen på blomkylen. Kvinnan sträckte fram ett kort och sa:
”Jag är Angelique Sverkersson.”
Sylvia läste namnet på kortet och under det ´Begravningsentreprenör – din sorg vår vision´.
”Det är jag som är ägaren”, sa Angelique. ”Och jag har fått ett akut problem. Vår tidigare leverantör av blommor har hastigt och lustigt gått och blivit kund så att säga, och jag måste snabbt ha tag i en ny blomleverantör.”
”Hur mycket? undrade Sylvia.
”Olika olika dagar, beror på hur många kunder vi har. Det handlar om altaruppsatser, kransar som anhöriga beställer via oss, allt sådant. Vår nästa begravning är i morgon. Kan du leverera till dess? Två kransar, tre trehundrakronorsbuketter och en altaruppsats för några hundra. Har du rosor? Jag föredrar rosor. Nejlikor luktar så förbannat av död.”
Sylvia log. Det här var en kvinna i hennes smak. Det var länge sedan Sylvia hade haft ett kärleksäventyr och nu när hon sluppit apoteket och Birgerbertil och såg dagar fyllda av lugn och ro framför sig, borde hon ha tid med lite kärlek i all anspråkslöshet. Hon kom att tänka på det leksaksset Donna fått av Bens vän med butiken, Sylvia hade aldrig hunnit testa det.
”Javisst. Det fixar jag. Vilken kyrka?”
”Helige Andes kyrka, klockan tre i morgon. Här är lappen på vad som ska stå på band och kort.”
”Bra! Smakar det med en halstablett.” Sylvia räckte fram skålen med blå tabletter och Angelique tog en och stoppade i munnen innan hon vände på klacken med en liten knyck på sin bastanta rumpa och Sylvia satte sig på pallen vid blombänken för att tänka. Telefonen inne i huset ringde men efter två signaler upphörde de, förmodligen hade Maj-Britt eller Lilian svarat. Sylvia insåg att hon inte själv var kompetent nog att leverera kransar och blomsteruppsatser trots att hon lovat göra det. Hon måste lösa det med ett ombud. Hon greppade sin mobil och letade i telefonkatalogen reda på en blomsterhandel som hon ringde. De lovade att till en extrakostnad ha kransar, buketter och altaruppsats klara till nästa dag. Puha. Lite stressigt hade hon det, men samtidigt var det kul, hon hade inte haft så roligt på hon visste inte när, tänkte Sylvia.
Då stod Donna i dörren.
”Lilla Sylvia, vi får hit en ung man. De ringde från arbetsförmedlingen.”
”Vad för en ung man? En kund?”
”Nej, en som ska jobba här. Du vet, jag tänkte, i Rio var det en del som ville ha unga män, det är säkert så här också. Han ska praktisera och arbetsförmedlingen betalar lönen.”
”My Good! Gå in igen. Jag måste ringa arbetsförmedlingen. Vad har du lovat?”
Donna slog ut med armarna och hötte med den upp- och nedpåvända kvasten mot sin dotter.
”Tala inte så till din mamma. Det blir jättebra.”
”Ja, ja, lilla morsan. Gå in du. Jag ringer och avbokar.”
Sylvia fick efter diverse omkopplingar tala med ansvarig person på arbetsförmedlingen, en kvinna med mycket mild röst.
”Ni har ju nyöppnad blomsterhandel, det fick jag tips om av länsstyrelsen. Och Achim är en så förtjusande ung man. Han har gått floristutbildningen och nu måste han ha en instegsplats.”
Sylvia försökte protestera men kvinnan pratade oavbrutet om Achims vådliga flykt undan elaka människor i sitt hemland och hur synd det var om honom och att han var det närmaste man kom en ängel på denna jord.
”Invandrarna är ju så snälla och oskyldiga, offer för hemska länder men de har lidit så mycket så de har blivit så ädla, de har det liksom inuti sig från början. Achim är så rar och…”
”Sila snacket nu. Hur gammal är han?”
”Nitton, de mognar ju tidigt i de länderna.”
Kvinnan pratade vidare och utan att Sylvia visste hur det gått till, hade hon lovat att ta Achim mot lönebidrag. Han skulle komma klockan åtta nästa morgon.
Sylvia tänkte att det kunde bli ganska bra, trots allt. Man skulle inte vara onödigt slösaktig, om nu arbetsförmedlingen betalade lönen så … Och huset behövde målas och trädgården grävas upp. Hon skulle nog kunna sätta Achim i arbete.

Siv Karlsson fick börja med musikterapin. Lilian hade ställt in ett oljeelement i rummet för att få upp värmen till över tjugofem grader, hon hade insett att skulle kunden ligga i enbart underkläder på britsen skulle hon frysa om det var för kallt. Lilian hade funderat ett slag över vilka arbetskläder hon borde ha för att se proffsig ut och kommit fram till att läder och nitar inte var helt fel. Det som från början varit tankar om en hypotetisk behandling med lite lotion bara för att ha något att skriva på hemsidan, hade under dagens lopp vidareutvecklats till det hon ville kalla musikalisk aggressionsterapi. Kunden skulle helt enkelt få utlopp för sina aggressioner. Det innebar att miljön och terapeuten måste vara främjande så att aggressionerna kom upp till ytan. Läder och stålrör, Iron Maiden i högtalarna och terapeuten i läder och nitar. Lilian hade också köpt några fake-tatueringar avsedda för barn och klistrat dem på sin hals och på brösten ner mot urringningen. Hon hade också inventerat Donnas förråd av piskor och bestämt sig för en mycket kort piska med skaft av hickory och med en lika kort men mycket tjock ände av hästtagel. Den skulle bli massageverktyget.
Exakt klockan två ringde det på dörren. Lilian öppnade efter att först ha grimaserat några gånger för att få sin ansiktsmuskulatur att uttrycka professionalism, kompetens och en lagom blandning av tuffhet och medkänsla.
”Välkommen! Det är jag som är Leila Li”. Lilian hade haft Maj-Britt att göra en lätt ändring av hennes namn på hemsidan.” Lilian ledde vägen in i huset till behandlingsrummet. Van att bedöma kunder från varuhuset på fina gatan, att se vilka argument som skulle få just dem att köpa hudkrämen för åttahundratrettiofem kronor för hundra milliliter, gjorde hon sin bedömning av Siv. Drygt femtio, inte särskilt rynkig vilket förmodligen berodde på att hon var överviktig och att rynkorna därför doldes i fettet, en övervikt som mest sannolikt var orsakad av tröstätning. Hennes hår var risigt och hade sedan senaste färgningen i kastanjerött växt ut ett tiotal centimeter. Hon hade inte låtit bli att gå till frisören på grund av pengabrist utan på grund av tidsbrist. Det var något grådaskigt över henne, som om hon inte sett solen på åratal och de känslor hon framför allt förmedlade var cynism och desillusionering, det avslöjades i en trumpen min och snabbt flackande blick, troligen orsakat av sittningar på en oändlig rad av möten där allt och inget sades möte efter möte och där det gällde att hela tiden vara på sin vakt och bevaka sitt revir. Hon var dock kommunchef och Lilian hade hört Tomas redogöra för en del av dessa möten som han deltagit i, när han gjort Power Pointpresentationer av byggprojekt. Man blev förstås desillusionerad av att hela tiden behöva försvara sin position mot de som ville åt en. Cynismen var en överlevnadsmekanism och desillusioneringen en frukt av känslan att spela med i ett rollspel som var detsamma föreställning efter föreställning, som Christies Råttfällan. Lilian hade aldrig tidigare förstått sin säljförmåga i varuhuset men sedan hon kom till huset på Strandvägen 38, hade hon börjat tänka över att säljförmåga inte var något annat än psykologi, att kunna läsa kundens behov och svagheter. Siv Karlsson var som fendrar på en båt, mellan båtskrov och kaj fick hon ta alla stötar och med åren hade hennes cynism börjat fungera som ett hårt skal. Skulle hon ha köpt hudkräm skulle Lilian ha motiverat det med att det stärkte skalets hårdhet och hindrade det Siv var mest av allt rädd för – att den vulkan hon hade inom sig av återhållen vrede och återhållna besvikelser, skulle explodera mitt under ett ledningsgruppsmöte, hon skulle göra bort sig, bli sjukskriven som varande förryckt, visserligen utlöst med ett fett avgångsvederlag men förvisad till en tom vardag utan innehåll, förmodligen var hon också sexuellt otillfredsställd med en alltför trött gubbe.
Lilian som alltid varit en snäll flicka och aldrig trott att lilla hon kunde duga till något särskilt snörpte nöjt på munnen när hon gick i dessa tankar hon hade nu, hon insåg att var det något hon var så var det en god människokännare.
Siv pratade hela tiden och Lilian lät henne prata.
”Gud så glad jag är att jag hittade er. Jag behöver coaching. Jag har kommit in i en ond cirkel och kan inte ta mig ut. Det är stressen, jag måste lära mig att hantera den. Och klockan, och tidsbristen och min övervikt och mina matvanor och rökningen och min relation till min man. Jag måste ändra attityd…” och så vidare i en harang där Siv ofta upprepade sig.
När Siv väl låg i trosor och behå, på mage på britsen, med fettvalkarna svävande ut på sidorna, kände Lilian en ilning av osäkerhet. Vad var det hon höll på med? Men känslan försvann snabbt, hon stålsatte sig och sa sig att hon var proffs. Musikanläggningen spelade Iron Maidens ’Speed o flight’ och Lilian satte piskan i den kristallskål hon fyllt med propylenglykol och lanolin.
”Min gubbe är så trist. Öl och fotboll, ja du vet … ”
Nej, det visste inte Lilian, Tomas var vindrickare och golfspelare, men hon höll med Siv och frågade medan hon svepte kräm med piskan över Sivs rygg:
”Hur är det med sex?”
Lilian hade vågat ställa frågan men genast ångrat sig. Det hade hon dock inte behövt göra för Siv svarade glatt och Lilian tänkte att det egentligen var märkligt att folk kunde öppna sig så bara för att någon hade en titel eller att det kallades terapi.
Sture var trött. Sture var snuskig. Sture luktade öl. Sture kunde inte få upp den. Sture fick ibland upp den men då bara för två minuter. Och så vidare. Med fjärrkontrollen skruvade Lilian upp volymen på Iron Maiden och med små hetsande rörelser med piskan åtföljda av uppmuntrande väsningar och grymtningar, eggade Lilian Siv till att tala allt högre, med allt större vrede och besvikelse i stämman. Lilian fann sig vara som i en film med en överraskande vändning i handlingen. Fast hon egentligen inte trott på den metod hon utarbetat eller överhuvudtaget på något mer resultat än att Siv skulle gå sin väg ordentligt insmord, åsåg nu Lilian hur Siv förändrades under hennes händer.
”Den jävla skiten! Den impotente, slöe, äcklige skiten till Sture. Jag ska fanimej dra och så får han sitta där och torrunka och pimpla sin öl för sig själv. Tv:n ska han få behålla men han ska fanimej få punga ut.”
”Skrik!” uppmanade Lilian. ”Skrik så högt du kan!”
Och också till Lilians lätta förvåning, skrek Siv. Först lite trevande och svagt men sedan högt och ihållande och Lilian passade på att skruva upp volymen än mer när Iron Maiden började med låten Wasted years.
Lilian tog Siv vid handen och reste henne upp.
”Nu är det dags för trummorna. Spela på trummorna och så skriker du samtidigt.”
Och Siv trummade och skrek, endast iförd underbyxor som försvann i överrullande bilringar och en rosa spetsbehå som med största svårighet höll de nu oregerliga brösten under kontroll under hennes våldsamma rörelser. Lilian var glad att rummet var längst in i huset, det skulle inte höras något ut på gatan. När Siv trummat sig högröd i ansiktet återförde Lilian henne till britsen och fortsatte med piskan men nu med Siv liggande på rygg. Lilian hade bestämt sig för att inte låta sin kund gå förrän hon var helt tömd på ilska och sa:
”Nog är det fler skitstövlar i ditt liv än Sture. Jävla karlar, inte sant?”
”Jaaa, skrek Siv med ögonen vilt stirrande mot taket. ”Patrik Larsson, den jävla stora skiten. Hur i helvete har en sådan som han blivit kommunalråd? Han vill åt mig. Han vill sätta dit mig. Och han vill ta bort mina möjligheter att spara på äldreomsorgen.”
Vid de orden hajade Lilian till, Patrik Larsson var en av Tomas bekantingar, det var han som beställde de byggen Tomas utförde för kommunen och det var också därför Lilian en gång tvingats av Tomas att gå med till Monte Carlo för att representera under diverse möten. Tomas firma stod för vistelsen på det exklusiva hotellet inrymt i en skyskrapa och den affärsverksamhet Tomas mest ägnat sig åt hade varit att supa Patrik full varenda dag.
”Han ska bygga Framtidens hus och har redan ordnat allt, ritningar och skit. Den där Tomas Olsson var på senaste ledningsgruppsmötet och visade en jävla Power Point över skiten. Vad fan ska jag spara i om han säljer ut äldreomsorgen?”
”Skrik!” uppmanade Lilian som inte kom på något bättre att säga.
Och Siv skrek och förbannade Patrik Larsson.
Om Lilian för en kort stund varit i tvekan om hur hon skulle avsluta behandlingen hade hon inte behövt vara orolig. Den avslutade sig själv när Siv skrikit färdigt och låg som en bedövad spädgris på britsen. Lilian sänkte volymen på musiken och stod och tittade på sin kund. Hon sov inte och en liten stund senare tittade hon upp på Lilian som sa:
”Behandlingen är färdig.”
”Gud så skönt. Vad är det nu? Blomterapin eller det kreativa skrivandet?”
”Blomterapin. Jag ska följa dig till behandlingsrummet när du tagit på dig kläderna.”
I blomrummet väntade Sylvia klädd i sin nya blommönstrade klänning och med en korg full av rosenblad. Siv fick lägga sig på rygg i sängen som var den enda möbeln i hela rummet. Sylvia hade insett det där med musikens makt när hon hört dunkandet från Iron Maiden som fortplantat sig i hela huset, och hade därför satt en cd-spelare på fönsterkarmen. Den musik hon hittat i en hylla var en cd med gregorianska kyrkosånger som Donna köpt på en loppis. Musiken fyllde rummet och Sylvia tyckte det lät bra och strödde blommor över Siv och sa åt henne att blunda och ligga tyst. Siv lydde och Sylvia satte sig på golvet med ryggen lutad mot väggen. Hon skulle låta cd:n gå färdigt och då var också behandlingen färdig.
Sylvia fick väcka Siv när musiken tystnat efter en halvtimme och då var det dags för det kreativa skrivandet. Sylvia lämnade av henne och gjorde en liten tummen upp-rörelse innan hon stängde dörren om henne och Maj-Britt som redan satt redo i soffan med penna och block.
Om Gud hade varit en kvinna hade han sett ut som Maj-Britt. Klädd i en rosa kjol med rysch och en spetsblus. Håret hängde ner över axlarna som vore det en gloria och hennes ansikte utstrålade den inre frid som bara kommer av kärlekens hela kraft i en människa. Hennes mun log, hennes ögon strålade och hon klappade på soffan bredvid sig att Siv skulle sätta sig.
Siv satte sig lydigt och lade händerna i knät. Maj-Britt tyckte att hon såg mycket trött och avslappnad ut, som om hon inte hade ens ett uns kraft att spänna sig. Maj-Britt tog hennes händer.
”Så bra att du är avspänd. Nu ska du låta minnet flöda och skriva ner ett barndomsminne. Vilket är ditt vackraste barndomsminne?”
Siv lyfte tvekande pennan efter att ha sett Maj-Britt i ögonen en lång stund och bara mötts av outsinlig mildhet. Hon satte pennan mot papperet och började skriva. När hon var klar läste Maj-Britt högt:
”När Systembolaget brann och var stängt i tre veckor.”
Det var något Maj-Britt inte hade väntat sig, hur skulle hon hantera detta? Innan hon kom på det hade Siv kastat sig om hennes hals och brustit ut i tårefloder.
”… Pappa kunde inte gå till systemet på tre veckor och mamma var så lycklig och vi bakade kakor och pappa spelade Monopol med oss…. Men sedan så hade de reparerat systemet och …”
Siv röst gick över i snyftningar, kvidanden och långa gälla yl. Maj-Britt undrade om make-upen i Sivs ansikte skulle gå att tvätta från blusen men kom fram till att Vanish borde ta det. Maj-Britt klappade axel, mumlade tröstande ock och ack och strök över hår. Sivs snyftningar blev lägre och mer uttunnade och till sist släppte hon Maj-Britt och lutade sig tillbaka i soffan med armarna vid sidorna, handflatorna uppåt, blundande med ett fridfullt leende på läpparna.
”Så skönt det var”, viskade hon.
Maj-Britt väntade i ytterligare fem minuter under tystnad, sedan reste hon sig upp och tog Siv vid handen. Siv skuttade upp ur soffan och försäkrade:
”Nu är jag en ny människa! Det här var fantastiskt.”
”Jag ska följa dig till entrén där vår kanslist tar fakturauppgifterna”, sa hon.
Det hade varit Sylvias idé att Donna kunde fungera som kanslist och bli lite sysselsatt för att inte klaga på att hon blev puttad åt sidan. Sylvia kände sin mor och visste att fick hon bara en uppgift skulle hon förhålla sig lugn.
”Kära dotter, ta betalt det kan jag. Jag inrättar mitt kontor i förmaket.”
Det hade också Donna gjort. Väl försedd med kaffe i en termos och penna och papper satt hon i en av de röda plyschfåtöljerna. Hon hade också klätt sig i sin röda sammetsklänning, det var visserligen inte söndag men uppgiften förpliktade, tyckte hon. Det hon hade gjort lite över det som var hennes arbetsuppgift, var att hon gått runt i huset och lyssnat, kikat in genom dörrar och iakttagit hur detta nya ord som hette coaching gjordes annorlunda än på hennes tid i Rio. Hon hade genast insett att något fattades i behandlingen.
Maj-Britt lämnade av Siv och Donna skrev upp adressen till kommunen dit räkningen skulle ställas.
”Det blir åttatusentrehundraåttiofyra kronor.”
”Kan du skriva fortbildning eller hellre kompetensutveckling, vore det bra.”
”Det gör jag. Sedan är det dags för den fjärde och avslutande behandlingen.”
”Jag trodde att det bara var tre. Det stod inget på hemsidan om någon mer behandling.”
”Ja… , den delen av datorn är inte färdigskriven, om man säger så. Men jag vet precis vad du behöver och har ringt ett samtal och ordnat allt. Ett bra etablissemang måste ha hela programmet. Du får följa med mig så ska jag visa dig.”
Donna reste sig och stödd på sin upp och nedpåvända kvast gick hon i sina gula foppatofflor före upp för två trappor och till ett rum närmast södergaveln på huset. Det var ett visserligen litet men på grund av gavelfönstret ändå ljust rum, där hade Donna förvaringen av demonstrationsexemplar, de leksaker hon fått av Ben.
”Stig in! Stig in! Det här är Manuelo, han är god vän till min gode vän Ben.”
Manuelo stod mitt i rummet, hy som gyllenbrun honung och ögon som medelhavets nätter. Han var klädd i en vit t-shirt som satt så trångt att den visade både sexpack och biceps. Han snurrade sakta runt och visade sin fasta jeansklädda bak.
”Då lämnar jag er”, fnissade Donna och gick ner för att brygga nytt kaffe.

På kvällen höll KLK coaching möte i salongen. Trots att det inte var kallt hade Maj-Britt tänt en brasa, för stämningens skull som hon sa. Donna satt i sin fåtölj och puffade på en cigarr.
”Det är så härligt med lite liv i huset igen. Det är som i gamla tider, som i Rio för länge sedan. Ge mig lite mer champagne, är du snäll, Sylvia.” Donna sträckte fram sitt glas och hennes breda leende fick rynkorna i hennes brunkrämsmakeupade ansikte att likna sprickorna i en målning av en gammal mästare, en tidlös och ålderslös madonna i skonsam belysning.
”Visst, lilla morsan. Men nu får du vara tyst för vi ska planera.”
Sylvia hade penna och papper framför sig och tittade nu uppfordrande på Maj-Britt och Lilian. Maj-Britt kände sig som om hon gick omkring i ett salighetens rus och det berodde inte på champagnen. Hon var för all del kär men det som gjorde henne så lycklig var att hon nu visste vad som var hennes uppgift i livet – att få människor att gråta ut med hjälp av kreativt skrivande. På så vis skulle de bli av med sina hemska minnen och bli lyckliga, allt tack vare henne. Hon hade en uppgift för mänskligheten.
Lilian satt bakåtlutad i soffan med armarna korsade framför bröstet. För henne fanns bara en enda väg, den som ledde framåt. Hon ägnade inte så mycket tankar åt den hon varit, den snälla flickan som varit bäst i klassen, den undergivna och tacksamma, den behagande och inställsamma. Den flickan var bortkastad tillsammans med dräkten. Hon hade varit mycket bra på att sälja hudkrämer men nu förstod hon att all denna övning hon fått i varuhuset på fina gatan, där varje dag handlat om att bedöma kundernas behov och inre förhoppningar för att kunna motivera dem till köp, bara hade varit en anloppsbana till det hon nu börjat med. Även då hade det handlat om att utöva makt men utan att hon förstått det. Nu, med människokunskapen finslipad till det yttersta, hade hon makten att bygga upp och makten att krossa. Därför sa hon:
”Vi får inte glömma vår hämnd.”
Sedan berättade Lilian vad Siv bekänt under behandlingen, en behandling som i förmåga att framkalla bekännelser varit betydligt effektivare än någon tortyr kunde ha varit.
Sylvia plutade med munnen och skakade sitt hårsvall. En stunds tystnad följde, de andra väntade på hennes ord. Hon tände en cigarett och halvvägs in på den talade hon:
”Visst, vi ska ta hämnd på din skit till karl och det du har fått veta kan hjälpa oss. Men vi får inte glömma den jävla Jonas-kalla-mig-Jonte. Han är vårt primära mål. Den jäveln ska jag sätta dit.”
”Men hur?” frågade Maj-Britt.
”Vi kidnappar honom, binder fast honom och piskar honom”, föreslog Lilian.
”Bra”, konstaterade Sylvia och fimpade cigarretten. ”Men det är inte straff nog, det varar bara för stunden. Nej, vi måste komma på något som sätter dit skiten för gott.”
”Vi skulle kunna skugga honom”, tyckte Maj-Britt.
Sylvia ruskade extra mycket på hårsvallet innan hon gillande instämde.
”Det är nog bäst på söndagar”, sa Maj-Britt. ”Då låtsas han alltid för sin fru att han måste jobba över eller är på en konferens eller något sådant, och istället är han med sin älskarinna för tillfället.”
”Har han fler än en? Det har du inte sagt”, sa Sylvia.
”Jag tänkte inte på det.” Maj-Britt fick en flyktig tanke inom sig, hur hon någonsin kunde ha varit kär i Jonas och framför allt hur andra kvinnor, unga vackra kvinnor, överhuvudtaget kunde tänka sig att ta i honom med tång. Det måste vara något som lockade, förmodligen pengar och kändisskapet. Hon fortsatte: ”Han har alltid någon på gång, det är inte så lätt att hålla isär.”
Man enades om att man med början söndag morgon klockan nio skulle sitta i Sylvias bil utanför Jonas hus och sedan skugga honom. Maj-Britt hade alltid, för att trösta sig långa ensamma helger, vandrat i naturen med en mycket fin kamera som hon köpt för sina sparpengar. Hon hade fotograferat solnedgångar och blommor, trädkronor och moln på himlen och det hade varit en sådan hugsvalelse, var hon inte ett med en annan människa, det hon drömde om, var hon i varje fall ett med naturen. Kameran hade ett sexhundra millimeters teleobjektiv och skulle kunna ta utmärkta bilder på alla Jonas förehavanden, de som skulle krossa honom när hans hustru och hans patienter och alla läsare av hans skenheliga bok fick veta vad han var för en. Lilian kastade fram att de skulle kunna utpressa honom med de bevis de skulle skaffa men det förkastade både hon själv och de andra två efter en stund. Mest för att de inte behövde pengar. Inte för att det inte skulle ha varit härligt att se det kräket våndas av rädsla för att bli avslöjad, men Nemesis krävde sitt.
”Vi kan i alla fall konstatera att hittills har det gått bra”, sa Sylvia. Donna fnittrade och lade ifrån sig cigarrstumpen i askfatet, lutade sig bakåt och lade upp benen på en fotpall. Hon blev alltid så trött av kombinationen brasa och champagne. Sylvia gav henne en snabb blick och fortsatte:
”Sov du lite, lilla morsan, så kan vi andra diskutera i lugn och ro. Nu kan vi i alla fall inte ta mer kunder, om någon händelsevis skulle ringa får vi säga att vi är uppbokade för lång tid framåt. KLK Coaching är bara en fasad, det får vi inte glömma bort. Vi blåser Skatteverket, vi kan göra avdrag för allt vi köper, till och med resor, jag har funderat på Karibien, och sådant. Alltså – inga mer kunder!”
Maj-Britt och Lilian flög nästan i halsen på Sylvia.
”Och varför ska inte vi få ha kunder när du får ha det? Du skulle ju bara ha en massa blommor att få lugn och ro bland. Det sa du”, påpekade Lilian med förtrytelse i stämman. ”Nu ska du leverera till en begravningsbyrå.”
”Varför ska du få göra som du vill, och inte vi?” sa Maj-Britt och hennes leende var ersatt av en bister min. ”Varför ska du få leverera till en begravningsbyrå men vi ska inte få hjälpa människor i nöd?”
”Nöd och nöd”, sa Sylvia. Hon letade efter ett dräpande svar, en motivering för KLK Blomsterhandels existens mer än som bara ett utanpåverk, men hittade ingen.
”Det är orättvist”, sa Maj-Britt. ”Rent psykologiskt så är det så att du tycker det är roligt att ha blomsterhandel, en riktig blomsterhandel. Men det vill du inte erkänna för dig själv och då sitter du där utan att kunna säga något. Du kan inte neka oss det du själv vill ha. Vi vill ha roligt.”
”Det är faktiskt min morsas hus vi är i, ifall ni glömt bort det. Och min morsas pengar. Okey, ni tycker det är roligt nu men det håller inte i längden. Då står ni där?”
”Nej, det gör vi inte alls”, sa Lilian. ”Om så skulle vara slutar vi bara att ta emot kunder. Det är inte mer med det. Vi kan få hålla på ett tag, utveckla oss lite. Jag har sett några andra piskor i Donnas förråd som jag gärna skulle vilja prova. Där är också en mycket fin dräkt i svart och rött läder, det är en korsett med strumpeband, för att inte tala om stövlarna som hör till. Det är precis min storlek.”
Mer hårsvallsrusk och Sylvia tänkte att det var lika bra hon låtsades gå med på vad de andra ville. De skulle ändå inte få fler kunder än denna Siv som de fått blott och bart av en tillfällighet. Därför sa hon:
”Okey, kör på ni. Det är en annan grej jag måste tala om. I morgon kommer det hit en kille som är florist. Han ska jobba här på anställningsbidrag från Arbetsförmedlingen. Han heter Achim, han är nitton år.”
Donna vaknade till och lutade sig framåt. ”Hur ser han ut? Jag frågade men tanten jag talade med ville inte säga det.”
”Jag vet inte hur han ser ut, lilla morsan. Det spelar väl heller ingen roll. Grejen är att han kan göra kransar och buketter till begravningsbyrån. Det kostar inte oss något, skattebetalarna betalar, och faktiskt är det så att det ger trovärdighet åt hela vårt koncept. Vi har en riktig blomsterhandel, inte bara en låtsassådan. Mig spelar det ingen roll, jag kan göra vad jag vill och så får Achim arbeta.”
”Så roligt med en karl i huset”, sa Donna och somnade igen.
Achim var punktlig. Prick klockan åtta ringde han på mässingsklockan och Donna som suttit på vakt i förmaket öppnade och hon blev genast mycket nöjd. Achim var en grann karl och hon sträckte fram handen först till handhälsning och sedan nöp hon honom i överarmen och i stjärten. Fast och fin, var han. En grov karl, en och åttiofem lång, ett manligt ansikte a la Omar Sharif med sådan där mörk skäggstubb som egentligen inte går att helt raka bort, mörka bruna sammetsögon med fina rynkor i ögonvrårna, månar vid tinningarna och grå stänk i ett tjockt mörkt hår.
”Det är jag som är kanslisten, jag heter Donna”, sa hon och visade med handen att han skulle komma in. I samma ögonblick kom Sylvia ut från köket, hon hade hört ringklockan. Också hon blev nöjd med det hon såg, med de armmusklerna skulle Achim klara lite av varje av grovarbete.
Achim var vare sig nöjd eller inte nöjd. Han begrep inte längre något i denna värld utan följde bara med, han hade gett upp att tycka och vilja. Det var egentligen skönt och absolut mindre plågsamt än att försöka få en mening i tillvaron. En tillvaro som var så absurd att inte heller en hårt sminkad åttiofemårig kvinna i röd sammetsklänning förvånade honom. Och de två kvinnor som följde på kvinnan med det burriga håret som hette Sylvia, verkade också som något helt normalt i den paradoxala och ologiska existens som var hans liv. Varför skulle han bli förvånad över något?
Achim hade öppnat sina ögon för första gången i ett stort och vackert hus i en by Irak. Vad som hänt sedan dess hade han glömt bort när han fick sin stora hjärnskakning när det flygplan som sades ha dödat hela hans familj hade störtat på huset. Han visste att en släkting, en kusin som senare fortsatt till Kanada, hade tagit med honom på en lång resa. En dag hade Achim bara befunnit sig bland en massa svartmuskiga män på en flyktingförläggning i övre Norrland där han undrat över varför helvetet alltid beskrevs som varmt när det i själva verket är kallt. Men det var släktingen som fixat in honom där, han hade berättat för de som hade hand om förläggningen vem Achim var, var han kom ifrån och att han hotades med dödsstraff för sin homosexualitet om han inte fick stanna i Sverige. Pengar och tjocka guldlänkar var något Achim hade ett svagt minne av, och något med en oljekälla, men det var försvunnet för på förläggningen hade han inte haft något annat än sina kläder. Eller så blandade han ihop en massa i sin förvirrade hjärna, för släktingen hade haft tjocka guldlänkar runt hals och handleder. Achim visste inte om han var homosexuell eller inte, men han trodde inte det.
På förläggningen hade han i varje fall blivit omhändertagen, det var särskilt bra för honom som hade tappat minnet men alla männen där, de kallades barn av personalen, blev visade allt från hur man borstade tänderna och till hur man handlade mat i butiken. Minnesförlust eller inte så hade han snart lärt sig spelet, den kader av omhändertagande personer, framför allt kvinnor, som stått till hans förfogande, hade velat att han skulle lyckliggöra dem genom att han när de tyckte synd om honom, var tacksam, ödmjuk och ett offer inte för eventuellt sanna eller osanna händelser och makter i livet, utan ett offer för att ha råkat bli född svartmuskig. Achim som vid det laget gett upp att fråga sig om sitt tidigare liv, han fick bara ont i huvudet då, hade spelat med i spelet.
SFI-läraren hade varit mycket uppmuntrande och lärt honom hur han skulle söka bidrag på det svenska språket och hur han skulle uttala sjuhundrasjuttiosju. Sedan hade Achim hamnat hos Beate på Arbetsförmedlingen. Beate ville väl. Beate tyckte också synd om honom, så till den grad att Achim nästan började tycka synd om sig själv, tills han insåg att det bara skulle innebära jobbiga känslor och struntade i det.
Det enda Achim kunde komma på från sitt tidigare liv, var att han tyckte om blommor. När Beate frågat honom vad han ville jobba med, hade han alltså svarat blommor. Därav floristutbildningen och nu stod han här, på det som kanske eller kanske inte, var hans livs första arbete.
Sylvia tog med honom och visade honom runt i orangeri och växthus. Den blå blomman blev han mycket förtjust i, den var som en blommornas blomma, så vacker var den. Sylvia förklarade medan hon sträckte fram en liten skål med blå tabletter:
”Jag tillverkar ett naturmedel av blomman, de ser lite ut som halstabletter, men dem ska du inte röra. Jag är bara på experimentstadiet än. Jag har planer på mer naturläkemedel så du ska veta att när jag går här till synes utan att göra något medan du jobbar, så går jag och tänker ut olika läkemedel. Men rör inte tabletterna, det blir så komplicerat då.”
Achim lovade, han hade lärt sig att förbud var förbud och att alla snälla svenskar blev så ledsna och besvikna om han bröt mot förbud nu när de hade så höga tankar om hans ädla hjärta.
Achim hade inte haft några förväntningar på sin anställning eftersom han helt slutat med även förväntningar precis som med alla andra känslor han slutat att ha, men ändå kände han nu en liten aning, om inte av förväntan, så åtminstone belåtenhet. Här skulle han kunna få gå ifred och slippa tjat. När Sylvia föreslog att han skulle rensa stuprören på huset tog han tag i stegen utan att protestera.

Siv hade varit hos frisören och färgat och klippt håret och frisyren hon skaffat var kort i nacken och lång på sidorna av huvudet, särskilt på höger sida där håret asymmetriskt hängde ner mot halsen. Färgen var kastanjebrun men med inslag av rosa slingor. Nu när hon satt på möte med kommunens ledningsgrupp, alla förvaltningschefer och ledande politiker, såg hon att folk stirrade på hennes nya jag och det fyllde henne med belåtenhet. Trots alla motgångar och svårigheter kände hon stridslust. Hon skulle inte ge sig utan kamp. Hon hade funderat på hur ofta hon skulle gå på kompetensutveckling för att fortsätta må så bra som hon nu gjorde och kommit fram till att var tredje vecka var ett lämpligt intervall och hade redan ringt KLK´s kanslist och beställt tid för nästa behandlingsomgång. Kanslisten hade varit mycket tillmöteskommande och lovat att Manuelo skulle vara på plats.
Dagens möte var tänkt att avhandla utförsäljningen av äldreomsorgen och förbereda den inför den självklara och enbart formella klubbningen i kommunfullmäktige där bara några virriga kommunister och SD:are skulle protestera pliktskyldigast.
Men Siv hade lyckats smyga in en ny och första punkt i mötesordningen och rätt skött kunde den ta åtskillig tid. Bakgrunden var att en femtonårig flicka vid namn Linda i en av kommunens skolor hade slagit en femtonårig pojke vid namn Abdul på käften när han kallade henne hora. En sådan rasism som flickan utvisat gick naturligtvis inte för sig och efter några dagars upprörda tidningsskriverier hade kommunen med Siv som yttersta talesman, lovat att ta itu med rasismen på skolorna och lägga in den under det normala arbetet för värdegrundskommittén som innehöll företrädare för alla partier utom SD vars iranfödde tilltänkte medlem i gruppen, Abbas, ansetts för rasistisk för att få vara med.
Börje Börjesson var sextio år, miljöpartist och ordförande i värdegrundskommittén. Kommunalrådet Patrik Larsson som satt som ordförande för detta möte, förklarade mötet öppnat och bad under punkt ett Börje Börjesson att berätta om hur kommitténs arbete framskred.
Börje hade grått hår i tonsur, håret räckte till axlarna och även utan sin hemstickade grå poncho skulle han ha sett ut som en munk. Han var något blank i ansiktet och något nervöst lagd, möjligen beroende på en alltför köttfri och därmed proteinfattig kost.
”Det är problematiskt. Jag fick ju i uppgift att sätta samman värdegrundskommittén med medlemmar från alla partier, ja, utom ni vet vilka … och det blev jättebra. Men som ni kanske vet blev Sara från socialdemokraterna sjukskriven på grund av vatten i knäna och Olle från centern är pappaledig tillsammans med sin man Lennart och gamle Gösta från folkpartiet har hängt sig och Mohammed från moderaterna har åkt på långsemester till Syrien och nu är allt krångligt. Det var så bra, jag hade en kvinna, en pensionär, en blatt…förlåt rasifierad, en homosexuell och så vidare. Nu är allt på väg att brista. Jag har hittat en lesbisk kvinna som kan tänka sig uppdraget, men jag hittar till exempel ingen tonårig rasifierad. Och ingen med ett tredje kön.”
”Varför inte Abdul som ju har stor erfarenhet av värdegrundsbrister”, föreslog en späd liten centerpartistiska med håret i flätor.
”Nja, han borde också ha varit bög, men det är han visst inte. Jag har tänkt på det och har faktiskt ringt honom men när jag frågade om han var bög hotade han … ja, han ville inte …”
”Det kan vi inte ta nu. Journalisterna är som hökar i telefonen”, sa Patrik Larsson med så manligt magstöd i rösten som bara en ordentlig kalaskula kan ge. Han petade sig eftertänksamt i näsan, stor och röd och passade väl till hans i övrigt rödbrusiga ansikte, och sa: ”Du måste göra ett uttalande i värdgrundskommitténs namn för att lugna dem. Sväng ihop något, vad som helst. Låt oss gå vidare till nästa punkt.”
Patrik Larsson sneglade på Siv när ha sa det och hon förstod att han förstod varför hon hade lagt dagordningen som hon gjort. Men så lätt skulle Patrik Larsson inte slippa undan. Börje Börjesson sa:
”Men … men … vi har inte ens hunnit skriva ner några värdegrunder, vi måste ha något innan vi kan göra ett uttalande.”
”Inte alls”, svarade Patrik med ännu mer magstöd. ”Ta någon av sekreterarna till hjälp om du inte kan formulera dig.”
Siv bad om ordet och Patrik Larsson kunde inte neka henne det.
”Jag tycker Börje har helt rätt. I detta så viktiga arbete är det enormt viktigt att vi formulerar oss rätt och jag tycker verkligen att om nu Börje har haft problem med kommittémedlemmarna, vi alla här idag skulle hjälpa honom. Trots allt är det ju vi som är kommunens ledningsgrupp och då borde det också vara vi som är ytterst ansvariga för formuleringarna i denna värdegrund.”
Centerpartistiskan med flätorna nickade ivrigt och den rödhårige vänsterpartisten och några till instämde. En moderat begärde ordet och förklarade att han absolut ansåg att man skulle använda dagens möte till att komma på några punkter i värdegrunden. Då kunde man verkligen ha något att presentera för tidningarna som skulle få tyst på dem.
”Hur det än är måste vi vara resultatorienterade och jobba proaktivt.”
Mötet diskuterade följaktligen värdegrunden. Första punkten var lätt, den om allas lika värde som ingen invände mot. Inte ens SD-aren, en tjugofemårig gosse med rakad skalle och glasögon, klädd i kostym och slips, copywriter till yrket. Han mumlade dock något om att om de fick ett finger tog de snart hela handen och vänta bara, snart skulle de gräva upp golven i lägenheterna för att odla potatis där. Hans ord om svensk kultur drunknade sedan i det ivriga prat som följde. Men som vanligt var det ändå ingen som brydde sig om vad han sa.
Man diskuterade vidare i två timmar innan Patrik Larsson slog klubban i bordet. Då hade det diskuterats vision, helhetssyn och kärnverksamhet utan att någon mer punkt blivit nedskriven.
”Jag har ett viktigt annat möte nu”, sa Patrik Larsson vars irritation gjort honom ännu rödare i ansiktet, hans position var viktig, hans tid viktig och han kunde inte slösa sin tid på sådant här tjafs och han fortsatte: ”Jag kan inte sitta här och låta min dyrbara och värdefulla tid upptas av sådana här diskussioner. Jag adjungerar mötet, min sekreterare kommer att sända ut ett nytt mötesdatum. Och se för Guds skull till Börje, att du kan kläcka ur dig något. När journalisterna ringer skickar jag dem vidare till dig.”
En min av yttersta fasa spred sig i Börje Börjessons ansikte. Han var livrädd för journalister sedan den gången när han varit utsatt för ett drev i tidningarna för att han när han lät asfaltera sin uppfartsväg hade dödat en groda. Drevet hade varat en hel vecka tills en socialdemokrat åkt dit för sexköp.
Olga knep ihop ögonen till smala springor och snörpte ihop munnen till ett skrynkligt O, det gjorde hon alltid när hon var misstänksam. Hon stod i farstun och kisade mot Göran som stod med handen på ytterdörrens handtag. Hon sa med väsande stämma:
”Vart ska du? Var har du fått tag i kläderna?”
”Ut! Och kläderna har jag själv köpt. Som du vet tjänar jag sedan trettio år mina egna pengar.”
”Du stinker parfym! Vem är hon?”
”Ingen hon, mamma. Jag ska på möte med Förenade traktorsäljares momsredovisningsgrupp. På deras huvudkontor.”
”Hmmm….”, Olga knyckte på nacken. ”Är där kvinnor? Jag varnar dig, bara. Akta dig. De vill åt dina pengar och du har inte förstånd nog att genomskåda dem. De är golddiggers, precis som i amerikanska filmer.”
Göran såg uppgivet på sin mamma men många års vana hade också lärt honom tålamod, att ta emot allt hon sa som ett träd som böjs av vinden men sedan rätar på sig när det slutat att blåsa. Att käfta emot var ingen idé, det visste han. Trots det hade han kunnat säga att även om han sparat en slant under alla år, så var han inget särskilt fett byte för en golddigger.
”Hej då, mamma. Sitt inte uppe och vänta. Vi ska ha ett föredrag med en tysk momsexpert, en man naturligtvis, så det blir nog sent.”
Göran klev ut genom dörren och Olga stod kvar en stund i farstun. Sedan gick hon in på Görans rum för att leta det hon i sitt sinne kallade bevis. Bevis på att han hade en kvinna. Hon lyfte på madrassen, letade bland böckerna i stringhyllan och kände i alla fickor i kläderna i garderoben. Hon fann inget. Då fick hon syn på en vit plastburk med vacker etikett med en blå blomma, på nattygsbordet. Hon lyfte upp burken och läste på etiketten. Trötthet? Ja, hon var trött ibland. Tungsinthet? Brist på glädje? Ingen lust? Nonsens! Det var inget fel på henne. Förutom då att hon var trött ibland. Hon skakade burken, öppnade locket. Där fanns bara en tablett kvar, den var blå. Men det kunde inte skada att testa så hon stoppade tabletten i munnen, den smakade sött som en halstablett.
Hon gick ut i köket för att skära upp ett kålhuvud men en kvart senare tog hon på sig kappan och gick till stormarknaden. Där köpte hon en bit oxfilé och en färdig gratäng och återvände hem. Hon ringde på dörren till grannen. Han hette Sven Pettersson och var ensamstående och nybliven pensionär. Han öppnade och strök sig som för att stärka sig över det tjocka grå håret och ansträngde sig för att le. Olga ringde nämligen ganska ofta på hans dörr för att påpeka ett eller annat, som till exempel att han hade radion på för högt. Men denna gång sa Olga:
”Om du har en flaska vin att ta med dig så bjuder jag på middag. Oxfilé.”
Sven var så förvånad att han genast hämtade vin och följde med tätt bakom henne in till hennes lägenhet. Han tänkte att visserligen hade hon en rapp käft men bakdelen var inte så illa för en kvinna i hennes ålder.
Sylvia, Lilian och Maj-Britt satt i Sylvias gamla SAAB som de parkerat mitt emot Jonas Svenssons villa. Kyrkklockorna ringde punktligt klockan nio för att kalla sistagångsväljarna till kyrkan men i villaområdet var det öde förutom att just en sådan rullatorförsedd kvinnlig väljare gick trottoaren fram med stopp vart femte steg för att vila.
Det var en vacker dag med blå himmel och den nyutsprungna skira grönskan förstärkte intrycket av villaområdesidyll. Jonas Svenssons villa var i rött tegel, på gräsmattan framför huset fanns en studsmatta och på garageuppfarten stod en Volvo parkerad. Staketet ut mot gatan var ett lågt vitmålat trästaket.
”Hur länge sover de egentligen på morgnarna här?” undrade Lilian.
”De sover inte, de knullar”, sa Sylvia. ”Medan ungarna tittar på tv. Det vet alla. Söndagsknullet.”
”Jag visste det inte”, sa Lilian.
”Nå, men nu vet du. Vi får vänta tills han kommer ut, jävla Jonas-kalla-mig-Jonte.”
”Nu öppnas dörren”, sa Lilian.”
Men det var bara en svart labrador som släpptes ut i trädgården, sedan blev det stilla och tyst igen.
En halvtimme senare hade dagstemperaturen stigit och folk börjat vakna och komma ut ur sina hus. En granne till Jonas satte igång att tvätta sin bil. En annan granne kom ut på trappan där hon satte sig med en kaffekopp. Till sist slogs dörren till Jonas hus upp och två barn i tolvårsåldern kom ut och började hoppa på studsmattan. Tre andra barn från grannhusen slöt till och på den förut så tysta gatan hördes nu rop och skrik från barnen.
Så syntes då äntligen Jonas i dörröppningen och bakom honom kom en kvinna med kort mörkt hår, hon var klädd i en gul morgonrock. Jonas vände sig om och kysste henne på kinden, sedan gick han ner för gången till sin parkerade Volvo. Han var för dagen klädd i camouflagemönstrade byxor och en likadan jacka. Han bar en mattsvart hjälm i handen.
”Vilken jävla klädsel. Ska han på maskerad?” frågade Sylvia från passagerarsätet. Det var Lilian som körde.
”Nu tar vi honom!” sa Lilian och startade bilmotorn.
”Följ honom på lagom avstånd så att han inte märker att han är skuggad. Maj-Britt, är du beredd med kameran? Vakna för helvete, nu är det allvar.”
Maj-Britt vaknade och gäspade. Hon satt i baksätet men hade lika gärna kunnat befinna sig på ett av de små kuddiga moln som var strödda över den blå himlen, vita, oskuldsfulla och goda. Hon suckade och log när hon tänkte på den gångna natten.
Göran och Maj-Britt hade träffats på den italienska och ack så romantiska restaurangen Pepe´s. Rödvitrutiga dukar och rinnande stearinljus i bastinvirade vinflaskor. Diskret bakgrundsmusik. Maj-Britt hade förut inte varit särskilt förtjust i rakvattnet Hornybuck men nu tyckte hon att det luktade underbart, det passade så bra med Göran. De hade ätit paella med husets röda vin och skrattat mer för varje klunk de drack. Maj-Britt hade aldrig skrattat så mycket i hela sitt liv. När hon tänkte närmare på saken hade hon nästan aldrig skrattat. Inte förrän nu. Göran var så rolig och såååååå romantisk. Han hade tagit hennes hand över bordet och tittat djupt in i hennes ögon.
”Du är vacker som en nyutsprungen solros”, hade han sagt. Där och då hade de drunknat i varandras ögon tills servitören kommit och frågat om de ville ha dessert.
”Ja”, hade Göran sagt. ”Var vänlig och kom med räkningen.”
Själva desserten hade de intagit på den blommiga soffan på Maj-Britts kontor efter att ha smugit in genom ytterdörren, Maj-Britt hade tyckt sig skymta Donna bakom dörren till köket och anat sig höra ett fniss men så kommit fram till att hon nog hört fel.
Första akten följdes av andra akten och när den var överstånden hade Maj-Britt kysst den halvt medvetslöse Göran på munnen och frågat:
”Hur kan du älska så fantastiskt?”
”Mmmm… jag har sparat i femtio år.”
På grund av nattens vaka var Maj-Britt alltså trött men hon plockade lydigt fram kameran och kopplade på teleobjektivet.
Färden gick genom villaområdet men istället för mot centrum styrde Jonas ut ur staden. En halvtimme senare körde han in på en åkerlapp bredvid en skogsdunge och parkerade bland ett tiotal andra bilar.
”Vad fan är det här?” sa Sylvia. ”Vad ska vi göra?”
”Jag kör förbi”, sa Lilian. ”Vi kan inte stanna här. Han får inte känna igen oss.”
Ett hundratal meter längre fram körde hon in på en skogsväg och stannade motorn. Hon och Sylvia diskuterade en stund om vad som var bäst att göra och de kom fram till att de skulle gå ur bilen och smyga fram till de parkerade bilarna och försöka få syn på Jonas och vad han gjorde där. Nu var de, förutom Maj-Britt som inte verkade bry sig särskilt mycket längre, övertygade om att vad Jonas än var ute på så var det nog inte otrohet det handlade om utan något annat.
”Det kan vara team-building”, sa Lilian. ”Det fick vi på varuhuset åka på. Vi var på en bondgård. Där fick vi rida på suggor och bada i tunnor och berätta om våra rädslor och ramla bakåt i varandras armar och berätta om våra …”
”Ja, ja. Men håll käft nu. Han kan höra oss.”
De tre kvinnorna ställde sig bakom ett buskage av björksly. I skogsranden framför de parkerade bilarna syntes ett dussin karlar, de var alla klädda som Jonas och följaktligen gick han inte att skilja från dem. Men Maj-Britt lät kameran svepa över männen och i linsen fick hon så syn på Jonas. Det var ett bra teleobjektiv hon hade, vårtan på vänstra sidan av hans näsa syntes mycket tydligt. Hon tänkte att männen nog var på något militärt för de hade alla gevär i händerna och såg mycket grymma ut på grund av inte bara hjälmarna som de nu tagit på sig utan också på grund av cyklopformade glasögon.
”Det är något jävla krig på gång”, viskade Sylvia.
Männen ställde upp sig i två grupper och den ena sprang in i skogen. Den andra började efter en stund att med höjda gevär jaga den första.
”Nu får vi dra, det är livsfarligt här”, sa Sylvia. Men innan hon hann vända sig om för att gå tillbaka till sin bil klafsade det till i buskaget framför dem och för några sekunder trodde hon att det var hennes eget blod som stänkte på hennes blommiga klänning. Sedan sa hon med förvåning i rösten:
”Det är färg. De skjuter med röd färg på varandra. Karlar är inte kloka. Leka krig! Snacka om aggressioner.”
”Han kanske bara vill veta vad han talar om”, sa Maj-Britt. ”Han skrev om det i nya manuset, att män inte skulle vara så aggressiva utan borde vara mer som kvinnor. Det är nog bara research.”
”Fan vet.” Sylvia ruskade sitt hårsvall men sa inget förrän de satt i bilen igen.
”Ett är säkert, här är inga kvinnor han kan knulla med som vi kan fota, lika bra vi åker hem.”
Maj-Britt somnade genast i baksätet och resten av hemfärden tillbragtes i tystnad. När de kom hem till huset på Strandvägen 38 bestämde Sylvia att de genast skulle ha möte i köket och vid varsin kopp kaffe. Donna anslöt och Sylvia plockade fram grädden och whiskeyn och var så anfäktad att hon hällde en skvätt av den senare i sitt eget kaffe, grädde hade hon aldrig tyckt om. Sedan diskuterade de vidare om hur de skulle sätta dit Jonas.
”Vi måste fota honom med en kvinna”, det är det enda som funkar”, sa Sylvia. ”Sedan skickar vi fotot till tidningarna.”
”Nej”, sa Maj-Britt som också styrkt sig med lite whiskey. ”Tidningar är gammalmodigt. Vi ska lägga ut bilderna på Facebook. Det kommer att göra susen.”
Efter att Maj-Britt förklarat Facebooks enorma potential för att sprida bilder på alltifrån rosévinsglas till kattungar förstod Sylvia fördelarna med detta media. Men ändå återstod frågan hur de skulle kunna haffa Jonas på bar gärning.
Donna som suttit med sänkt huvud och verkat sova sedan hon svept sitt kaffe satte sig upprätt och skrockade:
”Om inte Muhammed kan komma till berget får berget komma till Muhammed. Jag har en idé.”
”Kör loss, lilla morsan! Vad tänker du på?”
”Jag tänker på Ben.”
”Vad då? Förklara vad du menar.”
Donna förklarade, med några utvikningar.
”Ni kan inte ana hur naturtrogna lösbröst det finns nuförtiden, det är tack vare den välsignade plasten, annat var det på min tid i Rio. Man kan ha plast till så mycket …”
Det blev Donnas uppgift att kontakta Ben för att man först av allt ville ta reda på om han var med på att genomföra det de tänkte sig.

Måndag morgon fick man oväntat besök på Strandvägen 38. En ungefär trettio år gammal man ringde på dörren och det var Sylvia som öppnade. Han var det mest rosenkindade hon någonsin hade sett. Hon kom att tänka på Säfstaholmsäpplen nyss nedfallna på en mjuk gräsmatta och på blåklint och kamomill i en kornåker. Han hade mycket klarblå ögon och kortklippt halmgult hår.
”God dag och Guds frid i stugan.” Rösten var som niveakräm och Sylvia såg frågande på honom från topp till tå och upp igen, vem var denna varelse? Sedan såg hon den vita kragen runt hans hals. Det var en präst som stod framför henne.
Anton Myrén hade använt sitt hittills trettioåriga liv till att försöka få ordning på tillvaron, försöka förstå den och katalogisera den och det i syfte att begripa sig på den. Vad var rätt och vad var fel? Vad var ont och vad var gott? Varför? var det ord som hela tiden snurrade i hans huvud ända från det att han satt tyst i ett hörn på dagis och i en halvtimme kunde fundera över en legokloss utseende, något som bekymrat både dagisfröknarna och hans ömsinta mor. Funderandet hade fortsatt upp genom skolår och in på prästseminariet där Anton varit övertygad om att alla svar skulle finnas, bara han ansträngde sig för att förstå och lära. De första åren i utbildningen till att bli präst, hade varit svåra. Men sedan han en morgon vaknat och sett det stora felet, påståendet om ondskans existens, hade allt klarnat. Om inte ondska fanns skulle allt bli så mycket lättare att få ihop och förstå. Plötsligt mindes han Bamsetidningen och insåg att det var i den sanningen formulerats och inte i Bibeln. Precis som Vargen hade Djävulen haft en taskig barndom och om bara alla fick tillräckligt med kärlek skulle allt som var obegripligt försvinna och harmonin skulle falla över världen. Ett annat resultat som då skulle följa var att alla insåg att det bara finns en enda Gud och att frågan om olika gudar då skulle vara överflödig att kiva om.
Han presenterade sig med en framsträckt mjuk och lite klibbig hand.
”Anton Myrén, komminister i Helige Andes kyrka. Jag kommer för att tacka för de fina altaruppsatserna, nu när jag förstått att vi fått en ny blomleverantör. Jag har sällan sett så vackert arrangerade blommor.”
”För all del”, sa Sylvia och tänkte att hon skulle gjort slag i saken med en blomsteraffär för länge sedan. Hennes samvete kröp dock upp till ytan och hon sa:
”Ska sanningen fram så är det vår duktige praktikant som gjort arrangemangen. Men tack ändå, det var roligt att höra.” Hon var på väg att stänga dörren när hon mötte Anton Karlssons ögon och insåg att de inte bara var kornblå utan också hade ett bedjande uttryck som hon misstänkte aldrig försvann. Prästen vädjade sig fram genom livet och kunde säkerligen locka folk till kyrkan och till tro bara för att de tyckte synd om honom och ville göra honom glad.
”Du kan komma in och titta om du vill”, sa hon och prästen lyste upp i ett leende. Hon ledde honom förbi förmakets öppna dörr och hörde honom mumla något om vilket fantastiskt allaktivitetshus det var och att sådant i sanning gladde Gud. Sylvia ryckte på axlarna och sa inte emot, så som man bemöter små barn eller dårar, det är ingen idé att gå i svaromål.
De kom in i orangeriet. Det var nu fullt utbyggt. Längs en av sidoväggarna stod stora gröna växter i krukor, den andra var indelad med hyllor där det stod olika blommande fönsterträd, en av hyllorna var helt vikt för orkidéer. Längs kortväggen ut mot trädgården fanns andra hyllor vars innehåll var små krukor där frön var satta för att växa upp till plantor som sedan skulle planteras ut i växthuset. Sylvia hade redan bestämt att försöka få kontrakt med en livsmedelsaffär för att bli av med den förväntade mängden tomater och gurkor. Längs den kortsida som vette mot själva huset löpte en hög arbetsbänk med vask. En av Achims första och självpåtagna uppgifter, hade varit att få ordning och reda på denna bänk. I ena änden arrangerade han blommor, i den andra hade han jord och krukor som han planterade frön och plantor i. Där fanns också ett hörn från vilket han sorterat bort vattenkannor och krattor och sedan sopat rent, där lade han ut sin bönematta efter att via gps:en på sin telefon ha hittat riktningen mot Mekka. Det var kusinen som gett honom bönemattan innan de skildes åt, det var också han som talat om för Achim att han var muslim och visat honom hur han skulle be. Det var inte mer märkligt än allt annat som Achim förstod att han glömt bort.
Achim höll nu på med ett blomsterarrangemang avsett för en jordfästning senare under dagen, en stor bukett till kistan, och stod med ryggen åt Sylvia och prästen. Han visste inte vad det var att vara lycklig men sedan han börjat i KLK Blomsteraffär hade han känt sig tämligen tillfreds. Han hade en uppgift som fick dagen att gå och han uppskattade att blommorna var tysta och inte pratade, han visste inte säkert varför han inte tyckte om människor och prat, men så var det. Nu märkte han Sylvias närvaro och han vände sig om och fick hälsa på en liten rosig man med det uttryck i ögonen som Achim mött så många gånger sedan han kom till Sverige. Det handlade om det svenskarna inte sa direkt ut utan sa med ögon, kroppsspråk och i förtäckta ordalag. Att han kunde vara lugn, man begrep att han inget visste, inget kunde och att det var mycket synd om honom men nu skulle han få lov att också tycka synd om sig själv och att man tyckte att han var så gullig och spännande med annorlunda maträtter och att man minsann tyckte att han var lika fin som man själv var. Achims kusin hade lärt honom att hantera det, kusinens sista ord till Achim innan han flög vidare till Kanada med alla guldlänkar, hade varit att Achim skulle spela så hjälplös som möjligt.
Kristprästen var översvallande. Achim nickade och log, svenskarna ville att man skulle nicka och le. Prästen pratade på och Achim brydde sig inte om att lyssna, han visste själv att hans blomsterarrangemang var fina men visst var det roligt med beröm. Men det var så med svenskarna att de berömde för allting, man visste aldrig om de menade vad de sa. Som när ett litet barn ges beröm för att det bajsat i pottan. Prästen log välvilligt och tog upp en ask halstabletter ur fickan, antagligen de som fick hans röst att låta som salva ur en tub, tänkte Achim. Men prästen fumlade och tappade asken, den for in under arbetsbänken, under den plats där en stor benjaminfikus i kruka var ställd för att bli omplanterad.
Achims huvud krockade med prästens huvud när båda dök ner för att plocka upp asken. Prästen rullade runt men satte sig strax på rumpan på golvet och log lika välvilligt som tidigare. Achim som hade hårdare skalle fullföljde dykningen under bänken och fick tag i asken. Hade inte prästen i samma ögonblick rest sig upp och för att kunna göra det tagit fatt i fikusen, skulle inget ha hänt. Men fikusen for ner från bänken och rakt på Achims skalle.
En liten stund senare vaknade Achim till av att prästen och Sylvia stod lutade över honom. Bakom dem stod Donna med sitt upp och nedpå vända kvastskaft i högsta hugg.
”Hur går det? Vilken jävla smäll”! sa Sylvia.
”Vi måste nog ringa på ambulansen”, sa prästen.
”Inte fan heller, nu är han ju vaken. Det blöder inte.”
”Jag mår bra”, sa Achim och satte sig upp. Han kände sig lite yr och insåg att han inte skulle kunna resa på sig än.
”Här har du lite kaffe!” Achim tog emot muggen som Donna räckte honom. Det var ett gott och starkt kaffe toppat med en klick vispgrädde. Han kände sig genast bättre och reste sig upp.
”Jag måste skynda mig, blommorna ska hämtas om en stund”, sa han. Prästen svassade oroligt omkring men Achim vände sig mot bänken och började jobba. I ögonvrån såg han prästen plocka upp de nu utspridda halstabletterna och hur han slängde dem i soptunnan vid ingången. Sylvia bjöd prästen på de blå halstabletter hon förbjudit Achim att smaka. Och sedan fick prästen också en mugg kaffe av Donna. Han gick fram till Achim och sa att han var välkommen till kyrkan. Innan han egentligen förstod att han talat och vad han sa, svarade Achim:
”Man! Jag är muslim. Du är kristpräst i en kristen kyrka. Jesus, du vet.”
”Det gör inget, Guds hus är öppet för alla. Om du vill kan jag bära ut krucifixet om det stör dig. Allahu akbar som vi börjat säga på syföreningsmötena varje torsdag klockan tre. Är du intresserad av att sy? Eller virka och sticka? Inte det, nå vi har goda kanelbullar.”
Achim koncentrerade sig på en vit lilja och prästen klappade honom på axeln innan han fnittrande följde Donna in i huset. Men Achim kände sig chockad. Inte av det prästen sagt utan för att han plötsligt mindes något från sitt tidigare liv. Minnet var suddigt i kanterna men själva kärnan var tydlig. Han hade varit talskrivare åt Mohammed Said as-Sahaf. I sitt tidigare liv hade han arbetat med ord. Och han hade varit spion. Slaget i skallen hade fått honom att minnas.
Sylvia kom fram till Achim och sa:
”Du kan lägga dig en stund när du är färdig, om du är trött menar jag. Det var en jävla smäll du fick.”
Achim gillade Sylvia, hon svor lika mycket när hon talade med honom som när hon talade med alla andra.

Om Sylvia hade sett den scen som följde när Anton Myrén kom tillbaka till kyrkan så skulle hon ha blivit strålande lycklig. Hon skulle ha tänkt att hon inte levt förgäves, att hon genom sitt framtagande av Ejakulatio vera hade gjort något stort för mänskligheten eftersom främjandet av kärlek är den allra godaste gärning som kan göras på denna jord. Och då skulle hon ha förstått att hennes idéer om att sprida Ejakulatio vera över planeten inte bara skulle ge som resultat att kärleken ökade, vilket var hennes mål, utan också att krig och elände skulle minska för alla skulle vara upptagna med att älska.
Anton hade alltid varit blyg för det motsatta könet. Det var inte det att han tänkte särskilt på sjätte budet, modern som han var betydde inte äktenskapets helgd och sex enbart inom äktenskapet, så mycket längre. Nej, han hade aldrig vetat vad han skulle säga till kvinnor. Prästkragen gjorde det inte lättare. Rollen som präst spred en sådan respekt kring sig, trots att han gjorde vad han kunde för att gå omkring i jeans och en t-shirt med texten ”Digga Jesus”. Kvinnor såg honom som präst, inte som man. Han hade tänkt att det kanske berodde på att de trodde att han tyckte fysisk kärlek var syndig och skulle se på dem som mindre respektabla än den jungfrufödande Maria. Trots att Anton gärna ville hjälpa till att uppfylla jorden med den gamla vanliga metoden för barnalstring.
Men nu när han kom in i kyrkans såg han någon stå framme vid altaret och pyssla med en blomsteruppsats. Det var diakonen som också var körledare, kören skulle öva på kvällen. Diakonen hette Lisa och var, trodde Anton, cirka tjugofem år. Ung, idealistisk och engagerad. Hon var mycket smal, mycket lång, säkert en och åttiofem, och hade långt mörkt hår kammat i mittbena. Och nej, hon var inte lika vacker som statyn av Maria, det var något avlångt och kantigt över Lisas ansikte. Men just i denna stund, när Anton kom in i kyrkans dunkel och såg henne stå där – hon fångade en solstråle som sken in genom fönstret i koret och den fick henne att glänsa – tyckte han att hon var slående attraktiv. Anton började tänka vissa tankar och det bultade lite här och var. Han gick fram till altaret.
”Hej! Är du här och jobbar?”
Lisa vände sig mot honom och log lika blygt som hon brukade. Anton tyckte hon var lika åtråvärd som Miss Universum.
”Hur går det med kören?”
”Oh, det går bra. Vi ska öva in lite gospelsånger ikväll.”
”Utmärkt… öh…öh… smakar det med en halstablett.”
”Tack! … Den var god.”
”Ja, den liksom klarar halsen. Kan nog vara bra när du ska sjunga. Du har en mycket vacker röst.”
”Tack!” Lisa sänkte blygt blicken mot sina fötter. Anton svalde, stammade lite och sa så: ”Inne i sakristian har jag några noter jag hade tänkt att visa dig. Har du tid att titta?”
”Ja, gärna”, sa Lisa lycklig över att Anton var så pratsam, hon hade varit hemligt kär i honom i ett halvår, ända sedan hon började i församlingen.
I sakristian fanns en bänk längs ena väggen. Där fanns ett bord. Det enda lilla fönstret satt högt upp i kyrkmuren. Anton tände ett stearinljus som stod på bordet och det spred ett varmt sken. Sedan gick det som det gick. Bänken var för smal så det fick bli på bordet.
Så kom det sig att för både Anton och Lisa blev en sakristia sinnebilden av sjunde himlen och denna deras förening var inledningen på ett långt förhållande som resulterade i åtta barn.

Majkvällen var för varm för att tända en brasa när KLKs personal samlades i salongen för att avsluta dagen med champagne och planering. Med dem var Achim, det var Donna som tyckt att han lika gärna kunde få ett rum i huset, när han nu ändå var där varje dag och han hade gärna lämnat den lägenhet i förorten som han delade med sjutton andra irakiska män. Han avböjde champagne eftersom han visste att hans religion förbjöd rusdrycker. Slicker hoppade upp och lade sig i hans knä och då kvinnorna inte verkade bry sig om honom somnade Achim efter att först ha druckit en mugg av Donnas goda kaffe. Han tyckte att Donna var snäll och fäste sig inte så mycket vid att hon nöp honom lite varstans där hon kom åt.
Det var Maj-Britt som förde ordet. Hon satt med datorn och visade vad hon åstadkommit.
”Här är Facebook och jag har gjort en sida åt KLK. Med allt vad vi erbjuder kunderna och vilka vi är. Så får folk gilla oss och ju fler som gillar desto mer folk dras till sidan. Sedan kan de skriva kommentarer och vi kan svara på dem.”
”Vad ska de kommentera?” undrade Sylvia och tände en cigarrett.
”Vi ska lägga ut en post, det heter post när man skriver något eller visar en bild, varje dag. Gärna på mat eller katten eller något sådant. Fast vi har ju ingen katt… Det måste i alla fall vara sådant som alla kan gilla. Då trycker de på en knapp kan man säga och det heter likes på engelska. Får man många likes är man populär.”
”Vi kan skriva att Jonas-kalla-mig-Jonte är ett rövhål”, sa Sylvia belåtet.
”Nej! Det kan vi inte!” Maj-Britts röst lät bestämd. ”Det måste vara något trevligt. Det är inte alla som begriper vilken skit Jonte är och då kan de tycka synd om honom och ta hans parti.”
”Så det vi ska skriva är typ fred på jorden och sådant. Hur ska vi då kunna ta hämnd?” Sylvia lät besviken.
”Ja, ungefär så.”
Lilian lade sig i samtalet:
”Hämnden får komma sedan, förstår du. När vi fått tillräckligt många följare, sådana som läser vad vi postar och gillar det. Då kan vi slå till med full kraft mot honom. Och Tomas. Och andra skitstövlar kanske. Siv berättade för mig om några av dem.”
Maj-Britt släppte plötsligt datorn och stirrade på tv:n i hörnet, de andras blickar drogs också dit.
”Va fan? Det är ju Jonas-kalla-mig-Jonte”, sa Sylvia uppbragt.
Och ja, det var verkligen Jonas Svenssons ansikte som fyllde tv-rutan. Väl studiosminkad, med kammad hästsvans, slipprigt leende och klädd i en mörkblå murarskjorta med vita ränder. Han satt i en lindblomsgrön fåtölj med en dito soffa bredvid sig och ett litet bord med diverse papper framför sig. Ljudet var avstängt och kvinnorna såg hur hans läppar rörde sig i tal. Lilian sträckte sig efter fjärrkontrollen och tryckte upp volymen.
”Vi har gäster i studion idag”, sa Jonas. ”Det är Åke och Birgitta Bolledick som har problem i äktenskapet. Välkomna hit!”
Ett medelålders par stegade in, satte sig i soffan och såg nervösa ut, särskilt Åke verkade mycket obekväm till mods och han skruvade på sig. Han var klädd i mörka byxor och ljus skjorta och över den en randig slipover. Han var av medellängd, hade grått hår med en liten flint på hjässan, ett runt ansikte med tunna läppar, irrande ögon och en tydlig kalaskula på magen. Birgitta hade kort grått hår och var klädd i något obestämbart svart av tälttyp.
Lilian sträckte sig efter Donnas tv-tidning och bläddrade fram dagens tv-program och läste sedan högt:
”Ikväll är det premiär för Sveriges doktor Phil, Jonas Svensson, psykolog och terapeut. Han tar emot gäster i studion och lyssnarna kan också ringa in och fråga om sina problem.”
”Ssscchh för fan, jag vill höra”, sa Sylvia.
Jonas sammanfattade Birgittas och Åkes problem. De hade brist på lust i äktenskapet och var trötta på varandra. Speciellt Birgitta var trött på Åke och sa att han var oromantisk. Birgitta var socialsekreterare och Åke var kamrer på en bank.
”Hur känner du när Åke ligger bredvid dig i sängen på kvällen?” frågade Jonas Birgitta.
”Som att han är så tråkig.”
”Är du tråkig Åke?”
Åke vred sig och hummade och sa till sist ja. Och så fortsatte rättegången mot honom en stund tills Jonas tog farväl av paret och istället tog emot ett tittarsamtal. Den kvinna som ringde hade problem med sin svärmor. Men KLK Coachings medlemmar slutade lyssna när Maj-Britt med ett triumferande utrop sa:
”Här! Bolledick är ett ovanligt efternamn och jag slog upp det på nätet. Jag har Åkes mobiltelefonnummer och nu tänker jag skicka ett sms till honom med adressen till vår hemsida. Han skulle behöva lite av dina blå piller, Sylvia. Vi måste göra allt för att få kunder.”
Ingen sa emot Maj-Britt och ingen hade väntat mer än högst en telefonbeställning av Ejakulatio vera som resultat av Maj-Britts sms, men detta sms skulle visa sig få ytterligare konsekvenser som ingen av dem kunde ana.
”Jag har en idé!” sa Lilian sedan. ”Programmet är en gång i veckan och vi måste se till att komma med i det. Bara vi sitter i studion i direktsändning, har vi chansen att klämma åt honom.”
”Men hur ska vi nå dit?” frågade Maj-Britt.
”Vi får vänta tills vi tänkt ut något bra. Vi måste hitta på något riktigt bra problem så att han väljer ut oss. Vi kan förklä oss så att han inte känner igen oss förrän vi börjar avslöja honom.”
En stunds tystnad följde när alla tänkte intensivt. Man beslöt sedan att alla närvarande skulle överväga problemet och försöka komma på någon riktigt bra anledning att vara gäst hos Jonte.
Försommaren gled in över Strandvägen 38. Den vildvuxna trädgården lyste av späd grönska och syrenerna blommade. Solen värmde och gav liv inte bara åt växter, den hettade också upp frusna vintersjälar och gav energi och kraft till KLK Coaching, vilket verkligen behövdes. Det fanns så mycket att göra. I växthus och orangeri arbetade Sylvia och Achim sida vid sida från tidig morgon till sena kvällen med plantor och blomsterarrangemang. Sylvia var lycklig, hon hade också köpt en liten skåpbil och brukade själv leverera blommorna till Angelique eller direkt till en kyrka. Sylvia gick bland blommorna och ägnade tankarna åt hur hon skulle förföra Angelique, det var ingen brådska och hon ville komma på något bra, något oväntat och romantiskt.
Även Achim gick i sina tankar och de blev fler och fler ju mer han mindes. Han hade varit en ordens man, han hade skrivit tal. Det hade varit tal fyllda av många ord som svävat likt ballonger fyllda av luft, svävat ut över landet och lyft dem till osanningens sfärer. Han saknade inte denna tillvaro men tyckte att den hade varit meningsfull i så måtto att nere vid markytan var tillvaron absurd och obegriplig men i hans vackra ordvärld högt ovanför hade obegripligheten fått en klädsel av ord som lät bra. Om ingen ändå fick lov att säga det som var sant, var det bättre med den ultimata lögnen och så tro på den. Achim försökte komma på vilken titel han hade haft som anställd hos Mohammed Said as-Sahaf men lyckades inte minnas. Då kom han själv på en titel han tyckte passade mycket bra både på hans tidigare liv och det han sysslade med nu. Han var en absurdolog, en som begrep att han inte begrep någonting, en som dessutom försökte göra allting obegripligt, om så den enklaste sak gick den att krångla till intill oigenkännlighet. Först när världen var totalt oförklarlig fick den en mening för en absurdolog.
Det var i varje fall en sak som Achim var glad att slippa. Han kom ihåg att han i Irak hade haft fyra fruar och att det hade varit ett helsicke att göra alla nöjda. Alla fyra hade tjatat på honom, alla fyra hade skrikit åt honom, alla fyra hade försökt att manipulera honom med tårar. Han var färdig med kvinnor, nu hade han ändå en själsfrid i detta dårhusens dårhus som kom av att bland andra dårar behöver inte en dåre känna sig dåraktig. Bland det bästa var att fika med Donna. Hon kom ut i orangeriet med kaffe till honom och så satt de på varsin pall vid arbetsbänken. Han sa inget, Donna hörde dåligt och han orkade inte skrika åt henne. Istället var det hon som höll långa osammanhängande monologer om Rio, om flickor och om diverse män. Det förnöjde Achim just för att han inte begrep ett dugg av vad hon sa. Det var så härligt att inte begripa. Efter fikastunderna kände han sig stärkt och fortsatte med sitt arbete.
Olle hade fått mer arbete på Strandvägen 38. Achim var sysselsatt med växter och blommor nu på våren när allt skulle planteras. Men Sylvia hade bestämt att trädgården skulle röjas från förvuxna träd, sly och ogräs, det fick Olle göra. Han fick börja med att med sin motorsåg såga ner fem stora björkar som växte längst ner i trädgården. När träden låg på marken kvistade han dem och sågade stammarna i lagom vedträdslängd. Sylvia kom för att inspektera och han kliade sig i huvudet och drog i hängslena på snickarbyxorna som spände över buken och sa:
”Jag får hugga stockarna till vedträn.”
”Ja, ja”, svarade hon. ”Men först får du klippa ner häcken mot gatan och sedan är det bäst att först hyra en kärra och frakta bort riset.” Olle sa ja, Sylvia bestämde och han gjorde som hon sa eftersom hon betalade bra.
En tidig morgon stod plötsligt en man i orangeriet, han stod vid den öppna dörren ut mot trädgården och verkade ha gått in bakvägen genom trädgården via den grind som Olle huggit fram. Sylvia kände genast igen honom. Det var Åke Bolledick från Jonas tv-program. Han log trevande och sa:
”Jag vet inte om jag har kommit rätt. Jag läste en hemsida, KLK Coaching och är intresserad av ert naturmedel. Naturligtvis kunde ni skickat men jag hade ändå vägarna förbi…”
”Självklart”, sa Sylvia. ”Vi har en provförpackning på tre tabletter att testa med. Etthundraåttionio och femtio. ”
”Då ska jag be att få en sådan.” Åke försökte se obesvärad ut genom att fästa sin flackande blick i marken. Han var mycket generad och mest av allt rädd för att Birgitta skulle få veta vad han gjorde. Hon hade insisterat på att de skulle gå i parterapi hos Jonas och han ville inte men hade varit tvungen att gå med på det för husfridens skull. Han visste att han var tråkig, torr och ful men att Birgitta ändå inte velat ha sex även om han varit annorlunda. De blå pillrena hade han tänkt att testa ihop med en liten söt änka som var hans kund på banken och som alltid tittade så rart på honom. Han ville i varje fall försöka innan han blev totalt kastrerad av terapi. För just där i tv-studion hade det uppstått ett lite rebelliskt embryo inom honom. Han ville göra uppror, han ville inte längre vara slagpåse för Birgittas bitterhet, men han visste inte om han skulle lyckas. Han var trött på allt. Trött på att vara hemma, trött på att vara på jobbet.
Sylvia kom med en liten vit burk med en mycket vacker etikett som föreställde en blå blomma med höga berg i bakgrunden. Åke fumlade fram sin plånbok och lämnade två hundrakronorssedlar.
”Det är jämnt”, sa han och vände sig om för att gå men blev stående och tittade ut mot trädgården. Sylvia såg åt vilket håll hans blick gick och en idé föddes inom henne.
”Ja, det där är en av våra behandlingar”, sa hon. ”Vedhuggning. Bra för muskler och bra för själen, en form av meditation som man forskat mycket på i Kina där metoden sedan länge kallats Fi tjong och meningen är att trädens kraft ska föras över i människans inre medvetande via det psykologiska övergångsobjektet yxan. Trehundrasjuttio kronor för en timmes huggning.”
Åke stod tyst och tittade på den enorma högen av korta björkstockar som Olle hade kastat upp längst ner i hörnet av trädgården. Olle hade fått dit en huggkubbe men inte börjat hugga, Sylvia hade tidigare bestämt att Achim skulle göra det. I huggkubben var yxan fäst och den pekade rakt ut med sitt skaft, som om den fångats mitt i ett hugg. Åke sa tvekande:
”Det ser inte ut som om ni har några kunder nu…”
”Nej, det har vi inte. Just den behandlingen har också nyss startat efter vintersäsongen.”
Lite mer tvekande från Åkes sida innan han tog sig samman och sa att han kanske kunde få en behandling här och nu vilket Sylvia sa ja till. Han kunde börja hugga ved och hugga så länge han ville. De kunde göra upp räkningen sedan.
Åke gick med raska kliv ner mot vedhögen. Han drog yxan ur kubben och tog en vedstock som han satte på huggkubben. Sedan höjde han yxan och tjoff!, han hade tagit i så hårt han förmådde och yxan klöv stocken i två delar. Åke tog upp den ena och klöv den ytterligare. Han visslade en stump. Alla år vid skrivbordet flöt bort, alla år av ängslighet, av tvivel och osäkerhet, alla siffror han någonsin ordnat i kolumner. Det här var något annat än siffror och kontor. Och han hade tillräckligt med kontanter för att hugga i flera timmar, förresten tog förstås KLK Coaching kreditkort så han tänkte inte oroa sig över en sådan petitess som kostnaden.

Manuelo hade sådana stora planer, han var en rar gosse som studerade till läkare och han var mycket glad över tillskottet till studiemedlen, den summa Donna smög till honom varje kväll. Mellan kunderna satt han med sina böcker och lärde sig till exempel varenda liten muskel i människokroppen. Han hade visat Donna sina böcker och nog hade hon vetat att det fanns många okända muskler att utforska, men hon var ändå imponerad. Men när hon en dag kom upp med Coca-Cola, som var det enda han drack, fann hon honom över böckerna. Han tittade upp på henne och sa:
”Jag orkar inte mer, jag måste ha hjälp.”
Donna strök honom över hans blanka bakåtkammade svarta hår och iakttog boken han hade framför sig på bordet. Det var en massa siffror i den. Manuelo sa:
”Jag måste jag plugga till farmakologitentan och har ringt hit två kompisar. Du vet Donna, tre damer om dagen klarar jag, i värsta fall sex, men inte om jag måste plugga samtidigt och ja, här blir ju mer och mer kunder.”
”Vad är det för kompisar?” undrade Donna.
Istället för att tala visade Manuelo bilder från detta som hette Facebook för henne, han sa att hans kompisar Simon och Amir också studerade till läkare och också ville utöka studiemedlet. Hon nickade gillande och sa:
”Det klart att ett bra etablissemang måste ha lite att välja på och gossarna ser ju rara ut, den ene är kanske lite ljus men det finns ju de som gillar sådant. Men jag vet inte hur jag ska lösa det med Sylvia. Jag måste tänka.”
Donna satte sig på en pall bredvid Manuelo och medan han klottrade i sina böcker kom hon på en lösning. Hon hade i början smugit in Manuelo via brandstegen till gavelrummet men hon hade insett att det inte gick i längden. Därför hade hon presenterat Manuelo för Sylvia och de andra kvinnorna och sagt att han skulle komma en gång per dag för att ge henne massage. Men det hon räknat ut nu var ännu bättre.
”Jag ska hyra ut rum. Det får Sylvia finna sig i. Jag kan säga att det är till fattiga studenter. Du kan flytta in här, och dina vänner också.”
”Det är ok för mig.”
Det ringde på dörren i entrén och Donna gick ut till trappavsatsen. Hon hörde Sylvia säga något och strax stod hon nedanför trappan och ropade uppåt: ”Lilla morsan, det är några här som söker Manuelo.”
”Skicka upp dem”, skrek Donna tillbaka.
De två männen kom uppför trappan och inne på rummet såg de lite förvånade ut när den väldiga gamla kvinnan klämde och nöp lite i dem för att sedan nicka gillande.
”Jag gör i ordning rummen här bredvid, ni kan flytta in i eftermiddag. Och så lämnar jag åt Manuelo att sätta in er i arbetet.”
Donna fnissade och lämnade dem. Det var inte riktigt som i Rio, inte än, men det var allt på god väg att bli ett riktigt bra etablissemang. Nu måste hon se till att få hem mer Coca-Cola till pojkarna.
Även Lilian och Maj-Britt hade mycket arbete. Kunderna droppade in den ena efter den andra även om Facebook till Maj-Britts förvåning inte gett så mycket som hon hoppats. Istället verkade vetskapen om KLK´s existens spridas genom mun-mot-mun-metoden. Fler och fler kvinnor dök upp för behandling och när hon behandlat Siv Karlsson för andra gången förstod Maj-Britt att Siv var navet i ryktesspridningen. Siv hade berättat för några väninnor som sedan gått på behandling och dessa hade i sin tur tipsat andra om KLK och i början av juni hade firman fullbokat från klockan nio på morgonen till klockan tre på eftermiddagen. Maj-Britt och Lilian, eller Leila Li som hon också börjat kalla sig själv, tyckte det var roligt men Sylvia knorrade ibland över att alla kunder hindrade dem från att jobba på sin hämnd. Då försäkrade Maj-Britt att hämnden skulle komma på något sätt, hon hade på biblioteket lånat en bok om att spå i kort och hade blivit riktigt duktig på det. Korten spådde framgång och Nemesis var hjärter ess som hela tiden verkade komma överst i högen. Allt skulle ordna sig sa hon.
Maj-Britt hade heller aldrig varit lyckligare än nu. Hon hade en uppgift i livet, hon betydde något. Och hon älskade. Göran sa att han hade sparat i femtio år och när hon tänkte efter tyckte hon att hon också gjort det, sparat all sin inneboende förmåga att älska. Det enda smolket i bägaren var att Göran nog hade ett bekymmer som han inte ville delge henne vad det var. När de var tillsammans var Maj-Britt övertygad om att han var den rätte och att han kände samma sak för henne, men trots att han någon gång antytt att de skulle dela sina liv, hade han ännu inte gjort något försök att fria. Det var som om något höll honom tillbaka. Hon var säker på att han inte var gift och inte heller trodde hon att han hade en annan kvinna. Kanske var det något med hans jobb, tänkte hon. Att han kanske var så gammalmodig att han tyckte att han tjänade för lite för att gifta sig. I så fall skulle hon ta det ur honom och påpeka att hon var en modern kvinna som kunde försörja sig själv.
Göran hade verkligen stora problem. Olga hade börjat att ringa honom på jobbet, nog så irriterande men det stora problemet var att han på lördagar och söndagar när han var med Maj-Britt, skyllde på att han jobbade övertid, skulle på konferens eller på utbildning. Han tyckte själv att han var bra på att ljuga för Olga, han hade haft femtio års övning i denna överlevnadsmekanism, men eftersom Olga ville veta exakt var han var varje minut och kunde ringa när som helst tvingade det honom till nya höjder i lögnens konst. Det hade varit enkelt att koppla jobbtelefonen till sin mobil, då kunde han svara var han än var. Lite knepigare blev det på helgerna och framför allt helgnätterna. Två konferenser eller utbildningar med övernattning på hotell i rad kunde hon tro på, men inte tre.
”Är det många kvinnor med där på hotellet. Akta dig. Du blir full och de lurar dig.”
”Ja, ja, mamma. Det är bara ett gäng elektriker som ska lära sig nya kopplingsscheman. Inga kvinnor.” Men Olga hade tagit för vana att när han än kom hem, lukta på hans kläder.
”De luktar parfym! Var har du varit?”
”Jag har nog bara haft jackan hängande i garderoben och så är det någon kvinna som hängt sin jacka bredvid min. Oroa dig inte, mamma.”
Vardagskvällarna när han var hemma var ett enda långt tjat och Göran skulle ha satt i sina öronproppar om det inte varit för att det skulle ha renderat honom ännu mer skäll. Han försökte stå ut, han tänkte på gäss som vattnet rinner av, han tänkte på stormbyar som blåser över och annat sådant för att förringa sitt lidande. Men när han för tredje gången smitit iväg direkt efter jobbet en fredag kväll, stängt av sin telefon och inte dök upp i lägenheten förrän måndag eftermiddag, stod Olga parat och öppnade dörren för honom. Kålsoppadoften spred sig ut på svalen. Men han blev inte insläppt. Olga var klädd i en röd bomullsklänning med små vita blommor och höll sina bastanta armar i kors över den yppiga barmen. Hennes min under det grå permanentade håret var bestämd och munnen i det fyrkantiga ansiktet hopknipen, käkmusklerna spända och ögonen stint stirrande. Göran kom att tänka på en ladugårdsvägg han sett på ett klientbesök några dagar tidigare, en bonde som ville ha starta-eget-bidrag till att konservera älgskit som han skulle sälja till tyskar.
”Jag kräver att få veta sanningen! Vem är hon?” Saliven stod som en dusch ur Olgas mun.
Göran var nästan färdig att berätta om Maj-Britt, han tyckte inte att han orkade kämpa emot mer. Men som en ingivelse från högre makter fick han en idé. Han såg sig konspiratoriskt om i trapphuset, sedan höll han fingret för munnen och blinkade åt Olga.
”Hysch, inte så högt.”
I ren förvåning släppte Olga in honom i farstun och han viskade:
”Vi kan vara avlyssnade. Det är bäst vi går ut på balkongen och pratar.”
”Vad är det för dumheter?” undrade Olga och fnyste några gånger. Men hon följde efter när han gick ut på balkongen och också där såg han sig om innan han böjde sig mot henne och fortsatt viskande sa:
”Jag har fått nytt jobb. Men det är topphemligt. Vi får egentligen inte berätta för anhöriga. De säger att anhöriga kan vara skvallriga och ha svårt att hålla tyst.”
”Det gäller då inte mig”, sa Olga förtrytsamt. ”Vad är det för jobb?”
”Inte så högt. Det är hemligt, sa jag ju. Någon kan höra oss. Jag har blivit förflyttad till KLK.”
”Vad är det då?” Nu viskade Olga och även hon såg sig om som om det skulle stått någon utanför balkongräcket och lyssnat.
”KLK är en hemlig organisation under täckmantel. Vi sysslar med underrättelseverksamhet och forskning om ryssarnas och Putins infiltration i statsapparaten och så samlar vi information om ryssarna.”
”Är du spion?” Olgas ögon stod vidöppna av förvåning.
”Inte spion, mamma. Vi kallar oss hemliga agenter. Och det är inga kvinnor, bara män. På helgerna åker vi ut i skärgården och spanar efter förklädda ryssar.”
”Hemlig agent…” Olga smakade på ordet några gånger. Sedan sa hon: ”Får ni tillräckligt med mat när ni är ute så där?”
”Ja då, lilla mamma. Vi har med oss egen kock. Fast det blir förstås inte lika god mat som den du gör men man måste ibland offra sig för sitt land. Jag kanske ska få medalj.”
”För vad då?”
”Det är hemligt, så hemligt att bara högste chefen vet det. Och vi får inte ens veta vem han är, så hemligt är det. Du måste tiga som muren nu, inte avslöja något. En annan sak är att vice chefen inte tycker om att vi tar emot privata samtal i tjänsten, så du måste sluta ringa. Men han har sagt att det är okey att jag ringer dig varje dag klockan tio när vi har kaffepaus.”
”Är det helt säkert att där inte är några kvinnor?”
”Ja, mamma. Det är säkert. Kvinnor duger inte till att jaga ryssar i skärgården.”
Medan Göran sedan åt sin kålsoppa var Olga för en gångs skull tämligen tyst och Göran åt med en ny värdig hållning, för första gången såg hans mor på honom med respekt. Det var också som om hon ville be honom om något men inte riktigt vågade. Hon stod vid diskbänken och gned vattenkranen med disktrasan.
”Göran…”
”Ja, lilla mamma?”
”Häromdagen råkade jag av misstag ta en vitamintablett i ditt rum, jag tog fel på min burk vitaminer och din burk, jag städade och …. Ja, jag funderar …, det verkar vara ett bra preparat. Tror du att du kan köpa hem en burk till mig?”
Göran hade inte tagit någon Ejakulatio vera-tablett på länge, han hade insett att han inte behövde något som stimulerade hans förmåga. Därför trodde han att den effekt medlet hade haft bara hade varit det som kallas placebo-effekt. Det gjorde att han nu tänkte att visst kunde han skaffa tabletter till Olga, om hon inbillade sig att hon tog något stärkande kunde det väl inte skada. Han lovade att köpa hem en burk åt henne.
Donna tänkte att hon inte haft så roligt sedan hon vid trettiofem års ålder lämnade Rio. Då hade hon varit höggravid med både Sylvia och ett antal diamanter, guldföremål och dollar men dåligt samvete hade hon inte haft och hon hade sagt sig att hennes lilla lån ändå inte drabbat någon fattig. Under alla år hade hon saknat Rio, särskilt karnevalstiden, men varit tvungen att finna sig i sitt öde, hon hade inte kunnat stanna kvar, då hade hon varit dödens lammunge. Men som allt som ses i backspegeln blir förskönat, mindes hon tiden i Rio som ett paradisets paradis med skimmer av flärd och glädje och i alla år hade hon vemodigt sett tillbaka på denna tid. Inte för att hon inte hade haft roligt de femtio åren i Sverige, men allt eftersom åren gick och hon blev äldre, gick hon och längtade tillbaka till den hon en gång varit innan hon blev mor, och det liv hon då fört.
Donna hade uppfostrat Sylvia med en kärleksfull men tillåtande hand. När Sylvia blivit vuxen hade Donna rest omkring i världen, hennes favoritplats var Monaco, och låtit dottern leva sitt liv. Åren hade gått, det ena efter det andra och när Donna blivit för gammal för att orka med karlar hade hon istället vigt sitt liv åt loppisar och samlande. Men det hade varit ensamt och det hade varit tyst. Nu var det liv i huset igen och hon kunde dra i lite trådar för att göra det ännu bättre. Det med Manuelo och hans vänner hade varit ett genidrag, den fjärde behandlingen som inte Sylvia och de andra hade en aning om, men Donna var övertygad om att det var det som gjorde att kvinnor nu stod på kö för att få behandling hos KLK.
Donna tog sitt jobb som receptionist på stort allvar och hade just tagit betalt av en kund när nästa knackade på. Det var en något överviktig kvinna i andra halvan av fyrtioåren. Hon hade kortklippt mörkt hår, ett runt ansikte med dubbelhakor, små misstänksamma ögon och gav ett allmänt intryck av ledsenhet och förväntan på besvikelse. Hon var klädd i en oformlig grå linneklänning över trånga tights och Donna suckade inombords. Att folk kunde klä sig i linne övergick hennes förstånd, linne var för gamla kärringar. Kunden hette Gullan Larsson och när hon anmält sig tryckte Donna på knappen till Lilian på den interna kommunikationsledning Sylvia låtit installera. Lilian var strax i förmaket och tog emot kunden. Donna hällde upp en kopp av termosblandningen, hon hade varit tvungen att blanda grädden i termosen istället för att låta den ligga som en klick överst. Det var inte riktigt lika gott som när hon fick den gräddiga känslan hon fick när hon slickade på en gräddklick, men det fick gå.
Lilian hade vid det här laget lärt sig vad hon kunde vänta av ”bekännelse” från varje kund. Hon hade fått ett slags klinisk blick och när Gullan Larsson lagt sig på mage på bänken, Iron Maiden vrålade i högtalarna och Lilian satt igång med massagepiskan, kom det förväntade. Gullans man var trist, ville sällan ha sex och när han ville det hade han för bråttom. Samma gamla visa, tänkte Lilian medan hon uppmuntrade Gullan att skrika ut sin vrede. För att riktigt dra upp allt till ytan hade Lilian förstått att hon måste få kunden att berätta så mycket som möjligt.
”Vad heter din man och vad gör han?”
”Han heter Patrik och är kommunalråd.”
”Skrik och berätta sedan hur han ser ut.”
”Han är sunkig och tjock och petar sig i näsan. Den är röd och ser ut som en potatis.”
”Skrik… ” uppmanade Lilian men tystnade tvärt när hon kom på vem det faktiskt var som Gullan talade om. Hennes man var Patrik Larsson, Siv Karlssons ärkefiende och den man som Tomas mutade och dessutom tagit med på en mutresa till Monte Carlo där Lilian tvingats följa med för att representera som Tomas hade sagt, han ville ha en fin fasad. Det hade varit fler med än Patrik, några andra kommungubbar och nämndordföranden och leverantörer och allt hade varit maskerat i namn av konferens vilket gjort att ingen av herrarnas fruar hade fått lov att följa med. Förståeligt, tänkte Lilian nu. Det hade blivit dubbelt så dyrt och dessutom hälften så skoj för herrarna som under ivrigt supande roat sig friskt med lättfärdiga damer.
”Vad ska jag göra?” frågade Gullan mellan två skrik. ”Jag är för tjock, jag är för ful och jag hinner inget och jag är så fel och tråkig och värdelös som människa. Jag måste lära mig att tänka annorlunda och ändra min attityd, banta och motionera och äta sundare, jag är alldeles för förtjust i choklad och så borde jag börja med yoga men jag är för lat och …” Gullan skrek rakt ut igen eftersom Lilian höjt volymen på Iron Maiden.
I det ögonblicket kände Lilian en stark känsla av systerlig solidaritet. Hon hade naturligtvis sagt sig själv att som proffs på musikalisk aggressionsterapi fick hon inte engagera sig känslomässigt i de enskilda kunderna. Men nu med Gullan under sina händer kunde hon inte låta bli att identifiera sig med henne och Gullans vrede blev hennes egen vrede. Tomas och Patrik Larsson var lika goda sexistiska korrupta patriarkala skitstövlar och vad var det som sa att Sylvia, Maj-Britt och Lilian bara skulle ta hämnd på ”sina” karlar? När de tvärtom borde stötta sina kunder så att också de kunde få hämnd.
”Hur är det med pengar?” undrade Lilian i en paus mellan Gullans skrik.
”Pengar?”
”Ja, har ni gott om pengar. Vad tjänar Patrik?”
”Det har han aldrig velat tala om. Men jag ringde kommunen en gång och frågade, jag sa ett falskt namn, jag låtsades vara typ en intresserad medborgare. Och vad han tjänar är offentligt så det fick jag reda på. Fyrtioåttatusentvåhundra i månaden.”
”Och du? Vad tjänar du? Vad jobbar du med?”
”Jag är undersköterska i hemtjänsten. Jag tjänar tjugotvåtusenetthundraåttio kronor i månaden.”
”Och hur är jobbet?”
Gullan började skrika ihållande och länge och Lilian lät henne hållas. Hon tänkte att hon inte skulle gräva mer i hurdant jobbet var, Gullans skrik hade varit svar nog. När skriket upphörde frågade Lilian istället:
”Har ni gemensamt bankkonto, du och Patrik?”
”Nej, vi har varsitt. Han betalar lån och allt med huset och jag betalar maten. Fast jag tror han har ett konto till, men i utlandet. Ibland kommer det brev från en bank i utlandet och en gång råkade jag öppna ett av dem. Det såg ut som ett kontoutdrag. Men när jag frågade blev han jättearg och sa att det var statistik över befolkningsmängd i en vänort … eller något liknande.”
”Du är ju inte dum, Gullan. Klart det var kontoutdrag men för husfridens skull höll du käft. Inte sant? Du ska se att han har ett konto han inte berättar för dig om. Där han sätter in mutpengar.”
”Tror du det?”
”Jag vet. Och där går du och tvättar hans kalsonger och servar honom som en betjänt. Har ni äktenskapsförord?”
”Ja.”
”Ett sånt svin. Jag slår vad om att han får hus och all fast egendom om ni skulle skiljas. Och vad har du? Du har inte sparat något för dina ynka pengar har ni ätit upp. Det är så han gör. Vet du vad jag tycker?”
”Nej.”
”Skrik lite till så att du kan bli riktigt beslutsam. Du ska ta reda på var han har de hemliga kontoutdragen från utlandet och så kopierar du dem och tar med dem till mig nästa gång du kommer hit. Så sätter vid dit den skiten. Men det förstås …”
”Vad då?”
”Skrik lite till. Jag måste tänka.”
Och Gullan skrek och Lilian tänkte allt medan hon vispade med smörjpiskan över Gullans rygg. Lilian hade kommit på att det ur Gullans synvinkel inte räckte att ta reda på och bevisa att Patrik tog mutor av Tomas. Gullan skulle ändå inte få ett öre. Om inte Patrik dog förstås, då skulle hon få ärva. Men mord var så slaskigt så det ville inte Lilian överväga. Det bästa vore om Gullan kunde komma över Patriks pengar innan han avslöjades. Lite transaktioner hit och dit som slutade i ett konto, kanske i ett skatteparadis, ett konto som Gullan kontrollerade. För det behövdes förstås någon som var kunnig i detta med banköverföringar, helst någon som arbetade på en bank. Det tålde att tänkas över och Lilian nöjde sig därför med att be Gullan snoka reda på kontoutdragen och kopiera dem. På något sätt skulle det lösa sig. Och när Patrik åkte dit skulle också Tomas åka dit. Nemesis väntade!

Maj-Britt fick ett telefonsamtal hon blev mycket stolt över. En universitetsprofessor vid namn Bengt Ollén ville komma och tala med henne om kvinnors läsande. Han hade läst på KLK´s hemsida om Maj-Britts verksamhet med kreativt skrivande som terapi. Han hade verkat mycket nöjd när Maj-Britt berättat att alla hennes kunder var kvinnor. Han höll på med en forskningsrapport, man skulle göra en stor studie om kvinnors läsvanor och något han kallade läsvärde. Fick han komma och intervjua Maj-Britt?
Självklart fick han det och Maj-Britt förberedde sig ordentligt. Hon hade sina många år som bibliotekarie i ryggen och alltså en stabil empirisk grund att stå på. En kunskap som många som inte var bibliotekarier hade svårt att omfatta. Maj-Britt kom att tänka på den författarkväll de en gång haft på biblioteket. Två manliga författare hade varit gäster. De satt på podiet och väntade på att sätta igång medan Maj-Britt sprang med Ramlösa-flaskor och kollade mikrofoner och publiken bänkade sig. Författarna var mycket berömda och det satt någon på nästan alla av de hundra stolarna som var utställda för publiken. Då hörde hon den ene författaren säga till den andre:
”Ser du? Medelålders kvinnor… typiskt…”
”Jaaa…”, suckade den andre.
Lite fler suckar medan Maj-Britt hällde upp Ramlösa i deras glas och hon såg ut över publiken. Dess sammansättning hade varit så självklar för henne att om inte författarna sagt något skulle hon inte ha reagerat. Det var ju medelålders kvinnor som bar upp det svenska kulturlivet. De som gick på författaraftnar. De som köpte och lånade böckerna, även de av berömda manliga författare. När hon stelnad i en rörelse så att Ramlösan skvimpat över glaset, iakttog publiken såg hon bara några få män. De hade det gemensamt att de sjönk ner så långt de kunde i stolarna med armarna korsade över bröstet. Hmm…, hade Maj-Britt tänkt. Ingen av dem var där frivilligt.
Efteråt ville inte Maj-Britt medge för sig själv att hon kanske gjort det hon gjorde i en känsla av upproriskhet. Nej, hon hade bara råkat sätta på mikrofonen medan herrar författare suckade och beklagade sig inbördes för hon hade förstås förstått att de inte skrev för medelålders kvinnor. De skrev för varandra och för andra manliga kulturmänniskor. Men mikrofonen hade på något mystiskt sätt knäppts på och ut ur högtalaren strömmade författare etts röst:
”Så jävla trist med bara medelålders kärringar.”
”Ja, vore det inte för arvodet så…”, sa författare två.
Det slutade i den mest misslyckade författarkvällen någonsin för biblioteket. Publiken krävde tillbaka sina inträdespengar även om evenemanget satte igång efter en timmes tumult, då med bara kommunens kulturnämndsordförande i publiken. Men författarna hade fått sitt arvode och sin reseersättning, det hade gjort ett stort minus i bibliotekets verksamhetskassa som tagit ett helt år att komma över, ända tills nästa budgetutdelning.
Bengt Ollén var en alldaglig något mager karl på runt femtio år. Han hade tunt cendréfärgat hår, vattnigt blå ögon och var klädd i mörka byxor, skjorta och blazer. Maj-Britt visade in honom till den blommiga soffan, på bordet låg de rapporter hon tryckt ut från internet, mest hämtade från amerikanska och engelska sajter, samt hennes egna sammanfattade anteckningar i ämnet. Det var hennes tankar byggda på hennes erfarenhet av varför kvinnor läste och hur de läste och inte så mycket vad de läste eftersom det mesta som stod i utställningshyllan av ny litteratur blev lånat och läst.
Professorn tackade ja till en kopp kaffe, log välvilligt mot Maj-Britt och hon log tillbaka, beredd att berätta det hon kunde.
”Ja, lilla du, jag är professor i litteraturhistoria och jag är också prefekt. Det betyder en som har hand om väldigt mycket på ett universitet. Vi ska göra en liten undersökning.”
”Det låter spännande”, sa Maj-Britt. ”Har du någon projektbeskrivning? Det kanske är lättare för mig att svara om jag först vet syfte och vad du är ute efter.”
”Ja, det har jag. Men den är tyvärr på engelska så jag ska berätta istället. Vi vill ta reda på vad kvinnor läser och visa att kvinnors läsande också kan ha ett viktigt värde för dem. Oavsett vad de läser, om det så är det som förr kallades kioskromantik, så får man inte ha fördomar och se det som oviktigt för kvinnor. Vi tror att det är först när man inte har fördomar om kvinnors läsande som man kan få dem att vända sig till böcker som är mer det som kallas litteratur och mer jämlika läsvanor.”
”Jag har varit bibliotekarie i nästan trettio år”, sa Maj-Britt.
”Ett jätteviktigt arbete, lilla du. Särskilt när man tänker på hur mycket ny teknik det har kommit. Kopieringsapparater som krånglar och folk som inte förstår sig på elektronisk boklåning. De där små maskinerna där man stoppar in sitt lånekort och sedan tar en bild av bokens streckkod. Det har vi på universitetsbiblioteket också. Ja, vi har ett eget bibliotek med egna böcker på universitetet.”
En timme gick och professor Bengt Ollén pratade och pratade. Maj-Britt tyckte att han upprepade ungefär samma sak hela tiden, ord om fördomsfrihet och jämlikhet och liknande och hon väntade på att han skulle fråga henne något eller åtminstone tystna. Men när timmen hade gått reste han sig plötsligt, sträckte handen mot henne och sa:
”Kära lilla du, tack för att du tog dig tid.”
Sedan gick professor Bengt Ollén, Maj-Britt följde honom till dörren. När hon gick tillbaka till bordet för att röja bort kaffekopparna, såg hon att hon glömt att ge honom sina anteckningar. Hon beslöt att sända dem till universitetet, han hade lämnat sitt visitkort och där fanns adressen angiven. Det var allt hon kunde göra. Hon sa sig själv att glömma denna episod, den fick sorteras in under det märkliga som kunde hända en terapeut i kreativt skrivande och hon ville lägga sin energi på sina kunder, inte fundera över om hon kunde hjälpa en professor. Det var verkligen inte hennes arbetsområde. Ändå var hon mycket glad för hans besök, det hade gett henne det hon för sig själv kallade en ”kanonidé”. Hon hade läst att modersmål och ytterligare inlärda språk, hade olika centra i hjärnan. Kanske skulle man kunna nå längre i kundens välbefinnande efter kreativt skrivande, om kunden fick skriva på engelska eller något annat främmande språk. Maj-Britt tackade den pratande professorn av hela sitt hjärta för denna idé.

KLK hade möte i salongen. Donna sov i fåtöljen, dock utan sprakande brasa, försommaren var varm och behaglig. Slicker hade hoppat upp i Achims knä och blev kliad på magen medan Achim slickade på gräddklicken på kaffet. Han sa som vanligt inget, lyssnade bara med tillfredsställelse på en massa ord han inte begrep, de angick inte honom. Han gjorde sitt jobb och var nöjd med det.
Sylvia fimpade sin cigarrett och sa:
”Det är dags att göra något åt den jävla Jonas-kalla-mig-Jonte. Om vi inte gör något nu blir vi lata och gitter inte ta vår hämnd. Det vägrar jag. Något måste ske. Nu!”
”Något ska ske, jag lovar.” Maj-Britts röst var mild och förstående, som den varit hela tiden sedan hon börjat med kreativt skrivande. ”Det är dags att skriva ett brev till hans tv-program, som vi bestämt förut att göra. Så att han måste kalla dit oss. Vad vi ska göra då får vi fundera på.”
”Vad ska vi skriva då?” frågade Sylvia. Hade hon fått bestämma skulle hon ha skrivit X antal svärord och förolämpningar och nöjt sig med det. Finlir var inte hennes grej.
”Det ska vara tillräckligt snaskigt för att han ska be oss vara med i programmet”, sa Maj-Britt. ”Något med sex eller otrohet eller så.”
”Det är för tamt”, sa Lilian. ”Sådant går det tretton på dussinet av. Nej, det måste vara något riktigt ovanligt snuskigt.”
Alla var tysta och tänkte tills Lilian med ett utrop sa:
”Jag har det! Jag skriver ett mail till honom. I antaget namn förstås. Att jag är en kvinna som har barn som nyss är utflugna och att jag har mycket tid och därför har börjat med en massa kurser, i att dreja lerkrukor eller vad som helst. Men då gillar inte min man att jag är hemifrån så han börjar ta på sig blöjor som han kissar i och matvägrar och så.”
”Waow!” sa Maj-Britt. ”Det funkar nog. Jag känner Jonas, sådant kan han inte låta bli. Och inte tv-folket heller. Det blir bra tv. Höga tittarsiffror och en massa reklamintäkter. Om du skriver Lilian, kan jag korrekturläsa sedan och skicka mailet. Men vi skickar två mail tycker jag, det ökar chanserna.”
Och så berättade Maj-Britt om sin idé till ett problem de skulle presentera för Jonte. Alla tyckte det var så bra att de låg dubbelvikta av skratt, till och med Achim drog på munnen och Donna vaknade till och skrattade också hon.
”Men vad ska vi göra när vi sitter där i studion?” undrade Sylvia. ”Bara tala om för folk vilken skit han är?”
”Varför inte?” sa Maj-Britt. ”Men du har rätt, vi borde ha något mer att komma med.”
”Vi kan hålla upp stora foton som visar att han är otrogen”, sa Sylvia.
”Hur då? När vi skuggade honom gav det inget”, sa Maj-Britt.
”Vi får göra som Donna föreslog förut en gång, arrangera en fälla för honom. En kvinna.”
Donna satte sig käpprätt upp när hon hörde sitt namn och utbrast: ”Marilyn!”

När Åke Bolledick huggit ved några dagar i rad gick han till Villes bar på fredagskvällen, det var kamerunsk ligamatch och baren var full av öldrickande karlar. Åke smet alltid dit när Birgitta var på besök hos sin mamma men trodde han var hemma och manglade lakan – dem lämnade han till en bankkund med tvättinrättning, en kund han beviljat lån, hon manglade dem medan han var på Villes.
Åke blev full. Åke pratade en massa. Åke mindes inget nästa dag. Men när måndagen kom ringde tre karlar KLK för att boka tid för vedhuggningsbehandling.

Kommunalrådet Patrik Larsson hade en sekreterare vars namn han hade svårt att komma ihåg. Ena dagen hette hon Kristina, nästa dag Karina, nästa dag Katarina med mera, det var i varje fall ett namn som började med K. Och hon var verkligen oansenlig, blusen gick ton i ton med kommunens papper till kopieringsapparaterna, den blå kjolen var i samma nyans som ryggarna på kommunens pärmar, hennes hårfärg var likadan ljusbrun som bokhyllornas färg och färgen på cirkulationskuverten. Kristina, Karina eller Katarina, satt vid sitt skrivbord utanför Patriks tjänsterum. Hon svarade i telefon. Hon skrev ut brev. Hon kokade kaffe och hon lyssnade på Patriks jeremiader, det senare var den huvudsakliga arbetsuppgiften. Samt att svara på mail och brev från alltifrån upprörda till arga till rosenrasande kommunmedborgare. Hon skötte överhuvudtaget den mesta av Patriks korrespondens.
Hon satt vid sitt skrivbord och den stängda dörren in till Patriks arbetsrum öppnades. Ut kom en ung kvinna med långt blont hår, hon hade ett block i handen, och en man i sextioårsåldern bärande på en kamera. Patrik följde dem till dörren, han log och nickade välvilligt och när den unga kvinnan vänt sig om iakttog han hennes jeansklädda bakdel. Han snörpte på munnen och nickade gillande och sedan flinade han. Därefter vinkade han på sin sekreterare att hon skulle komma in till honom.
Sekreteraren gjorde som hon blivit ombedd, det gjorde hon alltid även om det var att köpa raffiga underkläder åt Patriks dambekanting. Sekreteraren visste att han hade en, men inte vem det var. Hon trodde dock att det var en betaldam, ingen kunde vara så utsvulten att hon frivilligt gick i säng med Patrik.
Patrik lutade sig tillbaka i sin kontorsstol med sju hjul, satte händerna i armstöden och vickade stolen bakåt medan han for med blicken över röran på sitt skrivbord.
”Det var lokalblaskan. De ska skriva en artikel om mig. Om mig och Framtidens hus. Du får hålla reda på det. Kickan, ja det är journalisten som var här, hon hette nog förresten Katti eller något liknande, ska låta mig få se texten innan den går i tryck. Det var mitt villkor. Du får hålla koll på när den kommer.”
Patrik malde på som han brukade och sekreteraren som hette Kristina, Karina eller Katarina, sände återigen en tacksamhetens tanke till de stödstrumpor också i samma färg som cirkulationskuverten, som gjorde det så mycket bekvämare för henne att upprättstående lyssna på sin chef.
”Du får ringa Tomas Olsson när du får utkastet till artikeln. Så han vet vad jag har sagt. Så vi säger samma sak. Det blir fanimej värre och värre att få saker och ting gjorda i den här kommunen och snart vet bara fan själv hur man ska formulera sig för att inte folk ska bli som galna och protestera. Men nu har jag kommit på hur jag ska baxa igenom Framtidens hus. Jag framhöll för Kickan, eller om det nu var Katti, vilken bra grej det är för integrationen av våra invandrare. Och för kvinnorna, för feminismen, med ett framtidshus. Vi ska ha toaletter för tre kön. Ja, jävlar. Fittstimmet måste ha sitt. Idag krävs andra saker av ett kommunalråd än vad det gjorde när jag började min bana. Man måste följa med sin tid. Förresten, be Tomas om ett möte på golfklubben, vi kan käka lunch och prata ihop oss. Och du – köp något lite lätt av något slag, sådant som kvinnor gillar. En schal eller något sådant, inte parfym nu igen. Jag har möte ikväll.”
Sekreteraren utan namn och med utseende som bokhyllor och pärmar tog emot en femhundrakronorssedel som Patrik tog fram ur sin plånbok, nickade och återvände till sitt skrivbord.
Maj-Britt gick till orangeriet för att hämta en solros att ställa på sitt soffbord. Achim lyste upp när han fick se henne, han anade hennes ärende och hämtade en solros ur blomsterkylen. Men när hon var på väg att gå sin väg igen kom Olle in från trädgården. Han gick direkt fram till Sylvia som höll på att pressa blå tabletter i tablettpressen och stod vid bänken med ryggen åt de andra.
”Hmm”, harklade Olle och Sylvia vände sig om med ett frågande uttryck i ansiktet.
”Jag får åka hem och byta skjorta”, sa Olle. ”Jag välte en spann vatten som jag ställt på en hylla i garaget, över mig. Jag är tillbaka om en halvtimme.”
”Som du vill”, sa Sylvia.
Maj-Britt ville vara snäll och sa:
”Stanna och drick en kopp kaffe, jag ska snart ha tvättat skjortan och under tiden kan du låna en av Achims arbetsskjortor, ni har ungefär samma storlek.” Sylvia hade köpt särskilda arbetskläder till sig och Achim, röda med KLK tryckt i stora blå bokstäver på bröst och rygg.
Olle ryckte på axlarna och följde med Maj-Britt in i det stora badrum som också tjänade som omklädningsrum. Maj-Britt vände sig diskret om när Olle bytte skjorta och sedan tog hon emot den hon skulle tvätta.
En idé slog ner som blixten i henne. Hon frågade:
”Har du fler otvättade skjortor där hemma?”
”Jaaaa… jo, ja, det har jag. Det blir inte att jag tvättar så ofta. Jag brukar ta den renaste av de smutsiga, om man säger så. Hinner inte. Bor ensam. Har du lust att tvätta allihop åt mig kan jag åka hem efter resten.”
”Ja, åk hem och hämta resten.”
Ny ryckning på axlarna, ett frammumlat tack och Olle åkte hem för att hämta sina skjortor. När han efter en halvtimme kom tillbaka med en hel tvättkorg full av smutsiga skjortor – samt även några kalsonger som Maj-Britt diskret sorterade i en särskild hög – sa han:
”Det var bussigt att du vill tvätta dem åt mig.”
”Tvätta dem?” Maj-Britt log milt. ”Om jag tvättar dem blir de förstörda. Här! Ta KLK´s kreditkort och åk och köp några dussin nya skjortor men de måste vara rutiga, du vet, sådana man hittar på Lantmännen eller vad det nu heter. Seså, bry dig inte om mer. Och så byter du skjorta varje dag och lämnar den smutsiga till mig.”
Olle ryckte än en gång på axlarna, inte för att han begrep sig på fruntimmers idéer, tänkte han. Bäst att göra som de sa. För husfridens skull. Han gick ut till sitt arbete igen, idag höll han på att bära sten till den stenläggning Sylvia bestämt skulle vara på uppfartsvägen till huset, köpa nya skjortor fick vänta tills han var klar för dagen. Maj-Britt stod kvar och luktade på alla skjortor, särskilt den plats på dem som befann sig i själva armhålan. Det här skulle bli en inspiration för kvinnor till kreativt skrivande som var tusen gånger bättre än Schillers gamla ruttna äpplen.

Kommunens ledningsgrupp hade sammanträde. Första punkten var att ordföranden för kommunens värdegrundsarbetsgrupp, miljöpartisten Börje Börjesson, föredrog hur långt arbetsgruppen nått.
”Ja, vi hade ju punkt ett klar, den om allas lika värde. Nu har vi också enats om punkt två, att vi gillar olika. Punkt tre hade vi tänkt skulle vara att sponsra poesiböcker med dikter som medvetandegör befolkningen på ett hållbart och samhällsomdanande sätt. Vårt genialiska förslag här är att kommunen antingen köper eller bygger en kursgård, dit medborgarna kan skickas enligt ett turordningsschema, för poesiläsning, folkbildning och undervisning om alltifrån klimatet till vad som är progressiv och nyttig kultur. För att få alla att inse vad som är rätt och riktigt och att de får samma värdegrund.”
Patrik Larsson petade sig i näsan, nickade och slog ordförandeklubban i bordet. ”Utmärkt! Utmärkt! Fantastiskt arbete. Fortsätt så. Jag är beredd att ge er ytterligare ett år att arbeta igenom ett bra förslag, sådant måste få ta tid, demokrati tar tid, och ni får inte snabba på något som är så viktigt. Vi kan kanske besluta att ni om ett halvår kan ge en delrapport här på ett ledningsgruppsmöte.”
Börje Börjesson såg mycket nöjd ut och nöjd var också Patrik Larsson. Nu hade han oskadliggjort mupparna för ett tag framåt och kunde ha lugnt på den fronten. Om en stund skulle han presentera det slutliga beslutsunderlaget för Framtidens hus innan det skulle lämnas till kommunfullmäktige, en formalitet visserligen, men ändå viktigt för demokratin. Och för hans plånbok för så fort som bygget var godkänt hade Patrik en liten insättning att vänta från Tomas, på det hemliga bankkontot på Caymanöarna. Men först var det en punkt på dagordningen, den var från personalavdelningen, som skulle behandlas. Personalchefen fick ordet, han var en liten man med röda mustascher och en fantastisk talare. Vid vissa delikata ärenden, typ anklagelser om vanvård inom äldreomsorgen, hade Patrik använt honom som presskontakt, han var otroligt bra på att tala i timmar utan att egentligen säga något.
”Som alla vet gäller det den stora utbildningssatsningen för kommunens alla medarbetare. Vi har dagarna spikade, fem dagar i mitten av augusti när semesterperioden är över och utbildningen varar en halvdag så vi räknar med att dela in medarbetarna i tio grupper och hyra in oss i stora arenan. Själva utbildningen är en förberedelse för vår nya omorganisation där medarbetardemokratin ska sättas i centrum. Det handlar om att få medarbetarna att tänka nytt och att vara normkritiska och genusmedvetna. Jag kan nu meddela att till vår stora glädje har vi lyckats engagera psykolog och psykoterapeut Jonas Svensson, jag tror ni alla känner honom från tv. Han kallas Sveriges doktor Phil. Det blir inte helt billigt och jag behöver den här gruppens godkännande av arvodet men först vill jag säga att ska vi satsa ska vi göra det med kvalitet, endast det bästa bör vara gott nog. Det ger också good will till kommunen och sätter oss på kartan hos regeringen.”
Patrik Larsson nickade och tänkte på sin partiordförande. Denne var en slav under fittstimmet och såg på Patrik som om han var något han inte ville ta i med tång. Genusmedvetna medarbetare? Sådant strunt kom uppifrån högsta partikansliet. Jävla fittstim, till och med till de allra högsta positionerna måste det kvoteras in fittor. Men Patrik fick snart annat att tänka på och höll på att fastna med pekfingret i näsan när personalchefen nämnde summan fyrahundraåttiotusen för Jonas Svensson i arvode och sedan ytterligare miljoner i enbart personalens löner samt ett antal hundratusen i ersättning för vikarier till äldreomsorgen. Utbildningen gick inte att genomföra utan vikarier till äldreomsorgen, framhävde personalchefen. Också renhållningen krävde vikarier.
”Däremot behövs inga vikarier på tjänstemannasidan, de kan vara borta från arbetet utan att det märks.”
Patrik Larsson tvekade men insåg att han fick fördela om budgeten. Han kunde ta av kulturens anslag, med lite god vilja gick det att kalla utbildningen för kultur. Han var på väg att begära beslut och gå vidare i dagordningen när den irriterande Siv Karlsson bad om ordet. Vad hade hon nu på gång? Men han var tvungen att låta henne tala.
”I en sådan här utbildning får vi inte rent praktiskt glömma bort genusperspektivet som bör genomsyra allt. Om vi ska ha manliga utbildare måste vi också ha kvinnliga. Det finns ett fantastiskt nystartat coachingföretag här i kommunen, det leds av kvinnor. KLK Coaching. Jag tycker att vi inbjuder dem till att delta och ge ett kvinnligt perspektiv på normkritik och medarbetardemokrati. På så vis skulle vi också stödja lokalt näringsliv.”
Till Patriks förargelse blev personalchefen eld och lågor över förslaget. Han var en av de män som gått i vedhuggarterapi hos KLK.
Men Patrick lugnade ner sig när beslutet om Framtidens hus togs emot utan protester.

Maj-Britt hade flera kvällar i rad tagit med sig Achim för att spana på Jonas. De väntade utanför hans klinik och när han kom ut och körde iväg i Volvon följde de efter. Men varje kväll hade han åkt direkt hem och spaningsresultaten hade varit noll. Maj-Britt misstänkte att han istället hånglade på lunchen. När hon jobbade hos honom hade hon alltid tagit sin lunchpaus på restaurangen bredvid mottagningen. När hon kom tillbaka hade hon ofta tyckt att det luktade svagt av parfym om hon gick in på Jonas kontor i något ärende.
KLK hade tänkt att Maj-Britt skulle lära Achim att sköta kameran men det hade visat sig helt onödigt. Achim kunde sköta kameror, han talade till och med om kameror som såg ut som pennor eller cigarrettändare och om avlyssningsutrustning som såg ut som reklambroschyrer eller också var de som små sockerbitar man klistrade fast under bord. Vid ett kvällsmöte i salongen, tillfrågad om hur han kunde veta sådant, hade Achim blivit så överraskad att han talat sanning.
”Jag var underrättelseofficer i Saddam Husseins säkerhetstjänst. Och talskrivare precis innan, ja, innan han störtades.” De tre KLK-kvinnorna hade tittat med en blandning av förundran och beundran på honom och Maj-Britt hade sagt:
”Jag har en känsla av att du kan bli till stor nytta.”
Achim slog ut med händerna men sa inget. Han vågade inte. Nu hade han det bra med blommorna och om de avskedade honom för att han vägrade göra något de ville, skulle han skickas tillbaka till arbetsförmedling och socialen och hamna på fler kurser i att lära sig skriva CV och ha rätt attityd. Han fick vara samarbetsvillig, det var hela saken. Så när kvinnorna frågade honom om olika typer av avlyssning undervisade han dem på en nivå där de kunde förstå, underrättelsearbete var komplicerade saker och inte lätt för lekmän att begripa sig på.
”Skulle du kunna skaffa en sådan där avlyssningsutrustning?”
”Självklart! Allt går att köpa om man har pengar. Jag fick några kontakter när jag gick kurs på arbetsförmedlingen. Det kan jag fixa.”
Achim hade fixat och denna kväll hade de bestämt att slå till när det blivit mörkt. Det innebar att de väntade utanför kliniken ända från när Jonas åkt klockan sex tills klockan elva. Jonas hade åkt hem till familjen, det rapporterade Sylvia som väntade utanför hans hem. Hon skulle slå larm om Jonas gav sig av igen, det kunde finnas en risk att han återvände till kliniken för kvällsarbete med den före detta praktikanten.
Klockan elva ringde Maj-Britt Sylvia och fick grönt ljus, i Jonas hus hade nyss alla lampor släckts, Maj-Britt och Achim kunde sätta igång, Jonas hade gått och lagt sig. De lämnade bilen och smög fram till ingången. Achim hade en stor väska med sig, han hade verkat mycket vemodig när han tidigare på dagen visat den för kvinnorna och de förstod att i väskan hade han samlat alla sådana arbetsredskap han haft i sitt tidigare liv. Han såg på dem som en bagare som inte bakat på många år kan titta på en brödkavel. Achim tog fram något ur väskan men tvingades lätt besviken förstå att han inte behövde dyrka upp dörren, Maj-Britt hade ju nyckel. Väl inne på mottagningen fick han dock visa vad han gick för. Maj-Britt gick igenom datorn efter Jonas privata banktransaktioner, hon visste hans lösenord för det hade hon en gång sett uppskrivet på insidan av hans kalender, ordet var Stålmannen. Först hade hon inte begripit varför han skrivit ordet i sin kalender, men sedan anat och så testat, det var verkligen lösenordet till hans dator och till hans internetbank och till hans inlogg på sexsajter och lite av varje. Hon blev nu lite besviken för hon hittade inga konstigheter i hans banktransaktioner. För att råda bot på det vidarebefordrade hon en del chatter han haft på nätet med köpekvinnor inklusive bilder på dem, direkt hem till sin egen emailadress hos KLK. De kunde kanske komma till användning någon gång.
Under tiden Maj-Britt grejade med datorn placerade Achim ut avlyssningsutrustning och kameror lite varstans på kliniken, även i kopiatorskrubb och kök. Maj-Britt lyckades öppna ett kassaskåp bakom en tavla, hon testade Jonas födelsedatum som kod och det fungerade, där fanns kontoutdrag som härrörde från ett konto på Caymanöarna. Det gjorde henne mycket belåten och hon fotograferade dem. Därefter återvände de hem till Strandvägen 38 där Achim visade Maj-Britt och de andra kvinnorna hur de skulle ta emot film och ljud på sin egen dator. Det blev en sen natt men stärkta och upplyfta med hämnden i sikte, gick de och lade sig.
Ben hade verkligen varit i valet och kvalet om han ville ha en skådespelar- eller frisörkarriär. Men hans gammaldags aristokratiska uppfostran på en engelsk internatskola, han var son till en engelsk lord, hade fått honom att välja frisöryrket, det gick inte an att skämma ut pappa för mycket. Att vara bög var okej i pappas kretsar, nästan underförstått, men man skulle inte vara det öppet och både bög och skådespelare hade varit för mycket för släkten. Lämpligt nog hade Ben också hamnat i Sverige, lämpligt för släkten alltså, när en älskare dragit med honom dit. Förhållandet hade tagit slut men då hade Ben redan haft egen frisörstol och så hade det rullat på med livet. Han hade funnit sig väl tillrätta i Sverige och arbetat upp en kundkrets av kändisar och halvkändisar. Egentligen, när han tänkte rätt på saken, var hela hans liv en skådespelarkarriär fast han var frisör. Hans officiella liv, vill säga. Han spelade sin roll av engelsk bög, svängde på rumpan, viftade med händerna, kuttrade fram ord och fjollade sig. Kunderna och vännerna och halvvännerna och låtsasvännerna älskade det. Men till det kom Bens hemliga liv, när han klädde ut sig i svarta terylenbyxor, vit skjorta, randig stickad slipover och blazer och gick i kyrkan och på biblioteket och andra sådana ställen där svennarna var i majoritet. Det bästa han visste var kyrkkaffe med sju sorters kakor. Då var han lycklig.
Ben hade först varit lite tveksam till Sylvias plan om att han skulle klä ut sig och förföra Jonas Svensson. Men när Sylvia berättat om syfte och det goda ändamålet, hade Ben sagt ja. Inte ytterst på grund av Jonas Svensson men på grund av den typ han representerade. Dem Ben hade tretton på dussinet av i sin umgängeskrets, de som sa en sak utåt men tyckte något helt annat inåt. De som var toleranta till dumhetens gräns. Ben hade testat några gånger genom att i högljudda sällskap prata om sex med unga pojkar och ju yngre han gjort dem desto mer hade folk applåderat och ingen hade sagt emot. Det var efter sådana tillfällen som Ben var tvungen att gå i kyrkan och på kyrkkaffe och allra gladast var han om han där träffade Elsa Johansson som var över åttio år och den som bakade mandelkubbarna. Om hela världen flöt ut och iväg och stod obegriplig så fanns det två saker som var bestående och äkta, en svensk tant och mandelkubbar.
Sylvia hade begärt Marilyn Monroe och Marilyn Monroe skulle hon få. Ben var en noggrann man och gick metodiskt tillväga i planeringen. Peruken var inga problem, en frisörsalong har peruker, och han klippte, färgade, bobbade och sprayade på en av dem till exakt kulör och form. Lösbrösten köpte han av sin gode vän som sålde sexleksaker, han som hette Niklas och som Donna var så förtjust i. Brösten var mycket naturtrogna och bestod inte bara av en behå utan var istället som ett slags tunn hudfärgad undertröja som man drog på sig och sedan maskerade över halsringningen så att kanten mellan tröja och hals inte syntes. Sedan återstod kläderna och Ben tog en annan av sina talanger till hjälp. Han köpte tyg och sydde en urringad klänning i ett rött glittrigt tyg, snäv upptill och med kort klockad kjol nertill. Han valde mellan svarta nätstrumpor och naturfärgade i siden, när han rakat benen och provat båda valde han de senare, nät hade varit lite för vulgärt. Skorna kunde ha varit ett problem om det inte hade varit för att Ben hade små fötter för att vara man, bara storlek fyrtioett. Han hade viss erfarenhet i att gå med tolv centimeters klack och i skoaffären köpte han ett par röda sådana högklackade skor. Mycket sexiga.
Därefter hade han några dagars fundering på hur han skulle gå tillväga. När han varit hos KLK på möte och blivit bjuden på ett mycket gott kaffe i salongen och kvinnorna berättat för honom om Jonas vanor, kom han fram till att bästa sättet att närma sig honom skulle vara som patient. Ben beställde tid. Klockan sjutton en fredag eftermiddag.

Angelique var begravningsentreprenör för att hennes pappa hade varit begravningsentreprenör. När han slutligen lades i den kista han ställt undan för eget bruk, hade Angelique fortsatt begrava folk för att hon inte vetat vad hon annars skulle göra. Det gick någorlunda, hon rörde aldrig liken, det hade hon en anställd till att göra och hon brukade själv syssla med transporter och bokföring. Hon var bra på att ta betalt. Sedan pappan dog fem år tidigare hade hon närt ett inre hopp att hon skulle bli tvungen att lägga ner firman, hon orkade inte göra det på eget bevåg och vågade inte heller. Vad skulle hon göra istället? Hon hade kunnat sälja firman och fått pengar men för en som hela sitt liv hade varit omgiven av lik var inte det ett alternativ. Hennes umgängeskrets var begränsad om man sa så, och hon hade ingen enda levande varelse att slösa ett enda öre på. Hennes anställde räknades inte, han var en döv och stum sextioårig karl men han kom mycket bra överens med liken. Hon hade försökt att ta skyhöga priser men till hennes förvåning betalade folk gärna och firman gick bättre och bättre. ”Det är så skönt för du låtsas inte vara salvelsefull och känslosam och sörja folk du inte känner”, sa kunderna till henne. Därför hade Angelique försökt att låtsas sådana känslor men snart gett upp. Hon klarade inte av att låtsas något enda. Hon tittade sig också i spegeln och fick erkänna för sig själv att hennes längd, hennes statur och kostymklädseln inte precis visade en medlidande kvinna. Hon fortsatte alltså vara rättfram och använda ett mustigt språk, det var hennes personlighet.
Men Angelique var så ensam att väggarna i hennes lägenhet ovanpå begravningsbyrån skrek på nätterna. Det kunde förstås vara vinden som rev i det över tvåhundra år gamla bjälklaget, men Angelique var inte säker. Ofta vaknade hon mitt i natten av ett gnyende som lät mer mänskligt än de ljud gistna bjälkar kan åstadkomma. Då brukade hon gå upp och koka sig en kopp varm choklad och ställa sig att tala med porträttet av sin pappa.
Men nu var Angelique kär. Sylvia var förtjusande och naturlig och så var det blommorna. En människa som gick upp i blommor, förutom nejlikor, kunde inte vara annat än en ängel. Angelique älskade Sylvias burriga hår, hennes händers rörelser när hon rökte en cigarrett, hennes ögon som var vassa och bestämda, hennes småblommiga klänningar och kvinnliga framtoning, förutom det med svordomarna förstås men där var Angelique likadan själv. Rättframhet och klarspråk var en dygd för alla, även kvinnligkvinnliga kvinnor.
Men hur närma sig denna ljuvliga varelse? Angelique kände sig tafatt. Hon blev torr i halsen när Sylvia var i närheten och hon fick på grund av det tunghäfta och allt hon kunde komma på att säga var ja och nej. Ändå stal hon sig till varje möjligt ögonblick med Sylvia och hade börjat att själv köra en del blomsterbud, då fick hon garanterat träffa Sylvia i varje fall en gång om dagen.
Men en vacker söndagsmorgon i juni när solen sken på en vitmurad kyrkvägg löste problemet sig av sig själv. När Anton Myrén kommit för att beställa en altaruppsats hade Angelique varit där. Hon hade hört Sylvia lova att själv leverera blommorna i god tid innan gudstjänsten och för första gången sedan konfirmationen gick Angelique i en kyrka i ett annat ärende än i tjänsten. Hon var tidig och mötte Sylvia på grusgången på väg upp till västra kyrkporten. Sylvia bar en alldeles förtjusande blå klänning med vita blommor och var så vacker att Angelique tappade andan.
”Oj, är du här? Du har väl ingen begravning idag?”
”Nej”, fick Angelique fram. ”Men pappa är begravd här och … ja …”
”Jag förstår. Vad gör du i eftermiddag?”
”Inget, absolut inget särskilt. Kommer det ett lik får min anställde ta det.”
”Jag tänkte att du kanske har lust att följa med mig. Jag ska på stickcafé i eftermiddag. Vill du följa med?”
Det ville Angelique gärna.

Angelique hade inte hållit i en virk- eller sticknål sedan skolslöjden där hon till lärarinnans förtvivlan hållit på en hel termin med en grytlapp. Den hade varit tänkt att vara fyrkantig och vit men med varje lektion blev den gråare och mer och mer lik en bucklig trekantig liten trasa.
När Angelique parkerade bilen vid en mindre men pittoresk gård en bit utanför staden, var hon följaktligen nervös. Hade det inte varit för Sylvia hade hon aldrig vågat sig på att åka hit. Ägarinnan till gården var en driftig kvinna som med hjälp av starta-eget-bidrag gjort om en del av huset till en butik där hon sålde keramik, presentartiklar och garn. Hon höll också kurser i växtfärgning, hönsuppfödning och så detta stickcafé. Ytterdörren stod öppen och Angelique gick in i butiken. Hon såg hyllor fyllda av krukor och garn, i ena änden stod en lång disk med kassaapparat. Hon fortsatte in i ett rum bredvid butiken, från det hördes sorl och skratt. Där satt ett halvdussin kvinnor med handarbeten i händerna, omkring ett runt bord där det var uppdukat kaffekoppar och kakfat. Rummet var mycket hemtrevligt, möblemanget bestod förutom av det runda bordet, av stolar, fåtöljer, en soffgrupp och massor av kuddar och färgglada gardiner, allt såg ut att vara ihopsamlat lite här och var på loppisar.
Angeliques hjärta stannade nästan när hon fäste blicken på Sylvia för hon tittade upp från sitt handarbete och log så strålande mot Angelique att det kunnat smälta ett isberg. Sylvia vinkade och klappade på en ledig stol bredvid sig.
”Vill du ha kaffe?”
”Ja, tack”, svarade Angelique med torr mun. Hon skyndade sig att ta en slurk kaffe och återfick rösten.
”Vad är det du broderar?” frågade hon.
”Det är en bonad. Det ska stå ’Små små ord av kärlek, sagda varje dag, hemmet gör till himmel, livet till behag.’”
”Jävlar, vad vackert”, sa Angelique och beundrade texten som med blå stygn växte fram på den vita linneduken, bredvid röda små hjärtan. Men hon hann inte säga mer för butikens beskäftiga ägarinna, kom fram till henne. Ägarinnan Sonja Börjesson hade hennafärgat halvlångt hår och var i femtioårsåldern, hennes man hette Börje och var något inom politiken, så mycket visste Angelique. Hon tog Sonjas framsträckta hand och presenterade sig kort. Hon kände sig faktiskt som en elefant i en porslinsbutik, som man brukade säga.
”Vad vill du handarbeta med, kära Angelique?” frågade Sonja.
”Jag vet inte riktigt…, ” Angelique hade velat svara ingenting, men det gick ju inte an.
”Jag har ett underbart växtfärgat garn, färgat med löv till en härlig grön nyans. Du skulle kunna sticka strumpor.”
”Visst! Ro hit med garnet!”
Sonja återvände med ett garnnystan och fem stickor som Angelique tittade på med en blandning av skräck och avsky. Sonja trixade med stickor och garn och Angelique begrep inte ett jota. Sonja gav henne arbetet i händerna och Angelique försökte men lyckades bara göra något som Sonja kallade att tappa maska. Då sa Sylvia:
”Jag kan visa henne, det är nog bättre.”
Sylvia tog över pinnar och trådar och rev upp alltihop. Hon satte sedan pinnarna i Angeliques händer som hon tog tag runt om och tvingade att peta och rota i garnet med stickorna, egentligen var det Sylvia som stickade fast genom Angeliques händer.
”Det räcker att du gör en halsduk om du är ovan, och bara räta maskor”, sa Sylvia.
Angelique begrep i den stunden att hon aldrig någonsin skulle kunna lära sig att sticka. Men det gjorde inget. Hon var nu så nära, så nära Sylvia och det var underbart. Hon såg upp och drunknade i Sylvias ögon som såg på henne med sådan ömhet att hon inte trott att sådan ömhet fanns att få. De andra kundernas sorl försvann och blev avlägsna och allt som existerade i denna värld var närheten till Sylvia. Det var fanimej för bra för att vara sant, men var trots allt sant. Angelique hade mött sitt livs kärlek.
Allt roligt har dock ett slut och några timmar senare stod Angelique och Sylvia vid den senares bil och höll varandra i handen.
”Vill du flytta in med mig i morsans hus?” frågade Sylvia.
Det ville Angelique gärna.

Donna hade inte haft tid att gå på loppisar sedan KLK öppnade men det var hon inte ledsen för. Hon hade så mycket annat roligt istället. Det allra roligaste var som sagt att det var liv och skratt i huset igen. Som den kväll de alla satt i salongen och tv:n stod på. Flickorna drack champagne och Donna och Achim kaffe med gräddklick. Stämningen var mycket god, allt flöt på som de ville att det skulle flyta på och även om vissa detaljer återstod så hade man hämnden i sikte. Det var Maj-Britt som formulerade det så klokt:
”Först var jag bara arg och tänkte att jag vill ha hämnd på Jonas, jag begrep inte vad jag, eller vi då, gav oss in på. Men nu har det blivit så stort och inte gör det mig något. På något sätt ska jag ägna resten av mitt liv åt det kreativa skrivandet. Vi får låta det ta den tid det tar med hämnden, det löser sig nog. Vi har roligt nu.”
Ja, man hade verkligen roligt. Sylvia bytte tv-kanal och signaturmelodin till Jonas Svenssons terapiprogram fyllde salongen. Han syntes sittande i sin fåtölj vid bordet med papper. Han log förtroendeingivande och faderligt, som om han satt som sankte Per vid ingången till himlen. Förstående, allvetande och så god att han kunde ha varit Gud själv, en Gud med högt hårfäste och håret i hästsvans, klädd i en blå skjorta som var öppen i halsen och visade några hårstrån på bröstet. Det par som efter en stund kom in i studion och satte sig i soffan, hade också de vanliga förnamn men ett ovanligt efternamn. Maj-Britt skulle skicka sms till mannen om KLK, sa hon. Paret hade ett problem. Mannen kunde bara ha sex om han fick ha det på tvättmaskinen när den var igång och kvinnan hade börjat få ont i ryggen. Jonas nickade och förstod, förstod och nickade, lutade på huvudet, satte pekfingret mot kinden för att stötta upp huvudet, hummade och log och efter att kvinnan och mannen fått prata i tjugo minuter gav Jonas rådet att de skulle flytta in tvättmaskinen i sovrummet. Det var det. Sedan blev det dags för tittarna att ringa in och prata om sina problem. De handlade om allt från arga svärmödrar till otrohet och problem med chefen.
Maj-Britt räckte upp handen, vinkade och fnissade.
”Jag ringer!”, sa hon och lyfte sin mobil och slog det nummer som visades i rutan. Hon nickade glatt åt de andra när någon svarade och viskade: ”Telefonslussen.” Sällskapet i salongen satt storögt och hörde Maj-Britt förställa sin röst så att hon lät som en ung flicka. De hade inte trott på att komma fram, kanske inte ens Maj-Britt för plötsligt såg hon lite osäker ut. Men när hon hörde sin egen röst i tv:n svara på Jonas hej, morskade hon upp sig och log konspiratoriskt mot de andra i salongen.
”Jag heter Matilda och jag har ett problem”, sa hon.
”Kära Matilda, kan du beskriva ditt problem.”
”Ja, det är att min kille är så orkeslös och inte vill ha sex.”
”Har han ett tungt arbete som tar hans krafter?”
”Nej, det har han inte.”
”Problem med sprit eller något annat?”
”Nej.”
”När började dessa problem?”
”För ett år sedan.”
”Hmmm…, jag förstår, hmmm…, hur länge har ni varit ihop!”
”I ett år.”
”Ah! Men det betyder att problemet fanns där redan i början av er relation. Har du haft en relation med någon annan man före honom?”
”Nej, jag är bara sexton år.”
”Det var ungt! Kära Matilda, du är så ung och naturligtvis oerfaren. Om jag var du skulle jag inte bekymra mig så mycket. Kanske är din kille du har nu inte den rätte för dig. Mycket tyder på det om ni haft sexproblem under hela er ettåriga relation. Han är förmodligen också ung och oerfaren.”
”Jag är den första tjej han haft.”
”Där ser du, ni behöver leka och treva er fram. Hur gammal är han.”
”Han fyller nittiotvå om en månad.”
”Hmmm…, jag tror vi har fler samtal i kön.”
Men i salongen på Strandvägen 38 låg man dubbelvikt av skratt, till och med Achim skrattade fast han inte begrep åt vad. Donna tänkte än en gång på hur roligt det var med lite liv och glädje i huset. Glädje hörde till på ett bra etablissemang.
Jonas Svensson stod framför sin badrumsspegel och kammade håret. Han satte upp det i hästsvansen och sedan rakade han sig och smorde ansiktet med hudkräm. Idag hade han en viktig fotografering, en fotograf skulle ta ett porträtt av honom till hans nya bok. Men hans själsfrid var något rubbad efter senaste tv-programmet. Trots att han gett order till telefonsvararna att noga ta reda på vad folk ringde om, hade man släppt in ett samtal från någon som drev med honom. Och inte bara drev med honom utan med hela psykologin som vetenskap. Sådant fick inte ske.
Jonas Svensson hade inte sökt till handelshögskolan och inte sökt till läkarutbildningen trots att det var vad hans far helst av allt hade velat. Jonas sa sig att det var för att han inte ville gå i pappa ekonomichefens fotspår och han hade därför aldrig behövt att anstränga sig med matematik. Nej, det var psykologin som hade hans intresse och psykologutbildningen hade varit allt annat än matematik. Det hade varit det som Jonas var bra på – ord. Ord ägde makt och makt var vad en som växt upp med en dominant pappa och mobbning i skolan, mest av allt behövde. Dårar och galningar vilken diagnos de än hade, var utlämnade och svaga och villrådiga, dessutom skämdes de för att de var dårar och galningar och hade oftast, om inte de var totalgalningar, skuldkänslor höga som berg. För att de var dårar och galningar. För en som växt upp med en sådan pappa som Jonas haft, för en som känt sig underlägsen i hela sin barn- och ungdom, för en som hade allt inom sig av skuld och skam och mindervärdeskänsla, var det härligt att ha makt över dem som hade ännu mer skuld, skam och mindervärdeskänsla.
Men det visste inte Jonas Svensson för trots egenterapi som det hette och som han tvingats genomlida för att få sin legitimation, hade han aldrig psykologiserat sig själv. Det hade heller ingen annan gjort. Det behövdes inte. Jonas Svensson visste allt och genomskådade allt, han var liksom upphöjd över andra människor. Han kunde alla teoribildningar på sina fem fingrar. Därför hade han blivit så oerhört upprörd över att någon drivit med honom. Honom! Hans andra bok skulle snart komma ut, han var med sin klokhet och sin insikt inte långt efter Freud och hur skulle det gå med bokförsäljningen om man inte tog honom på allvar? Han var en mycket sensibel människa, ansåg han, så andligt stor och särskild men visste också att han inte kunde begära att bli förstådd av simpelt folk.
När han tänkte efter ville han helst av allt vända sig bort från simpelt folk som inte förstod hans särart och begåvning. Pengarna från boken skulle ramla in och tillåta honom att dra sig tillbaka med Tuva-Lisa på en strand i Thailand där han skulle kunna glömma sin pappa och den förnedrande mobbningen under skolåren och bara skriva böcker. Inte psykologi- och självhjälpsböcker utan thrillers. Hårdkokta saker med snärtigt replikskifte. Han hade sin hjälte klar, en svensk före detta psykolog och terapeut som blivit värvad till CIA.
Han gick ut i sovrummet för att välja skjorta. Den rosa eller den ljusblå? Han tvekade. Det var viktigt att se mycket seriös ut på porträttet. Han tog den rosa, lite lagom normkritisk och utmanande, tog den på sig och rufsade till håren på bröstet så att de skulle titta fram. Han provade olika leenden framför spegeln men bestämde sig för att se allvarlig ut på porträttet. Sexig och allvarlig.
Jonas Svensson gick ut i köket. Där satt hans hustru Ingela och två tonårspojkar. Jonas Svensson suckade. Snart skulle han tala om för Ingela att de måste skiljas. Herregud, alla par växte ifrån varandra. De hade inget gemensamt längre. Och pojkarna? Det viktigaste var inte kvantitet utan kvalitet, de kunde hälsa på honom en gång per år i Thailand.
Fotograferingen gick bra och Jonas hummade sig igenom några klimakteriekärringar och par med problem innan dagens sista patient som var ny för honom. Hon hette Norma och var trettiotvå år, mer visste han inte om henne för när hon ringt och beställt tid hade hon sagt att hon bara behövde prata med någon om något.

”Kom nu då!” uppmanade Sylvia. Klockan var halv elva på kvällen och tack och lov var det molnigt, ett regn hängde i luften. Hon och Achim stod i hallen, beredda att ge sig av. Men Sylvia fick vänta ytterligare en minut, Achim hade inte fått sin höga position hos Saddam Hussein genom att vara slarvig. Nu kontrollerade han innehållet i sin väska ännu en gång och de sidor han haft Maj-Britt att trycka ut från Internet, bruksanvisningar för det larmsystem Sylvia sagt att apotek Tuppen hade. Sylvia tog ett djupt andetag och sa sig att hon inte fick stressa Achim. Han blev dock lite störd av att Göran kom in genom ytterdörren, han hade fått en nyckel av Maj-Britt och kom och gick som han ville.
”Det är väl lika bra att du flyttar hit”, sa Sylvia. Hon var inte den som tänkte hindra andra människors lycka. Inte nu när hon själv var kär.
”Tack, men det går inte. Inte än.”
Göran sprang uppför trappan, han bar på en extra stor solros och äntligen var Achim klar och han och Sylvia kunde gå ut till bilen. Sylvia körde.
”Har du fattat nu?” sa Sylvia. ”Vi ska göra ett inbrott men det ska inte se ut som ett inbrott.”
”Jag fattar”, sa Achim och såg beslutsam ut. Vad trodde hon egentligen om honom? Att han inte kunde sina saker?
Sylvia parkerade ett kvarter från apoteket och hade det varit så enkelt som att bara ta sig in i apoteket via hennes chipkort och kod till larmet, hade hon gjort det. Men dels ville hon inte att det skulle registreras att just hon varit där, dels ändrades koden en gång i månaden och den nuvarande kunde hon alltså inte. Gatan var folktom, tack och lov hade det börjat att regna, det fick även det mest nitiska ute-med-hunden-folket att inte gå längre än utanför sin egen dörr och till närmsta lyktstolpe.
De bröt sig in i porten bredvid apoteket, Achim trixade med låset och strax var de inne. De smög in på innergården och till dörren på baksidan av apoteket. Till dörren ledde en trappa med järnräcke och Sylvia väntade nedanför medan Achim trixade ännu lite mer. Han tände nu pannlampan han bar. Dörren öppnades och Achim skyndade in. Sylvia hade berättat var larmet satt och han sprang dit med något mejselliknande i högsta hugg, skruvade och mixtrade och vände sig sedan mot henne.
”Larmet är avstängt!”
”Bra!”
Sylvia visste vad hon var ute efter. Narkotikaskåpet. Achim fäste en apparat på låset som blinkade röda siffror allteftersom den testade olika koder. Till sist klickade det till och skåpet gick att öppna.
Sylvia hade bestämt sig för morfin och stesolid, i skåpet fanns minst tjugofem förpackningar av var sort, det var ofta förskrivna läkemedel och fanns därför i stort lager. Hon tog ut fem förpackningar av var sort med hundra tabletter i varje förpackning och lade dem i sin väska. Hon kunde ha låtit det bli därvid och när man räknade narkotikan som man skulle göra en gång per dag, skulle man genast sett att dessa förpackningar saknades. Men det var inte i Sylvias intresse. På den lilla datorn i skåpet där alla uttag skulle skrivas upp, hur mycket som tagits ut och till vem och av vem, skrev hon Birgerbertils namn som uttagare och ett personnummer hon tog på måfå – det fanns verkligen någon som hade det numret och hans namn kom på skärmen, en Gustaf Karlsson i Skärblacka. Sedan signerade hon med Birgerbertils kod, hon hade för länge sedan kommit på att han använde sin hunds namn som lösenord för det mesta. Nu skulle ingen se att förpackningarna fattades förrän man fick ett tips om det. Vilket Sylvia tänkte se till att man fick. Så småningom.
Åke var en allt oftare sedd kund hos KLK. Han hade förändrats och var inte lika räddhågsen som förut och framför allt var han inte längre rädd för Birgitta. Han hade också förhalat parterapisessionerna hos Jonas Svensson, han hade skyllt på att han måste få sjukgymnastik för sitt onda knä varje eftermiddag och att han vissa kvällar måste delta i en grupp som höll på med knäskola hos gymnasten.
Dagen förut hade han ringt Linda och frågat om hon kunde komma till banken för att tala igenom att få ett konto med bättre ränta. Han hade medvetet lagt tiden till efter öppningstid, Linda skulle komma klockan fyra. Åke var så nervös att hans händer darrade och han svettades. Flera gånger var han ute på personaltoaletten för att tvätta sig. Tack och lov var det bara några få bankanställda kvar förutom honom och hans lilla ruta i kontorslandskapet var avskärmad. Han gick själv till ytterdörren och släppte in Linda. Hon var klädd i en ljusblå klänning och log förtjusande mot honom, han blev svag i benen.
”Välkommen! Vill du ha något att dricka?” Åke hade ställt fram glas och Ramlösa. ”Varsågod och sitt.” Linda satte sig mittemot honom vid skrivbordet.
”Du har ju tre konton hos oss…”
”Jag hoppas inte det är fel”, sa Linda och log. ”Jag har ju inte så mycket pengar på mina konton.” Nu lade Åke märke till hur sött hennes rosamålade mun rörde sig när hon talade.
”Nej! Inte alls! Men som din bankman så är det ju meningen att jag ska se till vad som är bäst för dig. Min tanke var nu att du kunde slå ihop två av dina sparkonton till ett fasträntekonto.”
”Ja, kanske det. Kan du förklara?”
Åke förklarade och för att göra det på bästa sätt tog han sin stol och satte sig vid sidan om Linda. Hon luktade fantastiskt gott. Han pekade i tabeller i broschyrer och märkte själv att han blandade ihop räntesatser och olika konton.
”Det är lite komplicerat…” sa Linda.
”Ja, naturligtvis. Det är inte så lätt att bestämma sig på en gång.”
”Jag kanske borde ha lite betänketid.”
”Ja, visst”, svarade Åke och mötte hennes ögon som nu var lika fuktiga och blå som paradisöarnas laguner. Åkes hjärta värkte och en annan kroppsdel bultade. Men nu måste han våga, det var nu eller aldrig.
”Kanske skulle vi gå och äta en bit så får du tid att tänka och kanske kan jag förklara lite bättre. Jag vet en alldeles förtjusande restaurang inte långt härifrån. Italienskt. Tycker du om italienskt?”
”Gärna! Jag älskar italienskt.” Linda log så förföriskt att Åke blev osäker på vem som försökte förföra vem.
Åkes muntorrhet och ordbrist försvann efter första glaset vin. Han var en sådan charmör, tyckte han. Linda skrattade när han sa något, han visste inte själv var han fick allt ifrån. Han tänkte på vedhuggningen, Fi Tjong, och sa sig själv att det var den som frigjort hans inre verkliga jag: den rolige, sexige och åtråvärde mannen. Han låtsades ha lite spänning i armen, tog med höger hand om vänster överarm och sa:
”Vedhuggning, lätt att sträcka sig även om man är vältränad i musklerna.”
Linda nickade förstående. ”Ni riktiga karlar är så starka och muskulösa. Det finns många män idag som aldrig har lyft en yxa.”
”Jag vet”, sa Åke. ”Sorgligt…”
De åt paella och medan de väntade på desserten satte Åke in den riktigt hårda stöten. Han räckte fram en tablettask som han tömt på innehåll och istället lagt i två tabletter Ejakulatio Vera. ”Får det lov att vara en halstablett.” Det ville Linda ha. Åke tog en själv också, fast han egentligen inte trodde att han behövde en.
När de betalat sin räkning följde Åke Linda hem. Ganska precis när de kommit till hennes port började tabletterna verka. Om det var Linda som först flög Åke om halsen, eller tvärtom, kunde Åke inte säga efteråt. Men vilt kyssande släpade de varandra uppför trapporna och när Linda öppnat sin dörr fullbordade de sin kärlek på entrémattan.
Tre samlag senare låg de utmattade i Lindas säng. Hon låg på hans bröst och strök honom sakta över överarmen. Åke kände sig som en lejonhanne. Men nu trängde sig verkligheten på lite grann. Han tyckte han var tvungen att säga något men just när han yttrade orden insåg han att de kom från hjärtat:
”Jag tror att jag älskar dig.”
”Och jag dig”, kurrade Linda.
”Ja, det där du vet … Du vet ju att jag är gift.”
”Ja, det kanske var dumt det här…”
”Nej! Nej! Inte alls!” Åke blev så till sig att han satte sig upp i sängen och mötte hennes blick. Sedan strök han henne över kinden. ”Jag får bara se till att skilja mig. Det får lösa sig. Du tror väl inte jag utnyttjar dig.”
Det trodde inte Linda. Det trodde inte Åke heller, fast han på eftermiddagen varit säker på att det var just det han var på väg att göra. Förföra henne. Få henne i säng. Och nu var han kär. Så det kunde bli. Han hade KLK Coaching att tacka för allt. Som ofta sedd kund hos dem hade han börjat att prata med personalen, särskilt med Maj-Britt som var så förtjusande rar och mild. Hon hade frågat om han ville lära sig att skriva kreativt. Åke hade inte sagt att han hade ett antal torra år att ta igen och att han bara ville ha sex, utan urskuldat sig med att han inte hade tid för mer än vedhuggningsterapin som det nu var kö till, men eftersom Åke var kund nummer ett till denna behandling, fick han alltid tid. Den gjorde verkligen nytta, varje kluvet vedträ var ett mord på varenda känsla av förnedring som han haft genom livet. Maj-Britt var dock lika vänlig och talade alltid med honom, hon var mycket intresserad av hans bankjobb.
”Då kan du gå in på folks konton lite varstans då?” frågade hon med stora vidöppna ögon och han insåg att han tyckte så bra om henne för att hon fick honom att känna sig viktig.
”I princip, så. Det är inga svårigheter.” Han tänkte efter. Vissa svårigheter fanns det, men med lite koder och genvägar skulle väl det mesta gå. Det begrep hon inte ändå, så han lät henne tro att han hade makt över hela världens finansiella system.

Siv Karlsson var på behandling hos KLK och efter fjärde behandlingen stapplade hon nerför trappan. Denna dag hade Manuelo verkligen gett henne en ordentlig omgång och hon var lite svag i benen men härligt avslappad. Hennes liv hade tagit en ny vändning. Redan efter första besöket hos KLK hade hon åkt till inköpscentret och hos vitvarukedjan hade hon köpt en stor frysbox som de fraktat hem till henne. Därefter hade hon handlat på stormarknaden, hundra frusna pizzor som precis fått plats i den nya frysen. Stures mathållning var ordnad och ville han ha rena kalsonger fick han fixa det själv. Hon hade lagt fram bruksanvisningen till tvättmaskinen.
Siv hade fått ett helt annat självförtroende jämfört med vad hon haft förut. Den nya frisyren hade gjort sitt, likaså de nya kläderna hon köpt och hon tyckte att all den undertryckta ilska hon alltid burit på, var borta. Den hade hon skrikit bort under Leila Lis händer. Siv hade till och med fått kraft att gå i clinch med Patrik Larsson och det var hon glad för, han hade vid de senaste ledningsgruppsmötena inte sagt ett enda ord om att sälja ut äldreomsorgen. Hon begrep allt att han hade något på gång, vad skulle hon nog komma på, förmodligen var det lurendrejeri, den jäveln hade alltid något på gång.
Receptionisten Donna satt i den röda plyschfåtöljen med sin hund i knät och en mugg kaffe bredvid sig. Hon sträckte sig efter penna och papper när hon fick syn på Siv.
”Räkning till samma ställe som vanligt?”
”Ja, men jag skulle gärna vilja tala med chefen här. Det gäller en annan sak.”
”Vi har tre chefer, det är jämlikt här”, sa Donna.
”Går det att få tala med dem då?”
”Nja, Leila Li och Maj-Britt har kunder nu och Sylvia är upptagen i blomsteraffären. Kan jag hjälpa till med något?”
”Nej, jag måste tala med dem som bestämmer här.”
”Du kan komma tillbaka klockan sju ikväll, då har vi oftast möte i salongen.”
Siv nickade ja till det, hon hade ändå inget särskilt för sig under kvällen.
Exakt klockan sju på kvällen ringde Siv på mässingsklockan och blev insläppt i salongen. Ett trevligt rum med mörka möbler, kristallkrona och öppen spis. Hon hälsade artigt på en medelålders svartmuskig karl som reste sig upp och tog henne i hand innan han satte sig igen och verkade titta ut i intet. Var han också en fjärdebehandlingsterapeut? Kanske, men nu hade Siv vant sig vid Manuelo och ville inte byta. I en annan fåtölj satt en lång kraftig kvinna med kortklippt hår och något fyrkantigt över sig. Hon presenterade sig som Angelique och var klädd i en småblommig klänning. Siv hade först trott att kvinnan var berusad för hon såg saligt rakt framför sig, men förstod sedan att hon inte druckit särskilt mycket. En lycklig människa helt enkelt, hur ovanliga sådana än var.
Siv tackade ja till champagne och när hon tagit sin första klunk mötte hon de andra kvinnornas förväntansfulla blickar.
”Som ni kanske vet är jag kommunchef. Nu är det så att kommunen ska ha en utbildning för all personal, en stor grej på stora arenan. All personal, de gnälliga i äldreomsorgen och socialtjänsten men även sopåkarna och städerskorna och tjänstemännen. Vi ska omorganisera, vi har inte gjort det på ett tag och det är verkligen på tiden. Innan dess ska vi utbilda medarbetarna i medarbetardemokrati och normkritik, att gilla olika och värdegrund, alla måste fås att tycka samma saker. Kommunen har anlitat den berömde psykologen Jonas Svensson men jag har lyckats få igenom att vi även ska anlita er för utbildningen.”
”Det var som fan!” sa Sylvia. Maj-Britt lyste upp och slog ut med händerna och sa något om kreativt skrivande. Lilian frågade om ljudanläggningen var bra på stora arenan.
”Praktiska saker går lätt att lösa. Det viktigaste är att ni tackar ja.”
”Men vad ska vi utbilda om?” frågade Sylvia. ”Jag kan för helvete inte stå på en scen och lära folk namnen på olika blommor.”
”Det behöver du inte heller”, sa Maj-Britt. ”Du kan stötta oss andra och lägga upp allt. Och ta betalt.”
”Självklart betalar kommunen ett bra arvode”, sa Siv. ”Men vi kanske måste bestämma vad ni ska undervisa om. Något som får hemtjänstpersonalen och SOC att inte gnälla så mycket.”
Den frågeställningen var inte svår att svara på. Maj-Britt ville ha alla deltagare utrustade med penna och papper och så skulle de få skriva ett barndomsminne. Hon skulle läsa upp en del av dem och då skulle hela församlingen säkert börja gråta, folk grät alltid åt barndomsminnen, även andras. Det skulle då passa bra in i det tema hon skulle ha, att församlingen skulle ändra sin attityd genom att släppa sina känslor fria.
”Jag kan ta ett eget barndomsminne till hjälp”, sa Maj-Britt. ”När jag första gången läste Anne på Grönkulla och om vara-glad-leken. Det är vad som fattas era anställda. Man måste låtsas att man är glad och nöjd, då blir man glad och nöjd. Så gjorde Anne på Grönkulla.”
”Ja, jävlar”, sa Sylvia. ”Du låter som kalla-mig-Jonte själv.”
”Jag vet”, sa Maj-Britt. ”Tror du inte jag lärde mig något under tiden med honom?”
Siv måste ha sett mycket frågande ut för Maj-Britt log och sa något om ett internt firmaskämt och de gick vidare i planeringen. Siv fortsatte tala om att det var ett enda gnällande, särskilt från hemtjänsten. En massa kärringar som gaddade ihop sig och gnölade och klagade om tidsbrist och som de sa, ledsna gamlingar när det i själva verket var så att båda kategorierna var bortskämda. Man måste få dem att ändra sig. Kunde man kanske ha en värdegrundsutbildning även för de gamla? tänkte hon. Nja, det gick nog inte. En del var senila, andra döva och många var totalt hjälplösa eftersom de måste vara bara några centimeter från döden för att kommunen skulle bevilja hemtjänst eller äldreboende. Den tanken fick hon släppa, även om den varit bra. Det gick inte att lära gamla hundar sitta, särskilt inte om de var döva.
”Jag tänker mig att vi avslutar min del av utbildningen genom att alla sjunger Kumbaya”, sa Maj-Britt. ”Eller We shall overcome. Men du då, Lilian? Hur tänker du lägga upp din undervisning?”
”Iron Maiden förstås. Skrikterapi.” Lilian bet sig i den rödmålade underläppen och såg mycket fundersam ut. Sedan satte hon sig upprätt och de andra såg glittret i hennes ögon och leendet som spred sig över hennes ansikte. ”Det hela är mycket enkelt. De ska få träna sig i att skrika. Jag ska lära dem att var gång de får sådan där tråkig gnällig attityd ska de istället ställa sig och skrika på ett träd. Bra, inte sant?”
Siv nickade nöjt. Det Lilian sagt var jättebra. Fantastiskt om tanterna i hemtjänsten skrek på ett träd istället för att ringa och säga att gamla Agda grät för att hemtjänsten bara hade femtiotre komma två sekunder på sig att ta ut maten ur kylen och ställa den i mikron – maten var särskilt tillverkad för att inte ta mer än fyrtioåtta sekunder i mikron – och sedan ställa den ljummen framför Agda och därefter med den elektroniska pennan logga ut från Agda och rusa vidare till nästa gamling. Eller när gnällkärringarna ringde henne, Siv, för att klaga över att de inte haft tid att pissa på hela dagen. Siv hade gjort en förfrågan till vårdcentralen om det eventuellt gick att ge hemtjänstpersonalen kateter men chefsläkaren hade sagt att det inte gick, det var något med att det skulle spräcka vårdcentralens budget för den antibiotika som skulle till när alla fick infektioner av sina katetrar.
Siv gick sin väg klockan åtta för att genast följas av Ben som ännu inte bytt om från klänning och högklackat. Donna hade snurrat till det lite grann, det hade kanske blivit för mycket koffein under kvällen, och hon trodde först att det var en ny kvinna som skulle jobba i etablissemanget. Sedan kom hon på att det var hon själv som initierat detta med Marilyn och hon berömde storligen Ben för klänningen.
Ben fick ett glas champagne och slog sig ner i soffan medan Maj-Britt hämtade datorn och med Achims hjälp loggade in på film- och avlyssningsbandet från Jonas mottagning. Hon ställde datorn så att de alla kunde se skärmen.
”Men berätta först hur det gick?” sa Maj-Britt. ”Du ser rätt belåten ut.”
”Det gick bra”, sa Ben. ”Men låt oss titta på bandet, så ser ni själv.”
Achim hittade rätt film. De hade förstås filmat Jonas i personalrummet med Tuva-Lisa men bestämt sig för att det vore synd om tösen att offentliggöra de banden, hon var bara ett barn som inte begrep bättre. Men nu hade de något rejält att komma med, efter Marilyns besök, det lovade Ben med ett nöjt leende.
Kameran hade blivit placerad högt under taket med fokus på Jonas ansikte och fåtöljen där patienten satt med sidan mot kameran. Achim spolade tillbaka till klockan sjutton noll noll och Jonas hade just varit ute och hämtat Ben, alias Marilyn, alias Norma i väntrummet och nu kom de in och satte sig i behandlingsrummet. På bordet brann ett doftljus och Maj-Britt tyckte att hon fick ont i huvudet bara av att se det. Jonas hade ett block i handen och log förtroendeingivande.
”Du har snygga ben”, sa Sylvia och Ben fnittrade kokett. Lilian hyschade åt dem, hon ville höra vartenda ord.
”Välkommen, Norma. Vad kan jag hjälpa dig med?”
”Ser ni hur han glor på ben och pattar?” sa Sylvia.
Hon blev återigen hyschad åt men alla som såg filmen såg hur fixerad och andtruten Jonas var.
”Jag har problem med sex”, sa Norma med en djup sammetslen altstämma.
”Oj då… På vad vis?”
”Jag är nymfoman. Jag måste ha en man minst två gånger om dagen. Det är jättejobbigt.”
”Och???” Jonas försökte återfå fattningen genom att luta huvudet och stödja det med pekfingret.
”Idag har jag bara haft en. Men grejen är också att det inte går med vem som helst. Det måste vara någon som betalar för det. Och för mina små… ska jag säga extravaganser. Jag vill helst göra det i en fåtölj.”
Jonas log välvilligt och var på väg att säga något men när Norma lutade sig fram för att plocka bort ett osynligt skräpkorn från höger sko, fastnade hans tal och han satt som förstelnad med öppen mun och blicken fäst på brösten som hotade hoppa ur urringningen. Norma lutade sig bakåt och lade sedan upp ena benet över det andra och viftade med foten. På filmen syntes tydligt hur Jonas svalde några gånger.
”Hur länge?… Hur länge har du haft det så här?” frågade Jonas, han höll sitt skrivblock över skrevet.
”I en vecka. Jag vet inte vad jag ska göra. Hjälp mig!”
”Självklart! Hmmm …, jag vet bara inte hur.”
”Köp mig! Du ser så viril ut.” Norma hade rest sig upp och hon ålade med överkroppen och böjde sig återigen fram för att ge fri utsikt till glipan i brösten. Jonas reste sig tvärt och gick de två stegen fram till henne och greppade med ena handen om hennes högra bröst. Norma tog ett steg tillbaka.
”Det fungerar inte om du inte ger mig pengar först”, sa hon släpigt och följde upp det med ett långt stön. Jonas fumlade fram plånboken och var nu så torr i halsen att rösten kom som en skrapning när han frågade: ”Hur mycket?”
”Oh, en symbolisk summa. Femhundra kronor.”
Jonas tog upp en femhundrakronorssedel och räckte den till Norma som rullade ihop den och stoppade den bakom örat. Sedan ålade hon lite till med överkroppen och stönade lustfyllt. Jonas såg ut som om han inte visste var han skulle börja men till sist bestämde han sig och började fingra och klämma på Normas bröst. Han fingrade och klämde och fingrade igen och hängde nu med tungan som en andfådd hund. Sedan gick han närmare, lade armarna om Norma och började klämma på den stjärt som enligt alla kunder på frisörsalongen var så fast och sexig. Därefter gled Jonas ena hand under kjolen men sekunden senare försvann hans uttryck av andfådd hund och gled över i häpet stora ögon medan han tog ett steg tillbaka.
”Vad är det älskling? Har du fördomar?” frågade Norma släpigt.
”Ut! Ut!” Jonas lyfte första bästa från bordet, det var den tunga lyktan för doftljus och höjde den mot Norma.
Tjoff! En rak höger och Jonas låg på golvet.
”Jag har sysslat lite med kampsport”, sa Ben blygsamt när alla kvinnorna i salongen applåderade.
”Den sista delen där klipper vi bara bort och ljudet också”, sa Maj-Britt affärsmässigt. ”Annars är filmen mycket användbar.”
Alla var eniga om det och man diskuterade en stund exakt hur man skulle använda filmen men sköt beslutet på framtiden, tillfället skulle nog komma bara man hade tålamod.
Distriktsläkare Dennis Claesson. Femtiofyra år och ivrig golfspelare, ett cendréfärgat hår, månar vid tinningarna, stålbågade glasögon, magert ansikte med spetsig näsa, lång hals, klädd i vit läkarrock över beige chinos och mörkblå skjorta. Han var en av tio läkare på vårdcentralen och Gullan Larsson hade varit hans patient i flera år. Socialstyrelsen ville gärna ha minst en diagnoskod, det ville också vårdcentralchefen eftersom det hörde ihop med tilldelningen av pengar, men Dennis hade haft svårt att sätta diagnos på Gullan. Helst av allt hade han klottrat ner diagnosen fibromyalgi men det stämde inte riktigt och han vågade inte det, det kunde hända hon gick till en annan läkare och då skulle diagnosen omprövas. Därför hade han hållit sig till det gamla trygga depression som diagnos, det kunde ändå ingen ifrågasätta, symptomen kunde variera från timme till timme. Klimakteriebesvär gick också att sätta som diagnos på alla kvinnor mellan fyrtio och sextio ungefär, så det var ett beprövat förfarande. Det lät bra. Allt måste alltid låta bra, även inom läkarvetenskapen.
Dennis Claesson gick med journalen i handen ut till väntrummet för att visa in Gullan Larsson på sitt kontor. Först hade han svårt att känna igen henne bland de väntande, hon hade klippt och blonderat håret. Hå hå, ja, ja, suckade han inombords. Ett sista försök att hålla åldrandets förfulande stången.
Gullan satte sig i besöksstolen vid hans skrivbord och Dennis fäste genast blicken på datorskärmen. Vid förra besöket hade Gullan gråtit häftigt, läste han fast han inte behövt läsa sig till det, Gullan grät alltid häftigt. Och hon hade klagat på värk i nacken. Han hade känt efter och haft henne att vicka på huvudet och sedan nypt henne i kinderna och sagt när han satt sig igen och börjat knäppa på tangentbordet:
”Dina måsten sitter i nacken! Du måste prioritera. Ändra attityd. Lära dig att slappna av.”
Gullan hade gråtit än mer. ”Jag är så värdelös”, hade hon hulkat.
”Du andas fel och din kroppsställning är hopsjunken och spänd. Har du inte fått några råd hos sjukgymnasten jag skickade dig till?”
”Jo, hon sa att jag andades fel och spände mig.”
”Men ni gjorde väl några övningar?” hade Dennis frågat och för ett kort ögonblick släppt datorskärmen med blicken.
”Ja, jag fick rulla runt på golvet och lära mig slappna av. Ja, inte direkt på golvet förstås, men på en matta.”
”Och det fungerade inte”, hade Dennis konstaterat och åter vänt blicken mot datorn. ”Du är fortfarande mycket spänd, du har för många måsten och bara du själv kan ändra inställning till alla dina måsten. Det handlar om din attityd.”
Gullan hade torkat ögonen med ytterligare en pappersnäsduk och snutit sig för att få rösten klar nog att med den vanliga gnälliga rösten hon hade när hon besökte honom, säga:
”Men det är så stressigt på jobbet. Vi får inga vikarier och det blir fler och fler brukare i hemtjänsten. Det är så synd om de gamla och jag räcker inte till, jag måste lämna dem fast de gråter och är så ensamma. Och så är det chefen som inte ger oss vikarier om någon är borta och som hela tiden säger att vi måste skynda oss och spara tid och gamlingarna måste ligga kissevåta och så säger de att de bara vill dö. Och så är det min gamle pappa som jag måste hjälpa minst en gång om dagen för han är för frisk för att få hemtjänst. Jag är så trött. Jag är så värdelös och jag väger för mycket och kunde jag bara ändra mig och se positivt på allt som chefen säger att jag måste göra.”
”Ja, ja”, hade Dennis sagt men inom sig suckat och tänkt att det var det gamla vanliga gnället. Han kunde inte gärna sjukskriva henne mer, Försäkringskassan hade inte tillåtit det förra gången fast han i intyget skrivit att hon inte sov på nätterna. ”Vi får hoppas att sjukgymnastiken kan hjälpa dig att slappna av och släppa lite på alla måsten. Vi kanske skulle byta antidepressiva. Det har kommit en ny sort som hjälper mot ångest, den kan du få prova.”
Och så hade han skickat ett elektroniskt recept direkt till apoteket och äntligen blivit av med Gullan men nu var hon här igen och han stålsatte sig mot förväntat gnäll och frågade:
”Hur mår du idag då?”
”Bra, tack. Jag kom egentligen bara för att ta bort ett födelsemärke jag har på axeln. Det är bara för att det sitter precis där behå-bandet sitter och därför skavs det ofta upp och blöder.”
Dennis blev så förvånad att han släppte datorn med blicken och stirrade på Gullan.
”Jaha, hmm …, ja, jag får väl titta på det då.”
Dennis tittade, bad Gullan följa med till behandlingsrummet och ropade på sköterskan och gav order om bedövningsmedel, skalpell och suturer. Gullan hälsade glatt på sköterskan och de två bytte några ord om det fina vädret. Dennis lade bedövningen, skar bort märket, lade det i röret som sköterskan höll, sydde sedan en sutur över såret och klistrade på ett plåster. Det var det.
Gullan reste sig upp för att gå men Dennis bad henne följa med in på hans kontor.
”Hur går det med de antidepressiva tabletterna?”
”Åh! Dem har jag slutat med. Och jag har slutat jobbet. Min man tjänar så bra så jag behöver inte jobba. Och pappa har jag skickat till en kurort i Kroatien som är billigare än ett äldreboende i Sverige. Han ringer en gång i veckan, de får lyssna på Elvis och dricka vin.”
”Ja, det låter ju bra. Men hur går det med sjukgymnastiken?”
”Den har jag också slutat med. Nu sedan jag börjat på KLK.”
”KLK? Vad står det för?”
”Ingen aning. KLK är KLK. De har olika behandlingar. Musikalisk aggressionsterapi, blomterapi, kreativt skrivande och så den fjärde behandlingen som är …, ja, det spelar ingen roll. Och de blå tabletterna är fantastiska.”
”Vilka blå tabletter?”
”Ett naturmedel de tillverkar. Det heter något i stil med erektera mera. Från Mongoliet. Man får lust och ork av det, det har provats i tusentals år där i Mongoliet, som naturmedicin. Men nu måste jag gå. Jag ska på karatekurs.”
Gullan försvann med ett leende ut från kontoret och fast Dennis hade tre patienter som väntade kastade han sig ut på Internet och googlade på KLK. Han fann deras hemsida och läste vad där stod. En liten misstanke föddes hos honom. Han hade fler Gullan-typer som patienter men ingen av dem hade varit hos honom på ett bra tag, han hade faktiskt undrat varför, de brukade få akuttider ungefär varannan vecka. Kunde de också ha börjat på KLK? Men det som fick Dennis att lyfta telefonluren och ringa Läkemedelsverket var det han läste om naturmedlet Ejakulatio vera. Skulle något få säljas som naturmedel var det nödvändigt att det godkänts av just Läkemedelsverket. Troligen var det inte godkänt och det gick inte an att folk stoppade i sig vad som helst hur som helst. Inte heller kunde han acceptera att patienter vände sig till kvacksalvare istället för till läkarvetenskapen och allt det den hade att erbjuda av bot, lindring och tröst till patienterna, allt enligt Hippokrates gamla regel och läkares inställning om helhetssyn, patienten i centrum och att verkligen se och förstå sina patienter.

Maj-Britt insåg att det var hon som var idésprutan hos KLK, hon som hade talangen att vidareutveckla och förnya. Det var något de andra var belåtna med, hos KLK fanns ingen avund. Maj-Britt var glad och stolt att ha upptäckt dessa nya sidor hos sig själv fast de förstås funnits där hela hennes liv. På biblioteket hade hon varit mycket duktig på att organisera själva boklogistiken, böcker som lånades, lämnades tillbaka i fel hyllor och skulle sorteras rätt igen.
Efter första glaset champagne vid detta kvällsmöte i salongen bad hon om ordet.
”Ett stort bekymmer som våra kunder har, det märker jag i det kreativa skrivandet, är att de har så trista män. Och våra manliga kunder som vi har, vet inte hur de ska få till det. Det är som om två grupper går och letar efter varandra. Nu har jag kommit på att jag kan börja med en ny behandling. Romantisk rådgivning för män.”
”Vad fan är det?” frågade Sylvia och tände en cigarrett samtidigt som hon lyfte Donnas cigarr från hennes knä där den hamnat när Donna nickade till, och nu hotade sätta eld på hennes klänning. Achim satt med sin väska i knät, han hade börjat med det på senare tid, han satt och gick igenom diverse mystisk utrustning som bara han visste vad den skulle användas till.
”Romantisk rådgivning för män är helt enkelt att lära män att bli romantiska. I det ingår att komma med blommor och choklad och att lära sig några dikter utantill men också sådant som förspel …, ja, ni vet vad jag menar.”
”Förspel!” Donna satte sig häftigt upp. ”Jag minns en karl i Rio…”
”Det är bra lilla morsan, ta det lugnt, tänk på hjärtat.”
Donna somnade om och kvinnorna diskuterade Maj-Britts idé. Alla var positiva och man bestämde att nästa dag skulle Maj-Britt lägga ut behandlingen på hemsidan.
”Men nu måste vi börja göra något åt Tomas”, sa Lilian. ”Han har spärrat mina kontokort.”
”Den jäveln”, sa Sylvia. ”Honom ska vi klämma åt.”
”Visst”, svarade Lilian. ”Men vi kan inte bara snacka om det. Vi måste göra något.”
Efter en del diskussion var det som vanligt Maj-Britt som var den klartänkta.
”Du måste komma åt alla de där hemliga pengarna han har satt undan på hemliga konton. De du sa att du kände till.”
”Men hur?” undrade Lilian.
Intensivt tänkande under tystnad. Till sist kom Maj-Britt på något. Hon strök en slinga av det långa håret från ansiktet och log sitt milda men nu också triumferande, leende.
”Du Lilian kan bryta dig in på hans kontor och i huset där ni bodde är det väl bara att du går in. Men han får inte komma på er. Det måste vara när han inte är hemma och inte är på kontoret.”
”Han går på Rotary den första måndagen i månaden”, sa Lilian.
”Utmärkt. Det är om en vecka. Då får ni passa på. Achim! Hörde du?”
Achim tittade upp och log som en gosse man avbrutit i lek med legobitarna. Maj-Britt förstod att han inte hört på vad som sades och förklarade det kort för honom. Han och Lilian skulle snoka i Tomas dator och i alla hans papper.
”Inga problem”, sa Achim. ”Ska jag fotografera alla papper?”
”Inte alla papper”, sa Maj-Britt. ”Bara de som Lilian tycker kan vara avslöjande.”
Achim ryckte på axlarna. Maj-Britt såg från honom till Lilian och sa:
”Vet ni vad? Det är lika bra att jag följer med, så kan jag själv se vilka papper som är viktiga. Och jämföra dem med Gullan Larssons papper som hon tagit från sin man Patrik Larsson. Han är kommunalråd och Siv Karlssson säger att Tomas och Patrik har något fuffens för sig ihop.”
Lilian såg mycket tacksam ut för att Maj-Britt lovat att följa med.
”Det är ytterligare en sak”, sa Maj-Britt. ”Vår kund Åke Bolledick.”
”Vad är det med honom?” undrade Sylvia. ”Han hugger ved för över tvåtusen kronor i veckan.”
”Det är inget med honom. Men jag har gjort mig god vän med honom. Han är bankman. Och det var han som gav mig idén om romantisk rådgivning för män. Han är olyckligt gift, ja, ni såg själv hans elaka sura fru i Jonas tv-program. Han ville sätta in en stöt mot en änka han träffat på banken och bad mig om lite råd. Det fick han och det gick jättebra för honom och han fick till det och allt, ja ni vet. Men igår sa han till mig att han vill rymma sin väg med änkan, han vill till något varmt ställe där han kan odla vin och änkan har sagt ja till att följa med. Men han har inte pengar nog. Jag tänkte att vi kanske, mot en liten insättning på ett konto i hans namn, kan inviga honom i våra planer och så få honom att hjälpa oss med själva banktransaktionerna som måste göras.”
”Tänk om han går till polisen?” Lilian var tveksam.
”Han går inte till polisen”, sa Maj-Britt tvärsäkert. ”Det är han för kär för, för desperat för och dessutom skulle man bara ta honom för en stolle för han har inga bevis att komma med.”
På så sätt fattades ytterligare ett beslut vid detta salongsmöte. Maj-Britt skulle tala med Åke.

Hela jävla fittstimmet verkar ha blivit förryckta och fått för sig att sticka upp, tänkte Patrik Larsson när han gick ut till sin sekreterare Kristina, Karina eller om det nu var Katarina, för att be henne köpa ett litet raffset storlek bh-kupa D, på lunchpausen men fann henne mycket avvisande. Hon satt visserligen vid skrivbordet som en hund låg i sin korg, men han slogs genast av något ovanligt, hon hade en klargrön blus och en röd kjol på sig och flöt inte längre ihop med färgen på papperet, bokhyllorna och pärmarna. Längst ut på skrivbordet stod den skylt hon låtit kommunens verkstad tillverka: en namnskylt i storlek trettio gånger femtio centimeter på vilken det stod Katinka. Patrik Larsson fick en aha-upplevelse, hade han inte alltid tyckt att hon bröt på ryska.
”Tyvärr kan jag inte handla på min lunch”, sa hon. ”Jag ska ta ut kompledigt och gå på behandling i eftermiddag.”
Patrik blev så häpen att han gick in på sitt kontor igen. Han rotade i sin nedersta skrivbordslåda till höger och fann en halvtom flaska whiskey och en pava vitt vin. Det vita vinet fick duga om han inte fick tag i ett raffset och förresten betalade han Dolly så mycket ändå, hon kunde inte räkna med presenter varje gång.
Det var en stund tills nästa möte med gnällkärringarna i socialnämnden och han beslöt att ägna den åt sin favoritsyssla. Att logga in på sitt hemliga bankkonto och läsa transaktionerna och saldot. Han såg belåtet att Tomas Olsson satt in de överenskomna trehundrafemtio tusen som tack för hjälpen han fått att driva igenom bygget av Framtidens hus. Kanske hade Patrik begärt för lite, tänkte han nu. Summan var bara småpotatis i det stora hela. Budgeten för bygget var satt till nittiotre miljoner men skulle förstås överskridas med råge, kanske till det dubbla. Det skedde alltid med alla kommunala byggen. Men Patrik sa sig att han inte skulle vara snål, han hade nu ett antal miljoner på sitt konto och sparandet till den herrgård han tänkte köpa sig gick bra. Några mille till så… Men han måste komma vidare i karriären också, han hade utövat ett visst tryck på partiet i Stockholm och fått några halvkvädna löften om utredartjänster, nationell samordnare eller liknande. Men Patrik siktade högre, minister skulle sitta fint.

Några dagar senare satt Sylvia uppe hela natten. Hon hade Achim till hjälp. De tillverkade tabletter av Ejakulatio Vera och lade dem i burkar som förseddes med de vackra etiketterna Sylvia försett med ett nytryck. Det bestod i en innehållsdeklaration som förutom Ejakulatio upptog bindemedel, eukalyptus och socker.
De blev klara i tid och Sylvia tog en snabb dusch, drack en liter kaffe och rökte fem cigarretter tills klockan var sju när det som avtalat ringde på dörren. Hon rättade till sina anletsdrag, prövade dem i ett vad hon trodde var ett vänligt leende, Sylvia hade aldrig varit bra på vänliga leenden, och öppnade dörren för den väntade inspektören från Läkemedelsverket. Denna hade ringt dagen förut och anmält sin ankomst klockan sju nästa dag. Var det sant att man sålde ett naturmedel som inte var godkänt?
Sylvia hade funnit sig, skrattat och sagt att det måste vara ett misstag. Hon sålde bara ett naturmedel som minsann var godkänt i Mongoliet och för det behövde man väl inga särskilda svenska tillstånd?
Inspektören, en kvinna vid namn Magdalena Ottosson, hade insisterat på att göra ett besök. Magdalena visade sig vara runt femtio, hon hade skarpa drag och en liten hopsnörd mun, Lilian som kom till dörren tänkte genast att hon skulle behöva musikalisk aggressionsterapi. Maj-Britt slöt till och de följde Magdalena ut i orangeriet där Sylvia förvarade tablettburkarna på en hylla. Magdalena tittade sig misstänksamt omkring.
”Jag fick ett telefonsamtal från en läkare som sa att ni säljer ett icke godkänt naturpreparat, om jag förstod saken rätt skulle det ge lust och ork. Är det något potensmedel?”
KLK-kvinnorna skrattade unisont och Maj-Britt som var den som hade bäst hand med att tala med folk sa:
”Det är nog bara dumhet och avundsjuka och fåniga rykten. Vi säljer ett mongoliskt naturmedel utprovat i generationer, det är uppiggande, som halstabletter ungefär, inte värre. Vi vill ju gärna profilera oss som lite unika och inte som alla andra. Som du ser på etiketten är tabletterna ekologiska.”
”Hmm.” Magdalena hade öppnat en burk och hällt ut en tablett i handen.
”Var så god och smaka för all del”, sa Maj-Britt. ”Vi har väldigt mycket eukalyptus i så det är därför vi skriver på etiketten att de inte är lämpliga för barn, de är lite för skarpa för barn.”
Magdalena stoppade en tablett i munnen och sög på den. Därefter visades hon runt i orangeri, växthus, musikterapirummet och rummet för kreativt skrivande och sist tackade hon ja till att av Donna bli bjuden på kaffe i salongen. Hon blev på bättre och bättre humör allteftersom tiden gick och när hon plitat en stund i ett protokoll hon hade med sig såg hon upp och log:
”Ja, från Läkemedelsverkets sida har vi inga invändningar. Jag skriver en rapport om att medlet är godkänt och så är det glömt. Men jag tror faktiskt jag ska köpa med mig några burkar tabletter, det kan vara bra att ha om jag blir torr i halsen.”
”Kommer inte på fråga att köpa”, sa Maj-Britt. ”Du ska få några burkar gratis, det är det minsta vi kan göra för ditt besvär.”
Jonas Svensson satt i möte med sin förläggare, en rundlagd man i kostym som tidigare gjort karriär i investeringsbranschen. Boken Fånga livet hade inte sålt riktigt så bra som man hoppats och nu inför releasen av Fånga din passion gällde det att brainstorma och få PR, helst gratis sådan.
”Det är jättebra med ditt tv-program. Folk känner igen ditt namn. Bokhandlarna kommer att lägga upp Fånga din passion i pallar innanför ingången, folk ser ditt namn på omslaget och köper för att de känner igen namnet.”
”Vad med recensioner?” undrade Jonas.
Den rundlagde kostymklädde drog i slipsen och nickade och sa:
”Kan vara bra, kan inte vara bra. Risken är alltid negativa recensioner. Inte för att det har så stor betydelse för bokförsäljningen, det viktigaste är att du är en kändis nu. Kändisar säljer alltid. Jag har en annan författare i mitt stall, känd från Big Brother, som skrev en kokbok. Den säljer som smör. Men vi måste lägga upp en strategi. Det första är att råka skriva några nollor för mycket när det gäller försålda böcker av din förra bok Fånga livet. Med de försäljningssiffrorna kommer de stora bokkedjorna och bokklubbarna att köpa in Fånga din passion av bara farten. Det blir automatiskt stor försäljning av din nya bok, troligen översättning till andra språk. Men det vore bra om du kunde göra något vid releasen för att boosta försäljningen.”
”Intervjuer?”
”Japp! Jag har skickat ut pressmeddelanden till en massa kultur- och samhällsredaktioner. En del av dem har hört av sig och vill göra intervjuer. För att trigga dem lite skrev jag i pressmeddelandet att du hade gått igenom något svårt och att dina lärdomar från det resulterat i Fånga din passion.”
”Vad för något svårt?”
”Jag vet inte. Vi får hitta på något. Otrohet?”
”Nej fan, min grej är ju att jag tror på familjen och trohet och sådant. Då kan jag inte gärna säga att jag har varit med om otrohet.”
”Nej, det krånglar till för mycket, det har du rätt i. Vi får hitta något annat. Grejen är att det ska vara i det förflutna, det måste vara något genomlidet, inget som är nu. Läs vilken intervju du vill med vilken kändis som helst, ingen av dem är mitt uppe i en skilsmässa eller mitt i en depression. Det de haft av svårigheter är överståndet och nu är det bra. Sådan är dramaturgin. Kan du inte komma på något. Vad med dina föräldrar?”
”De är döda.”
”Fint! Du får ge en intervju om ditt komplicerade förhållande till din pappa.”
Jonas tvekade. Förläggarens förslag kom lite för nära det Jonas ville rota i. Tänk om han skulle försäga sig under intervjun. Han måste hitta på något annat och kom på det.
”Jag hade en yngre syster som dog när jag var ett och ett halvt. Hon var precis nyfödd.”
”Suveränt. Tänk igenom saken lite, hur du hela livet sörjt henne, saknat henne och lite sådant, det drar alltid ut någon tår. Folk ska känna medlidande och identifiera sig, det är grejen. Det ska låta bra.”
”Jag kunde skriva en debattartikel i DN, kanske”, sa Jonas.
”Suveränt! Grejen är också här att det måste låta bra men att det också måste väcka uppmärksamhet. Du kanske kunde komma på något med sex? Sex får alltid läsare. Och längst ner i artikeln, i presentationen av vem du är ska det stå att du är aktuell med boken Fånga din passion. En sådan debattartikel i DN är värd hundratusentals kronor i reklampengar. Kommer du på något?”
Jonas satte pekfingret mot kinden för att stötta upp sitt huvud. Han tänkte. Det knakade lite i hjärnvindlingarna, det skavde och skorrade och gned, till sist sa han med ett utrop:
”Jag vet! Jag skriver en debattartikel om att det i alla offentliga byggnader borde finnas sexrum dit par, gifta eller sammanboende förstås, jag kan ju inte släppa min trohetsgrej, kan gå för att ha sex. Om de till exempel besöker biblioteket och där finns ett sexrum kan de gå dit för att ha sex.”
”Suveränt!” Förläggaren gnuggade sina händer och tänkte på sitt bankkonto.

Achim kastade ett uppskattande öga på Maj-Britt, hon skulle ha blivit en utomordentlig underrättelseofficer. Beslutsamhet, lugn och sinne för det som var viktigt. Allt det praktiska kunde han här i Sverige klara själv, att ta sig in någonstans, att placera ut kameror och avlyssningsutrustning och annat sådant. Men på grund av att han nu inte längre begrep något eller förstod något, även om han blivit nästan helt botad från sin minnesförlust, så hade han inte själv kunnat förstå vad som var viktiga papper och vad som inte var viktiga papper. Det förstod Maj-Britt, hon hade ögon som en katt. Han tyckte för all del inte illa om Lilian, men för hemliga uppdrag saknade hon sinnesnärvaro. Deras lilla aktion denna kväll byggde därför helt på Maj-Britt.
De hade tagit sig in på ett kontor först. Achim hade med sin lilla låda knäckt koden till kassaskåpet och i det hade funnits pengar, för all del en större summa men eftersom de inte ville att det skulle synas att någon hade varit där kunde de inte lägga beslag på dem. Där hade också funnits en liten svart bok som Maj-Britt med stor belåtenhet fotograferat av, hon hade sagt att det var Tomas mutbok. Hon hade också fotograferat av en del papper med siffror på. När det var gjort hade de lämnat kontoret i samma ordning som när de kom, ingen skulle kunna ana att de hade varit där.
Nu stod de i ett hus och om Achim fattat saken rätt, om inte brydde han sig inte om det, var detta huset som mannen som hade kontoret ägde. Och Lilian hade tidigare bott i detta hus för att hon hade varit gift med denne man som kvinnorna kallade Tomas. Hunnen så långt i tankarna beslöt Achim att släppa dem, han fick ont i huvudet och så var han ju absurdolog, han skulle inte begripa något, bara göra som han blev tillsagd.
De stod i ett sovrum och Lilian öppnade en dörr till en garderob. Enbart dräkter, galge upp och galge ner. Hon fnös och stängde dörren igen. Därefter rotade hon runt i en byrålåda och drog upp en massa smycken som glittrade guldigt i skenet från ficklampan Maj-Britt höll i, de ville inte att någon granne skulle se att det var någon hemma och hade därför inte tänt några lampor. Lilian stoppade smyckena i en väska hon haft med sig. Även här fanns det ett kassaskåp att öppna och Achim såg Maj-Britts belåtenhet när hon bad honom fotografera några papper med nummer på, han förstod som så att numren var nummer till bankkonton.
De var på väg att gå igen och var i vardagsrummet när det plötsligt hördes hur ytterdörren smällde igen. Maj-Britt stelnade till och släckte ficklampan men ett sken från en ytterlampa lyste så pass bra in genom fönstret att det gick att se konturer av möbler och tavlor samt en del annat såsom tomma pizzakartonger på bord, vinpavor, kläder slängda över stolsryggar och på golv, tidningar lite varstans och tallrikar och omkullvälta glas. Än en gång kände Achim beundran för Maj-Britt som viskade till Lilian:
”Du får möta honom och tala med honom, det är ju ändå ditt hem och du har rätt att vara här. Så smiter jag och Achim ut genom altandörren.”
Achim såg hur Lilian rätade på ryggen. Han och Maj-Britt gled ut genom altandörren men Maj-Britt hyschade på honom att han skulle vänta och med dörren på glänt stod de och lyssnade. Lampan i vardagsrummet tändes och det hördes ett förvånat utrop:
”Lilian! Det var på tiden att du kom hem. Var har du varit? Så oerhört oansvarigt av dig att bara ge dig av så där. Det får inte upprepas! Se hur här ser ut! Och tvättstugan är full. Jag hoppas du har en bra förklaring, för din egen skull.”
”Ooohh, stackars dig”, sa Lilian med väsande och tillgjord röst. ”Vill inte Jay-Jay tvätta och stryka dina små ormbon till kalsonger.”
”Sluta larva dig. Väx upp!”
”Ja, det borde jag förstås”, sa Lilian lent. ”Jag borde bli vuxen och lära mig tvätta mina egna underkläder. Jag borde bli vuxen och lära mig diska. Det är så mycket jag borde.”
”Nu går jag och lägger mig och i morgon får det var slut med det dumma pratet. Och gå till en riktig frisör! Vad har du gjort med håret och vad är det för kläder du har tagit på dig? Har du blivit fullständigt galen? Det kommer att ta tid innan jag förlåter dig för det här.”
”God natt, Tomas.” Achim hörde hur Lilian närmade sig altandörren. ”Sov gott, jag kom egentligen bara för att hämta mina smycken. Och förresten – det har inte blivit av men jag ska gå till en skilsmässoadvokat.”
Lilian gled ut genom dörren med högburet huvud och den lilla behärskning Tomas ändå haft släppte fullständigt. Han skrek att hon skulle stanna, han skrek att hon var galen, han skrek att hon skulle ångra sig, han skrek hot om att hon inte skulle klara sig utan honom. De vredgade orden och skriken försvann först när Lilian, Maj-Britt och Achim satt i bilen. Lilian skrattade triumferande:
”Det här var bättre än en rejäl musikalisk aggressionsterapi. Fick du tag i kontonumren, Maj-Britt?”
”Japp! Nu börjar det bli lite ordning i systemet och planeringen. När tiden är mogen slår vi till.”
När de kom hem smög Maj-Britt in i sitt och Görans rum, han sov gott och hon såg ömt på honom. Men hon lät honom sova, tog fram ett anteckningsblock och gjorde noggranna anteckningar över de olika kontonummer hon fått tag i under kvällen. Vem som hade vilket och hur hon när tiden var mogen skulle justera saldot lite på dessa konton.

En tidig måndagsmorgon i juli vaknade Maj-Britt och kunde inte somna om. Klockan var halv fem och hon klädde sig och gick ut. Det var en härlig morgon som lovade en mycket varm dag, den senaste veckan hade bjudit på värmebölja, men efter natten var det ännu friskt ute. Himlen var klarblå och fåglarna sjöng. När Maj-Britt kände det daggfuktiga gräset mot sina bara fötter, hon gick ner till hörnet av trädgården och satte sig på huggkubben. Björkarna Olle en gång sågat ner var för länge sedan upphuggna, de hade lagrat en del av veden för eget bruk och sedan sålt resten. Sylvia hade sedan köpt in mer stockar som nu låg i en stor hög och väntade på att huggas av ivriga kunder. Även om trästockarna som Sylvia köpte kostade en del så gick det hela med god vinst, kunderna betalade för att hugga veden som Sylvia i sin tur sålde, en kvarts kubik för tjugofem kronor, köparen var en stormarknad.
När Maj-Britt satt på huggkubben och lät solen smeka sig tänkte hon på energi, den energi som gick åt om man räknade samman allt – från trädets nedhuggning i skogen tills att det värmde i en brasa. På vägen mellan dessa två tillstånd hanns det med att göras av med åtskillig energi och på så sätt var ved något som kunde värma många gånger.
Maj-Britt satt så stilla att när hon fick syn på något hopkrupet och inlindat strax innanför grinden till gatan, förstod hon att den som rörde sig där inte hade sett henne. Maj-Britt stelnade, hon blev rädd att det var en inbrottstjuv. Men så lyfte den hopkrupna varelsen på locket till en av soptunnorna och for ner med huvudet i den.
Maj-Britt reste sig och gick mot soptunnorna. Figuren som rotade runt i dem hade en ruggig svart pläd över huvudet. Maj-Britt harklade sig och figuren tittade förskräckt upp på Maj-Britt och sedan gick blicken till grinden och tillbaka till Maj-Britt igen, som om hon tänkt fly men insett att hon inte hade en chans att göra det.
”Jjjjag trodde inte någon var vaken”, sa figuren som var en gammal kvinna och lät filten sjunka ner på axlarna, under den bar hon ett par alldeles för stora jeans hållna uppe med ett snöre i midjan, och en sliten mörkbrun kofta. Maj-Britt mötte ett par ekorrpigga bruna ögon i ett rynkigt ansikte, underläppen var insjunken på grund av avsaknad av tänder och hakan sköt därför ut. Det grå håret var tovigt och stripigt. Den gamla kvinnan var mager och på grund av bristen på tänder såg hon kanske äldre ut än hon var, tänkte Maj-Britt som trots det gissade att hon var runt åttio år gammal.
”Förlåt så väldigt mycket, men jag tänkte att ni kanske råkat slänga någon flaska som jag kunde få pant för. Eller något ätbart. Jag är lite hungrig. Men jag ska gå min väg.”
”Jag har inte bott här så länge”, sa Maj-Britt. ”Så jag känner inte alla grannarna.”
”Jag har också nyss flyttat hit”, sa kvinnan. ”Men era soptunnor känner jag. Egentligen alla soptunnor här i kvarteret. I era brukar det finnas matrester och gott om coca-colaflaskor att panta.”
”Var bor du?”
”Det är lite svårt att förklara, men det är inte långt bort. Kanske en halv kilometer.”
Det klickade till i Maj-Britt och hon mindes att hon gått förbi ett äldreboende ibland och hon blev säker på att kvinnan rymt därifrån och att hon var förvirrad och inte visste vare sig vad hon gjorde eller sa. Förmodligen letade personalen efter henne, kanske polisen också. Maj-Britt som alltid var beredd att hjälpa och rädda och vara snäll, insåg att hon skulle få ta till lämpor för att få med sig kvinnan hem och att det därför var bäst att hålla med i det hon sa.
”Då kan jag följa dig hem. Jag var ändå på väg ut på en promenad.”
”De här då? Får jag behålla dem?” Kvinnan höll upp en Konsumpåse med några pantflaskor som hon tagit ur soptunnan.”
”Självklart”, sa Maj-Britt. ”Behåll dem du och så följer jag dig hem. Jag heter Maj-Britt. Vad heter du?”
Kvinnan ryckte fatalistiskt på axlarna och började gå mot grinden och när de kom ut på gatan sa hon att hon hette Elsa Johansson och var åttioett år. Maj-Britt nickade vänligt och pratade lite om det fina vädret. Men när de fick äldreboendet i sikte, ett rött tegelkomplex, vek kvinnan av åt höger in på en stig in i en dunge av björkar och ekar, det hördes ljud av sporadisk trafik, de var nära motorvägen där trafiken ännu inte var stark nu på morgonen. Maj-Britt tänkte att hon skulle låta Elsa hållas lite, hon skulle bli trött av vandringen och då lättare gå att få hem. Det var lite dumt, tänkte Maj-Britt, att hon inte fått med sig sin mobil, då hade hon kunnat ringa polisen och säga att Elsa var i säkerhet. Maj-Britt försökte:
”Vore det inte gott med lite morgonkaffe nu? Ska vi inte ta och gå hem istället?”
”Vi är snart hemma”, sa kvinnan och Maj-Britt suckade. Men med ens öppnades dungen upp och de var framme vid motorvägsbron över en å. På vänster sida under bron låg det som först såg ut som högar av paltor. Men några av paltorna rörde på sig och visade sig vara människor. Solen nådde inte ner under bron och där var fuktigt och luktade mögligt, som fuktiga ullplädar luktar och som otvättade människor luktar.
”Här bor jag”, sa Elsa och slog ut med armen. Ur palthögarna materialiserade sig fem gamlingar, tre kvinnor och två män, alla i Elsas ålder, kanske till och med äldre, en av kvinnorna såg ut att vara närmare hundra än nittio.
”Bor ni här?” sa Maj-Britt med tvekan i rösten.
”Ja, vi slog oss ihop för några månader sedan”, svarade Elsa. Jag jobbade i storkök i fyrtiosju år, de sista tjugo på en skolbespisning, innan jag gick i pension för femton år sedan. Det var lite knapert med pensionen men det gick, jag brukade baka mandelkubbar till kyrkkaffet som jag fick ersättning för. Men för fem år sedan började det bli värre och värre att få pengarna att räcka till allt och varje år har det blivit svårare. Dessutom har kattmaten blivit så dyr, nuförtiden är det bara gourmetkattmat så det kan jag heller inte äta längre. För ett halvår sedan blev jag tvungen att gå till doktorn för hjärtat, jag måste ha medicin för hjärtat och för sköldkörteln och för värken i kroppen, i jobbet hade jag lyft så mycket tungt att alla leder är slitna. Det gör så ont om jag inte får medicin. Men då hade jag inga pengar när jag betalat doktor och medicin så jag blev efter med hyran, fast jag hade bostadsbidrag. De var så snälla och inte att jag inte var tacksam för att de hjälpte mig med bostadsbidrag när inte pensionen räckte, fast det var ändå inte tillräckligt till allt. Men det får man förstå att pengarna inte räcker till allt som staten måste betala. Då blev jag tvungen att välja mellan att betala hyran som jag var efter med, mat eller mediciner, jag hade bara råd med två av dem. Så det blev medicin och mat som jag valde. Men jag ska inte säga annat än att kommunen var hjälpsam, när jag vräktes hjälpte de mig att köra möblerna till tippen för de behövde lägenheten till andra människor. Sedan träffade jag Gustav, Ove, Linnea, Karin och Berta på torget och vi beslöt att slå oss ihop. En för alla, alla för en, vi delar lika. Och här bor vi nu.”
”Har ni inte möjlighet att få bo på ett äldreboende?”
”Nej, vi är för friska för det. Och det kostar också pengar.”
”Har ni inte barn?”
”Några av oss har. Men min ende son är i Thailand just nu och jag kan ju inte belasta honom med hur jag har det. Dessutom är han sur för att jag inte köper presenter till barnbarnen.”
”Och du var ute och letade mat till frukosten?” sa Maj-Britt och tyckte att hennes fråga var urfånig fast det inte kunde finnas något annat svar än ja på den.
”Ja, och hade du inte avbrutit mig så…”
När Donna, Sylvia, Lilian, Angelique, Achim samt Manuelo, Amir och Simon som Donna kallade ’gossarna’ kom ner till frukosten den morgonen fann de sex nybadade pensionärer vid det fyra meter långa köksbordet, de var alla klädda i KLK´s blomsterhandels kläder och det luktade tvål och nybryggt kaffe. Donna bjöd på whiskey och gräddklick till kaffet och det tackade ingen nej till.
Den dagen fick Maj-Britt ännu en av sina goda idéer och KLK´s soppkök för fattigpensionärer grundades. Olle fick i uppdrag att genast smälla upp ett Attefallshus i trädgården och utrusta det med vatten, avlopp och spis. Soppa med bröd skulle utdelas en gång om dagen samt kaffe med gräddklick på maten. Det var inget KLK skulle hinna med att sköta så Sylvia anställde Elsa som hade stor erfarenhet av storkök, och hennes vänner till att sköta ruljangsen. Som representanter för KLK kunde de heller inte bo under en bro men det löstes av Donna.
”Nu börjar det bli lite ont om rum här i huset, men vi kan klämma in sex sängar i kaffekannerummet.” Kaffekannerummet var det rum där Donna lagrat alla kaffekannor hon köpt på loppisar, det låg på bottenvåningen, vägg i vägg med Lilians musikterapirum, gamlingarna slapp gå i trappor. Lilian utrustade dem med hörselskydd.
Ben hjälpte Maj-Britt, Sylvia, Lilian och Angelique att förklä sig. Angelique ville verkligen inte bli igenkänd men det räckte med att Ben klistrade på henne ett stort lösskägg för att hon skulle bli totalt oigenkännlig ihop med kostymklädseln. Maj-Britt fick en peruk, långt svart hår ner över axlarna, kuddar innanför kindtänderna, en lösnäsa som till skillnad från hennes egen raka var mer åt potatishållet och klistrades fast, brunkräm, mascara, lösögonfransar och ett par stora glasögon med tjocka svarta bågar. Hon var omöjlig att känna igen trots det skarpa ljus man förväntade sig i tv-studion. Även Sylvia och Lilian fick peruker och ansiktsmasker så att de såg helt annorlunda ut.
KLK Coaching hade först inte hört något från tv angående ansökan att vara med i Jonas program. Man trodde att man inte varit tillräckligt intressant men eftersom det inte fanns något att göra åt saken hade man låtit det bero. Men plötsligt hade tv nappat och ringt Maj-Britt som var den som uppgett sitt telefonnummer, och bett henne och hennes familj att vara med i nästa tv-show två dagar senare. Det utlöste en febril aktivitet på Strandvägen 38 men i god tid till sändningen for de iväg i taxi till tv-studion. I huset bänkade Ben, Donna, gossarna och Achim sig framför tv:n ihop med gamlingarna, väl försedda med champagne och kaffe. Achim förstod inte riktigt det som skedde runt honom mer än att det var något särskilt, det visades av popcornen som han blev mycket glad för, så glad att Donna gav honom en egen skål. Han hade inte ätit popcorn i sitt nya liv, bara i det gamla livet i Irak. De andra verkade uppsluppna, särskilt gamlingarna i KLK-uniform som plötsligt en morgon funnits i huset och fyllt Achim med en härlig känsla av oförklarlighet. De andra pratade glatt, Achim smekte hunden i sitt knä, drack kaffet Donna gav honom och lutade sig bakåt i stolen med en stark förnimmelse av välbefinnande. Det var som om han kommit till paradiset, kanske hade han i själva verket det. Han kanske hade dött som martyr och verkligen kommit till paradiset, även om de sjuttiotvå jungfrurna bara var fyra-fem till antalet om man inte räknade gamlingarna, överåriga och heller inte jungfrur. Men det gjorde inte så mycket, det var så underbart att slippa bry sig om något och denna kväll verkade lovande för en absurdolog, han begrep inte ett skvatt av det som skedde. Donna hyschade:
”Sscchh! Nu börjar det! Nu jävlar! Tänk! Min Sylvia i tv!” Donna skrattade och lutade sig framåt som om hon inte ville missa en enda sekund.
Signaturmelodin tonade bort och kameran gled in över Jonas ansikte. Han log. Han lutade på huvudet och han hälsade välkommen och sa att denna kväll hade de mycket intressanta gäster som behövde hans hjälp, Berit, Lisbet, Anna och Oskar hade problem. En liten stund senare satt KLK-gänget i soffan och Jonas bad dem berätta om sitt problem. Maj-Britt, alias Berit, förde ordet:
”Ja, egentligen är vi inte hela familjen här, de sa att soffan inte rymmer mer än fyra personer. Men vi är nio som är gifta med varandra. De som inte är här är Bettan, Josefin, Herbert, Anders och Erik men vi som är här representerar hela familjen.”
”Oh, så spännande, vilken härlig regnbågsfamilj.”
”Jajamen”, sa Angelique alias Oskar. ”Herbert är homosexuell och Bettan lesbisk och Anders och Anna här är bisexuella och själv är jag queer.”
”Vilket är då ert problem?”
”Jo”, sa Berit, ”en som heter Sune skilde sig från oss för några månader sedan och nu kan vi inte bestämma hur det ska vara med umgängesrätten med hunden.”
”Bor ni alla i samma hus?” undrade Jonas och lutade huvudet med pekfingret mot höger kind.
”Nästan”, sa Berit. Herbert och Bettan är ingifta i två andra familjer också och bor hos oss varannan vecka. Först hade vi tänkt att vi kunde ha hunden en dag var, men det funkar inte för att Sune inte vill ha honom fast vi andra anser att det är viktigt för Totte, ja, det är hunden, att inte tappa kontakten med Sune. Men det största problemet är att vi inte kan bestämma hur Totte ska uppfostras. En del vill låta honom ligga i sängen men vi andra, mest Lisbet, Erik och jag, tycker att det är att skämma bort honom.”
”Hmmm, vad är Totte för ras?”
”Sankt Bernhard.”
”Hmmm, en stor hund med andra ord. Han får väl knappast plats i en dubbelsäng?”
”Vi har ingen dubbelsäng, vi har en specialbyggd säng som är tio meter bred och räcker över hela huset så det är inte det att han inte får plats. Men han lägger sig i.”
”Lägger sig i?”
”Ja. När vi ska ligga med varandra blir han avundsjuk och vill vara med.”
”Jag förstår, kanske bäst han ligger på golvet då.”
”Ja. Men så är det Pelle. Han ska gifta sig med oss, han har friat, men så visade det sig att han är allergisk mot hundar. Så nu måste vi skjuta honom, säger Pelle.”
”Skjuta Pelle?”
”Nej, Totte. Men det vill inte vi andra. Och Josefin skämmer bort Totte och började ge honom enbart leverpastej att äta och nu vill han inte äta något annat. Vårt matkonto är jättehögt, han äter fem kilo leverpastej om dagen.”
”Och vad äter ni i familjen? Tycker ni om samma saker?”
”Vi äter müsli, vi har inte råd med något annat. Det är också ett problem, för Herbert och Anders vill ha russin i müslin och då fiser de så förbannat så vi andra måste öppna fönstret och då blir det kallt, särskilt på vintern. Och då smiter Totte ut genom fönstret, till grannen. Han får mer leverpastej där.”
”Ja, sådant kan ju vara ett bekymmer…”
”Ja, och så är det rastningarna av Totte. Vi hade gjort upp ett schema för det. Vi har schema för allting. När var och en ska diska. När vilka ska knulla med vilka. När man ska laga mat. När man ska handla mat. När man ska städa. Allt sådant. Men nu vill inte Totte följa med Lisbet ut för hon vill inte stanna vid lyktstolparna och Lisbet är så liten, så liten att hon inte orkar hålla emot när Totte drar i kopplet och då springer han iväg till grannen.”
Jonas fingrade sig i halsgropen och såg villrådig ut för nu hade alla fyra gästerna börjat tala i mun på varandra. De skrek högre och högre och sedan slog de på varandra. Maj-Britt, alias Berit, ställde sig upp och hoppade därefter upp på det lilla bordet där hon studsade upp och ner. Sedan hoppade hon ner från bordet och drog i Jonas medan hon skrek:
”Säg åt dem! Säg åt dem vad vi ska göra!”
Jonas kämpade emot och lyckades resa sig. Även han skrek:
”Jävla kärring! Rör mig inte! Skjut den förbannade hunden och skjut er själva också…”
Just då försvann bilden från tv-rutan och en skylt kom upp där det stod: Tekniskt fel.

Patrik Larsson var nervös men Siv Karlsson var däremot inte nervös. Patrik hade rutit på Gullan att hon inte strukit hans skjorta ordentligt, han hade svurit när han skar sig under rakningen, han hade kammat sig och mummat sig under armarna med Hornybuck, han hade klagat på att Gullans ägg var för löskokta och brödet gammalt. Gullan tog tåligt emot hans utskällningar i tanken att hämnden var nära och när han gick ut genom dörren hade hon räckt honom en förpackning pappersnäsdukar och syrligt sagt:
”Du kan inte peta näsan när du är med statsministern.”
Siv var alltså inte nervös och inte heller rädd att hon sagt något hon inte kunde stå för. Det hade nämligen kommit en enkät, en av ungefär tio per månad som sändes ut från riksdag och regering till kommunerna, för att inte tala om alla som kom från SKL, Sveriges kommuner och landsting samt Socialstyrelsen. Just denna enkät rörde kommunens näringsliv och man ville ha goda exempel som man skrev, på hur kommunen främjade företagsklimatet. Siv hade satt samman en skrivelse med de vanliga orden om visioner, strategi, proaktivitet, integrering, helhetssyn, information, processorientering, genusperspektiv, värdeaddering och liknande ord men eftersom enkäten hade bett om konkreta exempel på innovativa företag hade hon gett exemplet KLK Coaching, förstås utan att nämna Manuelo. Hon hade beskrivit det som ett kvinnokooperativ och också skrivit att det var ett allaktivitetshus för alla åldrar, den sista beskrivningen stulen från prästen som hon hade träffat på ICA och naturligtvis inte sluppit ifrån att tala med. Anton Myrén dök alltid på henne med olika förslag på kulturaftnar och fackeltåg och han nöjde sig inte förrän hon hummat och nickat i en kvart och hon sedan kunde fortsätta handla, med huvudet så långt ner i koftan som det gick i hopp om att inte få en utskällning av en eller annan kommuninvånare som oftast hade synpunkter på hundskit på trottoarerna. Just den gången hade prästen pratat om allaktivitetshus, han hade haft vilda planer på att integrera församlingsverksamheten med kommunens alla verksamheter. Oavsett om man gick på biblioteket, åkte buss eller gick på Komvux skulle man få Gud på köpet i form av någon utställning eller något sådant. När Siv påpekat att alla inte var religiösa och i varje fall inte kristna, hade han lett lika rosenkindat som vanligt och sagt något om att han inte tänkt på det. I varje fall hade han talat om KLK som ett allaktivitetshus. Siv hade fastnat för ordet.
Hon hade alltså skrivit om KLK Coaching och sänt iväg enkäten som ett av alla andra papper som gick genom hennes händer och skulle hamna i en pärm i en hylla. Men en morgon klockan åtta när hon just klivit in på sitt kontor och bälgat i sig första kaffekoppen, ringde telefonen. Det var en statssekreterare Andersson som ville meddela att några dagar senare skulle kommunen få besök. Statsministern skulle ändå på släktbesök i närheten och ville besöka kommunen, med sig skulle han ha näringslivsministern och en delegation från näringslivsdepartementet, i allt tjugoåtta personer med ett gäng journalister på släp. Och de ville naturligtvis besöka det framgångsrika, uppstickande och innovativa företaget KLK Coaching.
Eftersom Siv av sin terapi lärt att se det positiva i allting var hon glad att inte kungaparet skulle följa med. Särskilt drottning Silvia skulle ha varit besvärlig att ta hand om, hon krävde att få ha en portabel Baja-Maja med sig samt glutenfria wienerbröd, sådant var alltid krångligt att arrangera. Det blev ändå en del arrangerande för Siv, som blomsteruppsättningar till personalmatsalen i Kommunhuset, naturligtvis levererade av KLK, beslutet att menyn skulle bestå av kålsoppa för att visa att man minsann inte fjäskade särskilt för höga politiker utan bjöd dem på samma mat som det som gavs på äldreboenden och skolor, samt som avslutning på dagen och i samarbete med Anton Myrén och hans diakon, en allsångskonsert i kyrkan. Och därefter stor baluns på Stadshotellet med trerättersmeny, vin och frampå nattkröken när de inkvoterade kvinnorna gått i säng – Nachspiel med strippor.
Exakt klockan tio stod Siv tillsammans med Patrik och övrig mottagningskommitté bestående av tjänstemän och politiker – Börje Börjesson var dagen till ära klädd i olivgröna shorts stickade av Sonja av hemfärgat ullgarn – framför kommunhuset och tog emot när limousinerna med politiker och tjänstemän anlände följda av bilar med journalister. Siv var mer än vanligt irriterad på Patrik, han svettades och petade näsan och vimsade och pladdrade, förutom att han stank av mysk.
Gästerna fick bänka sig i stora konferensrummet och Patriks välkomsthälsning var mycket osammanhängande tyckte Siv. Han talade om ”min kommun”, ”mitt arbete”, ”mina initiativ” och så blandade han ihop namnen på ministrarna med mera sådant, för övrigt lät han som om han hade varit på en anställningsintervju.
”Inte sedan Gustav II Adolf gick över Stora Bält och Per Albin Hansson höll gästabud i Nyköping, har kommunen varit så framgångsrik. Mitt arbete har varit målmedvetet, jag har visioner, jag har strategi, jag är processorienterad och genusmedveten…”
Redan där gäspade besökarna och när det blev Sivs tur att tala var förarbetet gjort. Hon lät tända datorn och den stora skärmen ovanför scenen och satte igång med sin power point-presentation, hon hade övat sorgfälligt och det ena diagrammet och tabellen efter den andra syntes på skärmen och hon läste utantill så släpigt och långsamt hon kunde. Som hon räknat ut gäspades det och det hördes till och med en snarkning från näringslivsministern, och när det hållit på ett tag och ingen orkat följa med i ett endaste diagram, var besökarna mogna för lunchen.
Siv satt med Patrik vid statsministerns och näringslivsministerns bord, Patrik sörplade soppan och Siv fann det mycket pinsamt och något stressande, därför tackade hon ja när näringslivsministern under bordet hällde tequila från sin fickplunta i hennes vattenglas. Det lugnade lite.
Delegationen satte sig sedan i bilarna och for mot Strandvägen 38. Där fanns också en mottagningskommitté. Hela KLK-teamet stod på trappan och tog emot och regeringsdelegationen blev ombedda att gå runt i huset på egen hand och se på de olika aktiviteterna. Näringslivsministerns ena sekreterare blev utsedd till demonstrationsobjekt hos Leila Li, hon fick lägga sig på britsen och Lilian smorde och sekreteraren skrek till ljudet av Iron Maiden. Hos Maj-Britt fick statsministern prova på kreativt skrivande och när han skrivit om oppositionsledarens mobbning grät han ut i Maj-Britts armar. Det var ett stort ögonblick för henne och de medföljande journalisterna fotograferade från alla vinklar. Partisekreteraren fick en halv orgasm när han iakttog scenen, det skulle göra sig mycket bra i den kampanj han bedrev för att få statsministern att framstå som en ytterst känslig, god och empatisk människa, sådant gav alltid röster.
Hela delegationen sprang lös men de flesta hittade till salongen och det kaffe med gräddklick Donna bjöd på, där tog kålsoppan ut sin tribut i form av flatulens och rummet fylldes av doften av kvävgas, koldioxid och metangas vilket Donna löste genom att sätta in en fläkt. Patrik höll sig hela tiden ett steg från statsministern och Siv tappade bort dem när hon i orangeriet blev intervjuad av en tv-journalist. Journalisten frågade något och Siv svarade på något helt annat, om kommunens integrerade lösningar, genusperspektiv, kompetens, kärnverksamhet och förstås visioner. Hon hade pluggat orden efter en lista där de var uppsatta i bokstavsordning. Näringsministern tillslöt och log stort mot kameran och Siv ville sparkat honom på smalbenen, han skulle inte komma här och ta åt sig någon ära för det kommunen gjort. Då fick reportern syn på Achim som stod vid sitt bord och band en krans till en begravning. Siv såg reporterns blick och klämde i med att kommunen hade breda plattformar när det gällde att integrera invandrare. Varpå journalisten ville filma också Achim. Det skedde i form av ett samtal mellan honom och näringslivsministern och till Sivs förtrytelse hamnade hon ur bild.
”Hur står det till?” frågade ministern.
”Mik mår bra”, svarade Achim.
”Trivs du här?”
”Jak trivas miket bra.”
”Berätta vad du gör!”
”Jak binda blommor.”
”Och det gör du alldeles själv.”
”Ja.”
”Tänk så duktig du är, Mohammed. Du är så väldigt duktig och alldeles själv utan någon hjälp. Tänk att du har kunnat lära dig det alldeles själv, så duktigt…”
Ministern fortsatte vänd till kameran:
”Vi är naturligtvis framsynta i vårt arbete att integrera invandrare. Om man bara har förståelse och helhetssyn och ser kompetenserna kan man genom olika stödåtgärder få invandrarna att visa hur duktiga de kan vara. De måste förstås få mycket hjälp och stöd och förståelse och individorienterad validering men tänk på kompetensen, Abdullah här är ett synligt bevis på det. Tänk att han är så duktig. Och tänk på alla spännande maträtter han har gett oss och vilket spännande möte det är, det slår liksom gnistor, tycker jag. Så oerhört berikande. Särskilt alla maträtter. Spännande kryddor. Och förstås musiken. Kan du inte sjunga någon somalisk folkmelodi för oss, Khomeini?”
”Jak vara irak.”
”Ja, det spelar ju inte så stor roll. Bara sjung något.”
Achim rättade till den röda kavajen med KLK-tryck i blått, drog ett djupt andetag och började sjunga med djup och vacker tenorstämma. När han avslutat sången med orden om the land of the free and the home of the brave, var ministern så tagen att han torkade bort en tår.
”Det är så berikande, så berikande”, sa han. ”Tack Abdulramah för den fina sången, den har berikat vårt land.”
Och ministern grät lite till och även bredvid honom stod en partistrateg och gnuggade händerna, det skulle bli bra tv, mycket bra tv, allt lät mycket bra.
Patrik höll sig fortfarande så nära statsministern han kunde när de gick runt i huset även om han hade haft svårt att slita statsministern från vedhuggningen. Patrik fick locka med kaffet i salongen men när de kom dit blev Patrik ängslig, kaffet serverades nämligen av ett halvdussin gamlingar. Han hade inte riktigt fattat hela konceptet för detta företag han guidade runt i och talade så väl om, var det i själva verket ett privat äldreboende drivet av riskkapitalister och borde han säga något till statsministern om vinster i välfärden? Men statsministern skrattade och pratade och lät sig utan protester nypas av en av gamlingarna som var en jätte till kvinna klädd i en röd mycket urringad sammetsklänning, så Patrik höll tyst och hoppades att statsministern inte skulle fråga något om vad gamlingarna gjorde där.
Men statsministern blev kissnödig av kaffet och toaletterna på nedervåningen var upptagna, det var flera som hade druckit tre koppar och mer av kaffet.
”Det finns säkert toaletter på övervåningen”, sa Patrik och ledde vägen uppför trappan, ända upp till andra och översta våningen. De öppnade en dörr längst ut på gaveln och såg ryggen på en naken mörkhårig man böjd mellan en kvinnas ben, ben som liknade de hos näringslivsministerns rådgivare i skattefrågor, Patrik hade noga studerat hennes ben. Det hördes också vissa stön. Patrik fann scenen intressant och stod kvar och märkte inte att statsministern gått vidare. När han märkte det svassade Patrik skyndsamt efter och stannade i en öppen dörr. Därinnanför var ett ganska litet rum med hyllor och krokar på väggarna och ett bord i mitten av rummet. På hyllorna låg en massa konstiga saker i läder och på krokarna hängde piskor. Men det Patriks blick fastnade på var bordet, där fanns fullt av olika penisattrapper. Statsministern tog med ett förvånat uttryck i ansiktet upp en av dem, en stor rosa sak. Han tryckte på en knapp och dildon började brumma och vibrera. Statsministern såg lättad ut och som om han nu förstod vad det var han höll i handen. Han lade ner den rosa dildon och tog upp de andra, en efter en tryckte han igång dem och åsåg hur de rörde sig och hörde hur de brummade. Han hade nu ett mer fundersamt ansiktsuttryck, som om han valde, och till sist stoppade han ner den rosa i fickan på sin kavaj. Men då hade Patrik redan filmat hela händelseförloppet med sin mobil. Nu stängde han kvickt av kameran och ställde sig utanför dörren.
”Statsministern! Var är du?”
Statsministern skyndade ut ur rummet och låtsades som ingenting, det gjorde också Patrik och de fann en toalett. Medan statsministern lät sitt vatten petade sig Patrik i näsan och flinade belåtet. Den film han nyss tagit skulle leda honom till en ministerpost. Han måste bara se till att utnyttja den på rätt sätt.
När besökarna hade lämnat KLK Coaching blev det till att städa upp och sedan avsluta med ett möte i salongen där man på tv-nyheterna såg inslagen som filmats under besöket. Maj-Britt var mycket stolt och hade redan via Facebook fått flera förfrågningar om att komma och hålla kurser i kreativt skrivande. Donna var nöjd och gamlingarna var glada, särskilt Elsa vars mandelkubbar gått åt och fått mycket beröm. Den enda som var lite missbelåten var Sylvia.
”Jag borde ha begripit att jag skulle låst in burkarna med Ejakulatio vera. De jävlarna har stulit varenda burk så nu måste jag sitta uppe i natt och göra mer tabletter.”
Kommunens utvecklingsdag i medarbetardemokrati inleddes. I stora arenan satt flera hundra ditkommenderade kommunanställda och gäspade och drömde sig ut till den vackra sensommardagen. Endast personalchefen var entusiastisk. Med arrangerandet av denna kurs skulle han få meriter att komma sig upp i systemet, kanske en dag bli kommunchef eller ännu hellre, kommunikationsansvarig i ett stort privat företag. Han inledde och hälsade alla välkomna och särskilt den kände Jonas Svensson samt KLK Coaching, de som skulle leda denna utvecklingsdag. Först ut var Jonas Svensson. Han äntrade scenen, självsäkert leende, slog ut med armarna och sa att han gladde sig åt denna dag. Sedan var det dags för power pointen och han började tala.
”Nu är det nya tider och nya metoder. Allt förändras och alla måste vara förändringsbenägna. Det är det nya. Man måste lära sig att vara normkritisk och ifrågasättande. I fortsättningen ska vi föra dialog istället för att diskutera. Det är också nytt. Kärnverksamhet och informationsmiljö, processorienterat och med helhetssyn för integrerade lösningar som ger ett värdeadderande resultatansvar. Ni måste alltså lära er att vara kritiska, först så kan i dialog verksamheten utvecklas i kundorienterad riktning. Vi har mycket att gå igenom här idag. Bland annat om hur arbetsplatsträffarna ska gå till nu när ni inför dialog istället för diskussion, hur ni förändrar er från en diskuterande till en kritisk och ifrågasättande organisation.”
Den man som var ansvarig för kommunens fastighetsskötare och vaktmästare ställde sig upp och räckte upp handen. Han fick vinka en stund medan Jonas pratade vänd till deltagarna. Till slut vände sig Jonas mot mannen och pekade med hela handen på honom och sa:
”Vi har inte tid för frågor, vi har för mycket vi måste gå igenom. Men så pass kan jag säga att detta är det nya och att om ni är kritiska till det och ifrågasätter det, då är det lika bra att ni slutar med en gång. Då har ni inte i organisationen att göra utan måste säga upp er. Framtiden kräver nytänkande, normkritik och dialog.”
Vaktmästarnas chef satte sig igen, synligt generad över att få alla blickar fästa på sig, anklagande som om de ansåg att han var förändringsobenägen och inte med sin tid, när han i själva verket velat påtala att den transportabla talarstolen stod snett på grund av att ett hjul hade lossnat.
Jonas talade och folk kladdade i sina block. Efter en timme blev det kaffepaus, Jonas skulle fortsätta en timme till efter pausen och sedan skulle det bli KLK´s tur innan allt avslutades med grupparbeten.
Sylvia, Lilian och Maj-Britt hade hittills suttit bland åhörarna om än på första raden tillsammans med personalchef, kommunchef och andra ansvariga och Jonas verkade inte ha lagt märke till dem där han stått i strålkastarljuset. Men nu blev denna klick på första raden ledda ut i ett eget litet rum för att dricka kaffe åtskilda från eventuellt ifrågasättande åhörare.
Jonas satt vid ett bord och det gjorde honom gott att lyssna till personalchefens beröm. Jonas påminde sig själv om att han var kändis, berömd och ansedd och hur glada de borde vara på kommunen för att han hade haft tid med dem. Han hade nämligen varit lite ur gängorna sedan den misslyckade tv-showen med den polyamorösa familjen. På Facebook hade han sett otrevliga kommentarer och man hade drivit med honom, till och med gjort skämtteckningar av honom. Det var verkligen inte bra och nu hade han ordnat att andra halvan av hans föreläsning skulle filmas och sedan visas i hans tv-program som små snuttar här och var när det kom upp frågor om arbetslivet. Bokreleasen av Fånga din passion skulle vara en vecka senare och det gällde att få så mycket positiv publicitet som möjligt kring den. DN-artikeln var inskickad och antagen. Så snart han var klar med förmiddagens föreläsning skulle han åka hem till Tuva-Lisa och hämta kraft innan det var dags att upprepa föreläsningen för eftermiddagsgruppen. De här KLK tänkte han inte höra på, han hade förstått att det de höll på med var mest flum och det gitte han inte höra.
Plötsligt stannade Jonas mitt i ett bett i en dammsugare och stirrade mot andra änden av rummet. Där stod tre kvinnor. En var klädd i läderkjol med nitar och läderjacka, en annan i en ryschig blå kjol och vit blus, den tredje i en lång grön klänning med blommönster i vitt och rosa. Hans hjärna sa honom att han kände igen dessa damer men det tog en stund innan han placerade dem. Det var ju husmusen Maj-Britt, fast en Maj-Britt utan hårknut och så två av hans klimakteriekärringar som han glömt namnen på. Han frågade personalchefen vilka de var.
”Åh, det är ju KLK, alla tre. De har fantastiska behandlingar, det finns en kinesisk som heter Fi tjong…”
Vad fan? tänkte Jonas. Hade kommunen satt ihop honom med amatörer? Ett gäng kärringar som inte kunde något om psykologi och gruppdynamik eller något som helst annat. En bluff. Det fick bara inte vara sant. Hur hade de kunnat nästla in sig här? Han skulle minsann avslöja dem.
Maj-Britt hade förberett för detta möte med Jonas som varande oundvikligt. Förr eller senare måste de konfrontera honom. När hon märkte hans blickar på henne, gjorde hon ett tecken åt Sylvia och Lilian och de gick fram till honom och tog i hand. Han reste sig visserligen men såg mycket avvisande ut. Han började säga något men då stod Siv Karlsson vid hans sida och personalchefen sa något. Men Jonas harklade sig och försökte än en gång säga något men var torr i munnen av den ännu inte nedsvalda dammsugaren. Maj-Britt räckte honom ett glas.
”Drick lite av vår biodynamiska nässelsaft”, sa Maj-Britt och hällde upp en grön vätska från en flaska hon hämtade upp ur sin handväska. ”Vi tillverkar den själv i månljus av särskilt utvalda nässlor och örter. Mycket stärkande.”
Jonas smakade med ett stelt leende men eftersom Maj-Britt hällt i mycket socker var drycken inte alls så illasmakande som den lät. Till Maj-Britts belåtenhet drack Jonas hela sitt glas, han behövde skölja ner dammsugaren.
När Jonas en stund senare stod på scenen höll han hårt fast i talarstolen. Power pointen tändes och han började tala.
”Deeett, är… jävla kärringar… jag ska… jag ska…”
Duns! Talarstolen som saknade ett hjul välte och Jonas Svensson föll ihop på scenen och strax var tre kommunala sjuksköterskor uppe för att undersöka honom, det skreks på ambulans och alla åhörare vaknade till och iakttog intresserat händelseförloppet. Siv Karlsson gick upp på scenen och tog mikrofonen.
”Det är ingen fara, inget allvarligt, alla tar tio minuters paus och sedan fortsätter vi med KLK´s representanter.”
Siv trodde att hon stängt av mikrofonen men det hade hon inte, varenda åhörare hörde därför hur hon till personalchefen sa: ”Han är ju för fan redlöst berusad.”
Åhörarna gottade sig, det här artade sig riktigt bra och spännande tyckte man när man försvann ut i entréhallen för att förfriska sig med lite mer kaffe och kakor.
Det blev kommunens mest lyckade utbildningsdagar någonsin. All personal, från vaktmästare till enhetschefer, fick skriva kreativt och berätta om sin arbetsvardag och sina liv. Alla fann det mycket upplyftande att få skriva av sig och som avslutning på varje utbildningstillfälle fick man lära sig skrika till Iron Maiden. Det fanns inte en enda kommunanställd som inte gick sin väg med en känsla av katharsis. Så även KLK Coaching, Sylvia var särskilt belåten, hon hade lånat i en stesolidförpackning och blandat några tabletter i nässelsaften.

Hösten närmade sig och KLK Coaching satt en blåsig kväll i salongen och hörde brasans sprakande blanda sig med vinden som ven utanför fönstren. Donna sov i sin fåtölj och Achim satt tillbakalutad i sin, med en kaffemugg i sin hand och sitt vanliga frånvarande uttryck i ansiktet. Han hade på Sylvias uppdrag röjt ut matsalsbord och stolar i andra änden av salongen, det som en gång i tiden varit herrskapsmatsalen, för att man där skulle få plats med en egen soffgrupp till gamlingarna. Där satt de nu och spelade whist och drack champagne och deras skratt och prat var ett bakgrundsljud till tv:n som Sylvia, Lilian och Maj-Britt tittade intensivt på. Det var kulturnyheterna som startade och Sylvia sträckte sig efter fjärrkontrollen och tryckte upp ljudet.
”Dagens gäst i studion är psykoterapeut Jonas Svensson, aktuell med sin nya bok Fånga din passion. Välkommen!”
Jonas log med tillförsikt mot kameran och sedan mot reportern som höll upp hans bok till beskådan för tittarna. Omslaget var brunt och framsidan täcktes av ett stort foto på Jonas Svensson, nedanför det fanns titeln och författarnamnet. Uppe i högra hörnet av bokomslaget fanns en vit cirkel i vilken det stod: ’Känd från tv’.
Målgrupp? frågade reportern som var en ung man med pipskägg, klädd i en oformlig gulaktig tröja. Alla, svarade Jonas. Reportern ställde en för journalistskrået ovanlig och merarbetekreerande följdfråga istället för att låta intervjuobjektet komma undan enbart med det han själv ville framföra. Var det nu inte så, undrade reportern, att boken ändå framför allt vände sig till kvinnor? Jonas vred sig och ett antal obestämbara ord kom ur hans mun.
”Fan vad han svamlar”, sa Sylvia. ”Han vill förstås inte stöta bort alla KLK som köper och läser skiten han skriver, samtidigt vill han inte förlora i respekt hos de andra gubbsen genom att vara en sådan som bara skriver för kärringar.”
”Stäng av!” sa Lilian och rev handen genom sitt rödsvartrosa hår. ”Jag mår illa när jag ser honom. Fan, snart är hösten här på allvar, det blir mörkare och mörkare och jag vet inte riktigt vad jag vill. Bara att jag vill att det ska ske något. Jag har skickat in skilsmässopapperen och nu börjar jag bli trött på att vänta. Jag har bestämt mig för att om jag bara kunde komma åt Tomas pengar skulle jag dra till ett varmare ställe där jag bara kan hålla på med musiken ensam som vi tänkte från början innan allt började rulla på med kunder.”
”Hur vill du göra då?” undrade Maj-Britt med mild röst samtidigt som Sylvia stängde av tv:n med ett fnysande.
”Jag vill att vi ska börja om där vi startade. Hämnden vi skulle ta. Det har tagit för lång tid. Det är dags att göra något nu.”
”Va fan? Trivs du inte? Vill du inte fortsätta bo här? Vad är felet?” Sylvia lät förvånad och Lilian reagerade som om hon hade blivit anklagad.
”Inget är fel, men vi sa att vi skulle göra en firma och ha som fasad när vi tog vår hämnd. Sedan spårade allt ur och vi fick kunder och sedan har det bara rullat på. Jag vill dra. Dra från Tomas och dra från hösten. Och jag vill ha pengar så att jag kan göra det.”
Det blev tyst runt bordet. Brasan sprakade. Gamlingarna skrattade och sorlade. Achim fyllde på sin kaffemugg. Donna utstötte ett snarkande ljud. Maj-Britt bröt tystnaden.
”Då får vi väl sätta igång då. Se till att det blir ett slut på det här. Jag föreslår att vi börjar med att posta filmen där Jonas köper sex av Marilyn, på Facebook. Achim har redigerat den och tagit bort de sista sekunderna och även ljudet så det ser ut som om Jonas själv tar initiativ till sexköp.”
”Kommer någon att se den då?” undrade Sylvia.
”Jag tror det. Det beror på hur många som delar. Vi kan bara vänta och se.”
Maj-Britt hämtade sin laptop och slog upp den men satt stilla en lång stund och bet sig i läppen. De andra förstod att hon tänkte och ville inte störa.
”Jag vet inte hur vi ska göra. Om vi postar det på vårt Facebookkonto fattar han att det är vi som har tagit filmen. Achim? Kan du hjälpa mig?”
Achim log mot Maj-Britt, reste sig och satte sig sedan bredvid henne. Han frågade henne vad hon ville och hon förklarade. Fanns det något sätt att få ut filmen på Facebook utan att det gick att spåra var den kom ifrån?
En sådan barnlek, tänkte Achim. En barnlek för en högt meriterad underrättelseofficer och talskrivare med datateknikkunskaper från Komvux där man trott att man lärt honom att göra power pointpresentationer och skriva CV när Achim i själva verket roat sig med att hacka sig in på diverse hemsidor. Han begrep inte vad Maj-Britt hade för avsikter med filmen, men han förstod vad det att arbeta i hemlighet och under cover, var.
”Jag kan kapa ett konto och posta filmen där”, sa han.
Achim som sagt sig själv att han inte längre brydde sig om något, att han med filosofens ord helt skulle negera sin vilja, kunde ändå inte låta bli att känna sig stolt när kvinnorna tittade på honom med stora beundrande ögon. För första gången på många år såg någon på honom med annat än medlidande i blicken. I Irak hade det varit skräck som han kunnat läsa i folks ögon, detta var första gången han möttes av odelad beundran. När han nu fick frågor glömde han därför bort att prata med brytning och säga ’jak’ och ’mik’ istället för jag och mig. Det var också rätt skönt. Det komplex av hjälpare han mött sedan han anlände till Sverige skulle ha blivit så besvikna om han inte dolt att han en gång fått etthundrafemtio på ett IQ-text. Det hade varit rent ut sagt jobbigt att spela okunnig och dum och på något sätt var det härligt att i detta nu få vara sig själv.
”Kan du hacka dig in överallt?” undrade Maj-Britt och bet sig återigen i läppen, som om hon hade fått en idé.
”Kanske inte i Pentagon, men jag har aldrig försökt förstås. Men kanske. Jag försöker gärna.”
”Banker?”
”Ska nog gå”, sa Achim och solade sig ännu lite mer i glansen när Maj-Britt log och gnuggade sina händer.
”Det är dags att jag pratar med Åke”, sa hon.
En stund senare hade Achim postat filmen på ett fejk-konto som inte kunde härledas till Strandvägen 38.
Jonas hade funderat på Viagra men tänkt att riktigt så långt hade det inte gått även om det ibland var nära. Tuva-Lisa var krävande och han sa sig att hans trötthet berodde på alla krav han hade på sig, stressen och arbetsbördan. När han väl kom till Thailand där han skulle skriva thrillers skulle allt som nu tog hans krafter vara borta och han skulle få mycket mer ork att älska. En hydda på stranden, azurblått hav därutanför, vajande palmer, han satt och skrev på en veranda, Tuva-Lisa kom med drinkar åt honom och han log milt och manligt åt henne innan han bar in henne till dubbelsängen och tillfredsställde hennes kvidande rop på mer. Egentligen var han en hingst, han hade bara för mycket omkring sig nu. Och att Tuva-Lisa och han träffades vid lunchtid på hans mottagning var inte det bästa arrangemanget, det var svårt att koppla av mitt i allt som dagen innebar, för att ha sex. Ibland lyckades han lura i Ingela att han skulle på möte eller utbildning på kvällen och därför var tvungen att vara borta hemifrån, men då blev hon alltid så sur och gnällig och krävde att han skulle diska och tvätta och sådant när han kom hem, för att kompensera för att han inte gjort sitt fifty fifty av marktjänsten. Han hade kommit lite i kläm när han i sin första bok skrivit om jämlikhet och mannens ansvar att göra sin del av det obetalda arbetet i hemmet. Ingela hade tagit det på stort allvar och till exempel satt upp ett schema ovanför tvättmaskinen där de skulle skriva streck var gång de satt på en maskin för att kunna se att de satte på lika många var. Och han tyckte det var ett himla pill att stryka Ingelas trosor, på grund av det uppskattade han Tuva-Lisas stringtrosor i nylon, helt strykfria.
Denna morgon hade Jonas haft bråttom. Det hade blivit lite mycket vin under gårdagskvällen och han hade försovit sig och måst skynda sig till jobbet. På cykel, en poliskontroll hade han inte vågat riskera, hans bultande huvud talade om för honom att han hade promille kvar i blodet. När han kom till mottagningen satt hans inhyrda läkarsekreterare vid sitt skrivbord, hon sa inte hej utan gav honom en föraktfull blick. Han måste se till att göra sig av med henne, byta ut henne. Bemanningsföretaget skulle få sända någon annan. Hon var visserligen ung nog att vila ögonen på, men näsvis och lat. Till sin förvåning såg han att väntrummet var tomt, trots att han visste att han hade flera patienter på förmiddagen. Hade han bara vetat att det kommit återbud kunde han ha sovit längre. Sekreteraren borde ha ringt honom om det. Han tröstade sig med att hade patienterna inte ringt och lämnat återbud skulle han ändå kunna ta ut avgiften.
Jonas slet åt sig tidningarna som låg på sekreterarens skrivbord och skyndade in på sitt kontor, i ena skrivbordslådan hade han paracetamol som han sköljde ner med ett stort glas vatten. Han var törstig. Kanske hade det varit bättre att ta en whiskey som han också hade i en flaska i en låda, men han var rädd att lukta alkohol. Om en stund skulle huvudvärken släppa och nu skulle han kolla Dagens Nyheter, hans debattartikel om sexrum i alla offentliga byggnader, skulle komma idag.
Jonas slog på sin dator och fann till sin belåtenhet artikeln på DN:s websida. Även i papperstidningen var artikeln stort uppslagen. Med en blänk på förstasidan och med en bild på själva debattsidan, av ett älskande par. Rubriken var också mycket bra och läslockande: ’Mer vardagssex i det offentliga!’ Ingen som läste den rubriken skulle kunna motstå frestelsen att läsa vad det handlade om. Jonas log belåtet och gick ut i personalrummet för att hämta en kopp kaffe.
När han stod vid kaffemaskinen och just hade lagt i en polett slets dörren upp. Tuva-Lisa rusade in och fram till honom. Hon gav honom en örfil och skrek: ”Din jävla skit!”, sedan rusade hon ut igen.
Fan, vad ont det gör i huvudet, tänkte Jonas. Vad hade tagit åt henne? Han sprang efter henne men hon hade redan hunnit ut, han beslöt sig för att ringa henne istället.
Tillbaka vid skrivbordet, med telefonen i handen, hann han inte så långt. Telefonen ringde och han svarade. Det var Ingela.
”Din jävla perverterade råtta, du kommer inte hem idag, bara så du vet! Jag vill ha skilsmässa!”
”Men… Vad är det frågan om? Har du blivit tokig?”
”Nu är du allt avslöjad. Det trodde du inte, va? Ditt äckel!”
Har alla människor blivit tokiga? Jonas öppnade upp sin email.
Trehundratrettiofyra mail, han öppnade det första: ’Jävla kvinnoförnedrare…’ Det andra: ’Äckel!’ Det tredje: ’Snuskgubbe…’
Jonas öppnade inte fler mail. Han gick istället in på Facebook. Då såg han filmen. På sin egen Facebookvägg. Etthundratrettiovåtusenåttahundrasjuttiosju kommentarer.
Filmen var delad drygt femhundratusen gånger. Va fan? Vem hade filmat honom? Han sprang upp och letade kameror men hittade inga, han kunde inte veta att Achim och Maj-Britt varit där under natten och tagit bort dem. Telefonen ringde men han svarade inte. Sekreteraren kom in och sa att både DN och förlaget ringt, att det var viktigt, han pekade på dörren och sa åt henne att gå. Som bedövad satte han sig vid skrivbordet, sträckte sig efter whiskeyflaskan och när spriten verkade kunde han tänka klarare.
Under föreläsningen för kommunens personal hade han blivit så konstig, inte kunnat tänka klart och han hade raglat, golvet hade rusat upp mot honom och han hade inte vetat vad som var upp och ner. Ambulanssjuksköterskan som åkt med honom i ambulansen hade frågat ut honom och han hade svarat så gott han kunde. Om han var stressad? Ja, visst var han det. Mycket hårt arbete. Och antagligen många patienter att leva sig in i och engagera sig i, sa sjuksköterskan. Jo, det fick Jonas erkänna och såg upp i sjuksköterskans suddiga ansikte, han hade en namnskylt där det med stora bokstäver lustigt nog stod Jonas. Jonas nummer två hade sagt att han beundrade honom, hans kloka svar i tv och hans bok. Jonas hade nickat och bara velat sova. Men de hade kommit fram till sjukhusets ambulansintag och en läkare med en namnskylt där det stod Sara, hade tagit emot.
”Utmattningssyndrom”, sa Jonas nummer två.
Sara nickade förnumstigt, hon sa att hon genast kände igen Jonas. ”Men vi får kanske ta några blodprover.”
”Det behövs inte”, sa Jonas. Han var en kändis och ville inte att kreti och pleti skulle rota i hans journal, framför allt inte se promillehalt där, för skulle han vara ärlig hade han stärkt sig med några whiskey på morgonen. Men han var själv fast övertygad om att hans sammanbrott berodde på överansträngning. Och av att få syn på kärringarna från det så kallade KLK.
Jonas hade alltså vägrat blodprov och tvingat sig till att få ta en taxi hem till Tuva-Lisa. Hon höll på att städa i sitt dockskåp och hade föga förståelse för Jonas tillstånd. Men när hon förstått att han inte orkade älska lät hon honom ligga kvar i sängen och fortsatte med dockskåpet. Jonas hade vaknat klockan tolv nästa dag och känt sig bakis. Han måste lära sig att ta det lugnare. Bara boken kom ut, sålde och gav pengar, väntade Thailand. Han måste orka, han måste hålla ut.
Men nu var allt ställt på ända. Av filmen med honom och den så kallade Norma, hade han förstått att en kamera måste ha varit uppmonterad i hörnet men att den nu var borta. Kunde det vara hans vikarierande sekreterare? Nej, han trodde inte det. Men nu kom han på något annat. Den förbannade nässelsaften som han glömt bort när han blivit dålig på kursen. De jävla kärringarna hade drogat honom med någonting, men vad? Kanske sådant där hokus pokus av odört och riddarsporre, eller något sådant som kryddhäxor höll på med. Så måste det vara. De hade gett honom gift. Men det skulle han inte kunna bevisa. Ändå var det tur att han hade vägrat blodprov, hade han sagt att han blivit förgiftad av någon skulle han kanske inta ha blivit trodd utan de hade tänkt att han själv drogat sig. Bättre då att inte veta.
Allt föll på plats. Det hängde samman. Det måste helt enkelt vara de jävla kärringarna som satt dit honom. Hur visste han inte, men det måste vara så. Han slog händerna för ansiktet när han drabbades av en insikt – de kallade sig KLK och det var ju för fan hans egen kod för klimakteriekärringar. Kunde de veta? Nej, hur skulle det ha gått till? Han hade inte avslöjat något för mussekreteraren, Maj-Britt. Det måste vara en tillfällighet. Han undrade vad förkortningen KLK i så fall stod för men antog det var något i stil med Kvinnliga Läkekvinnors Krets, eller kanske Kloka Kvinnor. Han visste inte. Men kunde det???… Någon var ute efter honom och han hade inte förföljelsemani. Nej, det hade han inte alls. Så det så! Han skulle ställa kärringarna mot väggen. Och det nu!
Donna hade inte varit så lycklig sedan tiden i Rio. Fullt av folk runt henne och ett riktigt etablissemang – de hade till och med varit i tv. Denna förmiddag rusade en man som hon först trodde var en kvinna eftersom han hade hästsvans, in i förmaket. Sedan såg hon att det var en man, med skäggstubb och allt, han verkade utlevad och härjad och såg verkligen ut att behöva diverse behandlingar. Hon sträckte sig efter bokningskalendern och en penna men hann inte så långt för mannen skrek:
”Var är de jävla kärringarna?”
Mannen rusade in i huset och Donna följde efter. Vad var nu på gång? Skulle hon hämta Achim som var stor och stark? I etablissemanget i Rio hade man också haft några sådana grova män till beskydd, de var bra att ha för det fanns trots allt kunder som kunde bli våldsamma. Sedan kom hon på att det var kaffepaus och att Achim redan var med kvinnorna och gamlingarna i köket.
Det var Maj-Britt som först fann sig när Jonas dök upp i köket, vilt skrikande. ”Jag ger mig fan på att ni står bakom det här. Ni drogade mig på utbildningsdagarna.”
”Hur mår du, Jonas?” sa Maj-Britt med sin milda stämma. Hon nickade lugnande åt Sylvia och Lilian, den senare hade greppat efter piskan som hon numera alltid bar med sig, en vidjepiska med äkta hästtagel. Den var som vilken accessoar som helst, som en brosch eller schal, för henne.
”Hur jag mår? Vad fan har ni gjort?”
”Sätt dig och ta en kopp kaffe”, sa Maj-Britt. ”Och förklara varför du är så upprörd. Jag vill inte bli arg på dig, du har förmodligen drabbats av överbelastning och jag var din sekreterare så länge att jag vet vilken förståelse du själv hade för människor som gått in i väggen. Det är helt naturligt och kommer att ordna sig.”
”Ordna sig? Hur i fan ska det kunna ordna sig?”
”Seså, ta det lugnt. Sylvia – ge honom lite kaffe.”
Av ren häpnad satte sig Jonas och tog emot kaffemuggen som Sylvia räckte honom en stund senare. Sylvia blinkade åt Maj-Britt som förstod att det hon hade att göra var att vänta tills Jonas dånade av de tabletter Sylvia lagt i kaffet. De andra gick till sina arbeten men Maj-Britt satt kvar och hörde Jonas sluddra mer och mer.
”De jävla fittorna, i hela mitt liv har jag haft dessa jävla fittor omkring mig. Kärringar. De har för fan tagit över landet med sitt kärringprat. Sitt jävla skitsnack. Feminism? Jag säger bara – feminism? Fittvälde! Kärringstyre! Hade det inte varit för alla dessa kärringar överallt så hade jag varit professor. Men nu ska det vara kärringar överallt, man kvoterar in dem och då finns inte plats för genier som jag. Högkvalificerade män får stå tillbaka för kärringarna. Och vet du vad det värsta av allt är?”
Jonas tittade med halvslutna ögon på Maj-Britt och hon skakade nekande på huvudet.
”Jo, det ska jag säga dig, det är att hela tiden nicka och le och låtsas att de har rätt. Jag kan för fan inte säga eller skriva någonting utan att slänga in den förbannade feminismen. Dessa labila, emotionella, premenstruella, klimakteriegalna, ologiska, nyckfulla förbannade kärringar. Vet du vad min mamma gjorde, va? Hon tvingade mig att ha strumpbyxor. Kan du fatta det? Strumpbyxor!”
Maj-Britt log förstående och Jonas sjönk ihop mot bordet. En minut senare sov han. Maj-Britt gick ut i orangeriet och hämtade Achim och Sylvia, gemensamt hjälptes de åt att lägga Jonas i soffan i salongen.
”Vad gör vi nu?” undrade Maj-Britt.
Sylvia skakade sitt burriga hår och tänkte, Achim stod bredvid med tomma ögon, han begrep ingenting, varför det låg en sovande karl i soffan, men det hängde ihop med allt annat han inte begrep.
”Jag ringer Angelique på begravningsbyrån”, sa Sylvia. ”Jag har en idé. Men först får du hämta hit Åke, Maj-Britt.”
Åke kom genast och blev inbjuden i salongen. Han såg förvånat på Jonas i soffan. ”Honom såg jag på Facebook…”
”Ja.” Maj-Britt tänkte att det var bäst att gå rakt på sak: ”Han ska få vad han förtjänar. Här är hans plånbok med körkort och personnummer, i hans andra ficka hittade jag dosan till internetbanken. Kan du gå in på hans personliga bankkonto? Han har ett Visakort som det står Swedbank på men vi har inte koden.”
Åke ville gärna vara till lags men var tvungen att erkänna att utan inloggningsuppgifter skulle det inte gå. Maj-Britt frågade Achim om han kunde hacka sig in på Jonas konto och Achim nickade, men det skulle ta några timmar. Minst. Under tiden hade Sylvia gått igenom Jonas plånbok och hittat en lapp med siffor. Hon räckte den till Maj-Britt som studerade lappen noga. På den fanns ett antal sifferkombinationer i rad efter varandra. Hon räckte lappen till Åke med orden att någon av dessa sifferkombinationer troligen var koden till Jonas internetbank och att Åke kunde börja med att försöka med dem.
Det lyckade på tredje försöket. Det som uppenbarade sig på dataskärmen var en uppställning som visade på en tämligen god privatekonomi.
”Han gjorde alltid en massa tricks för att mottagningen och böckerna skulle visa negativt resultat”, sa Maj-Britt. ”Falska fakturor och sådant. Och han hade ju ett konto i utlandet också.”
”Det har alla skattesmitare”, sa Åke. ”Vad ska jag göra nu?”
”Du ska flytta sjutusenfemhundra från hans konto till Birger Bertilssons konto, jag har numret här.”
”Lätt som en plätt”, sa Åke. När han knappat på datorn och gjort det begärda, frågade han: ”Ska vi verkligen inte ta mer?” Han tänkte på Linda och såg framför sig en sandstrand och ett hav och inte en enda siffra till i livet. Ändå ville han inte ta första steget till stöld men om någon annan bad honom…
”Inte än”, sa Sylvia. ”Men vi ska trixa lite annat. Men då måste Achim hjälpa dig. Det tar kanske hela dagen. Först så ska vi ordna ett konto på Caymanöarna åt Ingela, Jonas fru. Henne kan vi inte göra barblottad.”
”Jag ska ringa och sjukanmäla mig, det tar nog lite tid det här”, sa Åke.
Maj-Britt gick och hämtade de papper med uppgifter som hon samlat under sina och Achims nattliga räder och som hon noga studerat, gav dem till Åke och Achim och satte sig sedan ner för att instruera dem.
Angelique klev med bestämda steg in i salongen och hennes fyrkantiga ansikte lyste upp när hon såg på Sylvia som pekade på soffan där Jonas låg.
”Jag backade bårbilen ända upp till entrén”, sa hon. ”Det ser ut som om jag som vanligt svängt förbi för att hämta blommor.”
”Bra”, sa Sylvia. ”Vi bär in kistan hit och lägger honom i den.”
Angelique var stark och en sovande man hade hon kunnat ta över axeln. Achim såg frågande på henne men bestämde sig för att hon nog inte var en kvinna som uppskattade gentlemannamässigt beteende och lät därför henne och Sylvia baxa ner Jonas i kistan, Angelique bar huvudet och Sylvia benen. Det var en elegant kista i ek, invändigt klädd med vitt sidenaktigt tyg. De två kvinnorna diskuterade sinsemellan och sedan gick Sylvia och hämtade en borrmaskin med vilken hon borrade några hål i kistlocket innan de stängde kistan.
”Så där ja”, sa hon. ”Han får inte kvävas för ett riktigt lik vill vi inte ha på halsen.”
Achim fäste återigen blicken på tangentbordet och de uppgifter som Maj-Britt gett honom.

Angelique svängde in genom kyrkogårdens stora grindar men istället för att stanna utanför bårhuset fortsatte hon in på gångvägarna, mellan gravar, buxbomshäckar och gulnade björkdungar. Kyrkogården var en park där besökarna hade bestämt sig för att nu fick det vara nog med id och kiv och därför hade de krupit ner under blomstersmyckade gravar för att vila ut. Det som fanns kvar av dem var ett namn och datum som måttade ut en ficka i tiden för att bevisa att de existerat, vilket enligt Angelique som läste filosofi i sängen om kvällarna, var lite som Schrödingers katt, det hade hon alltid tyckt. När hon grävt ner folk – var de verkligen kvar där nere under jorden eller fraktades de till en annan plats av prästens ord? Hon hade inget emot präster, de var mänsklighetens stora tröstare och den största överlevnadsmekanismen av alla. De pratade trösteord och ljög sig röda i ansiktet, men tack och lov gick många på illusionerna, annars skulle de lagt sig ner och dött direkt och det hade blivit en hård belastning för alla begravningsbyråer. Angelique hade kommit fram till att det var ytterst få människor som kunde leva utan illusioner. Hon trodde att hon var en av dessa få men var inte längre säker. Hon hade varit det men nu hade hon sina intensiva drömmar om evig kärlek ihop med Sylvia. Var så inte kärleken den största illusionen av alla? Vilket, tänkte hon, bevisade att ingen var osårbar när det gällde att försöka låta bli att se genom en slöja på livet. Men nog om det nu, hon och Sylvia hade något att uträtta och tänka fick hon göra sedan.
Det var en vacker dag, solen silade genom björkkronor och än blommade margueriter och tagetes på gravarna. På gräsmattorna lyste gyllengula löv som lekte i den svaga vinden. En äldre dam syntes vid en grav i andra änden av kyrkogården men för övrigt var där folktomt, Angelique visste att vid denna tidpunkt hade vaktmästarna sin middagsrast. Hon stannade vid en parkbänk som stod lite avskilt vid sidan om en rhododendronplantering.
”Här blir bra!” sa hon.
Kistan rullade ut ur bilen på hjulbåren. Angelique öppnade kistlocket och hon och Sylvia flyttade över Jonas till parkbänken. Han gnydde och mumlade lite men vaknade inte. Sylvia stoppade några plastpåsar i hans fickor medan Angelique körde in kistan i bilen igen. På väg tillbaka till Strandvägen 38 stannade kvinnorna till vid en Pressbyråkiosk där Sylvia köpte ett kontantkort till sin mobiltelefon. Hon bytte ut det mot sitt vanliga SIM-kort och ringde sedan ett anonymt samtal till polisen.
”Det ligger en karl på en soffa på Stora kyrkogården, han har fullt av knark i fickorna som han har köpt under bordet av apotekare Birger Bertilsson på apoteket Tuppen.”
Göran tyckte att han stampade kring och inte kom någonvart i livet, nu när han äntligen bestämt sig för att förändra det. Men hur? En bit på väg hade han förstås kommit. Han hade tagit tjänstledigt från sitt konsultjobb och mer eller mindre bosatt sig hos Maj-Britt. Varje dag klockan tio ringde han Olga och meddelade att han var i fältarbete, att han mådde bra samt hur många ryssar han avslöjat, det ville hon alltid veta. Under dagarna, när Maj-Britt jobbade med kunder och kreativt skrivande, hade han själv fattat pennan. Det var Maj-Britt som hade uppmuntrat honom att börja skriva. Det hade varit så lätt. Göran hade inte trott det om sig själv, att han som hela sitt liv bara sysslat med fakturor, statistik och lönsamhetskalkyler, skulle ha litteratur, ord och bokstäver, inuti sig. Men det hade han. Han hade påbörjat en thriller som han skrev under rasande fart, orden flödade ur hans fingrar och över på dataskärmen. Bokens hjälte var en man som var ekonomichef i en kommun och boken handlade om hur han efter fara för eget liv och en massa olika äventyr, lyckades avslöja tvättade gangsterpengar med ursprung i Ryssland, på kommunens hemliga konton samt att kommunfullmäktiges ordförande var en väl förklädd spindel i nätet hos den organiserade kriminaliteten.
Göran hade nog med sitt skrivande under dagarna och med Maj-Britt under nätterna. Därför umgicks han inte så mycket med invånarna i det han själv kallade kollektivet, det var bara vid frukosten han såg dem, alla hade också sina sysslor. Denna dag hade han dock försovit sig och vaknade inte förrän klockan elva. Skulle sanningen fram hade han druckit lite mer champagne än vanligt kvällen förut, han och Maj-Britt brukade alltid ta ett glas innan de lade sig, men under gårdagen hade han fortsatt att dricka efter att Maj-Britt och han älskat. När han såg att hans telefon var urladdad suckade han, Olga var säkerligen i upplösning över att han inte hade ringt. Han satte i laddaren i telefonen och när displayen lyste upp såg han att hon ringt tio gånger. Han slog hennes nummer.
Upptaget. Och upptaget efter två minuter. Upptaget efter fem minuter. Efter sju minuter svarade hon äntligen.
”Var är du? Har ryssarna tagit dig? Jag blev så orolig. Du måste komma hem så att jag kan tvätta dina strumpor. Äter du ordentligt?”
Göran lyssnade inte. Olgas ord var som vanligt som en lång matta av ljud, han hörde inte längre. Tills hon sa ordet SÄPO, då lystrade han.
”Vad sa du, mamma? Kan du upprepa det?”
”Ja, jag blev så orolig så jag fick ringa själv till SÄPO och höra om ryssarna tagit dig. Jag pratade med någon chef där. Och jag förstår ju hur hemligt det är för när han sa att de inte visste vem du är så sa jag att du jobbar på KLK och då låtsades han att han inte kände till det heller. Men de skulle undersöka, sa han. Jag får väl ringa igen och säga att jag har fått tag på dig. Han jag pratade med ville nog ta reda på hur mycket jag visste för han ställde massor av frågor. Då sa jag att jag inte visste något alls, för jag ville inte att de skulle tro att du skvallrat och berättat om ditt hemliga jobb. Har ni varit ute i skärgården? Hittade ni några ryssar? Han ville veta om jag visste något om något som hette issoldater och alla kaja, och ville inte tro på mig när jag sa att det handlade om ryssar. Då frågade han jag talade med hur de såg ut på det här KLK. Ingen aning, sa jag. Då frågade han om de var svartmuskiga. Kan du tänka vilken fråga? Hur skulle jag kunna veta det? Jag frågade honom om det inte var hans jobb att veta hur ryssar såg ut och då frågade han om bomber. Man undrar verkligen vart polismakten är på väg och vad de sysslar med. De tar väl fatt gamla tanter som lägger fel i sopsorteringen. Och där har jag alltid tyckt att man skulle få blanda grönt och vitt glas för det kan väl ändå inte ha någon betydelse… ”
”Hmm…, jaa…, ja, mamma. Vi har varit i skärgården. Men vi hittade ingen … Jag måste sluta nu.”
Det var på grund av Olgas samtal till SÄPO som Achim lämnade KLK Coaching. Göran rusade ner i förmaket efter sitt samtal med Olga. Han stammade och rev sig i sitt tunna röda hår och först efter en rejäl mugg kaffe som Donna hällde upp åt honom, lyckades han sansa sig så pass att han kunde berätta om telefonsamtalet.
”Äsch”, sa Sylvia som kom in från orangeriet. ”Det är bara lite mer reklam för oss. All publicitet är bra.”
”I helvete heller”, sa Lilian som för tillfället inte hade några kunder och bestämt sig för att ta en kaffepaus. ”Nu när vi är på väg att lyckas avveckla alltihop. Tänk på vad som kan hända?”
De gick in i salongen och Maj-Britt såg ömt på Göran och sa: ”Var det det som var ditt problem? Din mamma?”
”Ja.” Göran grät nästan när han sedan förklarade varför han ljugit för sin mamma och den lögn han tyckt vara så bra som nu visade sig inte alls vara särskilt bra. Vad skulle de göra? Tänk om SÄPO verkligen kom och ställde frågor?
”Då nekar vi bara till allt”, sa Sylvia. ”Vi säger att de har blivit uppringda av en foliehattstant. Hur långt har ni killar kommit med banköverföringarna?”
”Vi är klara”, sa Åke. ”Achim hackade sig in på kontona på Cayman, de nummer vi fått av Maj-Britt. Han öppnade också några nya konton där åt er. Det var ingen större konst för honom. Och vi överförde pengarna som du sa, Maj-Britt. Jag måste läsa annars blandar jag ihop alla namn.”
Åke lyfte upp ett papper, rättade till sina läsglasögon och läste lika högtidligt som om han i kyrkan läst dagens epistel:
”Pengarna på Tomas Caymankonto till ett Caymankonto som är Lilians. Jonas hemliga konto till Caymankonto för Maj-Britt och hans fru Ingela. Kommunalråd Patrik Larsson till Gullan Larsson, fast inte Cayman för henne utan ett vanligt konto i Swedbank, de har visst äktenskapsförord så han kommer inte åt det ändå. Och han kan inte gärna avslöja att han haft mutpengar på ett hemligt konto. Fast Gullan får dela hälften av pengarna med kommunchef Siv Karlsson, som du sa, Maj-Britt.
”Okey”, sa Sylvia. ”Det betyder att ni som vill kan dra när ni vill.”
”Jag ska boka flygbiljett genast”, sa Lilian. ”Till ett varmt ställe. Och packa. Jag hoppas det går bra att jag tar med mig elgitarren och trumsetet?”
”Det går bra”, sa Sylvia.
Göran tittade bedjande på Maj-Britt och hon nickade. ”Jag kan skriva kreativt var vi än hamnar.”
”Men vad med etablissemanget?” undrade Donna. ”Nu när vi börjat få fart på det.”
Sylvia ruskade hårburret och suckade sedan: ”Som ni ser kan jag inte lämna morsan.”
”Vi har tid att vänta”, sa Angelique och tog Sylvias hand och såg så ömt på henne att det kunnat smälta is.
Just då kom Elsa in i salongen, hon hade varit i köket och hämtat några slevar, hon och de andra gamlingarna höll på med dagens sopputdelning. Hon vinkade med sin lilla spröda tanthand, hon var klädd i en vit virkad kofta ovanpå KLK-uniformen.
”Kom får ni se! Det är ungdomar som håller på med någon lek.”
Elsa gick mot fönstret och Achim följde henne genast. Sylvia blev också nyfiken, reste sig upp och gick fram till fönstret. Hon slog handen för munnen. Göran gick dit för att också titta efter och för en gångs skull svor han:
”Det är ju för fan ett helt jävla SWAT-team. Vad ska vi göra?”
Det var något som ingen i salongen behövde fundera på för minuten senare sparkades ytterdörren in och tungt beväpnade män i svarta kläder, hjälmar och tjocka västar, rusade in med gevären höjda. Någon av dem skrek: ”Stå still! Upp med händerna!”
Männen spred sig över hela huset och samlade alla i salongen, gamlingarna grät. Det vore fan om allt skulle skita sig nu, tänkte Sylvia. Men å andra sidan hade de ju inte gjort något ont. Det skulle säkert ordna sig. Då märkte hon att Achim inte var kvar bland dem. Hon undrade vart han hade tagit vägen men fick snart svaret. En av poliserna kom och ledde Achim i armen och först kände Sylvia inte igen honom. Han hade varit i peruk-, kläd- och piskrummet och fått på sig en blond peruk och en lång svart klänning med silverpaljetter, till det högklackade skor. Han grimaserade inte åt det fasta greppet i armen utan åt att det gjorde ont när skorna klämde.
En stund senare hade poliserna även tvingat ner Manuelo, Simon och Amir till salongen. Samt alla gamlingarna. Då kom en civilklädd man i fyrtioårsåldern, han hade rakad hjässa och en grå slips, och började ställa frågor. Han stod vid spiselfrisen och vid fönster och utgångar stod poliser på vakt med vapnen höjda.
”Jag heter Johan Andersson och jobbar på SÄPO. Nu vill jag veta vad som pågår här. Vi fick ett tips.”
Sylvia såg på Lilian som såg på Maj-Britt som såg på Achim som såg på Angelique som såg på Göran som såg på Maj-Britt som såg på Åke till allas blickar till sist hade hamnat på Maj-Britt till att föra ordet.
”Pågår? Här pågår inget särskilt. Vi har en firma, KLK Coaching. Och så bor vi i kollektiv och bedriver socialt arbete för fattigpensionärer. Pojkarna här är studenter som hyr några rum.”
”Vem är han?” frågade Johan Andersson och pekade på Achim.
”Ingen särskild. Jag hoppas ni poliser inte har fördomar mot transpersoner.”
”Hmm…, inte alls. Jag bara undrade. Självklart. Jag går själv alltid med i Pride.”
Det följde flera timmars utfrågning om allt möjligt. Om kunder. Om verksamhet. Om vilka de var. Maj-Britt svarade så gott hon kunde, ibland flikade någon av de andra in något. Maj-Britt insåg till sin lättnad att Achim varit snabb att fatta situationen och att han måste klä ut sig för att inte bli tagen som terrorist. Men sedan blev hon kall. Var var hennes laptop? Hon hade alla kontonummer dolda i en barndomsberättelse hon själv totat ihop, det skulle polisen aldrig komma på. Nu hade hon, i och med kursen på kommunen och i och med berättelser hon fått på mail, antingen på svenska eller engelska samt några på tyska och en på kinesiska, nästan niotusen barndomsupplevelser sorterade i bokstavsordning med ett eget nummer, i den stora bokhyllan på sitt kontor, det kreativa skrivandet hade varit en sådan succé. Bara hon visste i vilken berättelse kontonumren var gömda. Men om polisen fick tag i datorn kunde de ta reda på hur hon trixat runt på olika bankkonton. Hon mötte Achims blick och tyckte att han blinkade svagt åt henne, men hon var inte säker.
Poliserna, som Maj-Britt tyckte såg ut som svarta kråkor som flyger på en brödbit på marken, letade igenom hela huset och tog också med sig en hel del för undersökning. Inte barndomsberättelserna, dock. Först efter några timmar lämnade de huset och kvinnorna fick en chans att andas ut. Achim började gråta, han grät med tårarna rullande nerför den grå skäggstubben. ”Jag ville inte begripa något som helst, men nu blev jag tvungen att begripa något.” Ingen av de andra förstod vad han menade. Men han plockade upp laptopen som han gömt i kalsongerna, strök över den med underarmen som för att göra den ren och räckte den fortfarande gråtande till Maj-Britt. Hon var ändå glad att han haft sinnesnärvaro nog att gömma den.
”Han är nog bara rädd”, sa Elsa och gav honom en kopp kaffe. ”Han har väl flytt hit från sådana där länder där de har död på varandra hit och dit. Han är säkert rädd för poliser. Är du det Achim?”
Elsas mjuka smekning mot hans kind fick det att brista ännu mer. Han grät hejdlöst och hon tryckte honom mot den vita koftan.
”Vill du inte vara kvar här?” undrade Sylvia och lät för en gångs skull ömsint.
”Jag vill inte begripa något.”
”Det är nog sådant där PTSD, efter chock. Det har jag läst om”, sa Maj-Britt. ”Det kanske är bäst att han är på ett lugnare ställe. Men var?”
”Jag kanske kan hjälpa till”, sa Göran. ”Jag vet en mycket trevlig bonde som behöver hjälp att paketera älgskit. Långt ute i skogen, kan man säga. Inte en människa i sikte för tyskarna köper inte älgskiten direkt av bonden utan på turistinformationen i staden. Det kanske vore något för dig, Achim?”
Achim nickade. Achim snyftade. Achim sa att han gärna ville åka till bonden.
”Det blir ett litet aber”, sa Sylvia. ”Det är ju han som binder alla kransar och buketter. Men, men. Jag får väl lägga ner den delen. Det började ändå bli lite tjatigt och för mycket att göra. Jag vill kunna ägna mig åt blommorna. Och att driva upp Ejakulatio vera.”
”Ja”, sa Maj-Britt. ”Det är nog inte länge som polisen är rädd att bli sedda som fördomsfulla mot transpersoner. Och då kommer de säkert att förhöra Achim och tro att han är terrorist. Tänk om de kommer på att han hackat sig in på hemsidor?”
Achim plockade samman sina få tillhörigheter, han tog också med sig sin väska med spionsaker som varit gömd i en stor kruka, under rötterna till en yuccapalm i orangeriet, att ha som minne. Han sa ett tårfyllt farväl av alla på KLK innan han sattes i en taxi till bondgården dit Göran ringt och talat med bonden. Bonden hade blivit överlycklig för personalförstärkningen. På gården skulle Achim komma att leva resten av sitt liv, på dagarna packande älgskit i glasburkar och kringströvande i skogen för att samla upp sagda älgskit. En mörk och dolsk granskog som fick honom att glömma allt som varit, öknar och talskrivande och Saddam själv, och som fick honom att känna att här kunde han få lov att inte begripa sig på någonting som helst. Han kunde stå i timmar och titta på aktiviteten i en myrstack och känna att han då var en absurdolog i sitt rätta element.
Johan Andersson hade inte för ett ögonblick trott att SÄPO skulle ha något att hämta på Strandvägen 38, i huset med de galna kärringarna. Men telefonsamtalet från den första galna kärringen hade gett honom en anledning att genomföra en aktion. Det tjatiga letandet på internet efter terrorister var så eländigt tråkigt. Det var inte det han drömt om när han kommit över till säkerhetspolisen. Då hade han haft amerikanska polisfilmer på näthinnan, särskilt Flashpoint, men istället hade han hamnat i total enformighet. När därför samtalet kom från kvinnan Olga hade han gärna tagit en förevändning för att träna teamet. De hade ryckt ut med full utrustning och inte funnit terrorister utan just galna kärringar. Han hade blivit lite ställd av transvestiten och inte vågat göra något, han hade tänkt på Aftonbladet och Expressen i drev på grund av polisens fördomsfullhet mot HBTQ-personer. Men när han några timmar efter räden återvänt till Strandvägen hade transan varit försvunnen. Kärringarna hade nekat till att veta vem han var och hävdat att han var en besökare i soppköket. Det gladde Johan Andersson, han hade inte velat ta itu med en verklig terrorist. Om kvällstidningarna kom på minsta antydan till det de kallade rasism, skulle han hänga löst för det fanns då inte en enda chef i hela organisationen som skulle försvara honom.
Det där med piskorna och sexleksakerna hade förbryllat honom. Hade han bara hittat några filmkameror hade han trott att de höll på med inspelning av porrfilm. Men i hela huset fanns inte en enda filmkamera. Kvinnan som hette Maj-Britt hade förklarat leksakerna med att de spelade amatörteater och han hade blivit glad för den förklaringen. Det betydde att han slapp gräva mer i det. Han ville snarast sända tillbaka sexgrejerna han konfiskerat i utredningssyfte, det var inte bekvämt att ha dem på kontoret bland allt folk som sprang ut och in, redan hade flera föremål försvunnit på något mystiskt sätt. Han funderade lite på om det skulle märkas ifall en särskilt intressant dildo också försvann…
Den som verkligen förbryllat honom var den äldsta kärringen, Donna. Till att börja med hade han trott att han var något på spåren, när hon talade om etablissemang, men sedan hade han förstått att hon var dement och inte tillräknelig.
Nu skulle Johan Andersson författa en rapport om insatsen. Han var inte orolig för resultatet. Rapporten skulle visa hur alert han var, hur handlingskraftig han var, hur processorienterat, resultatorienterat och integrerat han arbetade och att han hade visioner och strategiska mål framför ögonen. Väl skriven skulle rapporten kunna bli ett bra avstamp för nästa steg i karriären.
Nisse och Bosse kallades i hemlighet Kling och Klang av kollegorna. Lite som Helan och Halvan. Den ene var tjock, den andre var smal. Båda var oförargliga, lite gammaldags och allmänt farbroderligt myndiga. Sådana poliser som med magstöd höjde rösten till att säga: ”Hur var det här då?” De var bra på att lugna ner bråkstakar, bryta upp gräl, oskadliggöra berusade våldsamma äkta män med att vrida upp deras armar på ryggen, lugna gamla tanter vars katter sprungit bort, haffa snattare och annat sådan som polisen sysslat med när de båda gått färdigt polisutbildningen för så länge sedan. De skulle aldrig avancera till inspektörer och kommissarier och var nöjda med det. Det var så förbannat många nya ord nuförtiden, sa de till varandra och den där jäkla skiten med datorer…. Ungefär så gick deras prat men de var omtyckta på gatan där de höll till med sin patrullbil.
De förstod inte riktigt larmet med mannen på kyrkogården. En man som hade något i fickorna, hade larmcentralen sagt. Det rörde sig tydligen om ett knarkbrott.
Nisse körde in genom kyrkogårdens grindar sedan Bosse varit ute och öppnat dem på vid gavel. Han satte sig i bilen igen och de kröp fram på gångarna.
”Det är en stor kyrkogård, vi har väl bara att köra runt på alltihop och se om vi hittar någon. Det kan ju ha varit ett falsklarm”, sa Nisse.
”Jo”, sa Bosse.
Men efter att ha kretsat runt en stund mellan gravar och blommor och planteringar, fann de verkligen en man liggande på en soffa.
”Det måste vara han”, sa Nisse.
”Jo”, sa Bosse.
De gick ur bilen och närmade sig mannen. Nisse puttade på honom. Han levde för han gjorde en grimas. Nisse kände i hans fickor och drog upp en plastpåse med medicinförpackningar.
”Vad är det för något?” sa han.
”Det står Stesolid och Morfin på förpackningarna”, sa Bosse.
”Vad fan ska vi göra med honom?” sa Nisse.
”Häktet?” frågade Bosse.
”Nja, fan… Han är ju höggradigt drogad. Kan ju kola när som helst. Bäst vi tar honom till akuten.”
”Jo”, sa Bosse. ”Men vi måste skriva rapport om narkotikainnehavet.”
”Jo”, sa Nisse.
Framme vid akuten togs de emot av en läkare som skakade på huvudet, på hennes namnskylt stod Sara. ”Tänk att det skulle gå så illa”, sa hon och satte genast igång med blodprover, hjärtövervakning och dropp. Blodprovet visade på det poliserna haft i plastpåsen och som de tagit med sig när de for till stationen för att skriva rapport, diazepam och morfin, samt alkohol. Sara lät övervaka sin patient hela natten, han sov tungt och hon hoppades att abstinensen när han vaknade inte skulle vara för stor. Hon tänkte att det var förfärligt att en sådan man som Jonas Svensson kunde sjunka så lågt, hon hade ju sett filmen med Marilyn Monroe på Facebook innan Facebook blockerat den. Jonas Svensson var en man Sara hade trott på, hon hade läst hans böcker, beundrat honom, och så var han ett lika patriarkalt svin som alla andra. Men kanske… hon ville inte döma honom för hårt. Det var nog det hårda arbetet som förvandlat honom till en skugga av sitt forna jag.
När Jonas vaknade klockan nio nästa dag slet och drog han i droppslangar och EKG-elektroder när Sara kom in i sjukhusrummet efter att sköterskorna larmat henne.
”Vad fan gör jag här? Jag ska sätta dit de jävla kärringarna. De har drogat mig.” Jonas snodd om hästsvansen hade lossnat och håret spretade svettigt åt alla håll, han var skäggig och han var galen i blicken.
”Se så, Jonas. Ta det lugnt.” Sara tog till sin mildaste röst. Men Jonas fortsatte skrika och rya och slå efter allt och alla. Sara tryckte på larmet, en minut senare var två väktare där. De höll Jonas medan Sara gav en lugnande spruta. ”Han har absintens och vanföreställningar”, sa hon beklagande. ”Jag får hämta psykiatriöverläkarjouren som kan skriva vårdintyg.”
Jonas lugnade sig av sprutan och låg matt och slö i sin säng. Det snurrade för honom, var det de jävla kärringarna som hade varit där och gjort något med honom? Därför var han också lugn när en poliskommissarie vid namn Grundén kom in på sjukhussalen.
”Det gäller de narkotikaklassade läkemedel du påträffades med. Du har ett åtal att vänta för innehav och troligen också för langning. Vad har du att säga i saken?”
”Ööööhhh…, de jävla kärr…kärr…” Jonas dåsade bort och kommissarien gick ut och fick fatt på Sara.
”Det ser inte bra ut”, sa hon. ”Han kommer att tvångsvårdas och avgiftas. Lagen om vård av missbrukare. Skulle tro minst en månad.”
”Ja, det blir väl i alla fall liten sinnesundersökning”, sa kommissarien. ”Få se vad åklagaren säger.” Grundén ville inte säga mer men han hade ju sett inte bara det som tipset först handlat om, att Jonas Svensson köpt knark av apotekschefen på apoteket Tuppen. Där hade man snart bevisat fusk med apotekets narkotikaregistrering och transaktionen till apotekschefens bankkonto från Jonas bankkonto. Apotekschef Birger Bertilsson hade också ett åtal att vänta. Men det fanns också andra märkliga transaktioner på Jonas konto som man bestämt att koppla in ekobrottsenheten på. Flyttning av stora summor utomlands, transaktioner som nog skulle vara omöjliga att spåra till något speciellt konto i ett annat land. Uttagen syntes ju men som sagt – kommissarien hade ingen större tilltro att något skulle gå att bevisa.

Patrik Larsson fick ringa en hel förmiddag till statsministerns sekreterare innan han äntligen blev lovad två minuter i telefon med statsministern själv. Statsministern ringde upp och Patrik tyckte att han hörde sucken från sin partiordförande, men suckar bäst som suckar sist tänkte han.
”Vad är det du vill, Patrik? Jag kan redan nu säga att jag inte tänker skjuta till några pengar till kommunen. Du får spara i äldreomsorgen. Eller i skolan.”
”Jag tänker inte tigga pengar. Jag vill att du ger mig ett anonymt telefonnummer dit jag kan sända en liten videosnutt jag tror skulle intressera dig.”
”Har du blivit galen?”
”Nej, jag tänker på en rosa liten sak… En rosa liten sak som gled ner i en ficka…”
”Hmm, ja, ja… Vad fan har du hittat på? Försöker du utpressa mig?”
”Vilka hårda ord. Jag har en liten videosnutt helt enkelt och är mycket angelägen att den inte ska komma till allmänhetens kännedom. Lojal som jag är.”
”Fan!”
”Ja, visst är det själva fan?”
Några protester senare och några detaljer från Patrik senare, lovade statsministern att sända ett nummer till ett kontantkort, han skulle fixa det på lunchen. När Patrik fått det sände han iväg filmen och undrade hur lång tid det skulle ta innan statsministern ringde tillbaka. Det tog exakt åtta sekunder efter att han sett färdigt filmen.
”Vad är det du vill?” undrade statsministern när Patrik svarat.
”Vad är du beredd att ge för att inte filmen ska komma i kvällstidningarnas händer?”
”Hur mycket pengar vill du ha?” Statsministern lät desperat på rösten. Om tidningarna fick tag i filmen skulle det bli ett drev som gjorde att han blev körd för alltid. Nog för att han var bra på att prata sig ur besvärligheter, men den filmen skulle han aldrig överleva politiskt, inte med hans hårda framtoning som feminist.
”Det handlar inte om pengar utan om vad jag vill ha.”
Patrik förklarade vad han ville ha, en ministerpost.
”Men…, men…”, sa statsministern. ”Jag kan inte sparka någon av mina ministrar, det finns inte en enda ledig landshövdingepost.”
”Då får du väl skapa ett nytt departement”, sa Patrik och petade sig belåtet i näsan.
”Jag måste få tänka på det”, svarade statsministern.
Nästa dag ringde statsministern till Patrik.
”Du får komma hit till regeringskansliet. Jag ska ha presskonferens i morgon där jag presenterar mitt nya departement och min nye minister.”
Mer ville inte statsministern säga per telefon men Patrik infann sig nästa dag, mycket belåten, och sittande vid ett bord vid statsministerns sida blickade han ut över den församlade pressen. Statsministern talade:
”Som ni alla vet har jag alltid varit feminist och nu har jag bestämt att skapa ett nytt departement. Just för att vara normkritisk har jag som minister valt en vit medelålders heterosexuell man för att visa att det går att skola om sådana till feminister. Får jag presentera ministern för mitt nya genusdepartement – Patrik Larsson!”
Kamerorna blixtrade, frågorna haglade. Patrik stammade. Patrik petade näsan. Statsministern flinade belåtet.

På Strandvägen 38 hade KLK Coaching knappt hunnit lugna ner sig efter SÄPO-besöket, förrän nästa sak inträffade. Sylvia tänkte i resten av sitt liv att det som skedde var en naturlig följd av allt annat, en Guds eller gudars eller nornors ingripande.
Hela KLK satt en kväll i salongen och drack champagne. Gamlingarna i sin vrå och KLK-teamet i sofforna vid brasan. Donna snarkade i sin fåtölj. Angelique var där. Manuelo, Amir och Simon var där. Göran var där. Åke var där – han hade sagt till Birgitta att han åkt till Säffle på konferens. Han tänkte inte komma hem mer, det behövde han inte eftersom han ordnat ett eget litet konto på Caymanöarna, till det hade både Jonas Svensson, Patrik Larsson och Tomas Olsson fått bidra.
De satt och planerade framtiden, var och en berättade om sina drömmar och de gav varandra goda råd. Tiden innan KLK syntes för alla att vara så fjärran, som om de hade levt ett tidigare liv, sedan haft sitt liv på KLK och nu skulle de börja ytterligare ett liv. Långt borta och något otryggt, de hade ju haft en trygghet i att ha varandra och att då plötsligt stå på egna ben var både skrämmande och eftersträvansvärt.
En stund senare visade sig sådana rädslor ha varit helt onödiga. Det ringde på dörren och Maj-Britt gick och öppnade. Hon återvände till salongen med en man i sjuttioårsåldern. Han hade ett burrigt hår och ett vildvuxet skägg och Maj-Britt som läst det mesta på biblioteket och som hade många bokomslag i sitt minne, tyckte att han var slående lik Einstein. Mannen var mycket elegant klädd i en vit linnekostym med väst och en röd ros i knapphålet, i höger hand en käpp med silverkrycka. När han kom in i salongen stannade han tvärt med ögonen fästa på den sovande Donna.
”Donna! Donna! Äntligen har jag hittat dig”, sa han på portugisiska och fast ingen av de närvarande utom Donna, kunde språket förstod de ändå vad han sa. Donna tittade upp, log saligt och utbrast:
”Enrico! Nu är jag död!”
”Enrico!” Donna störtade fram mot honom och tog hans händer. De tjattrade en stund i mun på varandra och sedan ledde Donna Enrico mot bordet. Sylvia flyttade över i Donnas fåtölj och Donna och Enrico slog sig ned i soffan, tätt omslingrade och de fortsatte att prata ivrigt på portugisiska medan de pussades och grät och skrattade om vartannat.
”Lilla morsan! Lilla morsan!” upprepade Sylvia några gånger men Donna hörde henne inte. Till sist böjde sig Sylvia fram och tog Donnas hand.
”Lilla morsan! Förklara! Vem är den här mannen?”
”Åh, det är Enrico. Han säger att han såg på tv, ett program om svenska företag och ekonomi eller något sådant. Han säger att det var slumpen. Han satte bara på tv:n och där fick han syn på mig. De var ju här och filmade när ministrarna var här. Det var det programmet han såg. Han säger att han har letat efter mig i alla år och att allt är förlåtet. Jag trodde att han var död och han trodde att jag var död.”
Enrico sa något och Donna översatte: ”Han säger att jag är lika vacker den dag som idag är.”
”Jag fattar fan ingenting”, sa Sylvia. ”Vem är karln?”
”Oh, lilla Sylvia, du förstår… Enrico är… Enrico är din pappa…”
”Min pappa?”
”Sua filha, sua filha”, sa Donna vänd till Enrico.
”Minha filha? Minha filha?” Enrico slog ut med armarna och brast ut i en flod av ord medan Donna svarade med ett lika häftigt ordflöde, allt obegripligt och affekterat.
”Fan! Sluta med det där tjattrandet!” utbrast Sylvia samtidigt som hon slog näven i bordet. I den tystnad som uppstod började till sist Donna att tala:
”Jag var över trettio, Enrico var bara sjutton år. En söt gosse när han första gången kom till etablissemanget… nå, det spelar ingen roll. Men vi var förälskade, jag blev gravid, Enrico ville att vi skulle gifta oss. Men hans far Don da Silva var en hård man. Han vägrade att låta Enrico ta på sig faderskapet och Enrico var ju så ung, och så hårt hållen. Hans far sände iväg honom… visst var det så du sa Enrico.”
Ny omgång obegripligt tjatter och Donna fortsatte sedan:
”Enrico säger att han inte förrän efter flera år visste vart han hade skickats. Till en ranch ute på den brasilianska landsbygden. Bara kor. Inga telefoner. När han kom tillbaka till Rio var jag borta. Och hans far var fortfarande mycket arg på mig.”
”För att du fick barn?”
”Nej, förstår du, lilla Sylvia. Det var lite mer… Enricos far visste inte hur jag såg ut och jag tog plats som piga i hans stora flotta hus, där var många tjänare. Och så en natt när alla i familjen var på en stor fest och tjänarna sov, plundrade jag Don da Silvas kassaskåp och flydde. Först med en båt till New York och sedan en båt till Sverige som var den första bästa båt jag fick plats på som kocka, jag ville inte ta flyg eller något annat där Don da Silva kunde spårat mig. När fartyget anlänt till Sverige mönstrade jag av. Och så hamnade jag här. Fyra månader senare föddes du, lilla Sylvia.”
”Det var som själva fan!” utbrast Sylvia. ”Är det därifrån pengarna kommer? Varför har du aldrig sagt något?”
”Vad skulle det tjäna till? Vad skulle du ha gjort om du vetat? Det hade varit för riskabelt. Och du har ju haft det bra ändå.”
”Ja, det är ju i och för sig sant…” Sylvia ryckte på axlarna och Donna fortsatte:
”Enrico säger att allt är glömt och förlåtet. Och att han vill att jag och du och vem som vill ska få följa med till Rio. Hans far är död för länge sedan. Viagem ao Rio?”
”Sim! Sim! Sim é claro!” Enrico slog ut med käppen över rummet i en storslagen gest och förklarade något som Donna översatte:
”Enrico säger att han har ett palats vid havet.”

EPILOG

En månad senare satt ett helt sällskap svenskar på ett privat flygplan som gled ner mot internationella flygplatsen Galeão i Rio de Janeiro. Sylvia kramade Angeliques hand, Åke Lindas hand, Enrico Donnas hand, Göran Maj-Britts hand, Lilian piskan i sin handväska och Siv Karlsson och Gullan Larsson kramade stolarnas armstöd, bredvid dem på sätet stod en kruka med en blåblommande växt. Enrico pekade ut genom flygplanets fönster. Där var sockertoppen, där Copacabana, där Ipanema och om de sneglade åt söder kunde de se hans palats.

Kommunen hade fått ett nytt privat äldreboende vars föreståndare hette Katinka och vars vaktmästare hette Olle. Personalen bestod i övrigt av tre unga manliga läkarstuderande och hela boendet var mycket nymodigt i och med att pensionärerna själva lagade sin mat. Den kosthållning de hade, sa Katinka i en intervju i lokaltidningen, var helt anpassad till äldres behov. Det innebar lättuggat kött såsom oxfilé och närande drycker som bubblade just för att sätta fart på blodcirkulationen. Man hade terapiverksamhet i form av blomster- och grönsaksodlingar och ett pensionärsgym med vedhuggning.

I kommunen hölls samma gamla vanliga kurser för långtidsarbetslösa och på en av dem, där eleverna fick lära sig att skriva CV, att göra egna julkort och att jobba på sin negativa attityd för att kunna förändra den till positiv och se att det var deras eget fel att de var där de var, satt Jonas Svensson. Framför sig hade han kursboken, den hette ’Att krama träd’ och den fyllde han nu med klotter. Kursledaren suckade, en del deltagare var verkligen hopplösa fall…

Tomas Olsson satt i fängelse. Ekobrottsmyndigheten hade gått igenom bokföringen och funnit att en hel del mutpengar betalats ut men i fallet med reparationerna på kommunalrådet Patrik Larssons hus kunde man inte bevisa att det varit mutor, men Tomas övriga verksamhet, särskilt den med skattefusk, var tillräckligt för att ge honom elva års fängelse till skillnad från många av hans nya cellkamrater som bara fått några år för mord och våldtäkt. Men åklagare och domare hade varit hårda mot Tomas, man kunde inte lura skatteverket på pengar, sådana grova brott krävde hårda straff.
Birger Bertilsson blev inte avskedad från apotekskedjan eftersom han fick villkorlig dom men han omplacerades till att prismärka schampoflaskor på apotekets centrallager.
Tuva-Lisa kom in på polisutbildningen och trivdes bra med batonger.
Ingela levde för afrikansk magdans och örtte.
Bens pappa lorden dog och Ben blev den nye lorden. Han flyttade hem till England och gick resten av sina dagar omkring på godset i sin Burberryrock. Han rörde aldrig mer en sax.
Olga accepterade att Göran förflyttades till att bli hemlig agent i utlandet och innan han gav sig av fick hon ett antal burkar med stärkande vitaminer. För att ha någon att pyssla om och koka kålsoppa till flyttade hon ihop med Sven Pettersson och de levde lyckliga i resten av sina liv.
Patrick Larsson slutligen, fick ett fint kontor i lokalerna för det nya genusdepartementet, i skrivbordshurtsen fanns två stora lådor där det gick att förvara whiskeyflaskor. Sina dagar ägnade han åt att twittra för statsministern hade satt en departementssekreterare på att sköta hela departementet. Patrick hade befallningen att twittra ut meningar efter en bestämd lista, komponerad av sagde departementssekreterare.

Annonser

Joseph Conrad

josephconrad

Djungeln är het o fuktig, oceanen grym och obeveklig. Det är färger, dofter och ljud. Ingen kan som författaren Joseph Conrad använda adjektiv för att sätta en stämning, för att skapa en miljö. Då blir inte bara en soluppgång brutal utan det blir också hela den verklighet som karaktärerna lever i. Denna verklighet är avskalad all civilisationens fernissa och naken, rå och oförställd. Conrad lägger sina karaktärer under en lupp och beskriver dem sakligt som varken onda eller goda. Han dömer inte utan iakttar dem med stort intresse och stor förundran, som vore de sällsynta insekter han innerst inne inser inte går att begripa sig på och det som återstår är då att betrakta dem på det enda möjliga sättet – med medlidande.
Conrad hette egentligen Teodor Jozef Konrad Korzeniowski och föddes 1857 i Ukraina av polska föräldrar. Han blev sjöman och befälhavare på fartyg destinerade till fjärran platser. Sviktande hälsa tvingade honom att gå iland, han bosatte sig i England och påbörjade en författarkarriär. Först hade han tänkt att skriva på franska men beslöt sig för engelska, hans modersmål var polska. Några av alla hans böcker har ryktbarhet hos gemene man än idag. Det är Lord Jim, boken om den unge mannen som i ett tanklöst ögonblick tar ett beslut som går emot den heder en vit man bör ha, och han använder resten av sitt liv att sona det. Han som är ”en av oss” men slutar sina dagar långt ut i tropikerna bland infödingarna eftersom han själv straffat ut sig från sina jämlikar, hans värderingar gör också att han inte kan förlåta sig själv. Boken Nostromo har handlingen förlagd till en latinamerikans republik med revolutioner och ideal ställda mot mänskliga begär. Den mest kända av Conrads böcker är dock Mörkrets hjärta som utspelar sig i Kongo och huvudpersonen i den boken är Kurtz, en av världslitteraturens berömda bokkaraktärer. Om denna bok är det skrivit hyllmeter och därför ska jag inte orda mer om den. Jag tänkte istället sätta två av Conrads andra mästerverk i centrum för denna text.
I dialogen Faidros säger Sokrates: ”När ett tal en gång är nedskrivet tumlar det runt överallt, både bland dem som förstår sig på det och bland dem som det inte angår; talet vet inte vem det ska och vem det inte ska vända sig till.” Byt ut ordet tal mot ordet text och jag tycker det stämmer väl in på hur berömda litterära verk och deras författare hanteras. Det är så lätt att projicera sig själv och sina värderingar på en text och utifrån det tolka texten. Jag har varit inne i Thomas Mann-huset här i Lübeck där jag bor och då särskilt tänkt på detta. Där finns hundratals böcker om författaren och om författarens böcker, som om hans tämligen lättlästa verk hela tiden måste tolkas och omtolkas av experter och resultatet blir lätt krånglighet av det som ursprungligen är enkelhet. Det retar mig en del för varje läsande människa är också en tänkande människa som har full förmåga att själv bedöma det hon läser. Så jag säger det redan från början: Conrads böcker är inte svåra och inte otillgängliga.
Men jag vet att jag nu riskerar att falla i den tillkrånglighetsfällan när jag ger mig på Conrads böcker Almayers dårskap och Negern på Narcissus och låter dem stå som representanter för hans konst. Böckerna är berättelser med handling och dialog, med början, mitt och slut och de är spännande. Han har med sin rika erfarenhet från världshaven och främmande miljöer, skrivit skrönor av ”bladvändar-typ”. Men där är också något annat som kommer från författarens själ. Ett driv som genomsyrar texten. Det är att skildra människan i all hennes nakna utsatthet, hennes livslögner och självbedrägeri, hennes fåfänga och chimärer. Men det görs med just medlidande och även kärlek, en mild förståelse och resignation. Det är Shakespearskt ”alla-dör-på-slutet” men det kunde inte sluta på annat sätt och det sättet blir i böckerna en befrielse och innebär sin egen försoning – katharsis.
Joseph Conrad dog 1924 och jag kan inte sitta framför honom och fråga: ”Hur tänkte du?” Jag är heller inte helt säker på att han kunnat svara. En konstnärlig process som ett bokskrivande är, står delvis utanför författarens jag och blir till av sig själv, texten leder sig själv och formar sig själv runt det författaren bestämt ska hända karaktärerna. Plötsligt har man som författare skrivit något där man tänker: ”Har jag skrivit detta?” Jag har en känsla av att detta gällde i mycket hög grad för Conrad. Jag tror inte han satt och räknade ut symbolik i dialog, formuleringar eller metaforer. Jag tror de bara blev, såsom det blir för stora konstnärer när det undermedvetna agerar, det som kan beskrivas inspiration som ju betyder ”fylld av ande”. Men symboliken finns och är ibland mycket påtaglig.
Almayers dårskap är Conrads första bok. Den vite mannen Kaspar Almayer har bosatt sig i en håla vid en flod på Borneo, eller rättare, livets slumpmässighet har placerat honom där. Han har en vacker och klok dotter med en infödingskvinna. Han älskar dottern Nina men vill ge henne ett gott liv och drömmare som Almayer är så lever han på hoppet att bli rik och återvända till Europa med Nina som då ska mötas av respekt trots att hon är halvblod. Det som kallas Almayers dårskap är det nya handelsmagasin han byggt, det som aldrig kommer till användning. Fast det som egentligen är dårskapen är att när han äntligen får en chans att få ett gott liv, komma ifrån den hemska plats där han bor, får en möjlighet att se Nina lycklig och rik och få följa med henne, så säger han nej till det. Motivet? Den man som trollbundits av Nina, dyrkar henne och vill gifta sig med henne, är en malajprins. Prinsen har allt – utom att vara vit och det går Almayers ära för när.
Nu ska ingen tro att boken innehåller något slags exotism eller ”myten om den ädle vilden”. De infödda är lika rasistiska och styrda av begär och drifter som de vita. Skillnaden är, och det som är genomgående för Conrads val av exotiska miljöer, att de infödda inte maskerar sina motiv. ”… en man som är totalt oberörd av varje självkontroll som civilisationens inflytande möjligen kan skapa”, står det om en person. Det finns också ett ömsesidigt rasförakt och något som är mycket tydligt är att möjligheten för människor av olika ursprung att närma sig varandra och förstå varandra, är närmast obefintlig i Conrads böcker.
Är Conrad en civilisationskritiker? Ja, det vill jag nog hävda. Men för den skull tar han som sagt inte steget att glorifiera det han kallar ”vilda naturer”, han speglar istället den vite mannens civilisation i de inföddas civilisation som han beskriver som just civilisation – en prins, makt, ära, segrar och rikedom tillhör även malajerna. Men den världen är inte den vite mannens värld. Nina tänker: ”… den tunna klädnad av civiliserad moral, vari välmenta människor hade insvept hennes själ, visade en tendens att ramla av henne…”. Ska man utläsa någon kritik mot den västerländska civilisationen så är det den falska övertygelsen om överlägsenhet, det som är den mediokre, misslyckade Almayers förbannelse. Men samma övertygelse har hans hustru: ”… därför att de [de vita] föraktar oss trots att vi är bättre än de …”
I Negern på Narcissus är livet, döden och segelfartyget Narcissus huvudpersoner och havet är scenen där skådespelet äger rum. Det enda äkta livet är sjömannens men det är heller inte glorifierat, bara nerskalat till att meningen med livet är slit och möda och frihet från tankar på ett krävande oändligt hav där skeppet seglar fram som livets dagar går förbi. Så som fartyget, en hon och en egen varelse, färdas på ett oändligt hav, så levs ett liv på en viss tid, för att sedan försvinna lika obemärkt som det existerat, i det hav som kräver, slukar och förtär men också ger nåd och försoning.
Handlingen tar sin början i Bombay där den svarte dödssjuke sjömannen Jim mönstrar på. När han blir liggande pysslas han om av de andra sjömännen, de har nu döden som passagerare och denna död blir ett slags verklig person som leker med känslor och föraktar de som måste leva med honom vid sin sida. Det är 173 sidor innan Narcissus äntligen kan ankra i London, och under resan håller hon på att gå under i en orkan utanför Goda Hopp. En av huvudpersonerna är Donkin, han som pratar och agiterar om sjömännens rättigheter men själv smiter från jobb. En ynklig, bitter och förgrämd man som inte passar ihop med de andra sjömännen och deras tåliga och undergivna acceptans av hur deras lott i livet fallit. Det är också Donkin som ser till att Jims död blir fasansfull och därefter stjäl hans tillhörigheter.
Människan är utkastad på ett hav, på en seglats mot okänt mål. Havet är som all natur hos Conrad, besjälad och majestätisk. Jag skrev ner några av de conradska adjektiv varmed han beskriver havet. Det är: odödligt; omättligt; evigt; rastlöst; gästvänligt; monotont med mera.
Conrad använder de exotiska fjärran miljöerna och havet för att kunna skala av det påklistrat civilisatoriska, komma ner till det äkta och verkliga, och därmed kunna beskriva människan i all hennes storhet och tragik. Tjusiga maner och falska ord i fina salonger, är i sig inget som stör honom. Det hindrar honom bara från att se begären, längtan, hoppet och fåfängan hos karaktärer, antingen de heter Kurtz, Almayer eller Donkin. När han fått bort fernissan kan han dock visserligen beskriva dem, men han lämnar dem utan att klistra på en förståelse av dem hos läsaren. Karaktärerna glider iväg men sitter kvar i sinnet och skaver och retar tills man inser att man kan få en lika liten förståelse av dem, som man kan förstå sig själv och sitt eget liv. Man försöker och kommer en bit, men inte hela vägen. När medlidandet återstår blir det gott så, det räcker att kunna se sig själv och andra med nåd. Livet seglar bort på havet, mot horisonten där hav och himmel flyter ihop i solnedgången.

Om panikåtgärder när man tror jorden ska gå under

häxa

1487 utkom boken Malleus Maleficarum, Häxhammaren. Historikerna idag är så gott som eniga i att den skrevs av Heinrich Kramer (latin: Institoris) ensam*. Han var dominikanermunk och inkvisitor. Kramer hade misslyckats med en häxprocess i Innsbruck när han fått motstånd av biskopen i staden och i rasande fart och religiös nit skrev han sedan boken. Det var ju panik! Något måste göras här och nu mot detta enorma hot mot mänskligheten som han ansåg häxeri vara. Mänskligheten måste räddas!
Intrycket av Kramer är alltså att han var en religiös fanatiker som såg Djävulen och häxor överallt och att han var uppfylld av sin mission att rädda världen och mänskligheten inför det enorma hot som tornade upp sig. Där var alla medel tillåtna och det gällde också att övertyga makthavarna, kungar och kyrkans folk om att ena sig och gå hårt fram mot detta hot.
Häxhammaren fick med den nya tryckerikonsten en enorm spridning. Redan på sin tid kritiserades boken av lärda män, bland annat för blodtörst, vidskepelse och grymhet. Men det var liksom politiskt och religiöst inkorrekt att kritisera och kritiken vägde lätt i den häxhysteri som just börjat sprida sig i Europa. Häxhammaren eldade på idéerna om djävulspakter och det i en tid när man behövde skylla pest, dåliga skördar, klimatförändringar och krig på något – det blev häxorna som försvor sig åt Djävulen.
Vad var då djävulspakt? Runt år 1300 förekommer i Skandinavien de första kyrkliga dokument som handlar om det, att en människa ingår pakt med Djävulen för att få magiska krafter. Personerna ifråga var häxor som förnekade Gud och tog istället Djävulen som sin gud, de gjorde till och med regelrätta kontrakt med den onde. Dessutom förflyttade de sig på magiskt vis i luften till en plats kallad Blåkulla där de hade sabbater, alltså mässor med Djävulen och hans smådjävlar. Där gjordes allt bakvänt. Djävulen predikade om ondska, man sjöng psalmer som hyllade Djävulen, man kysste Djävulens anal som tecken på sin trohet och man hade sedan backanaler, ofta med sexuella orgier inblandade. I religiös iver gällde det att alltså för häxjägarna att slåss för den kristne guden i en värld där man trodde undergången var nära. Paniken spred sig. Djävulen blev nu fienden nummer ett och bortom den trosivern fanns förstås att han var alldeles utmärkt att ta till för att få social och ekonomisk kontroll över undersåtar.
Häxhammaren är mycket misogyn i sitt anslag och attityden mot kvinnor är minst sagt förfärlig i en nutida människas ögon. Det fanns heller ingen hejd på vad häxor kunde uträtta av ont och Kramer beskriver det detaljerat i många kapitel över 700 sidor – till exempel i kapitlen ”Det sätt på vilket häxorna avlägsnar mäns manslemmar” eller ”Hur häxor förvandlar sig till djur”.
Som slutsats går att säga att sans och förnuft försvann och det skulle dröja flera hundra år tills slutet av 1600-talet innan lärda män till sist kunde avskaffa häx-tron.
*Historikerna har grundligt genomgått hur dominikanern Jacob Sprenger kom att i vissa upplagor stå som medförfattare trots att han hade varit kritisk mot Kramer. Det handlar bland annat om minst 30 upplagor under ett antal år som är tryckta i olika länder av olika tryckare och hur det troligtvis gick till när Sprenger fick sitt namn med i vissa av upplagorna. Det går jag inte in på här.

Djävulens historia

satan

Kärt barn har många namn, så också Djävulen. Han kallas bland annat Satan, Belsebub, Lucifer, Hin håle, Hornper, Fan, Puken och Mörkrets furste, för att nämna några. Han har stått för det onda i en svårförklarlig verklighet. När godhet har tillerkänts Gud har ondska, lidande och nöd varit Djävulens domän. Det har helt enkelt alltid funnits ett behov av honom och beroende på omgivning har han visats fram på olika sätt.
Kausalitet är medfött hos människan, tanken att allt som sker har en orsak, så också ondska. På medeltiden förklarades Djävulens existens med att han härjade med Guds tillåtelse för att straffa människorna för deras synder. En totalt motsatt syn på honom i vår nutida era av psykologisering är när någon i ett radioprogram förklarade Djävulens beteende med att han hade haft en taskig barndom. Varje tid behöver sina förklaringsmodeller.
Efter år 1000 när konversionen från asatro till kristendom ägde rum i Norden, tog människorna med sig sin magiska världsbild in i den nya tron. Det var älvor, troll och övernaturliga väsen som kyrkan till en början varken hade kraft nog eller motiv nog att omedelbart utrota och denna vidskepelse blandades med kristna föreställningar. Fram till 1200-talet var Djävulen i de kristna länderna framför allt en sak för lärda teologer i slutna kretsar. För vanliga människor var han mer som en ful gubbe runt hörnet, en typ man lätt kunde lura och inte alls var särskilt rädd för. Men tiderna förändrades, det skedde stora omvälvningar inom politik när furstar ökade sin makt inom sina territorier, när handel och ekonomi utvecklades och sociala förändringar pågick, till exempel ett allt större samhällsskikt som bestod av borgare i städer. Djävulen följde med i denna utveckling. De som satt på makten behövde kontrollera människorna och den katolska kyrkan strävade efter enhet där hoten om Djävulen och helvetet blev vapen för kontroll av samvetena och för att åstadkomma de troendes lydnad.
En av de saker kyrkan tog sig an med kraft var heresi eller med ett annat ord kätteri, alltså avfall från den rätta tron. Man förde regelrätt krig mot kättarna och inkvisitionen grundades, den leddes främst av lärda dominikanermunkar och hade som uppgift att spåra upp och förinta de som inte höll sig till den av kyrkan fastställda läran.
Nu blev Djävulen till något högst konkret även för de troende i gemen. Han fick kropp och egenskaper och började förekomma i kyrkmålningar – som get eller apa eller som en monstruös människoliknande figur med bockfot, svans och horn. Och han blev någon att vara rädd för, så mycket att det går att påstå att mot slutet av medeltiden var Europa besatt av Djävulen. En demonlära utvecklades där Djävulen och hans miljontals smådjävlar blev det stora hotet för mänskligheten.
Kättarna som bland annat hade en mot katolska kyrkan annorlunda syn på Jesus roll och nattvarden, levde ut sin tro på det sätt de kunde, i hemlighet och på natten. Under första halvan av 1400-talet uppstod ur detta hemlighetsmakeri en ny övertygelse inom kyrkan, den att en människa kunde försvärja sin själ till Djävulen och ingå en pakt med honom. De blev då häxor och hade häxsabbater på Blåkulla. Det gällde både för kvinnor och män men kom med tiden att alltmer koncentreras till något som kvinnor gjorde.
1487 var ett märkesår inom området misogyni, alltså kvinnohat. Då utgavs boken Malleus Maleficarum, Häxhammaren. En bok som var författad av två dominikanermunkar och som utförligt beskrev hur häxor kunde kännas igen och oskadliggöras. Häxprocesserna tog fart med enbart en cirka femtioårig paus under de värsta reformationsstriderna då kyrkan hade nog med sin inre splittring. Sedan satte de igång igen med förnyad intensitet, inte minst i de nu protestantiska länderna. Det var hela samhällets ansvar att motarbeta Djävulen så att inte människorna som kollektiv skulle gå under i synd.
Männen i kyrkan, antingen de var katoliker eller protestanter, fortsatte sitt teoretiserande om kvinnan som roten till allt ont och all synd, märkligt nog som ett slags antites till den Mariadyrkan som rått och som fortfarande rådde i katolska kyrkan. Kvinnan sågs som en ofärdig man och det var nödvändigt att kontrollera denna störande och syndande varelse med hennes måttlösa kättja, avund, fåfänga, lättja och stolthet. Hon var en kloak av syndiga utdunstningar som förförde män till synd. Det handlade om kvinnokroppen och dess funktioner, framför allt sexualiteten. Kvinnan var farlig, hon var ett lätt offer för Djävulens frestelse att ingå pakt med honom och bli en häxa. Under sabbaten när hon for till Blåkulla hade hon bland annat sex med Djävulen även om det inte ansågs särskilt nöjsamt eftersom hans lem var så kall. Det skrevs mer och mer publikationer om häxeri och Djävulen, och gubbsen som skrev levde ut alla sina snuskiga fantasier när de skulle beskriva kvinnors relation till Djävulen. Personligen finner jag det märkligt att Djävulen ansågs vara av manligt kön, så fördärvade som kvinnor beskrevs vara hade det varit mer logiskt om han varit kvinna!
Slutet av 1600-talet innebar ett avklingande av häxprocesser samtidigt med det vi kallar Upplysningen. Vetenskapen gjorde framsteg och gamla vidskepelser övergavs. Idén om en hård och straffande Gud som tillät Djävulen att verka ersattes av tanken om ett mer individuellt förhållande till denne ondskans furste. Det var nu tron på ”Besten inom mig” föddes. Djävulen tog sin boning inuti den enskilda människan och kunde där locka henne till synd. Det gällde att med alla medel bekämpa den ondska man bar på, den som när som helst kunde brista ut. Rädslan för att tas över av Djävulen var så stor att skam och skuld var ständiga följeslagare för många människor. Det gällde att tukta sig själv men det gällde också för kyrkan att tukta de troende. Det var ett försök att skapa den perfekta människan: Bättra dig! Annars …!
Men Djävulen har alltid följt med sin tid. Under 1800-talet såg romantiken dagens ljus som en motrörelse till förnuftstro och materialism och betonade istället känsla och själ. Nu skulle Djävulen hanteras och bearbetas. Det gjorde man inte minst inom litteraturen där man frossade i skräckromaner, till exempel i Robert Louis Stevensons bok Dr Jekyll och Mr Hyde. Den hygglige Dr Jekyll har en trängtan till att göra det som är syndigt och omoraliskt och han uppfinner en trolldryck. Denna dryck förvandlar honom till den fule Mr Hyde som människor uppfattar som Djävulen själv. Mr Hyde gör allt det förbjudna och Dr Jekyll kan vara den gode, hans personlighet är rent fysiskt uppdelad i två delar. Tills allt går snett och trolldrycken inte fungerar längre och han inte längre kan gå tillbaka till att vara Dr Jekyll. Det finns en sensmoral i boken – ge inte efter för dina lustar och syndiga önskningar för det kan gå så illa att de tar över dig helt och hållet!
Andra halvan av 1800-talet hörde Nietzsche förklara Gud som död. Blev även Djävulen dödförklarad? Bara delvis. När det handlar om det sekulära samhället följde istället för rädsla för Djävulen en rädsla för den onde vetenskapsmannen, såsom Frankenstein. Och med Sigmund Freud och psykoanalysen övergick teorin om djävulsbesatthet till att handla om det omedvetna, det djupt dolda inom det egna självet, de begär som en individ hade.
Var är Djävulen år 2019? Hurdan är synen på honom? Tja, bland folk i gemen är Djävulens klor klippta. Skräckromaner och –filmer är otroligt populära. Det görs varulvsfilmer och monsterfilmer, filmer om aliens och hot mot jordklotet. Vi lever fortfarande i en tid med nöd och elände och dessa nutida sagor är dels ägnade åt att förklara en obegriplig verklighet, dels fungerar de som avledare av ångest – vi vet att det bara är en bok vi läser eller en film vi ser och kan tänka att riktigt så hemsk som i fiktionen är inte verkligheten. Och Djävulen har börjat stå för det hedonistiska och livsnjutande. Det finns mängder av reklam som syftar på honom, till exempel en för parfym jag just nu ser på tv ibland. Djävulen är förförisk och lockande och står för ett syndande som är ofarligt och som man är värd.
Under århundraden har lärda män sysselsatt sig med Djävulen – vem han är, hans egenskaper och sätt att verka. Från kyrkofader Augustinus till Thomas av Aquino till senare tiders teologer och filosofer, alla har de utvecklat enorma teoribyggen om Djävulens natur. Han har alltså aldrig varit statisk och han har förändrats i takt med olika tiders krav inklusive vår egen nutid. Numera finns det en stor variationsrikedom inom olika religionsinriktningar men på en rak fråga till en modern lutheransk präst, om hans syn på Djävulen, svarade han att för honom är Djävulen bara en symbol.
Alltså kan konstateras att Djävulen är en del av västerlandets idéhistoria och numera för de allra flesta är just en metafor att projicera ondska på. Så nog är det så att hade inte Djävulen redan funnits som begrepp hade vi tvingats uppfinna honom.

Drömmen om okapin

Mariana_Leky

Det är sällan jag finner så mycket värme i en bok som den som finns i Mariana Lekys Drömmen om okapin. Människorna älskar varandra. Visst finns det några missförstånd och rädslor dem emellan, men de hör alla ihop, även de som är särlingar, som den unga Marlies som alltid är bitter och folkskygg och Friedhelm som är lite av en byfåne.
Bokens huvudperson är Luise men för mig är den egentliga huvudpersonen hennes farmor Selma. Det är Selma som alla kontaktar vid nödläge. Paradoxalt nog kan Selma själv framkalla nödläge. De gånger hon drömt om en okapi, detta märkliga djur som ser ut som en blandning av zebra, tapir, rådjur, mus och giraff, dör någon inom ett dygn. Så börjar boken. Selma drömmer …
Handlingen tilldrar sig i en by i natursköna Westerwald, en symfoni av grönt, blått och guld som Optikern uttrycker sig, Optikern som har en kärlek som han tror att han döljer väl men som alla vet om. Luises föräldrar har nog av sig själva så det är Selma, de bor i samma hus, som är Luises allt.
I del två av boken är Luise vuxen och hon möter också kärleken om än på ett annorlunda sätt. En kärlek som har så mycket tålamod att den inte slocknar av stora avstånd. Just tålamod och acceptans kännetecknar förresten alla karaktärer.
Jag började med att skriva om värme – det betyder inte att jag vill sätta en genrestämpel av Feel-good på denna bok. Den är heller inte ”en bok för kvinnor”. Drömmen om okapin är en bok för alla typer av läsare och den behandlar människolevandets stora frågor: livet, döden, sorgen, lyckan, kärleken. OCH jag finner den också vara en hyllning till det enkla i tillvaron.

Skomakaren på månen

skomakarenbok.JPG

Att skriva en idéroman är måhända gammalmodigt men jag har inget behov av trender. Jag hade något att säga och nu är det sagt. Det blev ett avbrott i skrivandet av de historiska romaner jag ägnat mig åt på senare år när huvudpersonen i boken – Rut – en dag bara fanns hos mig och ville ha sin berättelse nedskriven.
I Skomakaren på månen har Halland en framskjutande plats – nattviolens doft i kvällningen, bokskogen och de små insjöarna. Rut har som 59-årig kvinna lämnat hemmet i Iowa för att åka till det Halland hon som 14-årig flydde från. Hon åker inte hem, för hennes hem är i USA, men hon åker för att möta det barn hon en gång var när hon lämnade Sverige, de minnen hon ägnat ett liv åt att glömma. Hennes äldre bror prästen Tomas är död och hon tvingas ta hand om både mental och fysisk bråte när hon ska tömma den prästgård där han bott och som en gång också var hennes hem. Tomas tvivlaren som inte kunde fly utan stannade kvar, han som letade Gud överallt, även i bikupor och som lämnade alla nedskrivna tankar i böcker och block efter sig för Rut att elda upp. Parallellt med händelserna i nutid minns Rut vad hon och Tomas talade om när han besökte henne i Stanton Iowa tio år tidigare – vartannat kapitel utspelar sig i Halland, vartannat i Stanton. Till hjälp att röja i huset får Rut två udda personer, den unge Simon med sina aspbergerdrag och den unga tyskan Teresa som egentligen bara kom till Halland för att cykla och vandra.
I Skomakaren på månen är inte bara Gud en fadersfigur utan det är också de mänskliga onda och goda fäderna. Det handlar om att trasiga barn blir trasiga vuxna, att behovet av tröst är oändligt, om skuld, om att vara annorlunda, ondska och om vilka som tillåter sig vara lyckliga. Om ifall det är någon idé att leta efter djupsinniga svar på livet mening, kanske är det bättre att inte komplicera levandet utan istället skratta ett hus rent från onda minnen.
På frågan om vilket enda ord jag skulle beskriva boken med säger jag att det är ordet försoning. Jag har haft detta behov av att låta Rut försonas istället för att förtränga och det är något jag anser vara särskilt viktigt. Livet är inte rättvist, vissa människor drabbas av mycket svåra saker och jag tror att försoning, att tänka att det som hände inte var något personligt mot just mig, är bästa sättet att överleva som en hel människa. Jag ställer frågan om vad lycka är. I en tid när vi lever i individualitetens tyranni, i tron att ensam är fri. Men kärlek är beroende, det är inte vad offentligheten säger åt oss är rätt, som gör oss lyckliga.
Titeln då, varifrån jag fått den? Det handlar om rymdfärder, men lite överraskning ska det ju vara att läsa boken, så mer avslöjar jag inte.
Om mig: Jag är född hallänning men livets kringelikrokar har fört mig till Lübeck i Tyskland där jag bott i sju år nu. Jag debuterade 2002 med en spänningsroman, Hjärta av is, och ytterligare 2 böcker följde om sjuksköterskan Mari i ett fiktivt halländskt samhälle, böckerna Skuggor av hat och Människans varg. Min fjärde roman Innerlighetens tid utspelar sig också till viss del i Halland, liksom min femte bok I spindelns nät som är en historisk deckare där Varbergs fästning har en betydande roll. Min sjätte roman är Drottningkronan, del nummer 5 i Historiska Medias serie Släkten.

Rätten till sin oro och självhjälpsböcker

oro

 

På Facebook cirkulerar en mängd talesätt och ordspråk, ofta bildsatta. De har alla ett budskap som kan vara alltifrån att en äkta vän aldrig förloras till att en mamma alltid har sina barn i tankarna. Det är oskyldigt och välmenande och är ägnat åt att både stärka och trösta. Och vem behöver inte tröst? Men så finns det de något mer subtila budskapen. Ett sådant ges i en bild föreställande en vacker park med gröna träd, bänkar längs en stig och en damm med svanar. På stigen går en man med sin hund. Både mannen och hunden har tankebubblor ovanför sina huvuden. I mannens bubbla syns något i stil pengar, ett hus och en dator med skrivbord som väl ska föreställa hans arbete, det är oro för dessa saker som upptar hans tankar denna härliga dag. I hundens tankebubbla syns gröna träd, bänkar längs en stig och en damm med svanar.
Budskapet i bilden är tydligt. Den som ser den ska tänka att han eller hon är fåfäng som oroar sig för pengar, bostad och jobb och istället borde vara som hunden – leva i nuet och glädjas åt det som finns runtomkring. Det är förföriskt lätt att skriva under på budskapet för vem vill inte leva i nuet. Tänker man ett steg till finns dock en hake, mer om det i slutet av texten.
Eftersom intet är nytt under solen är detta Facebook-budskap heller inget nytt. I Matteus 6: 28-34 uttrycks det explicit: ” Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? … Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”
Trösterika ord och naturligtvis sanna. Eller? Ja, på ett sätt. Men i både bilden och orden ur Bibeln finns en förebråelse inbyggd, man ska skämmas om man oroar sig, det är rent av syndigt att oroa sig och inte lita på Gud. Förtröstan och tillit är idealet. Hys inga bekymmer för allting ordnar sig – säger INTE offren för den senaste svältkatastrofen.
I vår tid läser få människor Bibeln, desto fler läser en annan sorts biblar – självhjälpsböcker. Det är böcker som inte bara talar om för människor att de är sin egen lyckas smed utan också att de då i konsekvensens namn också är ansvariga för sin egen olycka. En variant av de gamla filosofernas teser om epikurism, hedonism eller stoicism som metod för att nå lyckan.
Innan resonemanget fortsätter erkänner jag att det ligger en hel del i synen på hur vi människor förhåller oss till våra förutsättningar och erfarenheter och att det inte är fel att kavla upp ärmarna istället för att gråta. Men med det avklarat är det dags för analys av det djupare budskapet – att det är fult att vara en misslyckad människa. Exakt vad som gör en människa till misslyckad är aldrig satt på pränt för det är så fult att vara misslyckad att bara påståendet att någon anser andra människor vara misslyckade inte existerar. Att tala om för folk att de är misslyckade uttrycks på ett betydligt mer underförstått sätt – man bekräftar dem i deras känsla av att de inte är lyckade. Och klang och jubel, mot att inte vara lyckad finns det bot som man kan läsa sig till i böcker.
En enkel googling får fram vad självhjälpsböcker lovar: ” Vill du vara i en mer direkt kontakt med livet här och nu? Vill du kunna uppskatta och njuta av en solnedgång lika mycket som första gången?” Och: ” Varför har jag inga pengar? En självhjälpsbok för dig som vill förbättra din ekonomi.” Eller kort och gott upplysningen att det är en bok för dem som vill coacha sig själva. En ytterst populär självhjälpsbok de senaste åren delar in alla människor i fyra färger och påstår att lär man sig bara denna metod så kan man kommunicera med andra på grund av att brist på kommunikation är den stora orsaken till konflikter.
Nå, alla blir saliga på sin tro men jag tror att frälsningsmomentet är ganska kort. Man vill tro på det peppiga budskapet men snart knackar verkligheten på dörren. Känslan av oro och otillräcklighet är lika stor som förut. Samt skam- och skuldkänslorna för att man är som man är, att man inte kan sluta oroa sig och att man inte kan vara i direkt kontakt med livet här och nu och inte kan njuta av solnedgången.
”Följ pengarna” är en devis som håller i nästan alla lägen. Nog kan coacher och författare av självhjälpsböcker tro på sina ord och mena väl, men det förtar inte det faktum att det finns en enorm ekonomisk vinst att göra på människors tillkortakommanden och oro. Och trots likheterna med Bibelns och de gamla filosofernas budskap finns i vår tid ytterligare en dimension: när människor förr var födda till sin plats i samhället, in i ett kollektiv och de därmed följande villkoren, lever vi idag i ett samhälle som är individcentrerat, en individualism som säger att vi ska skapa och omskapa oss själva. Det är frihet och möjligheter som paradoxalt nog skapar ångest och osäkerhet. När tillfällena är oändliga beror det bara på dig själv om du inte är lyckad. En av 90-talets mest lästa självhjälpsböcker är Sikta mot stjärnorna av Wayne W Dyer och det går fortfarande att hitta försäljningstexten på Bokus: ” Det finns inga gränser för den lycka du kan uppnå, den skaparkraft du kan känna eller de samhällsinsatser du kan göra. Det hänger helt och hållet på dig själv. Du kan bli precis allt du själv väljer att bli. Dyer hjälper dig att: genomskåda falska förebilder, frigöra dig från auktoritärt tänkande, lita till dina inre signaler, finna ändamål och mening i ditt liv, bli en ständig vinnare.”
Få adjektiv är helt neutrala, de flesta har ett positivt eller negativt värde, ibland båda. Ordet melankolisk är inte lika negativt som ordet tjurig men inte lika positivt som ordet glad. Å andra sidan kan melankolisk vara positivt i den bemärkelsen att det tyder på känslodjup och äkthet och det tar udden av en del av det negativa. Ett ord som däremot är ytterst negativt är ordet bitter. Här associerar jag återigen till Facebooks flora av blommor och ogräs – i en kommentar kallade en person en annan person för bitter. Slut på diskussionen för det var det ultimata ordet att ta till för att få tyst på någon. Det fick mig att häpna och tänka en del över ordet bitter och till slut inse att kanske det fulaste en människa kan vara i omgivningens ögon, är just bitter, det mest negativa och skrämmande adjektivet av alla. Vad som helst men inte bitter. Är man bitter anses man vara totalt misslyckad och värdelös. Bitter går hand i hand med avund som är lika skamfullt och båda har en svans av andra adjektiv såsom ångestfull, ängslig, orolig, modlös, initiativlös, osäker, otillräcklig som följs av ord som fattig, undergiven och missnöjd med flera. Och hoppsan! Är inte detta adjektiv som ofta klistras på kvinnor? Bitter, förgrämd surkärring …
Stressade halvt medvetslösa på överfulla sjukhusavdelningar och i stökiga dagisgrupper måste kvinnor lära sig att leva i nuet och njuta av solnedgångar. Fattigpensionären som oftast är en kvinna, måste lära sig att tänka positivt medan hon letar tomflaskor i papperskorgarna. Den medelålders kvinnan som slits mellan yrkesliv, hemarbete och att vårda gamla föräldrar, måste lära sig att komma i mer direkt kontakt med livet och helst klara av att indela medmänniskorna i fyra färger.
Jag skulle vilja slå ett slag för rätten till oro. Rätten att känna sig otillräcklig när man faktiskt är otillräcklig. Oro kan vara en bas för en strategi att ta itu med reella problem, kanske till och med slå näven i bordet och säga till chefer och makthavare att det inte är mitt fel att jag till exempel inte kan byta blöja på tjugo patienter på tio minuter. Att säga att jag går inte längre på snacket att det är min attityd det är något fel på, snacket att jag inte duger, att jag måste förändras.
Och så – i en värld där man helst ska vara lyckad är det tabu att inte känna sig lyckad och absolut tabu att säga att man inte känner sig lyckad. Tänk en middagsbjudning där någon i sällskapet säger att hon känner sig misslyckad, inte orkar med jobbet, att barnen är besvärliga och äktenskapet knakar i fogarna, för att inte tala om den dåliga ekonomin. Det skapar mer besvärade miner än om någon skulle lägga av en brakskit. Alltså hålls fasaden om att trots allt vara lyckad. Man är lyckad utåt, till exempel på Facebook. Något en psykolog jag i min tur träffade på en bjudning berättade, att Facebook är det nya i terapisofforna när människor jämför sin egen brist på att vara lyckad med alla lyckade vänner – som också de bara är lyckade utåt – på Facebook.
Fallet avslutat? Nja, inte riktigt. Tillbaka till ordet bitterhet. Min åsikt är att det finns människor som har all anledning att vara bittra. De har gått igenom något mycket svårt, så svårt att det aldrig går att komma över. Det är bra om familj, vänner och för all del terapeuter och självhjälpsböcker, kan hjälpa dem till det enda botemedlet mot svåra upplevelser – försoning. Men i vår strävan att vara lyckade är det inte bara lätt att skylla vår egen otillräcklighet på oss själva, det är också lätt att skylla andras otillräcklighet på dem själva, till exempel att de inte klarar av att inte vara bittra. Och då har vi förlorat medlidandet, medkänslan med den som livet gjort bitter, mot den som faktiskt har reella skäl att oroa sig och vara ledsen.
Vilken var då haken med bilden på mannen i parken? Det går att fråga sig vilka symboler som funnits i mannens tankebubbla om han precis som hunden har, hade haft någon som gav honom mat på bordet och tak över huvudet utan att han behövde göra ett enda dugg mer än att se söt ut och apportera pinnar.