Skomakaren på månen

skomakarenbok.JPG

Att skriva en idéroman är måhända gammalmodigt men jag har inget behov av trender. Jag hade något att säga och nu är det sagt. Det blev ett avbrott i skrivandet av de historiska romaner jag ägnat mig åt på senare år när huvudpersonen i boken – Rut – en dag bara fanns hos mig och ville ha sin berättelse nedskriven.
I Skomakaren på månen har Halland en framskjutande plats – nattviolens doft i kvällningen, bokskogen och de små insjöarna. Rut har som 59-årig kvinna lämnat hemmet i Iowa för att åka till det Halland hon som 14-årig flydde från. Hon åker inte hem, för hennes hem är i USA, men hon åker för att möta det barn hon en gång var när hon lämnade Sverige, de minnen hon ägnat ett liv åt att glömma. Hennes äldre bror prästen Tomas är död och hon tvingas ta hand om både mental och fysisk bråte när hon ska tömma den prästgård där han bott och som en gång också var hennes hem. Tomas tvivlaren som inte kunde fly utan stannade kvar, han som letade Gud överallt, även i bikupor och som lämnade alla nedskrivna tankar i böcker och block efter sig för Rut att elda upp. Parallellt med händelserna i nutid minns Rut vad hon och Tomas talade om när han besökte henne i Stanton Iowa tio år tidigare – vartannat kapitel utspelar sig i Halland, vartannat i Stanton. Till hjälp att röja i huset får Rut två udda personer, den unge Simon med sina aspbergerdrag och den unga tyskan Teresa som egentligen bara kom till Halland för att cykla och vandra.
I Skomakaren på månen är inte bara Gud en fadersfigur utan det är också de mänskliga onda och goda fäderna. Det handlar om att trasiga barn blir trasiga vuxna, att behovet av tröst är oändligt, om skuld, om att vara annorlunda, ondska och om vilka som tillåter sig vara lyckliga. Om ifall det är någon idé att leta efter djupsinniga svar på livet mening, kanske är det bättre att inte komplicera levandet utan istället skratta ett hus rent från onda minnen.
På frågan om vilket enda ord jag skulle beskriva boken med säger jag att det är ordet försoning. Jag har haft detta behov av att låta Rut försonas istället för att förtränga och det är något jag anser vara särskilt viktigt. Livet är inte rättvist, vissa människor drabbas av mycket svåra saker och jag tror att försoning, att tänka att det som hände inte var något personligt mot just mig, är bästa sättet att överleva som en hel människa. Jag ställer frågan om vad lycka är. I en tid när vi lever i individualitetens tyranni, i tron att ensam är fri. Men kärlek är beroende, det är inte vad offentligheten säger åt oss är rätt, som gör oss lyckliga.
Titeln då, varifrån jag fått den? Det handlar om rymdfärder, men lite överraskning ska det ju vara att läsa boken, så mer avslöjar jag inte.
Om mig: Jag är född hallänning men livets kringelikrokar har fört mig till Lübeck i Tyskland där jag bott i sju år nu. Jag debuterade 2002 med en spänningsroman, Hjärta av is, och ytterligare 2 böcker följde om sjuksköterskan Mari i ett fiktivt halländskt samhälle, böckerna Skuggor av hat och Människans varg. Min fjärde roman Innerlighetens tid utspelar sig också till viss del i Halland, liksom min femte bok I spindelns nät som är en historisk deckare där Varbergs fästning har en betydande roll. Min sjätte roman är Drottningkronan, del nummer 5 i Historiska Medias serie Släkten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s