Essä om Lübecks judar

På fotografiet från 1997 står en brett leende Richard J Yashek bredvid sin amerikanska hustru Rosalye utanför en skola i Lübeck. Paret är på besök i Richards barndomsstad men det har tagit honom femtio år att samla kraft för att orka göra denna resa i det förflutna. Han bär på sådana minnen som en människa helst vill slippa ifrån men aldrig tillåts glömma. Den bok han skrev om sitt liv är också avslöjande på så vis att de goda minnena är utförliga och målade i vackra ord, de onda minnena är om inte fragmentariska så i alla fall beskrivna som om de vore betraktelser av någon annan än han själv.
Några hundra meter från det hus jag bor i här i Lübeck ligger synagogan som invigdes för över etthundratrettio år sedan. Men judarnas historia i staden är betydligt äldre än så. Redan i mitten av 1600-talet bosatte sig de första judarna i det som nu är stadsdelen Moisling. Man anlade genast en kyrkogård som är i bruk än idag fast vissa delar av den ligger öde, där växer högt gräs mellan förvittrade gravstenar med oläsbara namn. Sedan länge förgätna människor berättar i och med stenarnas existens om en folkgrupp på just denna plats i världen. Trots det är berättelsen om judarna i Lübeck lik berättelsen om judarna i så många andra städer i Europa.
Från romarrikets tid över till korstågstiden vidare till mitten av trettonhundratalet när de fick skulden för digerdöden, utsattes judar för förföljelse och pogromer. Det fortsatte genom århundradena. Luther beskrev i sin skrift ’Om judarna och deras lögner’ hur judar skulle behandlas. Synagogor och skolor borde brännas, deras böneböcker förstöras, rabbiner skulle förbjudas att predika, judiska hem raseras och deras egendom och tillgångar konfiskeras. Han fick sin önskan uppfylld av nazisterna fyrahundra år senare. Detta är en spotlight på en hel mänsklighets moraliska avgrund för Luther kan inte sägas ha varit en ond människa, ändå skrev han som han skrev.
Så tänker jag när jag idag går ut här på Schlumacherstrasse. Solen skiner som den gjorde för åttio år sedan när nazisterna kom till makten. De människor jag möter kunde jag mött då. Jag hade då varit en av dem. Skulle jag stått emot en tidsanda präglad av plakat i skyltfönstren om judarnas ondska och att där fick de inte handla, föreskrifter på bussar om att de var judefria, att se min grannfamilj med deras små barn drivas ut från sitt hem för att de var judar? Hade jag kunnat stå emot en politisk korrekthet som hävdade judars mindervärde som människor? När det innebar att bli av med jobb och vänner och i det våld som då rådde, fängslas och avrättas för att man sade emot den officiella ideologin. Förmodligen skulle jag varit mig själv närmast. I alla fall som förälder med barn att ta hand om. Jag kan bara hoppas att jag i mina tankar hade kunnat skilja sanning från lögn och inte blandat ihop dem. För det Luther kallade ”judarnas lögner” var något han trodde var sant som så många under nazitiden trodde det. Människor följer gruppen och auktoriteter utan att tänka själv.
Filosofen Immanuel Kant fylldes av förskräckelse och förundran över två saker – stjärnhimlen ovanför honom och den moraliska lagen inom honom. I den satsen är hela Förintelsen samlad. Den inger förskräckelse och förundran som är obegriplig.
Judarna i Lübeck levde i tidigmodern tid i sin stadsdel och fick bara lov att komma in i staden dagtid för att sälja sina varor. I mitten av 1800talet inträdde dock en gyllne tidsålder som varade fram till nazitiden. Då var judarna borgare på samma villkor som alla andra, de var ofta samhällsengagerade. De var läkare, hantverkare, handelsmän, apotekare och advokater, de bidrog starkt till kulturlivet. Genomgående från vittnesmål är att de såg sig först och främst som tyskar. De var patrioter, många belönades med järnkorset för sina insatser under första världskriget.
Men så en dag blev de paria. Inte utan vidare utan det hade föregåtts av den nazistiska propagandan. Det är fel att säga att ingen protesterade för det var många som gjorde det. Men det politiska våldet under Weimarrepubliken fram till nazisternas maktövertagande 1933, var enormt och när Hitler och hans anhang hade tagit över, mördade de dem som protesterade. Många judar flydde till Nord- och Sydamerika eller till Storbritannien och andra länder. De som blev kvar drabbades av det ena trakasseriet efter det andra, ibland på löjets gräns. De fick lämna ifrån sig sina radioapparater, pälsar och bilar. Inte åka buss. De var tvungna att ta mellannamnen Israel eller Sara. 15 maj 1942 förbjöds de ha husdjur. Med mycket mera.
Men rabblanden av årtal, skeenden och fakta blir tomma och opersonliga. Det är först när man kommer ner till de enskilda människoödena som man berörs. Man förstår inte, det är omöjligt, men man vill förstå och det får sägas vara gott så.
Richard och hans två år yngre bror Jochen upplevde hela trettiotalets ökande förtryck. De hade goda föräldrar som gjorde vad de kunde för att kompensera små barn för sådant som att de tidigare lekkamraterna nu bespottade dem eller att de en dag helt enkelt inte bara nöddes gå i en speciell judisk skola utan mot slutet helt enkelt inte fick lov att gå i skola alls. Han skriver i sina memoarer om hur han och brodern tog bussen till skolan morgonen efter Kristallnatten 10 november 1938. Glassplittret och förödelsen. För det dömdes judarna att kollektivt ”böta” 1 milliard mark. Bussen fick vända om, det blev ingen skola den dagen.
Den 6:e december 1941 transporterades Richard och hans familj tillsammans med de drygt hundra andra judarna som fanns kvar i Lübeck till lägret Jungfernhof utanför Riga. Därifrån transporterades senare hans mor och bror vidare till okänt öde. Han och hans far flyttades till olika läger, fadern ”selekterades” som det hette, i oktober 1944 för att han inte orkade arbeta längre.
Richard skriver om fruktansvärda vidrigheter som han som yngre tonåring fick uppleva i dessa läger. De fick inte bara för lite mat, de frös också under vintrarna. Sjukdomar som tyfus härjade, på ett ställe skriver han att det inte var ovanligt att ett tiotal människor låg döda på sina britsar var morgon, de hade dött under natten. Att överleva handlade om tur. Tur att inte bli alltför sjuk. Tur att inte råka ut för någon nyckfull lägervakt. Tur att lyckas fixa en extra matbit. Han menar också att överlevnaden inte handlade om karaktärsstyrka, utan om vilja. Vilja att leva en timme efter en annan.
Och Richard överlevde. Han kom tillbaka till Lübeck men var där en främling. Efter några år lyckades han ta sig till USA där han tillbringade resten av sitt liv. Men som så många andra som upplevt krig och svåra olyckor drabbades han av överlevarens skuldkänslor. Varför överlevde just han? Kärleken till brodern är rörande genomgående i hans bok och ett särskilt sista kapitel ägnas åt honom där han i princip beskrivs ner till varje leksak han hade. I samband med sin första tysklandsresa vid sextiosex års ålder besökte Richard och hustrun också Israel och där bland annat minnesmonumentet över Förintelsens offer, Yad Vashem. Han beskriver det med två rader: ”Vid Yad Vashem bröt jag ihop. Vilket monument för ett folk och för mänskligheten.”
Richards bok hör till det som kallas vittneslitteratur. Han går inte lika djupt som den jämngamle nobelpristagaren Imre Kertész gör i boken Mannen utan öde. Men jag tänker på den boken och då framför allt på förordet på grund av de tankar som väcks hos mig av Richards bok. Förordet är skrivet av Eva och Georg Klein, judar från Ungern som efter krigsslutet bosatte sig i Sverige. Båda är professorer emeritus vid Karolinska institutet, Georg Klein har skrivit ett antal essäböcker som bland mycket annat behandlar Förintelsen. Vi har tyvärr tappat kontakten men under några år hade jag förmånen att brevväxla med honom, han lärde mig mycket. Det jag aldrig kommer att glömma är hur han och Eva i förordet skriver om godheten som den vita elefanten som man bara får vara häpet glad om man träffar på. Så kan bara den säga som sett det värsta och blivit befriad från illusioner och rosa drömmar men som ändå inte tappat hoppet om att godhet faktiskt kan existera.
Nu är jag inne på svåra frågor som kan vändas och vridas på, jag vet det. De kräver också mer utrymme än vad som ges i denna text. Men ändå. För mig samlas hela denna del av nutidshistorien till en fråga om ondska och godhet, eller snarare vad ont människor kan göra mot andra människor.
Samtidigt som jag hållit på att läsa om judarna i Lübeck har jag läst en bok om riksmarskalk Hermann Göring och det kriminella anhang som med Hitler i spetsen en gång tog makten i kulturlandet Tyskland. Görings karaktär kunde beskrivas som en önskan att hänga på sig glittrande medaljer på fantasifulla kostymer, något han gjorde genom att skapa lidande och död för miljoner. Till slut stod han där, vid Nürnbergrättegången, som ett tomt skal, en gång fyllt med inget annat än luft. En tragisk figur jag inte har medlidande med, men jag kan känna ett visst medlidande med den människa han kunde ha varit. Den som han med sin fria vilja avstod från att vara.
Den viktigaste gravstenen på mänsklighetens moraliska kyrkogård är den vilkens text påminner om att varje individ har en möjlighet att välja gott eller ont och har en förmåga att skilja sanning från lögn. Det är detta Richards bok handlar om. Inte vad som har skett och vad som är gjort, utan vad som inte får ske och inte får göras.
En tysk vän frågade mig om han hade något ansvar för vad hans förfäder gjorde under kriget. Jag hade ett svar. Det var nej. Det som hände i Tyskland kunde ha hänt i vilket annat land som helst om de sociala, ekonomiska och politiska förutsättningarna funnits där. I vilken tid som helst. Den jag möter ute på gatan, svensk, dansk eller tysk, kunde ha varit den där grannen till Richards familj, han eller hon som blundade och teg. Det kunde ha varit jag. Det gör oss alla till ansvariga bara för en enda sak. Att vi är människor och vi bär den moraliska lagen inom oss.
Den som går på Lübecks gator ser här och var små bronsplattor i trottoaren nedanför husens ytterdörrar. Det finns över etthundratrettio stycken sådana plattor i staden. Där står namn och årtal för födelse på den judiske person som en gång bodde i huset följt av vilket år och i vilket läger vederbörande mördades. Det går inte att undgå att se dessa plattor, de är idag tysta vittnen på solbestänkta gator där livet pågår som liv alltid gjort.
Fotnot: Richard J Yashek dog 2005 i sitt hemland USA.