En remarkabel kvinna

Hus nummer 36 ligger på hörnet, just där Ditmar-Koel-strasse börjar, mitt emot Landungsbrücken, ett stenkast från den mäktiga floden Elbe där kajer och fartyg från alla jordens länder sjuder av verksamhet dygnet runt. Över ytterdörren vajar den svenska flaggan men när man kommer in i huset är det stilla. Borta är världens larm. Men så är vi också i en kyrka, Gustaf- Adolfskyrkan, den svenska sjömanskyrkan i Hamburg. Längre upp på den korta gatan ligger de norska, danska och finska sjömanskyrkorna som ett pärlband insprängda mellan restauranger och bostäder.

Gustaf- Adolfskyrkan har stått här sedan 1907, den förblev relativt oskadd vid de bombningar som nästan förintade Hamburg under kriget. Själva sjömanskyrkoverksamheten är dock hela 125 år, det var 1883 som den förste svenske sjömansprästen slog sig ner i Hamburg.

Här i denna vackra kyrkobyggnad svävar fortfarande minnet av en intressant svensk personlighet som utförde sin gärning i det tysta.

Ända fram till mitten av femtiotalet var svenska skolan inrymd i Gustaf- Adolfskyrkan. Dit kom 1922 en blott 22-årig svensk lärarinna vid namn Ragna Norström. Hennes ankomst var en slump. Hon var nyutexaminerad och hon skriver i sina memoarer att just då var det svårt att få arbete i Sverige. Hon sökte tjänsten i svenska skolan i Hamburg och fick den i konkurrens med andra sökande på grund av att i hennes betyg stod att hon hade god hand med barn. När man läser fröken Norströms memoarer förstår man det, men inte bara att hon har god hand med barn, utan med människor över huvud taget.

Hennes memoarer är härlig läsning. Där finns kärleksfull observans av fina damer, nerdekade sjömän, självrättfärdiga kristna, engelska officerare och till och med av nazistfanatiker. Där finns också en självdistanserad humor trots att hon är hela 97 år när hon skriver sina memoarer. Man anar viljestyrka och en sprallighet och livsglädje hon haft med sig hela sitt liv, som när hon lite syrligt beskriver sin första kontakt med rödvin. Hon hade när hon kom till Hamburg aldrig druckit vin och blev en dag bjuden på Beaujolais, det slutade med att hon satt och sjöng i den underjordiska tunnelbanehållplatsen under rådhuset. ”Hädanefter hade jag stor respekt för rödvin, särskilt för Beaujolais”, skriver hon. Och denna lilla skolfröken, lägst på rangskalan i den hierarki som rådde i de svenska kretsarna i Hamburg, visade prov på både gott hjärta och mod. Tiden efter första världskriget var hård, det var nödår, hamnstäderna svämmade över av arbetslösa sjömän som inte bara var fattiga utan pengar till mat och husrum, utan tillika riskerade att gå ner sig i missbruk. Många var de svenska sjömän som hon hjälpte med en slant, hon hade till och med mod att gå in i skumma barer och hämta ut dem.

På det stora hela verkar fröken Norströms första decennium i Hamburg flyta på i visserligen enkelhet, men med mycket vardagliga glädjeämnen. Men den 30 januari 1933, när Adolf Hitler blir rikskansler, förändras livet inte bara för tyskarna, utan också för alla andra nationaliteter i staden. Fröken Norström skriver att befolkningen delas upp i två läger, för och emot Hitler, och man får hela tiden vakta sin tunga. Hon skriver om medlemmar i församlingen som har judiskt påbrå, som andra nazistsympatiserande medlemmar ville utesluta för att allt skulle bli ”judenrein”. Hon skriver om hur hon blev bjuden till en äldre dam som serverade en brun tårta med vitt sockerhakkors.

När det så den 1 september 1939 förkunnades i alla högtalare att Hitlers arméer ryckt in i Polen, var andra världskriget ett faktum. Det första året av kriget förflöt för Ragna Norströms del någorlunda lugnt, det var mörkläggning och ransonering men det praktiska livet förvärrades inte mer än så. Vad som var värre var att se tidigare elever dö som soldater i kriget, att se vänners barn hamna i koncentrationsläger, att se judiska vänner tvingas gå med den gula judestjärnan. Hon skriver om hur hon på uppsamlingsplatsen Dammtor Bahnhof tog avsked av några av sina judiska vänner utan att begripa vad som väntade dem, att färden skulle gå österut och att avskedet var för alltid.

Hela den här tiden fortgick skolans verksamhet som vanligt. Men vissa tidningar, som Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med dess antinazistiske redaktör Torgny Segerstedt, upphörde att komma till Hamburg. Trots att det var förbjudet vid vite av stränga straff, lyssnade hon på BBC med radion tätt intill örat och en filt över huvudet.

En och annan bomb började falla över Hamburg, fram till 1943 skulle staden bli utsatt för halvannat hundrade angrepp men det tiodubbla antalet falsklarm. Det blev till att ofta springa ner i de skyddsbunkrar som byggts i var och varannan källare.

Så kom då den stora katastrofen, juli månad 1943. Hade Ragna Norström inte tidigare på sommaren åkt hem till Sverige på semester, är det inte säkert hon fått ett så långt liv. Natten till den 25 juli inledde engelsmännen de kraftiga bombanfall över staden som gick under namnet Operation Gomorrha och som skulle vara ända till den 4:e augusti. Inte nog med att tiotusen bomber fälldes, väderförhållandena var också så extrema att det bildades en eldstorm som förintade allt i sin väg. Stora delar av Hamburg låg i ruiner. Pulveriserat. Förbränt. Man räknar med att 35 000 miste livet, 120 000 skadades och mängder av människor förlorade sina hem.

Men då var fröken Norström i Sverige. I tryggt förvar i ett fredligt hemland. Hon befann sig på västkusten. ”Där fanns ingen möjlighet att taga reda på hur det var i Hamburg. Jag fick ingen ro – hur hade det varit möjligt? – och begav mig ögonblickligen till Stockholm och träffade där på Utlandssvenskarnas kontor en del av flyktingarna som flytt Hamburg.” Fröken Norström fick veta att inget fanns kvar av Hamburg. Pastor Karlsson som sedan en tid vistats i Sverige på grund av sitt dåliga hjärta, sade åt henne att absolut inte resa tillbaka, att Hamburg aldrig skulle kunna resa sig ur askan.

Men fröken Norström reste tillbaka, genom krigsdrabbade länder, på järnväg och båt, lyckades hon ta sig till Hamburg för att finna en kyrka som visserligen stod kvar, men där fönster var trasiga, där hemlösa flyttat in, en kyrka utan vatten och el, en kyrka utan präst. Det var bara att kavla upp ärmarna och börja röja. ”Jag känner knappt igen gatorna nu, och man är fullkomligt skyddslös ifall någon skulle vilja röva ens kläder ifrån en.” Hon bodde ensam i kyrkan, utan telefon, med risk att närsomhelst drabbas av inbrott. Men hon fortsatte sin undervisning för de barn som var kvar, ständigt avbrutet av flyglarm och språngmarscher ner till skyddsbunkrarna. Hon beskriver en vistelse i skyddsbunkern där människorna står så tätt att de inte kan röra sig. Barn som gnydde, gamla damer som grät, hamnarbetare som svettades alkohol, en bunkervakt som skrek – ”och så tillkommer en viss ångest kanske förorsakad av den dåliga luften, de tunga luftvärnskanonerna, tanken på hemmet och för mig framför allt känslan av att vara ohjälpligt fången och i andras våld”. Matförsörjningen blev sämre och sämre, men tack och lov fick man en del skickat från Sverige. 

Man anade slutet på kriget. Det var vårvintern 1945. Fronten närmade sig. Röda Korset under ledning av sin vice ordförande, greve Folke Bernadotte, förberedde sin expedition för att hämta hem nordiska KZ-fångar. De vita bussarna anlände i mitten av mars. Slottet Friedrichsruh där den svenskfödda furstinnan Bismarck härskade, erbjöds som nytt kontor åt det utbombade svenska generalkonsulatet. Slottet blev också Röda Korsets bas. Dit kom fröken Norström som konvalescent efter en operation, för att vila upp sig. Hon blev efter ett tag mer eller mindre utkörd, det var ont om rum på slottet, men fick genom Folke Bernadottes försorg stanna, trots att hon med 39 graders feber ville ta sig in till centrum för att evakuera de svenskar som var kvar i staden. Greven har beskrivit detta möte i sin bok ”Människor jag mött” under rubriken ”Man har inte lov att tänka på sig själv.” Det var de första ord fröken Norström sade till honom. Men slottet blev bombat och med det den svenska legationen där och dess personal beordrades av svenska utrikesdepartementet att lämna Tyskland.

Det var nu Ragna Norström trädde in som någon slags inofficiell svensk konsul i Hamburg. ”Då anade jag inte vilket arbete som väntade mig, eftersom jag var den kvarvarande svensk, som bäst kände till svenskarna i Hamburg… bad jag sekreterare Brandel på svenska legationen att trots brådskan att resa hem, ge mig kontorsmaterial… Jag fick en bilskylt: ”Schwedisch diplomat”… Jag fick en fullmakt att disponera över 900 rödakorspaket som blivit över från den Bernadottska expeditionen…” 

Så stod engelsmännen i Hamburg. Det var fred. Ragna Norström satte igång att arbeta, med svenska kyrkan som bas. Det blev inledningen på några år då fröken Norström gick från att vara en vanlig lärarinna och istället blev flyktingsamordnare, konsul, fixare och organisatör. Med hjälp av en väninna i Sverige startade hon ”En-krona-insamlingen” – varje svensk kvinna ombads skänka en krona till hjälp åt nödlidande tyskar, för hjälparbetet utvidgades snart till att omfatta också tyskar – föräldralösa barn, studenter, blinda och flyktingar. Hon samarbetade med de engelska officerarna, charmade och improviserade, och lyckades med sitt sätt att bemöta människor få dem att hjälpa henne i hjälparbetet.

Hon skriver att hon är särskilt stolt över sin insats för ett antal flyktingar från Gammal Svenskby i Ukraina. De ville till Sverige men fick inte inresetillstånd, utlänningskommissionens man var obeveklig. Till slut lyckades det henne att få honom att ge dem det åtråvärda tillståndet. Men – problemet att få ut dem ur Tyskland återstod. Hon kunde inte kräva av engelsmännen att de skulle frångå överenskommelsen att alla flyktingar skulle tillbaka till sitt land, den så kallade ”Rückführung” genom att släppa igenom flyktingar från Sovjetunionen till Sverige. Efter åtskilligt huvudbry om hur hon skulle lösa problemet, vaknade hon en morgon och sände för första gången en tacksamhetens tanke till Hitler. Han hade ju talat om ”Volksdeutsche”. Nu lyckades hon få utresetillstånd för Gammal Svenskbyflyktingarna genom att inför de engelska ockupationsmyndigheterna hävda att de var ”Folksvenskar”. Hela historien är Ragna Norström i ett nötskal, hennes uppfinningsförmåga, hennes uthållighet och hennes vilja att hjälpa.

Det är nog få av nutidens svenskar som hört talas om denna vår exceptionella landsmaninna, en hjältinna i klass med Folke Bernadotte och Carl Gustaf von Rosen. Men frågan är om inte svenska myndigheter försummade att ge henne det understöd och det tack för hennes insatser som hon gjorde för svenskar under kriget, som hon hade förtjänat. Hon fick visserligen Vasamedaljen men mer ärad än så kunde hon gott ha blivit. Men Hamburg har inte glömt henne, i den staden är hon legendarisk och hon har också fått Tyska förbundsrepublikens förtjänstkors.

1956 slutar Ragnar Norström sitt arbete som lärarinna vid svenska skolan i Hamburg. Hon stannar kvar resten av sitt liv i staden, till sin död 1999.

 

Annonser

5 tankar om “En remarkabel kvinna

  1. accaC54 skriver:

    Stark kvinna, tack för att jag fick höra om henne

  2. Lennart Olsson skriver:

    Denna KVINNA borde verkligen blivit ihågkommen med mer än en liten medalj .Någon typ av litet mänskligt Nobelpris,även en ”ekonomisk summa”för det har säkert kostat denna person en hel del.SÄger bara VIKEN KVINNA.

  3. ingridkampas skriver:

    Hej Lennart! Kul höra från dig. Ja, det finns sådana där människor som får speciella gåvor och särskild styrka, men det kostar förstås på, som du skriver.

  4. Krister skriver:

    Intressant!
    Berättelserna har jag hört för längesen från Ragna själv men minnet bleknar med tiden.
    Jag var hennes brors gudbarn och har träffat henne några gånger. Hon var hemma hos oss ett par gånger och jag besökte henne en gång i Hamburg. Hon insisterade på att jag skulle besöka svenska kyrkan och det gjorde jag. Hon ville också att jag skulle söka i Riksarkivet efter visssa handlingar, när preskriptionstiden löpt ut. Det får bli mitt nästa projekt.
    Kul att fler intresserar sig för henne!

  5. Angela Norén skriver:

    Jag var en av hennes många elever, började på våren 1938 som sjuåring. Etra läxor utöver vanliga skolan kändes väl lite jobbigt just då, men jag är mycket glad att ha haft Ragna Norström som pedagog. Det bästa var när hon satte sig vid pianot och vi fick sjunga roliga svenska visor. Varje lektion avslutades med ”Slut för idag – tack för idag!” Före kriget fick eleverna komma på sommarferier till Sverige – det gjorde mycket för språkinlärningen.
    Angela Norén, f Kerwien, Järfälla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s